nyaskivor.se

Deathstars ”Everything Destroys You” (Nuclear Blast/Warner)

Deathstars är framme vid skiva nummer sex sedan 2003 års debut Synthetic Generation. Men att det har gått hela nio år sedan förra skivan The Perfect Cult är lite svårt att greppa.

Vid en första anblick kan det vara lätt att tro att image och det visuella konstnärliga uttrycket är prio ett. Fel. De tio låtarna på Everything Destroys You visar klart och tydligt att musikskapandet är det viktigaste. Mörker och ljus i skön samklang och det är nästan löjligt medryckande och proffsigt rakt igenom. Och bara en sådan sak som att i princip alla låtar har singelpotential.

Det är populärt att sortera in Deathstars i gothfacket men det är inget som faller bandet i smaken, så låt mig istället föreslå genren svärtad industrirock.

Vibbarna av Rammstein är påtagliga men i den här musikgrytan finns även en rejäl skopa Marilyn Manson och Pain kryddat med The 69 Eyes. Uttrycket känns ändå eget vilket beror på att det låter mer kött och blod än mekanik och Whiplasher Bernadottes karakteristiska pratsångstil ger anrättningen en egen twist.

This Is är så typisk för Deathstars att det nästan är löjligt. Ett enkelt knep kan tyckas, men det fansen får vad de vill ha och vem kan eller ska klaga på det. Låten svänger på det rätta sättet och det är allt som betyder något.

Midnight Party har en refräng som är omöjlig att värja sig emot. Den är inte undertecknads favorit men är ändå just den som jag kommer på mig själv att nynna mest på. Ja vi snackar alltså starkt låtsnickrande.

Between Volumes and Voids bjuder på maffiga kvinnokörer med pondus och det låter minst sagt mäktigt. Vi får heller inte glömma stråkarna som piffar till det.

An Atomic Prayer ger en lite oväntad känsla av Ghost och med en speltid på upp emot fem minuter finns det mycket gott att suga i sig av denna smällkaramell till låt.

Låtarnas överlag hyfsat väl tilltagna speltid visar att saker och ting har fått blomma ut och komma till liv istället för att strypas på luft. Jag kan inte nog poängtera att det gäller att vara beredd på att ge skivan ett ganska stort antal lyssningar för att avslöja fler lager än vad som märks till en början.

Möjligtvis tappar jag lite intresse mot slutet, i de två-tre sista låtarna, men det ska sägas att avslutande Angel Of Fortune And Crime ändå har ett plus i form av en tyngd som bryter av mot övriga låtar.

Att lyssna på texterna är en fröjd rakt igenom. De är mestadels åt det kluriga hållet med både allvar och humor och i min bok är även den biten en mycket viktig del i hantverket.

Fansen lär älska det de hör och dessutom lär ett och annat nytt fans tillkomma (som undertecknad) och lita på att det lär svänga ordentligt när de nya låtarna presenteras i liveformat.

Magnus Bergström

The 69 Eyes ”Death Of Darkness” (Atomic Fire/Warner)

Nattens demoner är tillbaka för att hemsöka dina högtalare. Bandet som grundades i de ockulta kvarteren i Helsingfors för över 30 år sedan trivs bäst när mörkret faller så att de kan bli ett med de få kvarvarande skuggorna. I frånvaron av ljus söker de sig fram i sin nervkittlande strävan efter ohämmad melankoli.

Den musikaliska inriktningen visar på en selektiv förkärlek för sjuklighet, glamour, sex och det övernaturliga vilket förkroppsligar dessa nattdjur med både den dimmiga andemeningen av nordisk gotisk rock och den durkdrivna pulsen från Los Angeles och Sunset Strip glam. Känn dig förföljd om du tar din tillflykt till någon av de här domänerna.

