Archive for the ‘Hårdrock’Category

Progressiv rock med ett budskap

fathom-

Fathom Life ”Sovereign” (egen utgivning)

Incurvatus är historia men plåster på såren erbjuds av sångaren Marcus Jagdell nya projekt Fathom Life, som går att likna vid en kärlekshistoria. Progressiv rock (musiken) möter life metal (budskapet) och tycke uppstår. Resultatet blir… Ett inlägg i klimatdebatten!

Musikinfluenserna kommer från skilda håll som Arjen Lucassen/Ayreon, Dream Theater, Magnum, Opeth, Rush och Yes.

Låttexterna är ambitiösa och som gjorda för eftertanke. Marcus har ett tydligt budskap om hur vi förstör miljön och vilka följder det får, samt hur vi ägnar för mycket av vår tid åt ytliga sociala medier.

Sovereign är 30 minuters högaktuell och angelägen melodiös progressiv rock med hårdrockiga inslag och mycket känsla och värme.

Efter ett kort intro (Revival) är det förstasingeln The Age Of Man som med eftertryck visar inriktningen; melodiös prog metal med hårdrockiga inslag. Det är också den låt som lämpar sig bäst för lyssnaren att sjunga med i. Med andra ord ett bra val av öppningslåt.

The Blackened Tongue är med sin känsla av viktlöshet (tänk meditation) bäst på skivan. Höjdpunkten är när tempot accelerar en aning lite drygt halvvägs och mynnar ut i ett alldeles delikat gitarrsolo av Viktor Holmgren. Därefter tar Marcus låten i mål med skivans enskilt starkaste sånginsats. Jag är mycket förtjust i att låten mynnar ut i en kort akustisk avslutning – bra jobbat i låtsnickarverkstaden.

Avslutande Insight är lugn och drömsk med både bra sång och gitarrsolospel (det känns igen va?) och stänger knappt 30 minuters ”låtgodisbutik” på bästa sätt.

Sovereign och Our Final Days är sannerligen inte heller dumma och passar utmärkt in i helheten.

Personligen hade jag önskat lite mer tryck i produktionen, det vill säga lite mer framträdande bas och trummor. Å andra sidan är det säkert meningen att Marcus igenkänningsbara röst ska ligga i förgrunden för att budskapet ska nå fram.

Omslagskonsten av Lucas Svedberg måste berömmas; precis så här ska progressiv hårdrock paketeras! Och nog är det ett bra betyg att tankarna går till klassiska omslag med Magnum och Yes.

Fathom Life betyder att Marcus Jagdell har rott ännu en betygsfyra (se tidigare Incurvatus-recensioner här: Serpent Path och Furnace of Dreams) i hamn och det är inte illa pinkat!

Magnus Bergström

p.s. Intervju med Marcus Jagdell finns här: ‘En handfull frågor’

29

10 2018

Genomtänkt och underhållande

dreamchild

Dream Child ”Until Death Do We Meet Again” (Frontiers/Playground)

Plötsligt händer det! Ett mirakel! Ronnie James Dio lever!

Eller njaenej… Rättare sagt; Ronnies ikoniska röst lever på sätt och vis vidare i form av suveräne Diego Valdez (Helker).

Känns namnet igen? Gissningsvis svarar många nej, men Dream Child kan se till att det blir ändring på den saken.

Manskapet som samlats kring den huvudsaklige låtskrivaren Craig Goldy (gitarr), som i projektet inspirerats av sin mentor och vän RJD, är ett synnerligen välmeriterat ”all star band”: Simon Wright (trummor), Rudy Sarzo (bas) och Wayne Findlay (gitarr och keyboards).

För den som har tillbringat många år under en sten kan jag berätta att denna fyrling har spelat med kända namn som AC/DC, Dio, Giuffria, MSG, Operation: Mindcrime, Ozzy Osbourne, Quiet Riot och Whitesnake. För att bara nämna några.

Halvvägs in i öppningslåten Under The Wire slår det mig att det här är så nära Ronnie James Dio det går att komma, men ändå ha en gnutta egen pesonlighet. Bra melodiös hårdrockslåt dessutom!

