nyaskivor.se

Stryper ”God damn evil” (Frontiers/Playground)

När … (fyll i valfritt namn) blir gammal och så vidare.

Inledande och minst sagt fartfyllda Take it to the cross har en refräng med så hysteriskt hög (och snabb!) sång att det inte borde vara möjligt. Men jodå, det är det. Det är heller ingen låt som det går att skoja bort, för den sitter som berget efter bara ett par lyssningar. Värt att nämna är att låtens slutdel innehåller growlsång (!) och vem hade trott att det någonsin skulle förekomma i en Stryper-låt? Inte jag i alla fall.

Stryper är ett av flera bra exempel på 80-talsband som klarar av att fortfarande vara relevanta i modern tid. Visst har de emellanåt fört en tynande tillvaro alternativt varit helt på sparlåga men har kämpat på.

Belöningen kan de skörda nu, om inte i rikedom så i form av hårdrockspublikens respekt. 2018 är det inte det minsta töntigt att tycka om det som bandet själva kallar life metal. Det om något är starkt jobbat det.

Det är inget snack om och det hörs att det produktionsmässigt inte handlar om ett band med obegränsade resurser. Något större djup och köttighet finns inte; det låter torrt och ”in your face” – något som faktiskt fungerar bra i och med att det väger upp Michael Sweets änglalika röst, som annars skulle dränka allt i sirap.

Det är just Michaels röst och brodern Roberts trummor som ligger längst fram i ljudbilden. Aningens mer volym på bas- och gitarrspelet hade inte direkt skadat.

Sorry är en urstark låt inom melodiös hårdrock med klös och vinner matchen om skivans bästa låt på poäng, inte knock out för den får jobba hårt för det i fight med ett överraskande starkt låtmaterial överlag. Take it to the cross, The Valley och The Devil Doesn’t Live Here är tre av de allra svåraste ”motståndarna”.

Magnus Bergström

p.s. Se där; jag lyckades skriva en hel text om Stryper utan att nämna att de är kristna och att låttexterna inte gör det minsta för att dölja det.

Ross The Boss ”By Blood Sworn” (AFM/Sound Pollution)

Har mina nya högtalare kommit eller har ljudet bara blivit högre så där? Nej, just det. Det är ju den legendariska gitarristen och grundaren av Manowar som drar igång med sin heavy metal show. Med ett förflutet i världens mest högljudda band där konserter med ljudnivåer upp mot 130 dB uppmättes är det förståeligt att det låter en aning.

Det kan inte finnas någon headbanger med självaktning som har missat Manowar’s debutskiva Battle Hymns från 1982. Här fanns ”Metal Daze” och ”Shell Shock” som båda var stilstudier i nukleär energi. De nivåerna är naturligtvis ouppnåeliga här och nu men det ger en fingervisning om i vilket fack man skall leta i skivbacken.

De mediokra beståndsdelarna under kategorin utfyllnad finns lite sporadiskt, men för det mesta är det stadiga styrkelyft med brett grepp och skivstången i en vid båge. Gitarrintrot och solot efter den uppviglande bryggan på ”Among The Bones” har världsklass. De små distinkta slagen på cymbalen höjer effekten ytterligare (för de som kan höra höga toner).

Den nya sångaren Marc Lopes ger ett stabilt intryck. Hans stämma är lika genomträngande som Rob Halfords, men har även drag av Biff Byford i de lugnare partierna. Eller som en nära vän som nyligen har blivit utsedd till en av tjugofem hedersfotografer på Sweden Rock Festival i sommar uttryckte sig: Det är aggressiv sång och ingenting annat.

Inledningsfrasen på ”Devil’s Day” – I am the true destroyer… – talar sitt tydliga språk. Det är inte utan att man blir som barn på nytt och återupplever tider då man lekte med träsvärd, gjorde pilbågar av enbuskar och täljde sälgpipor i skogen.

Mitt blåskimrande blod svallar extra starkt när den progressiva ådran i ”Lilith” pulserar. Här lägger bassisten Mike LePond (ex. Symphony X) tillsammans med Lance Barnewold på trummor ut en suggestiv Eriksgata som blir till skivans klimax.