När Elvis Presley gick ur tiden den 16 augusti 1977 så frågade den då åttaåriga Jyrki Pekka Emil Linnankivi sin mamma vem det var. Han sjöng rock ’n’ roll svarade mamman. Det ska jag också göra när jag blir stor svarade Jyrki utan att blinka. Och så rätt han fick för nu som 54-åring trollbinder han oss med sin djupa Elvisinfluerade barytonröst när han sprider sitt unika goth ’n’ roll-evangelium.

The 69 Eyes intentioner klargörs redan från början med titelspåret. På ett raffinerat sätt möter den starka melodin med deras lynniga gothsound den svulstiga refrängen som får blodet att isa sig. Den tidlösa Jyrki 69 är helt klart i sitt absolut rätta element och har sällan låtit bättre vare sig han framställs som Helsinkis eller Hollywoods rockstjärna.

Både Drive och Gotta Rock rullar vidare på säkert territorium. Med sin pådrivande energiskt gungande drivkraft uppfyller de båda alla tänkvärda önskningar och förväntningar. Några vilt kämpande solstrålar tar sig visserligen igenom det mörka molntäcket när California besjungs, men det är bara för att befästa The 69 Eyes ställning som ohotade i sin egen genre.

This Murder Takes Two bryter av mönstret tvärt eftersom vi hamnar mitt i en vemodig duett med Kat Von D som gästsångerska. En behjärtansvärd countryrockdröm utförd med en salig enkelhet av beröring och bara en svag antydan till ondska. Det gör tilldragelsen lika mytomspunnet som forna historier om Bonnie och Clyde.

Death Of Darkness är mångfacetterad och har utan tvekan den omhuldande potentialen att dra nya lyssnare in i mörkrets djupa, dystra besvärjelser. De blodsugande gengångarnas olycksbådande trettonde album tillgodoser oss med en ny uppsättning kärlekssånger med bett riktade till mörkret i oss alla. Kom ljuva död och ta en drink med mig. Natten är ung och livet är kort.

Thomas Claesson

Metallica ”72 Seasons” (Blackened/Universal)

Världens största hårdrocksband lever inte på gamla meriter, den saken är klar. För till skillnad från ganska många av de som varit med länge spelar de faktiskt in nytt material. Att det går många år mellan skivsläppen må vara hänt, i synnerhet som lägstanivån är klart godkänd och när det är som bäst ja då är det svårslaget.

Liveshowerna är ett annat bra exempel på det där med att inte vara nöjd och slå sig till ro. Sedan många år varieras låtlistorna från kväll till kväll och det sättet att jobba på når sin kulmen i sommar, då två konserter i rad spelas i en stad i olika länder runt om i Europa och den andra kvällen ska ha en låtlista totalt olik den första kvällen.

Nu gäller det alltså elfte studioskivan 72 Seasons och det är lika bra att ta upp ”problemet” på direkten.

Att trimma bort överflödigt fett som till exempel att inte återupprepa samma grej inte bara en utan flera gånger för mycket är som vanligt inte Metallicas grej.

Så har det varit på samtliga skivsläpp efter den svarta skivan.

Kärnduon James Hetfield och Lars Ulrich har uppenbarligen en ledstjärna som säger att om något är bra så är det bara att köra på med det om och om igen och…

Tänk så mycket gott en anings mer uppstyrning från producenten Greg Fidelman hade gjort.

Det sägs att de första 18 åren av livet formas våra sanna eller falska personligheter av vår omgivning och de värderingar som vi på olika sätt tar del av. Flera av låtarna går att knyta an till det temat eftersom i synnerhet James har tagit dessa ord till sig. Det rör sig dock inte om någon temaskiva så den som tycker att det låter ”djupt” och får Lulu-rysningar behöver inte oroa sig det minsta.

Efter den första lyssningen av de tolv låtarna lyder undertecknads anteckningar enligt följande: ”Det staplas mer eller mindre minnesvärda riff på hög och Kirk låter pigg.”

72 Seasons är klart bra och tillika mycket passande som inlednings- och titellåt; det är plattan i mattan som gäller i stort sett från första till sista sekunden.