You Can’t Take Me Down fortsätter på den inslagna vägen och tar lyssnaren med på äventyr i ett ljudlandskap som bär spår av Heaven And Hell, Dehumanizer (båda Black Sabbath), The Last In Line och Magica (båda Dio). Framför allt den sistnämnda har ett starkt släktskap med Until Death Do We Meet Again och det är bara att tacka och ta emot, för vi fick ju aldrig någon Dio-uppföljare till den finfina temaskivan.

Det finns också spår av Rainbow och i viss mån Deep Purple i det Ritchie Blackmore-färgade gitarrspelet som Craig Goldy visar prov på lite här och där.

Mångbottnat och ödesmättat blir det i Game Of Shadows och det går faktiskt till och med att känna små vibbar av Led Zeppelin. Gitarrsolot är bäst på skivan!

Until Death Do We Meet Again är en ganska mörk och stämningsfull skapelse och det är lätt att tänka sig Ronnie i sitt esse på scenen med ”hornen” i högsta hugg.

Annorlunda uppbyggda Weird World både flyter smidigt och krumbuktar sig fram och har ett sväng som bryter av mot allt annat på skivan. Och vilken oemotståndlig refräng! Det ”mjuka” sångpartiet ungefär halvvägs som följs av inspirerat gitarrsolospel är snillrikt konstruerat och det är bara att applådera uppfinningsrikedomen och njuta.

One Step Beyond The Grave är småepisk och lätt att tycka om och passar därför givetvis utmärkt som avslutning.

Låtskrivandet är välbalanserat; en del är direkta och går mer eller mindre rakt på sak och andra är mer djupgående och historieberättande. Gemensamt för alla är att låtlängderna är väl eller mycket väl tilltagna.

Skivan känns genomtänkt och är underhållande från början till slut. Spelglädjen är påtaglig och det känns inte som en skivbolagsprodukt – något som annars är lätt hänt, inte minst när skivbolaget Frontiers står bakom.

Jag tror helt enkelt att Craig & co har haft roligt när de har spelat in musik som de bevisligen tycker om och är som gjorda för att skapa. Samtidigt som de utan tvekan hyllar Ronnie James Dio (vila i frid) och hans livsverk.

Dream Child har fått till en mersmakande betygsfyra som garanterat kommer att vara med på min årsbästalista. Hur högt upp återstår att se…

Anledningen till att min – efter första lyssningen – spontana fullpoängare dras in är att det hade räckt med nio eller tio låtar istället för tolv. Några är helt enkelt för likartade (läs mellantempo) för sitt eget bästa.

Men när det handlar om så pass hög kvalitet och lägstanivå är det ändå lätt att blunda för det lilla klavertrampet.

Gör dig själv en stor tjänst; lyssna och njut av underhållningen.

Magnus Bergström

Fotnot: Albumtiteln är hämtad från en text skriven av RJD.

22

10 2018

Gitarresset från rymden blandar och ger

ace

Ace Frehley ”Spaceman” (eOne/Border)

betyg 3  Release: 19 oktober

Ace är tillbaka. Igen!

För den som är sugen på stekt falukorv och stuvade makaroner är Spaceman att rekommendera. De ganska enkla rakt på sak-riffen (stekt falukorv är enkelt att laga) och det för Ace typiskt avslappnade gitarrsolospelet (stuvade makaroner kan vara kniviga att få till) mättar tillsammans enligt dagens lunch-mallen. Men någon Michelinguide-stjärna delas inte ut.

Kommer du ihåg Into the Void? Ja alltså Ace-låten som enligt uppgift behövde första hjälpen av bland andra Paul Stanley (Kiss) för att slutföras, allt för att ”rymdmannen” skulle få med en låt på Kiss-återföreningsskivan Psycho Circus (1998).

Att just Into the Void, som är så långt ifrån en publikfavorit som det går att komma, är lika bra eller bättre än i stort sett allt på Spaceman säger en hel del. Men inte allt…

De 37 minuterna Spaceman börjar ärligt talat ganska illa med Without You I’m Nothing, som har en mer än lovligt ”såsig” vers. Refrängen är glädjande nog desto starkare och banne mig om inte gitarrsolot glöder en smula. Men snacka om konstigt val av öppningslåt i och med att den aldrig riktigt lyfter.