Ja, mannen som gav power metal ett ansikte har en hel del på sitt samvete. Det står klart. Frågan är bara om han fortfarande beträder scenen med bar överkropp och sin lekamen insmord i fyrtaktsolja eller om han som 64-årig metal gud lämnar SAE 10W-30 dunken hemma?

Thomas Claesson

Ghost ”Prequelle” (Loma Vista/Universal)

Glöm allt som har med stämning och rättegång att göra. Den här recensionen ska inte urarta till något som kan liknas vid en b-deckare. Istället är det, som sig bör, musiken som ska vara i rampljuset.

Prequelle tar lyssnaren med till en angenäm drömvärld med Cardinal Copia (Tobias Forge) som berättarröst. Papa Emeritus III har alltså precis som sina föregångare tvingats att kasta in handduken.

Som vanligt inleds en Ghost-musikmässa med ett kort förspel. Ashes ger med barn som drömlikt sjunger en ramsa och spöklika tongångar kalla kårar på det bästa av sätt. Manegen är därmed krattad för ett monster till låt…
Rats är den ultimata signaturmelodin för Ghost. Vi snackar om den perfekta rocklåten. Det är inte bara det att huvudriffet är som taget ur skolboken för tuggummikletiga riff. Här återfinns också en refräng som på en och samma gång är lite annorlunda uppbyggd och skrattretande enkelt medryckande.
Apropå gitarrspelet så har Faith neoklassiska inslag som skulle ha kunnat spelats in av självaste Yngwie Malmsteen. I övrigt är det en välskriven låt i typisk Ghost-stil och styrkan ligger i gitarrsolospelet som är hur läckert som helst.
See the light har verser som nästan helt säkert är för mesiga för ”riktiga” hårdrockare, men refrängen tunggungrockar desto mer.
Helt instrumentala Miasma har omtalats för att den innehåller ett saxofonsolo. Något som uppenbart delat lyssnare och recensenter i två läger – för och emot. Personligen älskar jag tilltaget och applåderar låten som helhet.
Dance macabre har en refräng som, bland många starka, är vassast och bär ett starkt släktskap med höjdaren Square hammer. Och jodå, banne mig om den inte är ännu bättre än Rats! Dess tre minuter och 40 sekunder framstår som Ghost bästa låtkonst hittills. Ett makalöst exempel på det svenska musikundrets fokus på smittande melodier. Den som inte stampar takten och/eller dansar till de här sköna och taktfasta tongångarna tycker jag synd om.
Svettdropparna efter den ystra Dance macabre-dansen får chansen att torka när stillsamma balladen Pro memoria ger chans till andhämtning. Verserna är hur starka som helst så det är en liten besvikelse att refrängen känns väl simpel. Å andra sidan lär den ändå tilltala en stor lyssnarskara och det är väl det som alla artister strävar efter så…
Witch image är ännu ett litet monster till låt med en refräng som bara fastnar på det mest naturliga sätt. Imponerande!
Helvetesfönster är den andra av två helt instrumentala låtar och är också den en stark upplevelse. Jag tycker om de melankoliska vibbarna som manar till en stunds eftertanke.
En halvt om halvt pompös avslutning med stark musikalkänsla är vad vi får i Life eternal. Samtidigt känns det som att vara med på ett väckelsemöte. Sångslingorna är i fokus och jag måste plussa för Tobias exemplariska uttal; inte ett enda ord försvinner i en enda låt.

Min enda egentliga invändning är att speltiden är i snålaste laget, i och med att bara sju av låtarna innehåller sång…

Jag delade näst intill ut högsta betyg till föregångaren Meliora (2015) och kan absolut inte göra något annat denna gång.
Tack för den storslagna musikunderhållningen, kardinalen & co!

Måtte nästa Ghost-släpp bli en live-dvd för det kan bara inte misslyckas.

Magnus Bergström

Fotnot: Införskaffa med fördel Prequelle-versionen med coverlåten It’s a sin (Pet Shop Boys) som bonus. En av Ghosts absolut starkaste tolkningar av musik utanför rockens värld.

RSO ”Radio Free America” (BMG/Warner)

Ett album som bygger på ett förhållande är en vansklig förpliktelse. Det är stor risk att båda blir bländade av ljuset och att resultatet blir något som ingen utomstående någonsin kunde föreställa sig. Vem kunde ana att två så durkdrivna gitarrister som Orianthi Panagaris, 33 och Richie Sambora, 58 båda f.d. sidekicks till Alice Cooper respektive Bon Jovi skulle presentera sin relation som en studie i fåfänga?