Shadows Follow är inte lika fartfylld men har å andra sidan ett djup med ett antal tempoväxlingar och ett så typiskt Kirk-solo att det inte går att låta bli att le när han går loss på effektpedalen.

Lux Æterna är mycket lyckad ”tip of the hat” till de gamla tiderna och då framför allt NWOBHM och det går bara inte att motstå låtskrivande av den här kalibern. Det är inte det minsta konstigt att den släpptes som första singel innan skivan släpptes.

If Darkness Had A Son ger mig till en början inget särskilt, men i skrivande stund är den istället en av mina favoriter. Lars får till ett skönt sväng, riffen är vassa, Kirks sologitarr glöder och James sångslingor är smarriga (speciellt i refrängen).

Too Far Gone? låter old school-Metallica så att det heter duga och är något av en hybrid mellan No Remorse och Phantom Lord från Kill ’Em All.

Inamorata är en intressant koloss som byter skepnad flera gånger under sin väl tilltagna speltid på drygt elva minuter. Faktum är att det, med undantag för ett par Lulu-låtar, är den längsta studiolåt som de någonsin har spelat in.

Sleepwalk My Life Away tuggar mest på utan att det händer något – snacka om passande låttitel – och vibbarna av de minst intressanta låtarna på Load (1996) och Reload (1997) blir lite väl starka. Men den funkar ändå hyfsat tack vare James sånginsats som bjuder på det lilla extra.

You Must Burn! fortsätter i ett snarlikt spår, men här kan jag tyvärr inte hitta något som gör att den lyfter det minsta. Utfyllnad.

Crown Of Barbed Wire är på gränsen att hamna i samma minuskategori som de två nyss nämnda, men här och där bankar Lars på lite extra inspirerat plus att James åter igen levererar en bra och melodivarierad sånginsats.

När upprepad lyssning ska summeras i form av dessa rader slås jag av det rör sig om något av en tvilling till Hardwired… To Self-Destruct (2016). Jag vågar påstå att det är på dessa som Metallica hittat sitt bästa studiosound, i målfotoduell med ”svarta skivan”. Önskas bevis är det bara att lyssna på Lars utsvävningar bakom trummorna; det låter levande och lite som att befinna sig bredvid honom.

Tänk om undertecknads Metallica-favoritskiva i nutid – Death Magnetic (2008) – hade haft det här ljudet istället för det hårt komprimerade som är fallet.

Men allt är inte guld och gröna skogar för nog borde Rob Trujillos bas överlag ges mer plats i ljudbilden. Visst förstår jag att det med en sådan kompgitarrist som James är lockande att låta hans sex strängar dominera. Men ändå…

För övrigt har Lars sagt att den enda anledningen till att göra en ny skiva är tron på att den allra bästa inte har spelats in än. Ett kaxigt uttalande från en trummis i ett gigantiskt band vars fem första skivor bör finnas i varje seriös hårdrockares skivsamling.

Okej, ja men vi får väl se framöver då…

Magnus Bergström

Mezzrow ”Summon Thy Demons” (Fireflash Records) Release 21 april

Metallica och deras nya alster får ursäkta; för någon som var ”torsk” på thrash metal 1990 och dyrkade Mezzrow-debuten Then Came The Killing är uppföljaren 33 år senare en stor händelse. På papperet i alla fall.

När omslagsplasten avlägsnats och Summon Thy Demons snurrat några gånger på skivspelaren har jag mitt eget lyssnarfacit. Det är glädjande nog omöjligt att bli besviken på den minst sagt senkomna uppföljaren.

Produktionen är en blandning av old school och new school. Det enda jag kan klaga på vad gäller det är att jag är så svag för hur de flesta thrash metal-skivor lät när det begav sig och därmed har svårare för ett mer modernt sound. Men det går verkligen inte att neka till att den mer uppstyrda ljudbilden är till låtmaterialets och musikernas fördel.