Det är heller inte så lite ironiskt att Ace sång här är sävligare än någonsin tidigare när han småsluddrar som det lokala kvartersfyllot. Trots att rymdmannen har varit nykter i tolv år…

Hur som helst; med facit i hand (?) efter tiotalet lyssningar måste jag ändå säga att det är en klart godkänd låt.

Rockin’ With The Boys är en av två låtar som släppts som digital singel innan skivsläppet och även om låttiteln känns sisådär för en 67-åring rockar den på riktigt bra. Refrängen är dock rejält tjatig och drar ner helhetsintrycket en smula.

Kiss-fans lär inte undgå att texten bär ett mycket starkt släktskap med Kiss stora hitlåt Beth. Båda beskriver hur det är att ha musiken som sitt jobb och att ofta vara bortrest för att ”rocka med pojkarna” och den hemlängtan det för med sig. Se där; det går alltså att skriva en rockig kärlekslåt istället för en traditionell balladdito.

Och visst är det väl någon mer än undertecknad som musikmässigt får vibbar av de två första Frehley’s Comet-skivorna?

Apropå ”gamla goda tider” så har Mission To Mars glädjande nog starka vibbar av hur det skulle ha kunnat låta om Richie ”The Emperor Of Rock And Roll” Scarlet varit inblandad. Tänk något i stil med Shot Full Of Rock på Truble Walkin’ (1989) med en gitarrsoloduell som alternerar mellan högtalarna.

Att parhästen Richie inte medverkar på Spaceman framstår för undertecknad som det största av frågetecken. Den petningen är en rejäl tabbe eftersom det alltid slagit gnistor om deras samarbeten.

Med enbart enstaka glöd här och där är Spaceman istället en ganska ljummen historia. Helt i onödan, kan tyckas

Ace tycker om att göra covers och denna gång har han tacklat I Wanna Go Back (Eddie Money) som görs i stort sett som originalet. Förvisso passar den ganska bra ihop med övriga låtar men är i mina öron både tråkig och överflödig.

Quantum Flux heter den traditionsenligt instrumentala avslutningen. Den har klart längst speltid med sina sex och en halv minuter vilket är helt logiskt; det är nämligen skivans juvel med ett påhittigt gitarrspel.

I producentstolen i Ace In The Hole Studios har Ace själv suttit med resultatet att allt låter precis som det ska med en lagom dos av gammalt möter nytt.

Ingen kan beskylla Ace för att ge ut skivor ofta även om nuvarande utgivningstakt är en rejäl och välkommen uppryckning. Stress är alltså inte orsaken till den bristande kvaliteten i låtskrivandet. Det handlar helt enkelt om att jobbet inte utförts på bästa sätt. Eller också har det funnits bättre låtar som av en eller annan anledning gallrats bort. Vad vet jag…

Att de låtar som Gene Simmons (Kiss) varit med och skrivit inte höjer sig över mängden utan snarare tillhör de sämre är kanske ett bevis på att Ace ska lita mer på sin egen förmåga, istället för att ta den enkla utvägen och dela på arbetsbördan och samtidigt få ett välkänt namn att använda sig av i marknadsföringen.

Betyget är satt med nostalgiska öron men inte utan verklighetsförankring. Att lyssna på hela skivan om och om igen är inte att rekommendera. Välj istället ut de personliga favoriterna till en spellista och resultatet blir ett helt annat. Det handlar dock ändå om årets hittills klenaste betygstrea.

Jag vill att ”min” Ace Frehley ska ha åtminstone ett uns av farlighet, som den före detta gatuligist han är. 2018 känns gitarresset alldeles för tillrättalagd och välputsad.

Magnus Bergström

17

10 2018

Hissa piratflaggan och skåla i rom

runningwildpieces

Running Wild ”Pieces Of Eight” (Noise/Warner)

Tysk heavy metal från ”de ljuva åren” i form av Ready For Boarding (dubbel-lp), The First Years Of Piracy (cd-samling), sex cd-maxisinglar, en poster och ett guldmynt som bor i en liten läckert lila tygpåse. Allting förpackat i en fin box.