Intrycken ger vid handen att den musikaliska akten förespråkar – du visar mig din, så visar jag dig min. Och då pratar vi också tatueringar, piercingar, gitarrer och förstärkare. Det är inte annat än att man undrar var har de här musikaliska idéerna legat och pyrt under alla dessa år? Kan det ha såtts ett frö när Orianthi jobbade med Michael Jackson? Ja, förmodligen.

Till de som älskar lättviktig popmusik med dragning åt schlager, så titta inte längre bort än hit. Endast öppningsspåret ”Making History” och den avslutande ”Hellbound Train” med sina antydningar till bluesriff ger någon slags darrning i ögonbrynen. Det hjälper emellertid föga då allt där emellan är översållat med slitna fraser av stereotyp karaktär påbackade av sockersöt mjukismusik.

Det är synd och skam att så mycket talang som de båda förfogar över mynnar ut i ett stort svart hål, men när Venus och Mars går in i samma omloppsbana vet man aldrig riktigt säkert vad utgången blir. I det här fallet blev det inget stjärnfall. Det slutade med total solförmörkelse.

Thomas Claesson

Dokken ”Return to the east live (2016)” (Frontiers/Playground)

Å ena sidan; det är charmigt med liveskivor som inte förskönar utan verkligen är live.

Å andra sidan; det är smärtsamt att höra gamla idoler när de är långt ifrån glansdagarna.

Dokken. Lynch. Brown. Pilson. Fyra namn som för evigt har sin plats mycket högt upp i grenverket på hårdrockens melodiösa träd. Givetvis tack vare det imponerande starka skivhattricket Tooth and nail (1984), Under lock and key (1985) och Back for the attack (1987).

Nu skriver vi 2018 eller rättare sagt 2016; året då Return to the east live spelades in, men inte i Japan som utmärkta ”greatest hits”-livesyskonet Beast from the east (1988).

Synd bara att Return to the east live oftare än sällan ger obehagskänslor. Boven i dramat är Don Dokkens sångröst – det finns bara en bråkdel av den kvar. Smått tragiskt. Okej, The Hunter tar han sig igenom med beröm godkänt och, tja, ett par till. Men då är jag snäll… Bäst före-datumet i livesammanhang är helt enkelt passerat.

Men det finns en gnutta ihop; det är lätt att plussa för den avslutande akustiska dubbeln med Heaven sent och Will the sun rise. Det är här vi hör möjligheten till en vettig framtid för Don, då hans röst i dagsläget mår bäst av en tillbakalutad omgivning.

Sångmässigt är skivans egentliga behållning övriga bandmedlemmars körsång. Den låter nämligen i alla fall precis lika bra som den alltid har gjort. Det största individuella glädjeämnet är George Lynch som fortfarande är riktigt flink i fingrarna; lyssna på det fullkomligt glödande gitarrsolot i konsertöppnaren Kiss of death.

Mindre roligt är att det fegas lite väl mycket med tempot emellanåt och ungefär en handfull av låtarna drar åt det så kallade gubbrockshållet, vilket förstås inte är så smickrande.

Produktionen är väl inte heller den mest lysande som hörts, men samtidigt bidrar den till en lite ruffigare livekänsla vilket uppskattas i sammanhanget. Och att det är Dons röst som drabbas hårdast – ibland hörs han klart och tydligt och ibland låter det som att han sjunger i en plåtburk – är kanske inte det värsta som kunde hända…

Som ett stort fan av ovan nämnda skivklassiker smärtar det mig att skriva att det egentligen inte finns någon som helst anledning att välja Return to the east live före Beast from the east. I synnerhet inte om man jämför med den senare i den relativt nyutgivna versionen med bonuslåtar.

Den nya studiolåten som inleder skivan? Jovars, den är klart godkänd men ganska blek vid en jämförelse med klassikerna.

Magnus Bergström

At The Gates ”To drink from the night itself” (Century Media/Sony)

Här har vi en skiva som banne mig har något för alla med smak för death metal. Klassisk göteborgsdöds med extra allt i form av tempoväxlingar inklusive väl placerade akustiska passager.