Redan sisådär 30 sekunder in i öppningslåten King Of The Infinite Void hörs det att Mezzrow är i farten. Det är fartfylld thrash metal med en refräng som sitter direkt. Men det är inte bara det att låten hade platsat på Then Came The Killing som gör att den funkar. Uffe Pettersson må ha influerats av Chuck Billy (Testament) och James Hetfield (Metallica) men det finns bara ett ”exemplar” av just hans röst och det är en ren fröjd att få höra honom igen.

Ganska omgående blir titellåten min favorit. Det går bara inte att motstå tunggunget i riffandet kombinerat med en refräng som gjord för att skråla med i. Skulle du fråga mig är det här det bästa enskilda exemplet på hur bandet kombinerar dåtid och nutid.

What Is Dead May Never Die har en för att vara Mezzrow ovanligt melodiös gitarr- och sångmelodi i refrängen och banne mig om det inte går att höra en liten gnutta Accept. Det låter inspirerat och fräscht och visar också vad som i ärlighetens namn är svårhittat på Then Came The Killing; variation i låtskrivandet.

Mer än en gång kommer jag på mig själv med att tycka att det känns som att tiden har stått stilla. Det är faktiskt smått otroligt att Mezzrow legat i dvala så otroligt länge.

Det är på sin plats att poängtera att skivans vinner på upprepad lyssning och framför allt är det ovanligt viktigt att lyssna från början till slut eftersom låtmaterialet inte slokar på slutet utan det är hög kvalitet rakt igenom som gäller.

Mitt thrash metal-hjärta får ny näring av Summon Thy Semons och det vore tjänstefel att utdela ett lägre betyg än fyra. De som letar efter ”fel” kan säkert säga att vi inte får något som helst nytt under solen, men varför justera något som inte är trasigt… Det kan aldrig gå fel med Bay Area thrash metal som ledstjärna och ett slutresultat i form av en korsbefruktning av de första Testament-skivorna och de senaste Exodus-skivorna samt en liten skvätt av den obligatoriska Metallica-kryddan.

Dessutom har ju bandet som sådant förnyat sig en smula (med ovan nämnda What Is Dead May Never Die som det bästa exemplet) och viktigast av allt; det låter helt enkelt riktigt rackarns bra.

Magnus Bergström

• 

Paul Gilbert ”The Dio Album” (Music Theories/Mascot Label Group)

Att som icke-musiker bedöma en skiva av en gitarrhjälte är inte direkt vardagsmat och kanske inget att rekommendera heller… Men jag älskar musik och det är det viktigaste.

Som en parentes kan nämnas att jag i min ungdom provade på olika instrument i kommunala musikskolans regi och inte klarade av att ta mig igenom Smoke On The Water…

Nog om detta och raskt till det viktigaste: The Dio Album som är en speciell instrumental skiva eftersom Pauls gitarrspel ersätter Ronnie James Dios ikoniska röst.

Om det fungerar? Absolut!

För egen del är det en ren njutning att bara koppla bort precis allt annat och gå all in i lyssnarupplevelsen.

Det är förstås inte heller någon lek att tolka riff och melodier som skapats av några av de förnämsta gitarristerna i hårdrockens historia: Ritchie Blackmore och Tony Iommi. Låt oss heller inte glömma Vivian Campbell.

Paul fixar detta även om jag inte ska sticka under stol med att ”originalets charm” saknas vid några få tillfällen.

Balansgången att få gamla klassiker och aningens mer sentida låtar att passa i samma ljudbild lyckas fullt ut. Det låter retro och fräscht på en och samma gång.

Givetvis dominerar gitarrspelet ljudbilden men även trumspelet av Bill Ray får emellanåt chansen att blixtra till.

För övrigt spelar Paul alla instrument utom trummorna. Inte illa!

Låtvalet är i det närmaste klockrent – vi har väl alla säkert en och annan personlig favorit som saknas – och låtordningen känns noggrant genomtänkt.

