nyaskivor.se

Blue Öyster Cult ”Ghost Stories” (Frontiers/Playground)

Blue Öyster Cult dammsuger sitt förflutna och återkallar en samling outgivna låtar som inte fick se dagens ljus när det begav sig mellan åren 1978 till 1983. Även en udda fågel från 2016 (If I Fell) släpps nu fri. Samtliga spelades in i hopp om att de en gång skulle bli kommersiellt användbara när ingenting annat fanns tillhanda.

Så istället för en värdig uppföljare till den fenomenala The Symbol Remains (2020) blev det en arkeologisk utgrävning i hopp om att hitta oslipade ädelstenar. Det som erbjuds är en AI-assisterad samling låtar analogt flerspårsinspelade på rullband för decennier sedan. Vända och vridna i mixerstudio under överinseende av originalmedlemmarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser.

Det kan jämföras med deras i mina ögon mest aktade skivsläpp under samma tidsepok. Nämligen Cultosaurus Erectus och Fire Of Unknown Origin som genom den brittiska demonproducenten Martin Birch (Deep Purple/ Black Sabbath) rattades till tunga gitarrdrivna rockmonster med skräckinjagande framtoning.

Hur som helst bryter Late Night Street Fight tystnaden med ett slags rullande boggierock som med stämsång och tung basgång fungerar anständigt. Harmonierna fortsätter i Cherry men nu med rock n’ roll som kunde varit hämtad från baksätet i en Chevrolet Impala ytterligare tjugo år tillbaks i tiden. Det frikostiga hoandet förstärker känslan av regummerade däck.

De gamla takterna visar sig till viss del i So Supernatural när de astrofysiska starkt grubblande impulserna gör sig hörda bland skuggorna i dunklet. En ihållande gitarrton banar väg för Gun som i skydd av mörkret rockar vidare med bara upptempo i tanken. Ett exempel på bandets förkrigshistoria så gott som något.

Sen har vi då en räcka med covers. We Gotta Get Out of This Place av The Animals fungerar under alla omständigheter. Jag ger dem det. The MC5:s klassiker Kick Out The Jams är bara för de mest inbitna fansen. Under avdelningen för utdöende arter återfinns slutligen Beatles vaggvisa If I Fell som i ärlighetens namn känns helt malplacerad och dessutom låter mycket bättre med John Lennon på sång eftersom tonerna ligger utanför Eric Blooms räckvidd.

Ghost Stories ger inte Blue Öyster Cult full rättvisa eftersom den evigt brinnande lågan fladdrar betänkligt vilket på sina håll leder till en något besvärlig lyssning. Mixen låter ihålig med gitarrer som är nedtonade och inte ger så mycket intryck. Skivan återerövrar knappast bandets omisskännliga magi och som instegsskiva för nyblivna fans är den helt missvisande. Gör dig själv en tjänst och vänd blicken istället mot deras 70-och tidiga 80-talssläpp då Godzilla satte ner foten. Det är här de äkta pärlorna finns.

Thomas Claesson

Big Big Train ”The Likes Of Us” (InsideOut)

Det överdimensionerade tåget Big Big Train fortsätter att rulla trots ideliga personalskiftningar. Multiinstrumentalisten (tangenter, gitarr, bas) Gregory Spawton har trots det, som den enda konstanta medlemmen och främsta låtskrivaren lyckats att hålla ihop det illustra bandet ända sedan 1990. Den långa resan har varit kantad av ett antal enastående album som markant har berikat den progressiva marknaden.

Bara sitt lugnt i kupén när medryckande melodier passerar hand i hand behäftade med krångliga, men aldrig alltför komplicerade passager vilket gör denna underbara genreplatta till en riktig lyssningsupplevelse. Till de som har löst biljetten förevisas alla aspekter av symfonisk rock med igenkänningstecken från 70-talets Genesis och laddat med några stötar från Van Der Graaf Generator.

Omedelbart inträffar stunder av genuin ljuvlighet när Light Left In The Day sprider sitt ljus. Det börjar väldigt bräckligt med några rader sång och en akustisk gitarr, men får snabbt volym och dynamik. En genomtänkt ouvertyr som i sin skepnad introducerar de olika musikaliska teman som komma skall på albumet.