Vad kan en hårdrockare mer behöva? Inte mycket.

Med andra ord är det bara att hissa piratflaggan, skåla i rom och leva sig in i låttexternas piratäventyr.

Pieces Of Eight har undertiteln The singles, live and rare 1984-1994 vilket betyder högkvalitativ heavy metal i typisk tysk stil.

Alla cd-singlar släppta på Noise Records återfinns och deras styrka ligger i att flera av b-sidorna är minst lika starka som a-sidorna.

Vi får också samlingsskivan The First Years Of Piracy (1991 års nyinspelningar av klassiker) och är samtliga huvudet högre än originalinspelningarna både spel- och sångmässigt och inte minst produktionen.

Den största skatten i boxen är liveskivan Ready For Boarding nu utökad till en dubbel i läcker guldvinyl. Det som tillkommit sedan originalet släpptes 1988 är en konsert inspelad 1989 och som tidigare endast funnits utgiven på VHS-kassett.

Det genomgående temat i låtskatten är mr. Running Wild: Rock ’n’ Rolf (Rolf Kasparek) står stadigt i rampljuset. Ja övriga bandmedlemmar genom åren får faktiskt ursäkta, för Rolf sticker ut med sin personliga sångröst och sitt precisa gitarriffande.

Men allt är inte guld som glimmar…

Postern och guldmyntet är mindre imponerande – musik väger bra mycket tyngre än lullull.

Jag ställer mig frågande till varför inte all musik i boxen pressats på vinyl istället för det halvt om halvt utdöende cd-formatet. Svaret är antagligen att det blev billigare så.

Dessutom hade det varit ett stort plus med någon form av historikhäfte eller varför inte till och med en informativ bok om Noise-åren.

Sett enbart till musikinnehållet är Pieces Of Eight så nära en fullpoängare som det går att komma, men nämnda svagheter resulterar utan tvekan i betygsavdrag.

Magnus Bergström

12

10 2018

Hård rock med svängig partykänsla 50-årsjubilerar

nazarehtanth

Nazareth ”Loud & Proud! Anthology” (BMG/Warner)

betyg 3

50-årsjubilerande Nazareth har sammanställt 24 låtar som representerar alla jubilarens skivor. Ett flertal klassiker återfinns givetvis, som till exempel Witchdoctor Woman, Love Hurts och Hair Of The Dog, och uppfriskande nog även ett par-tre lite mer otippade låtval.

För den läsintresserade går det att ta del av en lagom informativ historik skriven av Dave Ling (Classic Rock, Rock Candy).

Men omslaget? Alldeles för digitalmodernt för att passa ett band med så många tjänsteår. Tummen ner för det.

Slutsatsen blir ändå att samlingsskivor aldrig kan förmedla det som enskilda skivor kan. Den där känslan av ett tidsdokument som speglar var artisten befinner sig i utvecklingen just där och då. Betyget ska ses som en spegling av just denna invändning.

Önskas hård rock (observera särskrivningen) med svängig partykänsla är Loud & Proud! Anthology istället något av den perfekta skivan.

Magnus Bergström

09

10 2018

Pang-på-rödbetan-punkig hårdrock/metal

suicidal

Suicidal Tendencies ”Still Cyco Punk After All These Years” (Suicidal Records/Border)

betyg 3

Mike Muir bakom mikrofonen är en garanti för att åsikter står som spön i backen och givetvis backar han inte för någon eller något. Låttexternas mix av allvar och humor är mumma för lyssnare som inte bangar för hjärngympa.

I Love Destruction och F.U.B.A.R. sparkar igång Still Cyco Punk After All These Years och är båda typexempel på klassisk Suicidal Tendencies pang-på-rödbetan-punkiga hårdrock/metal med ett konstant sväng. Tänk att något som låter så mycket amerikanskt 80- och 90-tal fortfarande känns helt rätt.