Det börjar rivigt med Kill The King och avslutas pampigt med The Last In Line. Däremellan bjuds det på såväl givna låtar (Man On The Silver Mountain och Holy Diver) som något mer otippade val (Lady Evil och Country Girl).

Min personliga favorit blir Don’t Talk To Strangers i en gåshudsframkallande tolkning.

The Dio Album är något ganska ovanligt; en instrumental skiva som det går att lyssna på från första till sista sekunden utan att vilja missa en endaste sekund. Det är sannerligen bra jobbat.

Med det sagt: Rösten med stort R är givetvis saknad och oersättlig.

Vila i frid Ronnie. Din röst lever vidare…

Magnus Bergström

Saxon ”More Inspirations” (Silver Lining/Warner)

De brittiska heavy metal-legendarerna Saxon fortsätter med sina arkeologiska utgrävningar och släpper ännu ett coveralbum med musik som har haft inflytande på deras verksamhet. Om 2021-års Inspirations i högre grad var förutsägbar med intryck från Stones och Zeppelin så tar uppföljaren ut svängarna i större utsträckning.

Går det att att leva med att Biff Byfords omisskänsliga röst överskuggar Eric Burdons djupa stämma i We’ve Gotta To Get Out Of This Place så är underhållningen accepterad. Om inte så återsår en lång dags färd mot natt. Verkligheten blir uppenbar då ett stildefinierat band som Saxon presenterar varje låt som både en välsignelse och en förbannelse för faktum kvartstår att Saxon låter alltid som sig själva.

Det är ändå en välgärning att The Sensationel Alex Harvey Band och The Faith Healer tas upp med en sån intensitet. Det visar att det inte bara är jag som tillhör beundrarskaran. Ett remarkabelt stycke rockteater som aldrig var avsett att bli en singel med sina drygt sju minuter. Här följer Saxon den kristalliserade vägen med den mörka känslan av dramatik som förvandlas till något verkligt magiskt.

Det kittlade till lite när From The Inside dök upp, men det berodde på att jag aldrig hade hört låten förrut. Upphovsman är Vincent Furnier, mera känd som Alice Cooper. Sen hoppar Saxon i galen tunna när de tar sig an ZZ Tops Chevrolet. I det lugna tempot blir de helt enkelt fel instution för att hålla en Cheva på tomgång utan att motorn storknar.

Resan i det musikaliskt förflutna fortsätter med The Whos Substitute och Uriah Heeps Gypsy. Båda oslagbara klenoder, men även om de är behandlade med respekt i Saxons ägo så leder det ingen vart mer än till en bekräftelse på att originalen är värdebeständiga.

Det går inta att sticka under stolen med att ju mer låtar som trillar in så blir de desto mer färgade av det egna intresset. Så även om Nazareths Razamanaz passar bättre på Saxons palett så ligger Tales Of Brave Ulysses av Cream mycket närmare mitt hjärta. Det konservativa utförandet trycker nämligen tillbaka intresset till skillnad från när Deep Purple var ute i samma ärende med Turning To Crime (2021) ty den hade fördelen med att ha glimten i ögat.

Saxon hade sin storhetstid för drygt 40 år sedan och där finns det mycket godis att plocka. Att däremot ställa sig i kö för att grabba åt sig inte bara en utan två coverskivor på kort tid tillgodoser inte suget efter sötsaker. De kunde lika gärna ha lagt ut en lista med låtarna på sin hemsida.

Thomas Claesson

Lordi ”Screem Writers Guild” (Atomic Fire Records) Release 31 mars

Dagens sanning är att det finns människor som inte kan se bortom maskerna på band som ”showar till det”. Det är deras förlust. Så till att börja med uppmärksammar jag dessa personer på att det kan vara en god idé att sluta läsa här…

Och vi andra kan istället ge oss i kast med det finska monstergänget Lordi och deras nya giv med den finurliga titeln Screem Writers Guild*.