Via en sömlös övergång åskådliggörs den utsökta Oblivion som i sin förgätenhet är ett mästerverk av ren harmoni. En superb drömsk mittsektion med tung gitarr avslutas med några pigga rytmer. Lyriken har på de åtta spåren genomgående en mer personlig touch, vilket exemplifieras av det utanförskap som uttrycks här.

Beneath The Masts som stretchar ut i 17 minuter och 26 sekunder övergår framgångsrikt från mild, pianostyrd introduktion till hänförande klimax via en serie svindlande instrumentala avsnitt, några av dem nästan våldsamma. Tidsåtgången för den självbeskådande livshistorien är ett bevis på att en progressiv låt aldrig är för lång. Den är heller inte för kort. Den är precis så lång som den är menad att vara

Alberto Bravins komplexa vokalharmonierna förblir närvarande genom hela Miramare som är en berättelse om ett slott strax norr om Trieste som fungerade som tillflyktsort för Habsburgdynastin. Clare Lindleys violin får blicken att vända sig mot Kansas och lägger man örat mot marken hörs tydligt det ödesmättade kärleksdramat som utspelar sig i musiken.

The Likes Of Us är en milstolpe inom progressiv rockmusik med alla välkända egenskaper närvarande. Bevittna betydande tempo – och stämningsförändringar, soloinsatser av alla, robusta och ömtåliga partier, himmelsk sång, kort sagt en minisvit av det renaste källvattnet. Ett album som kräver din uppmärksamhet, men som i gengäld ger tusenfalt åter.

Thomas Claesson

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

Winger ”Seven” (Frontiers/Playground)

Det är inte många band som i stora drag har lyckats med att hålla ihop sin besättning i lite drygt 35 år, men Winger är en av de få utvalda. De bildades i New York och åtnjöt initiala framgångar under sin första verksamhetsperiod med den självbetitlade debutskivan från 1988 i första ledet.

Deras kollektiva kraft och virtuositet verkar vara ograverad när de till syvende och sist släpper sitt självförklarliga sjunde album. Och vid det här laget är de naturligtvis väl medvetna om vad deras publik vill ha så de har inget behov av att återuppfinna sig själva.

Trots att det har gått en ansenlig tidsrymd sedan förra albumet Better Days Comin’ (2014) så känns det som om de aldrig har varit frånvarande. I synnerhet inte när jag knappt har hunnit sätta mig tillrätta förrän Proud Desperado kommer farande som ett frustande lokomotiv med dunder och brak. Det är en remarkabel inledning som direkt växlar fokus i den efterföljande Heaven’s Falling med nedskruvat tempo och hjärtskärande spörsmål.

Tack vare de medryckande gitarrerna galopperar Tears Of Blood med sitt melodrama i bagaget mot mer äventyrliga pomprock-hymner. Reb Beachs distinkta riff backar upp den obevekligt apokalyptiska textremsan. Bryggan som känns familjär lotsar sedan in ett tajt gitarrsolo innan de hamrande rytmerna avvecklas med en pust av välmående.

Även om basisten och sångaren Kip Winger har en röst som är få förunnat så hjälper det föga till att lyfta den krystade Voodoo Fire som betänkligt hackar i maskineriet. Likaså tickar Time Bomb mödosamt igenom sina gott och väl 4 minuter bara för att slutligen falla handlöst ut i tomma intet.

När allt kommer omkring snurrar albumet på en beprövad och pålitlig väg. Den melodiska hårdrocken finns här, skönsången likaså, men med det avslutande eposet It All Comes Back Around tränger Winger oväntat igenom den progressiva hinnan med insikten att livet inte är en fest längre utan att smäktande toner med meningsfulla tankar kan få det att kännas bra mycket bättre.

Thomas Claesson

Deathstars ”Everything Destroys You” (Nuclear Blast/Warner)

Deathstars är framme vid skiva nummer sex sedan 2003 års debut Synthetic Generation. Men att det har gått hela nio år sedan förra skivan The Perfect Cult är lite svårt att greppa.

Vid en första anblick kan det vara lätt att tro att image och det visuella konstnärliga uttrycket är prio ett. Fel. De tio låtarna på Everything Destroys You visar klart och tydligt att musikskapandet är det viktigaste. Mörker och ljus i skön samklang och det är nästan löjligt medryckande och proffsigt rakt igenom. Och bara en sådan sak som att i princip alla låtar har singelpotential.