All Kinda Crazy har en så skön rytm och klockren refräng att det inte går att sitta stilla och det är bara att ge efter för känslan och skråla med. Ja faktum är att det är nästan så att jag delar ut ett högre betyg tack vare denna låtpärla. Nästan.

Sippin’ From the Insanitea är ohotad som roligast låttitel. Låten som sådan är tyvärr bara okej och infriar inte de, med tanke på det smått geniala namnet, höga förväntningarna.

It’s Always Something är ett fräscht energipiller och är näst efter ohotade All Kinda Crazy skivans höjdpunkt.

Vi får heller inte glömma att det är självaste Dave Lombardo (ex-Slayer) som bankar skinn. Nothin’ To Lose är utöver ett förväntat högt tempo kryddad med smått galna tempoväxlingar här och där. Med andra ord det perfekta skyltfönstret för Daves avslappnade och finessrika trumspel.

Still Cyco Punk After All These Years tappar lite fart mot slutet. Jag vet att det kan låta osannolikt med tanke på att fart är något av bandets och inte minst just denna skivas signum. Men för mycket av samma vara under 40 minuters speltid sliter till slut på både öron och tålamod.

Och en annan sak; en gitarrist i all ära men två sexsträngare hade gett anrättningen mer svung.

Hur som helst visas det prov på ett inte så lite imponerande adrenalinpåslag efter hela 35 år (!) i branschen. Mosh it up!

Magnus Bergström

Fotnot: Still Cyco Punk After All These Years släpptes som Mike Muirs soloskiva 1995, då med titeln Lost My Brain! (Once Again) och med en annan låtordning.

14

09 2018

Heavy och power metal förenade på bästa sätt

primal fear

Primal Fear ”Apocalypse” (Frontiers/Playground)

Tyska Primal Fear bildades 1997 och på Apocalypse låter det i mångt och mycket som om tiden stått stilla. Vilket i detta fall ska tolkas som något mycket positivt. De två-tre närmast föregående skivorna har på sina håll och kanter varit av trampa vatten-typ, men nu känns det istället som en mer genomarbetad och sammanhängande helhet.

Följande fem låtar sticker ut:
New Rise är som vanligt när det handlar om startskottet på en Primal Fear-skiva fartfylld och refrängstark och alltså rena rama innehållsdeklarationen.
King Of Madness har en härlig refräng med ”upplyftande” känsla tack vare Ralf Scheepers höga sångtoner och just dessa är det glädjande nog mer av på denna skiva än på de närmast föregående.
Blood, Sweat & Fear bjuder på rappa verser och ett superläckert gitarrsololir. Synd bara att tempot sänks en aning i refrängen, för det funkar inte klockrent i just detta fall.
The Beast är så enkel och samtidigt så bra. Rakt på sak-heavy metal med en enkel refräng som gjord för allsång av en lyckorusig publik.
Eye Of The Storm är en glädjande återkomst till det mer progressiva stuket på New Religion (2007) med lite längre instrumentala partier. Åtta minuters tyskt stål av bästa märke.

Bristen på originalitet är påtaglig men faktum är ändå att heavy metal och power metal sällan har förenats på ett bättre sätt. Dessutom stjäl de mest från sig själva och vem kan då låta bli att dra på munnen och fortsätta att digga? Inte undertecknad i alla fall.

Magnus Bergström

03

09 2018

Järnladyn stämmer av

doro2

Doro ”Forever Warriors // Forever United” (Nuclear Blast)

Som sändebud för den ärofulla tyska metal – familjen levererar Doro sitt trettonde soloalbum med glödgande frenesi och passion. Den hungrande fanskaran har fått vänta i sex år på nytt material men nu landar en dubbel – CD med överdådigt innehåll som bör räcka och bli över.

Den väletablerade sångerskan i mitten av sitt femte decennium har den raspiga rösten som krävs. Den plattyska accenten samt den osannolikt retuscherade omslagsbilden där perfekta magmuskler, smal midja och suget i blicken gör att det säkert kommer att darra lite här och var för en del, kanske rentav väcka moderskänslorna till liv för andra.