Det är lika bra att redan från början ”avslöja” att inte en enda låt faller ur ramen. Möjligtvis går det efter en minutiös granskning att sätta In The Castle Of Dracoolove på avbytarbänken men den är ändå inte dålig så varför leta fel.

Nej istället konstaterar jag att det är som att lyssna på en greatest hits-samling vilket egentligen säger allt.

Starten kan inte bli så mycket bättre, eftersom inledande Dead Again Jayne är själva essensen av melodiös hårdrock med melodikrokar och en refräng som fastnar på stubinen.

Och i en förhållandevis mallad genre får Mr. Lordi (sång) och hans kumpaner till fina kontraster, med till exempel en spröd ballad som Bride kontra svänget i en rockare som Lucyfer Prime Evil.

The SCG Awards är ett av flera av skivans ”mellanspel”, det vill säga sådant som mer ofta än sällan resulterar i störningar i musikflödet. Men inte här inte för den här parodin på valfri filmgala är smått briljant.

Jag måste också lyfta småsvulstiga End Credits som verkligen lever upp till titeln; det är lätt att tänka sig eftertexterna rulla på skärmen efter en skön filmupplevelse. Visst skulle en mer skolad sångröst antagligen lyfta låten till högre höjder, men jag köper rakt av att känsla går före perfektion. En höjdarlåt!

Som synes av låttitlarna duggar ordlekarna tätt och få kan konsten att som mr Lordi få smått bisarra ämnen att locka till det ena lyssnarleendet efter det andra. Alltså inget nytt på den fronten sedan bandet bildades 1992.

Det är också – med tanke på merparten av låttitlarna – lätt att tro att det rör sig om en konceptskiva, men så är faktiskt inte fallet om vi ska tro Mr. Lordi.

Utöver ”huvudmonstret” bakom mikrofonen förtjänar Kone och Hella extra omnämnanden, för när de kliver fram och dominerar med snygga gitarr- respektive keyboardslingor lyfter låtmaterialet lite extra.

Det är roligt att lyssna på Lordi och det är aldrig för sent att upptäcka det vilket undertecknad är ett bevis på. Jag erkänner nämligen att jag varit sen med att fatta grejen och aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle ge en Lordiskiva en stark betygsfyra.

Det är bara att gratulera pigga skivbolaget Atomic Fire Records till att de har lyckats fånga den tidigare eurovisionsflugan** i sitt nät, för på studioskiva nummer 18 är bandet starkare än någonsin.

Screem Writers Guild är rysligt underhållande.

Magnus Bergström

*Screen Writers Guild var en organisation av manusförfattare som var aktiva i Hollywood cirka 1920-1950.

**Lordi vann Eurovision Song Contest 2006 med Hard Rock Hallelujah.

Wizdoom ”Trolldoom” (Bangover Records)

Ärligt talat var jag efter första lyssningen lite ”ljummen” om vad jag egentligen skulle tycka om värmländska Wizdooms debut-ep. Så här i efterhand skulle jag tro att det berodde på att jag förväntade mig domedagstongångar rakt av, vilket det verkligen inte handlar om.

Och som så många gånger förr öppnade upprepad lyssning ett förtrollande musiklandskap; denna gång i form av kraftigt mersmakande doom metal.

Chris David ((Majestica, Therion live, ex-Captain Crimson) är mannen bakom Wizdoom och det hörs sannerligen att det här projektet ligger honom varmt om hjärtat. A labour of love.

Candlemass är en uppenbar inspirationskälla och det finns spår av klassisk 70-talshårdrock liksom blues. Bland annat. Textmässigt har mycket inspiration hämtats från de värmländska skogarna och estetiskt anar jag att John Bauer agerat ledstjärna.

Till sin hjälp har Chris (sång och bas) haft Gloom Crew som står för trummor, gitarr och hammondorgel. Till en början handlade det om ett projekt men i dagsläget är Wizdoom ett band som hoppas på konserter framöver.