Det är populärt att sortera in Deathstars i gothfacket men det är inget som faller bandet i smaken, så låt mig istället föreslå genren svärtad industrirock.

Vibbarna av Rammstein är påtagliga men i den här musikgrytan finns även en rejäl skopa Marilyn Manson och Pain kryddat med The 69 Eyes. Uttrycket känns ändå eget vilket beror på att det låter mer kött och blod än mekanik och Whiplasher Bernadottes karakteristiska pratsångstil ger anrättningen en egen twist.

This Is är så typisk för Deathstars att det nästan är löjligt. Ett enkelt knep kan tyckas, men det fansen får vad de vill ha och vem kan eller ska klaga på det. Låten svänger på det rätta sättet och det är allt som betyder något.

Midnight Party har en refräng som är omöjlig att värja sig emot. Den är inte undertecknads favorit men är ändå just den som jag kommer på mig själv att nynna mest på. Ja vi snackar alltså starkt låtsnickrande.

Between Volumes and Voids bjuder på maffiga kvinnokörer med pondus och det låter minst sagt mäktigt. Vi får heller inte glömma stråkarna som piffar till det.

An Atomic Prayer ger en lite oväntad känsla av Ghost och med en speltid på upp emot fem minuter finns det mycket gott att suga i sig av denna smällkaramell till låt.

Låtarnas överlag hyfsat väl tilltagna speltid visar att saker och ting har fått blomma ut och komma till liv istället för att strypas på luft. Jag kan inte nog poängtera att det gäller att vara beredd på att ge skivan ett ganska stort antal lyssningar för att avslöja fler lager än vad som märks till en början.

Möjligtvis tappar jag lite intresse mot slutet, i de två-tre sista låtarna, men det ska sägas att avslutande Angel Of Fortune And Crime ändå har ett plus i form av en tyngd som bryter av mot övriga låtar.

Att lyssna på texterna är en fröjd rakt igenom. De är mestadels åt det kluriga hållet med både allvar och humor och i min bok är även den biten en mycket viktig del i hantverket.

Fansen lär älska det de hör och dessutom lär ett och annat nytt fans tillkomma (som undertecknad) och lita på att det lär svänga ordentligt när de nya låtarna presenteras i liveformat.

Magnus Bergström

The 69 Eyes ”Death Of Darkness” (Atomic Fire/Warner)

Nattens demoner är tillbaka för att hemsöka dina högtalare. Bandet som grundades i de ockulta kvarteren i Helsingfors för över 30 år sedan trivs bäst när mörkret faller så att de kan bli ett med de få kvarvarande skuggorna. I frånvaron av ljus söker de sig fram i sin nervkittlande strävan efter ohämmad melankoli.

Den musikaliska inriktningen visar på en selektiv förkärlek för sjuklighet, glamour, sex och det övernaturliga vilket förkroppsligar dessa nattdjur med både den dimmiga andemeningen av nordisk gotisk rock och den durkdrivna pulsen från Los Angeles och Sunset Strip glam. Känn dig förföljd om du tar din tillflykt till någon av de här domänerna.

När Elvis Presley gick ur tiden den 16 augusti 1977 så frågade den då åttaåriga Jyrki Pekka Emil Linnankivi sin mamma vem det var. Han sjöng rock ’n’ roll svarade mamman. Det ska jag också göra när jag blir stor svarade Jyrki utan att blinka. Och så rätt han fick för nu som 54-åring trollbinder han oss med sin djupa Elvisinfluerade barytonröst när han sprider sitt unika goth ’n’ roll-evangelium.

The 69 Eyes intentioner klargörs redan från början med titelspåret. På ett raffinerat sätt möter den starka melodin med deras lynniga gothsound den svulstiga refrängen som får blodet att isa sig. Den tidlösa Jyrki 69 är helt klart i sitt absolut rätta element och har sällan låtit bättre vare sig han framställs som Helsinkis eller Hollywoods rockstjärna.

Både Drive och Gotta Rock rullar vidare på säkert territorium. Med sin pådrivande energiskt gungande drivkraft uppfyller de båda alla tänkvärda önskningar och förväntningar. Några vilt kämpande solstrålar tar sig visserligen igenom det mörka molntäcket när California besjungs, men det är bara för att befästa The 69 Eyes ställning som ohotade i sin egen genre.