Det sägs vara en vågdelare mellan skiva ett Forever Warriors och två Forever United med fördelningen råbarkat kontra känsloladdat, men den vinklingen är mer av akademisk karaktär då det sinsemellan blandas och ges friskt. Inledningsspåret All For Metal är emellertid bortom varje rimligt tvivel. Tydligare än så kan inte den här typen av musik beskrivas.

Jag har länge behandlat Doro styvmoderligt, men nu är omprövningens tid kommen. Love’s Gone To HellSoldiers Of Metal samt den på modersmålet klingande Freunde Fürs Uns (Vänner för livet) bidrar effektivt till den nya inställningen. Alla tre passionerade mid tempo ballader med mjuka emotionella tongångar insvepta i magnifika symfoniska harmonier.

Inspirationen flödar ymnigt rakt igenom och i Turn it up och Be Strong hettar det till ordentligt med riff och refränger som bara kan härstamma från Düsseldorf, var annars? Doros röst är stark och resolut och när sången lämnar stämbanden i Black Ballad och Lift Me Up blir det till höjdpunkter som ger livet ett betydligt ljusare innehåll.

Hyllningen till Lemmy i Living Life To The Fullest är storartad och tolkningen av Motorheads Lost In the Ozone likaså. Sammanfattningsvis och för enkelhetens skull kan sägas att förutom de tre sista melodierna där materialet tunnas ut betänkligt, så kan låtlistan häftas fast på väggen och användas som piltavla där varje träff är lika med Bulls Eye.      

Om Doro händelsevis skulle dyka upp på SRF 2019 så kommer jag visserligen inte att stå som en fågelunge med gapande mun och vänta på mat från mamma, men ändå tillräckligt nära för att vara på plats när det börjar regna manna från himlen. Det finns nämligen ingenting som är mer uppiggande än äkta tysk power metal. Det bevisar Doro med all önskvärd tydlighet här och nu.

Thomas Claesson

Kultfakta:

Ett axplock av de medverkande gästartisterna utan inbördes ordning.

Doug Aldrich (Whitesnake, The Dead Daises)
Rock’n’Rolf (Running Wild)
Tommy Bolan (Warlock)
Mille Petrozza (Kreator)
Chuck Billy (Testament)
Ross The Boss (Ross The Boss, Manowar)
Jeff Waters (Annihilator)
Johan Hegg (Amon Amarth)
Warrel Dane [R.I.P.] (Nevermore)

 

31

08 2018

Ett säkert kort för heavy metal-fansen

udo

U.D.O. ”Steelfactory” (AFM/Sound Pollution)

    Release: 31 augusti

Det finns säkra kort och så finns U.D.O.

Udo Dirkschneider är efter 31 år (!) under U.D.O.-flagg konsekvent som få. I fokus är som vanligt den stålullsriviga rösten och låtreceptet är klart som korvspad: 13 taktfasta heavy metal-hymner med fläskiga riff, pumpande bas, taktfasta trummor och mäktiga allsångskörer som fastnar.

Stora förändringar är varken nödvändiga eller önskvärda och U.D.O. krånglar helt enkelt inte till det. Heavy metal för folket liksom. Oftast utan några som helst krusiduller. Men för den som vill gräva lite djupare så finns det en och annan ”specialare”, som till exempel en gitarrslinga som klingar orientaliskt eller när basgitarren får ta ut svängarna i en extra trudelutt.

Steelfactory står sig väl mot de 16 (!) tidigare U.D.O.-skivorna och är liksom Judas Priest och deras Firepower bra exempel på hårdrocksveteraner som är fortsatt relevanta.

Udos röst har redan avhandlats, men utan det mycket samspelta bandet skulle han stå sig slätt. Extra plus delas ut till Andrey Smirnov vars gitarrspel är av den vassare sorten. Sven Dirkschneider (ja han är son till Udo) är stabiliteten själv bakom trummorna och låter som om han inte gjort något annat i livet än att hålla takten åt pappa och hans band.

Rivstarten med Tongue reaper är en överkörning av bästa märke men ändå utan att vara den där riktigt klockrena öppningslåten som vi är bortskämda med när det gäller U.D.O. som oftast har bästa låten först ut ur startfållan.