För att visa bredden på mångfasetterade Trolldoom väljer jag att delge några av mina anteckningar om de fem låtarna:

Gott om doom men också lugna och rejält avskalade partier med skönt baslir, gitarrplock och soft sång. Det känns som att befinna sig i  en ”flummig” dröm.

Det är ganska gott om snabbare partier som smyger lite utanför doomgenren och livar upp ”in the name of variation”.

Chris har så att säga verkligen många strängar på sina stämband. Det är pratsång och det morras och det skriks (tänk King Diamond light) och det är soft. Oftast i en och samma låt! Jag plussar extra för de mycket väl placerade ljusa skriken som ger en smarrig kontrast till det mestadels närvarande skogsmörkret. Faktum är att Chris har en röst med en helt egen karaktär som i alla fall inte jag kan motstå.

Det bjuds på flera fina små delikatesser som till exempel hammondorgel; ett par gånger går mina tankar till Jon Lord (Deep Purple). Riktigt läckert!

De fem låtarna har var för sig en egen inriktning, även om de samlas under doomparaplyet. Tungt, snabbt och mjukt i en go’ blandning.

Doomed Fleet och The Half Living Realm är båda riktigt bra låtar med plus för den förstnämnda som också var första singellåten.

Way of the Lost är den tyngsta ballad du kan tänka dig. Samtidigt vägs tyngden upp av undersköna melodislingor och stämningsfull sång.

Engrave med Tommy Johansson (Majestica, Sabaton) på gitarr är den mest medryckande låten och den som gör det lättast att föreställa sig en publik som skrålar med.

Trolldoom är den perfekta titellåten; skivans tyngsta inslag och den låt som är närmast klassisk doom metal. Chris sång i slutet låter som att han är besatt av hin håle.

Se där; det var mina tankar det och nu är det upp till dig om du pallar musik som är raka motsatsen till bakgrundsmusik.

För egen del vill jag bara höra mer – jag kan inte få nog. Så kan det gå!

Magnus Bergström

RPWL ”Crime Scene” (Gentle Art/Sound Pollution)

RPWL från Freising i södra Tyskland hade svårigheter att hitta på ett bandnamn när de bildades 1997, så de valde en kombination av första bokstaven i de fyra medlemmarnas efternamn. Ett skämt enligt vokalisten, keyboardisten och låtskrivaren Yogi Lang vilket visar nivån på tysk humor på ett talande sätt.

På Crime Scene sprider konstrockarna lärdom över kriminella händelser och den slumrande ondskan som ligger och lurar lite varstans. Manuskriptet är fördelat på sex låtar med svävande melodier och tankeväckande lyrik rörande avgrunderna i ett mänskligt beteendestpektra med all dess oförutsägbara mångfald.

Efter att ha haft ett ursprung som ett Pink Floyd-tributeband med Langs röst snarlik David Gilmours så har bandet successivt utvecklat sin egen distinkta stil. Den välpolerade progressiva rocken har rönt framgångar vid ett flertal tillfällen under åren med album såsom Beyond Men And Time (2012) som en bidragande orsak till deras storhet.

Den inledande Victim Of Desire fyller gott och väl ut åtta minuter och lägger sig till en början på en plats med mjukare passager och behagliga harmonier. Vartefter tiden fortskrider byggs de hotfulla instrumentalpartierna upp i ett försök att återskapa en seriemördares splittrade sinne. Staccato-variationerna som bidrar härtill utförs av den andra av de två kvarvarande originalmedlemmarna, gitarristen Kalle Wallner.

Låten med det bedrägligt söta namnet Red Rose vaggar fram med en akustisk gitarr som vägledare. Villfarelsen att något gott kommer ut grusas snabbt när den perversa besattheten av nekrofili grävs upp från djupet. På ett besynnerligt sätt pendlar balladen prosaiskt i mjuka toner när de inblandades röster ställs ansikte mot ansikte.