This Murder Takes Two bryter av mönstret tvärt eftersom vi hamnar mitt i en vemodig duett med Kat Von D som gästsångerska. En behjärtansvärd countryrockdröm utförd med en salig enkelhet av beröring och bara en svag antydan till ondska. Det gör tilldragelsen lika mytomspunnet som forna historier om Bonnie och Clyde.

Death Of Darkness är mångfacetterad och har utan tvekan den omhuldande potentialen att dra nya lyssnare in i mörkrets djupa, dystra besvärjelser. De blodsugande gengångarnas olycksbådande trettonde album tillgodoser oss med en ny uppsättning kärlekssånger med bett riktade till mörkret i oss alla. Kom ljuva död och ta en drink med mig. Natten är ung och livet är kort.

Thomas Claesson

Triptides ”Starlight” (Curation/Border)

LA-baserade Triptides album So Many Days som kom förra året var en platta som först inte satte några djupare intryck hos mig. Bandet spelar vad vi kan kalla för solig och tillbakalutad poprock med snygg stämsång och lite sparsam psykedelia.

Men sakta och säkert upptäckte jag mer och mer små sköna inpass och trevliga musikaliska påhitt som gjorde att albumet växte.

Nu har efterföljaren Starlight kommit och bandet har ändrat sitt sound. Denna gång är det mer klaviaturbaserat med både piano och orgel i förgrunden. Musiken har en mer drivande groove som ibland luftar några jazzinfluenser. Men anslaget är lätt och det påminner ibland om bandet Dawes, men här är inte jazzinslaget så stort.

Trots att det svänger och kränger med både orgel, Fender Rhodes piano och en del syntar så fäster inte musiken denna gång som den gjorde på So Many Days.

Gruppen sångare som dominerar det vokala inslaget sjunger visserligen bra. Men det låter inte engagerat och sången är inte integrerad i bandets små grooviga utsvävningar.

Sången ligger ovanpå, eller kanske man kan säga utanför, som den inte är en del av bandet.

Vilket borde vara meningen. Så för Triptides blir det denna gång stjärnfall med Starlight.

Bengt Berglind

Metallica ”72 Seasons” (Blackened/Universal)

Världens största hårdrocksband lever inte på gamla meriter, den saken är klar. För till skillnad från ganska många av de som varit med länge spelar de faktiskt in nytt material. Att det går många år mellan skivsläppen må vara hänt, i synnerhet som lägstanivån är klart godkänd och när det är som bäst ja då är det svårslaget.

Liveshowerna är ett annat bra exempel på det där med att inte vara nöjd och slå sig till ro. Sedan många år varieras låtlistorna från kväll till kväll och det sättet att jobba på når sin kulmen i sommar, då två konserter i rad spelas i en stad i olika länder runt om i Europa och den andra kvällen ska ha en låtlista totalt olik den första kvällen.

Nu gäller det alltså elfte studioskivan 72 Seasons och det är lika bra att ta upp ”problemet” på direkten.

Att trimma bort överflödigt fett som till exempel att inte återupprepa samma grej inte bara en utan flera gånger för mycket är som vanligt inte Metallicas grej.

Så har det varit på samtliga skivsläpp efter den svarta skivan.

Kärnduon James Hetfield och Lars Ulrich har uppenbarligen en ledstjärna som säger att om något är bra så är det bara att köra på med det om och om igen och…

Tänk så mycket gott en anings mer uppstyrning från producenten Greg Fidelman hade gjort.

Det sägs att de första 18 åren av livet formas våra sanna eller falska personligheter av vår omgivning och de värderingar som vi på olika sätt tar del av. Flera av låtarna går att knyta an till det temat eftersom i synnerhet James har tagit dessa ord till sig. Det rör sig dock inte om någon temaskiva så den som tycker att det låter ”djupt” och får Lulu-rysningar behöver inte oroa sig det minsta.

Efter den första lyssningen av de tolv låtarna lyder undertecknads anteckningar enligt följande: ”Det staplas mer eller mindre minnesvärda riff på hög och Kirk låter pigg.”

72 Seasons är klart bra och tillika mycket passande som inlednings- och titellåt; det är plattan i mattan som gäller i stort sett från första till sista sekunden.