Keeper of my soul är desto intressantare i och med att den är lite mörkare än det mesta i U.D.O.-diskografin och passar Udos röst alldeles utmärkt.

Smått arabiska tongångar (som bandet tidigare gett sig på i till exempel The wrong side of midnight) förgyller Raise the game och även här rör vi oss på lite mörkare territorium kryddat med en refräng som är en riktig allsångsdänga.

Blood on fire och Rising high är snabba rackare som inte så lite påminner om några av Accept-klassikerna på Restless and wild eller varför inte Russian roulette. Det flitiga Dirkschneider-turnerandet med enbart Accept-låtar har onekligen satt sina spår och det är lite ironiskt att vi nu bjuds på låtar som andas mer Accept än någonsin tidigare. Samtidigt är just dessa långt ifrån skivans bästa låtar då de egentligen inte sticker ut på något som helst sätt.

One heart one soul har en mäktig refräng med kraftig körsång som bara tyska band som U.D.O. och Accept och möjligtvis våra blågula krigare Sabaton fixar utan att det blir för mycket.

A bite of evil är det bra tryck i och den bjuder på några intressanta detaljer som inte alls är dumma. Men den lite fjantiga texten om en varulv får en varning och drar ned betyget.

Avslutande halvballaden The way känns helt rätt placerad. Lyssnaröronen får en lite lugnare avslutning och intrycken kan summeras i lugn och ro. Och visst fasen kan Udo sjunga ”på riktigt” när han sätter den sidan till.

Till sist ett tips till herr Dirkschneider och skivbolaget; varför inte göra en samlingsskiva med alla (halv)ballader och duetter som spelats in genom åren? Det skulle bli en bra mix, tror jag.

Magnus Bergström

24

08 2018

Lizzy gör en Alice

lizzy b

Lizzy Borden ”My Midnight Things” (Metal Blade/Sony)

Lizzy Borden-fans är inte direkt bortskämda, så när bandet släpper sin tredje skiva på 29 år, 11 år efter föregångaren Appointment with Death (2007), är förväntningarna högt ställda, i synnerhet som vare sig Deal with the Devil (2000) eller Appointment with Death var några helgjutna plattor. ”De” är nog fel pronomen förresten. Med tanke på att Lizzy Borden själv spelar de flesta instrument sånär som på trummor och keyboards kanske skivan snarare ses som ett soloalbum.

Vad kan vi då förvänta oss av chockrockens mästare? Ja, av titellåten och Long may they Haunt oss som släppts som försmak har det känts som att My Midnight Things innebär en ny inriktning för Lizzy Borden och visst är det delvis så. De som förväntat sig en återgång till 80-talets klassiska American metal kommer att bli besvikna, för den här skivan är något helt annat även om rötterna finns där i till exempel Obsessed with You och A Stranger to Love. I stället är det pompöst, allsångsvänligt och bitvis med stor hitpotential. Det är lätt att visualisera en unisont hoppande festivalpublik som sjunger med i The Scar across my Heart och storslagna We belong to the Shadows. Framför allt finns rösten där fortfarande; omedelbart igenkännlig med både styrka, känsla och tonsäkerhet. Inga ålderstecken där inte.

Det tog ett par tre genomlyssningar av skivan innan jag kom in i den även om vissa låtar sitter som en smäck och rent av känns som gamla bekanta redan efter första lyssningen. Det är en skiva som växer och även de låtar som jag först tyckte var svagare tar sig, som till exempel rockiga Run away with me.  Den enda låt som jag inte riktigt förmår ta till mig är Our Love is Gone med sitt industriella sound. Av de tre bonuslåtarna på cd:n är det egentligen bara nyinspelningen av Waiting in the Wings från Master of Disguise (1989)som känns relevant.

Även om jag inser att vissa gamla fans inte kommer att ta till sig My Midnight Things tycker jag personligen att band som utvecklas inom sina ramar bör premieras. Om Alice Cooper kunde uppdatera sitt sound på 80-talet och vitalisera sin karriär borde Lizzy Borden också välförtjänt kunna göra det. Var nu inte en inskränkt jävel utan ge plattan en chans. Det förtjänar den.

Jonas Andersson

17

08 2018