A Cold Spring Day In ’22 vankar av och an med ljusa och luftiga melodislingor. Det är utmanande att konfrontera lättheten i musikstilen i kontrast till det mörka temat. Här åskådliggjort av en händelsen som inträffade i Bayern 1922 där ett hemskt massmord som aldrig blev uppklarat utfördes. Det visar också att det i princip oförenliga ämnet ändå är hanterbart i en tonsättares sinne.

RPWL är visserligen inte de första artisterna att beröra mörka teman i sin musik. De har likaväl lyckat skapa ett kriminellt spännande verk med en konstnärlig reflektion över ett mycket svårt och utmanande ämne. Dessutom har de med Crime Scene förvandlat musik till konst, skapat ett gourmetalbum för musikentusiaster och skrivit en deckare av Stephen King-klass.

Thomas Claesson

The Cold Stares ”Voices” (Mascot/Border)

De två vännerna Chris Tapp (gitarr, sång, låtskrivare) och Brian Mullins (trummor) har hållit ihop som ler och långhalm i över tio år nu med många svettiga spelningar på klubbar vitt omkring. De två amerikanarna hemmahörande i Indiana har emellertid inte bara övertygat live. Deras fem studioalbum har även presenterat en bluesig rootsrock med avsevärd uppfinningsrikedom.

Med Voices slackar duon på kedjorna och välkomnar basisten Bryce Kluehs ankomst. Den konstnärliga befrielsen släpper loss blandningen av blues, sydstats – och hårdrock till nya höjder. Det nyanserade och smått äventyrliga tillvägagångsättet (för dem själva) bidrar till ett djärvt och rått opolerat ljud som känns både ärligt och spännande på en och samma gång.

Att det skulle ta så lång tid att nå den punkt där de insåg att de inte längre troget skulle kunna återskapa sina låtar live som en duo känns märkligt. Det är ju ändå en betydande skillnad att inta scenen och spela tillsammans med förinspelade bakgrundsspår eller att äga arenan och beträda den som ett kraftfullt tremannaband.

Allt elände som kan drabba en människa frigörs i den obestridliga Nothing But The Blues. En titel som är genuint äkta för närmare än så här går det inte att komma bluesens innebörd. Lyriken radar upp en mängd olycksaliga scenarier som kan drabba var och en oss, men till syvende och sist finns bluesen som en räddare i nöden. Ingenting kan vara sannare än det här. Tro mig.

Med gitarren kopplad till fuzzboxen fortsätter Come For Me på den inslagna vägen med backspegel inställd på slutet av 60-talet och Jimmi Hendrix i blickfånget. The Joy sätter kompassen mot söder med en suggestiv melodi och en frälsande refräng som skulle få Warren Haynes (Gov’t Mule) att skina ikapp med solen alla dagar i veckan.

Cream-influenserna finns här också bara man vet vart man ska leta. Sätt ner den lilla nålen på pickupen i höjd med Got No Right och en annan högt värderad genklang är tillgodosedd. Ställs okularet in på kikaren så kan till och med Led Zeppelin skymtas långt bort i fjärran. Sinnerman blir till en sådan illustration.

Två låtar med en helt annan karaktär är Sorry I Was Late och Throw That Stone. Båda helt avskalade. Båda kryper in under skinnet. Den förra endast ackompanjerad av keyboard (Chris Tapp). Den senare med akustisk gitarr och kvinnlig bakgrundstämma. Två exempel på vad musiker med fallenhet kan uppnå om de vill förändra sinnesstämningen.

Chris Tapp är en övergiven resenär förtärd av ånger, ensamhet och desperation som leder sina följeslagare på livets steniga väg. Trött, men ändå motståndskraftig. Hård, men ändå sårbar. Tillsammans har de funnit den svallande kraften som gör dem till iskalla killar fulla av mänsklig värme.

Thomas Claesson