Shadows Follow är inte lika fartfylld men har å andra sidan ett djup med ett antal tempoväxlingar och ett så typiskt Kirk-solo att det inte går att låta bli att le när han går loss på effektpedalen.

Lux Æterna är mycket lyckad ”tip of the hat” till de gamla tiderna och då framför allt NWOBHM och det går bara inte att motstå låtskrivande av den här kalibern. Det är inte det minsta konstigt att den släpptes som första singel innan skivan släpptes.

If Darkness Had A Son ger mig till en början inget särskilt, men i skrivande stund är den istället en av mina favoriter. Lars får till ett skönt sväng, riffen är vassa, Kirks sologitarr glöder och James sångslingor är smarriga (speciellt i refrängen).

Too Far Gone? låter old school-Metallica så att det heter duga och är något av en hybrid mellan No Remorse och Phantom Lord från Kill ’Em All.

Inamorata är en intressant koloss som byter skepnad flera gånger under sin väl tilltagna speltid på drygt elva minuter. Faktum är att det, med undantag för ett par Lulu-låtar, är den längsta studiolåt som de någonsin har spelat in.

Sleepwalk My Life Away tuggar mest på utan att det händer något – snacka om passande låttitel – och vibbarna av de minst intressanta låtarna på Load (1996) och Reload (1997) blir lite väl starka. Men den funkar ändå hyfsat tack vare James sånginsats som bjuder på det lilla extra.

You Must Burn! fortsätter i ett snarlikt spår, men här kan jag tyvärr inte hitta något som gör att den lyfter det minsta. Utfyllnad.

Crown Of Barbed Wire är på gränsen att hamna i samma minuskategori som de två nyss nämnda, men här och där bankar Lars på lite extra inspirerat plus att James åter igen levererar en bra och melodivarierad sånginsats.

När upprepad lyssning ska summeras i form av dessa rader slås jag av det rör sig om något av en tvilling till Hardwired… To Self-Destruct (2016). Jag vågar påstå att det är på dessa som Metallica hittat sitt bästa studiosound, i målfotoduell med ”svarta skivan”. Önskas bevis är det bara att lyssna på Lars utsvävningar bakom trummorna; det låter levande och lite som att befinna sig bredvid honom.

Tänk om undertecknads Metallica-favoritskiva i nutid – Death Magnetic (2008) – hade haft det här ljudet istället för det hårt komprimerade som är fallet.

Men allt är inte guld och gröna skogar för nog borde Rob Trujillos bas överlag ges mer plats i ljudbilden. Visst förstår jag att det med en sådan kompgitarrist som James är lockande att låta hans sex strängar dominera. Men ändå…

För övrigt har Lars sagt att den enda anledningen till att göra en ny skiva är tron på att den allra bästa inte har spelats in än. Ett kaxigt uttalande från en trummis i ett gigantiskt band vars fem första skivor bör finnas i varje seriös hårdrockares skivsamling.

Okej, ja men vi får väl se framöver då…

Magnus Bergström

Mezzrow ”Summon Thy Demons” (Fireflash Records) Release 21 april

Metallica och deras nya alster får ursäkta; för någon som var ”torsk” på thrash metal 1990 och dyrkade Mezzrow-debuten Then Came The Killing är uppföljaren 33 år senare en stor händelse. På papperet i alla fall.

När omslagsplasten avlägsnats och Summon Thy Demons snurrat några gånger på skivspelaren har jag mitt eget lyssnarfacit. Det är glädjande nog omöjligt att bli besviken på den minst sagt senkomna uppföljaren.

Produktionen är en blandning av old school och new school. Det enda jag kan klaga på vad gäller det är att jag är så svag för hur de flesta thrash metal-skivor lät när det begav sig och därmed har svårare för ett mer modernt sound. Men det går verkligen inte att neka till att den mer uppstyrda ljudbilden är till låtmaterialets och musikernas fördel.

Redan sisådär 30 sekunder in i öppningslåten King Of The Infinite Void hörs det att Mezzrow är i farten. Det är fartfylld thrash metal med en refräng som sitter direkt. Men det är inte bara det att låten hade platsat på Then Came The Killing som gör att den funkar. Uffe Pettersson må ha influerats av Chuck Billy (Testament) och James Hetfield (Metallica) men det finns bara ett ”exemplar” av just hans röst och det är en ren fröjd att få höra honom igen.