Det bjuds också på ”hjärngodis” för den som inte bara vill mosha (vilket i och för sig inte är något fel). Låttexterna är baserade på The Aesthetics Of Resistance av Peter Weiss; en tegelsten på en bra bit över 1.000 sidor (!) om motståndsrörelsen i Europa på 30- och 40-talet, sett ur ett vänsterperspektiv.

Det ”djupa” textinnehållet är knappast förvånande eftersom texter bortom genrestandardens fantasyinriktade är bandets signum. Vilket förstås inte är konstigt med läraren Tomas ”Tompa” Lindberg bakom mikrofonen.

Anders Björler har lämnat in sin elgitarr och sitt låtkomponerande och ersatts av Jonas Stålhammar (The Lurking Fear, Bombs Of Hades, God Macabre) på sexsträngaren och tvillingbrodern Jonas Björler vad gäller kompositörsbiten. I mina öron gör det spelmässigt ingen större skillnad och låtskrivandet är minst lika bra som tidigare.

Det handlar inte om en ny Slaughter of the soul – även om inledande titellåten kunde ha återfunnits på megaklassikern – för At The Gates anno 2018 är smartare än så. To drink from the night itself är i klass med megaklassikern tack vare den mycket höga lägstanivån och att ingen låt faller utanför ramen.

Det är verkligen inte ofta som death metal får mig att tänka att den bäst avnjutes i sällskap med det mest exklusiva från ölkällaren och med låttexthäftet i högsta hugg. To drink from the night itself är skivan som får mig att vilja göra just detta.

Utöver ovan nämnda titellåt så kan följande låthöjdpunkter nämnas:

Daggers of black haze är otroligt bra med olika musikaliska vändningar och smått lekfullt bas- och trumspel. Den känns på något sätt inte som en typisk dödslåt men samtidigt är det just vad den är. ”Tompa” med sin karakteristiska sångstil är också viktig för att ro låten i hamn.

The Chasm börjar med ett ödesmättat pianointro som för tankarna till  ett skräckfilmssoundtrack. Sedan tar härliga gitarrslingor över och förför hörselgångarna. Stort plus för de stillsammare passagerna som ger ett djup många band i genren saknar.

In nameless sleep har ett gitarrsolospel som gör att det är lätt hänt att trycka på repeat. Snyggt!

The colours of the beast är en tung pjäs och även det är något som bidrar till den variation som är så typisk för skivan. Fullt ös må vara ett kännetecken för death metal, men det finns andra vägar att vandra och ändå behålla hårdheten.

Hmmm, har jag glömt något…? Ja just det; två saker.

En stor eloge till trumslagaren Adrian Erlandsson. En man som saknar övermän bakom trummorna. Hans spel är inte bara noga uträknat och tekniskt perfekt, utan också innovativt och lekfullt. Men aldrig flyttar hans insatser fokus från låten utan bidrar uteslutande till musikens bästa.

Produktionen signerad Jonas, ”Tompa” och Russ Russell är organisk (ursäkta ”trendordet”) med livekänsla och alla instrument och sång vävs samman på bästa sätt.

Jag är fullt medveten om att vi bara befinner oss i maj månad, men jag vågar ändå påstå att det här är mycket väl kan vara den bästa ”brutala” hårdrocksskivan 2018.

Magnus Bergström

Gus G ”Fearless”  (AFM/Sound Pollution)

Siffran tre är ett genomgående ”tema” på begåvade gitarrhjälten Gus G:s soloskiva Fearless. Varför? Jo en power trio har spelat in skivan, bästa låten är den tredje (Don’t tread on me) och betyget är en stabil trea.

Det måste vara skönt för Gus efter många år med ”nostalgiakten” Ozzy Osbourne, att nu kunna styra över sitt eget öde helt och hållet och inte behöva vänta på att Sharon Osbourne ska ringa och berätta att det är turnédags.

Skivans bästa låt har redan nämnts. Men det ska sägas att den har småtuff konkurrens av ytterligare två-tre stycken, varav instrumentala titellåten är den vassaste utmanaren. Det handlar om en skickligt ihopsnickrad gitarruppvisning och det känns lite snopet när den är slut – en inte en helt vanlig känsla i fallet med instrumentallåtar.
Dessutom finns en coverlåt tillika vattendelare i form av Dire Straits monsterhit Money for nothing. Personligen tyckte jag inte alls om den till en början, i och med att den är omstöpt för att passa hårdrocksformatet och därmed har mycket av ursprunget försvunnit. Men plötsligt slog det mig; det är ju just det personliga uttrycket som egentligen är den stora poängen med en coverlåt. Speciellt när det inte går att göra den bättre än originalet om mallen följs till punkt och pricka. Hastigt och lustigt är den nu ironiskt nog istället en av mina Fearless-favoriter. Inte illa pinkat av Gus G och hans bandkamrater.

Utöver den givna blickpunkten Gus och hans gitarr delas en guldstjärna ut till Dennis Ward (Unisonic, Pink Cream 69), som inte bara hanterar sång och bas – han har även producerat.

Det går med fördel att avnjuta Fearless även för den som inte är det gnutta intresserad av sologitarrspel. I grunden handlar det om förhållandevis ”snäll” standardhårdrock, varav upp emot en handfull låtar har melodikrokar som fastnar.
För som en god (recensions)vän brukar säga; det räcker gott och väl med en trio för att göra bra musik.

Magnus Bergström

Hexed ”Netherworld” (ViciSolum)

När gav du senast ett för dig okänt band chansen? För egen del blir det lite då och då, vilket givetvis är naturligt i rollen som skivrecensent. Men mycket sällan är det något som överraskar så positivt som Hexed.
Då måste det ändå sägas att jag inte alls går igång på bandnamnet, som i mina ögon skulle passa bättre till ett band som verkar inom genren ockult heavy metal i 70-talsstil.

Recensionsrubriken beskriver hur det låter men en viktig detalj återstår: det är progressivt så att det räcker och blir över. Pagans Mind, Epica, Delain, Lacuna Coil, Crimson Glory och Queensrÿche är band som medlemmarna i Hexed gissningsvis lyssnat en hel del på. Netherworld har också spår av namn som Amaranthe och Dimmu Borgir – lyssna bara på Forsaken respektive Obedience.

Om sångerskan Tina Gunnarsson kan jag bara säga: vart har du varit i hela mitt liv? En sångfågel väl värd att upptäcka för hennes kapacitet är inget annat än skyhög. Vilken pondus!
Tinas make Stellan Gunnarsson är inte heller fy skam. Hans läckra gitarriff avlöser varandra. Och låt oss heller inte glömma rytmsektionen som utgörs av Daniel Håkansson (bas) och Teddy Möller (trummor). Båda gör ett förtjänstfullt jobb som ger hela härligheten en finfin grund att stå på.

Apropå de medverkande så är det alltid intressant att höra minst sagt välmeriterade Thomas Vikström. Hans insats i duetten Exhaling life är inget undantag och just denna låt och titellåten, som båda är placerade mitt i låtordningen, är klart bäst.
Obedience och Illuminate är också värda att nämnas, även om det tar emot en smula i och med att Netherworld är ett typexempel på en skiva där helheten är viktigare än enskilda delar.
Det är också en skiva där ingen låt känns överflödig, vilket är något av ett unikum i dagens more is more-skivvärld.

Svensk hårdrock lever och frodas 2018 och Hexed är ett utmärkt exempel på det. Hatten av!

Magnus Bergström

W.E.T. ”Earthrage” (Frontiers/Playground)

Våren 2018 är rena rama julafton för fans av melodiös hårdrock. Det är ju inte bara W.E.T. som är aktuella med ny musik, så konkurrensen i genren är minst sagt tuff i dagsläget – vilket inte är några problem för ett så här högkapabelt band.

Earthrage är proppfull av hårdrock som inte är hård utan mjuk med melodikrokar i massor. Refrängerna tar sig in i huvudet för att stanna och tankarna går till… Abba! Jag påstår att samtliga refränger skulle platsa i en melodifestivalfinal – och det ser jag enbart som positivt.

Önskas konkreta exempel är det bara att dra igång skivan och mötas av Watch the fire – bandet hittills bästa låt – som är en sådan urkraft att ingen annan i sällskapet kan rå på den. Men flera kommer riktigt nära och framför allt fyrlingen Burn, Elegantly wasted, Calling out your name och The burning pain of love. Det är värt att notera det smarta draget i att de starkaste låtarna har spridits ut för att sy ihop ett finfint låttäcke.