Ganska omgående blir titellåten min favorit. Det går bara inte att motstå tunggunget i riffandet kombinerat med en refräng som gjord för att skråla med i. Skulle du fråga mig är det här det bästa enskilda exemplet på hur bandet kombinerar dåtid och nutid.

What Is Dead May Never Die har en för att vara Mezzrow ovanligt melodiös gitarr- och sångmelodi i refrängen och banne mig om det inte går att höra en liten gnutta Accept. Det låter inspirerat och fräscht och visar också vad som i ärlighetens namn är svårhittat på Then Came The Killing; variation i låtskrivandet.

Mer än en gång kommer jag på mig själv med att tycka att det känns som att tiden har stått stilla. Det är faktiskt smått otroligt att Mezzrow legat i dvala så otroligt länge.

Det är på sin plats att poängtera att skivans vinner på upprepad lyssning och framför allt är det ovanligt viktigt att lyssna från början till slut eftersom låtmaterialet inte slokar på slutet utan det är hög kvalitet rakt igenom som gäller.

Mitt thrash metal-hjärta får ny näring av Summon Thy Semons och det vore tjänstefel att utdela ett lägre betyg än fyra. De som letar efter ”fel” kan säkert säga att vi inte får något som helst nytt under solen, men varför justera något som inte är trasigt… Det kan aldrig gå fel med Bay Area thrash metal som ledstjärna och ett slutresultat i form av en korsbefruktning av de första Testament-skivorna och de senaste Exodus-skivorna samt en liten skvätt av den obligatoriska Metallica-kryddan.

Dessutom har ju bandet som sådant förnyat sig en smula (med ovan nämnda What Is Dead May Never Die som det bästa exemplet) och viktigast av allt; det låter helt enkelt riktigt rackarns bra.

Magnus Bergström

Paul Gilbert ”The Dio Album” (Music Theories/Mascot Label Group)

Att som icke-musiker bedöma en skiva av en gitarrhjälte är inte direkt vardagsmat och kanske inget att rekommendera heller… Men jag älskar musik och det är det viktigaste.

Som en parentes kan nämnas att jag i min ungdom provade på olika instrument i kommunala musikskolans regi och inte klarade av att ta mig igenom Smoke On The Water…

Nog om detta och raskt till det viktigaste: The Dio Album som är en speciell instrumental skiva eftersom Pauls gitarrspel ersätter Ronnie James Dios ikoniska röst.

Om det fungerar? Absolut!

För egen del är det en ren njutning att bara koppla bort precis allt annat och gå all in i lyssnarupplevelsen.

Det är förstås inte heller någon lek att tolka riff och melodier som skapats av några av de förnämsta gitarristerna i hårdrockens historia: Ritchie Blackmore och Tony Iommi. Låt oss heller inte glömma Vivian Campbell.

Paul fixar detta även om jag inte ska sticka under stol med att ”originalets charm” saknas vid några få tillfällen.

Balansgången att få gamla klassiker och aningens mer sentida låtar att passa i samma ljudbild lyckas fullt ut. Det låter retro och fräscht på en och samma gång.

Givetvis dominerar gitarrspelet ljudbilden men även trumspelet av Bill Ray får emellanåt chansen att blixtra till.

För övrigt spelar Paul alla instrument utom trummorna. Inte illa!

Låtvalet är i det närmaste klockrent – vi har väl alla säkert en och annan personlig favorit som saknas – och låtordningen känns noggrant genomtänkt.

Det börjar rivigt med Kill The King och avslutas pampigt med The Last In Line. Däremellan bjuds det på såväl givna låtar (Man On The Silver Mountain och Holy Diver) som något mer otippade val (Lady Evil och Country Girl).

Min personliga favorit blir Don’t Talk To Strangers i en gåshudsframkallande tolkning.

The Dio Album är något ganska ovanligt; en instrumental skiva som det går att lyssna på från första till sista sekunden utan att vilja missa en endaste sekund. Det är sannerligen bra jobbat.

Med det sagt: Rösten med stort R är givetvis saknad och oersättlig.

Vila i frid Ronnie. Din röst lever vidare…

Magnus Bergström