För att röra sig om melodiös hårdrock får gitarrsolon ovanligt mycket utrymme och det beror förstås på att Erik Mårtensson (Eclipse) styr skutan. Det är inget snack om att greppet är motiverat för i princip alla gitarrsolon ger känslan av att berätta en ordlös historia.

I grund och botten är Earthrage en i positiv bemärkelse ”enkel” skiva, skapad av mycket kompetenta musiker. Som lyssnare är det nämligen bara att ge sig hän och njuta utan att behöva tänka till det minsta – det ser det exemplariska låtskrivandet till.

Att betyget, trots lovorden ovan, ändå stannar vid en fyra beror på den inom genren ack så vanliga ”mätthetsfaktorn”. Det blir ironiskt nog för mycket av det goda.

Magnus Bergström

Black Stone Cherry ”Family tree” (Mascot/Warner)

   Release: 20 april

När fan blir gammal… Nja snarare tvärtom; helyllegrabbarna i Black Stone Cherry har spelat in Family tree på – med deras mått mätt – klassisk mark. Nämligen i Glasgow, Kentucky där den framgångsrika skivdebuten blev till och denna gång med bandmedlemmarna själv vid mixerbordet. Med andra ord något av en återgång till rötterna, eller åtminstone ett försök till det.

Enligt egen utsago har alla i bandet många olika influenser och det som framför allt förenar dem är är kärleken till sydstatsrock. Och visst hörs det att låtarna har spår av ikoniska artister som Led Zeppelin och Muddy Waters, men det blandas ihop med så många andra influenser (gammalt och nytt) samt något litet eget att ingen kan komma och säga att det handlar om plagiat. Verkligen inte.

Något som jag själv anser är att det inte går att komma ifrån att det inte riktigt känns som samma band som den 22 november 2008 stod på scenen på ett till bristningsgränsen publikfyllt Sticky Fingers i Göteborg. När de då drog igång med Rain wizard var det starten på en av de svettigaste konserter (i dubbel bemärkelse) som jag upplevt.

Men något har hänt på vägen och en stor del av det charmigt ”ruffiga” är borta för att ersättas av en välpolerad stil à la Nickelback.

Därför påstår jag att det bästa för dagens Black Stone Cherry vore att släppa en hel konsert på skiva och dvd/Blu-ray. Det är liksom helt rätt läge för det och då skulle vi få höra hur de upplevs på bästa sätt; i en konsertlokal.

Men nu är det Family tree som gäller och det börjar mycket lovande med hårt rockande Bad habit och Burnin’, som kvalitetsmässigt är nära besläktade med tidigare ”hits” som White trash millionaire, Blame it on the boom boom och Me and Mary Jane.

Efter det gör New kinda feelin’ och Carry me on down the road ett bra jobb med att hålla flåset uppe, men utan att riktigt nå upp till de nyss nämnda.

My last breath kan närmast beskrivas som gospel (!) i hårt rockande kostym i och med den påtagliga ”religiösa känslan”, framför allt textmässigt – och det fungerar överraskande bra!

Southern fried friday night är ett försök till en svängig och dansvänlig rackare, med en ”busig” text om att röka och dricka och titta på kvinnor i kjolar och stövlar.

Trovärdigheten får sig måhända en törn av dessa tvära textvändningar. Men det finns ändå ett övergripande texttema på skivan och det är tankar på och i synnerhet längtan efter närkontankt med det motsatta könet. Jodå de utåt sett skötsamma pojkarna från södern är alltså rejält kärlekskranka.

James Brown är med och nosar på titeln som skivans tyngsta och svängigaste låt. Vem hade trott det med den låttiteln?

You got the blues är också åt det tyngre hållet, inte minst textmässigt med ”motherfucking” hit och ”motherfucking” dit. Tufft? Nej, inte direkt…

Family tree avslutar det hela på ett föredömligt sätt i bästa Black Stone Cherry-stil, men kan inte dölja det faktum att upp emot en handfull låtar känns direkt överflödiga. Gallra mera nästa gång, tack.

Chris Robertson (gitarr, sång) och John Fred Young (trummor) är de som sticker ut individuellt och bådas insatser känns inspirerade och får ta välförtjänt stor plats i ljudbilden.

En sak till måste också sägas; det fina fantasydrömlika omslaget är mycket passande för lp-formatet.

Magnus Bergström