Archive for the ‘Hårdrock’Category

Adrenalinfylld hårdrock med partykänsla

thundermother

Thundermother ”Heat Wave” (AFM/Sound Pollution)

Tänk dig ett AC/DC med mer bredd (läs variation) så har vi omedelbart avklarat den i fallet Thundermother ”obligatoriska” jämförelsen med hårdrocksgiganterna från Australien.

Därmed är det dags att gå vidare och istället konstatera att den här typen av välskriven adrenalinfylld hårdrock med partykänsla alltid kommer att fungera.

Få gör det dessutom lika bra som Emlee Johansson (trummor), Majsan Lindberg (bas), Filippa Nässil (gitarr) och Guernica Mancini (sång). Fyra skivor in i karriären är bandet etablerade och har en given plats på vilken festival som helst världen över.

Sisådär hälften av låtarna är huvudet högre än det övriga sällskapet:

Dog From Hell, Back In ’76, Heat Wave (undertecknads personliga favorit), Sleep, Driving In Style och Somebody Love Me.

Nutidens ovana med många låtar per skiva är dessvärre något som även Thundermother har fallit offer för. Två-tre låtar färre och allt hade varit frid och fröjd.

Det måste plussas rejält för den genomtänkta låtordningen. Efter en handfull en-spark-i-arslet-låtar får vi balladen Sleep som ger en skön avslappnad känsla, innan det brakar loss igen.

I just denna låt får vi också det kanske bästa exemplet på Guernica Mancinis röstresurser – snacka om imponerande!

Omslaget är stilrent och kaxigt på samma gång och är gissningsvis tänkt som en passning till 70-talet då band som Kiss framställdes som larger than life.

Avslutningsvis går det inte att blunda för det faktum att självaste Gene Simmons bör vara imponerad av det – mitt under rådande pandemi – ursmarta draget med en annorlunda uppbyggd miniturné. Något som rimligtvis gett finfin extra uppmärksamhet och ett pr-värde som inte går att mäta i kronor.

Bra jobbat Thundermother!

Magnus Bergström

14

08 2020

För den goda sakens skull

orange goblin2020

Orange Goblin ”Rough & Ready, Live & Loud” (Self-released) ‎

Mitt inne i storstaden London finns en uråldrig stadsdel med en liten bosättning av naturväsen. Det är hårdföra och  håriga varelser som inte kan tänka sig något annat än att ta motorcykeln ut till skogen. De kan banka skiten ur vem som helst och ingen gör det bättre. De står på tårna, skriker ut sin avsky, lyser med brandgult sken och rockar in i helsike fett.

Det kultförklarade 25års-jubilerande brittiska stoner metal bandet Orange Goblin biter ihop och ser ingen anledning till besvikelse över publikfria konserter. De tar istället tillfället i akt och skeppar ut en liveskiva direkt till lyssnarens hemvist. De bästa bitarna från en valsad metalkaka serveras på en glödgande silverbricka.

Den felande länken mellan Motörhead och Black Sabbath tycks vara funnen när Sons Of Salem tar staden i besittning. En aggressiv, unik och saklig redogörelse i konsten att knäcka ett ben eller två. The Devils Whip manar på i samma anda och piskrappet ger lite rosor på kinderna, men framförallt rysningar och en rodnad längs ryggslutet.

När Joe Hoare trampar på wah-wah pedalen i Sarumans Wish passerar hela sagan om ringen-trilogin i revy och alla demoner släpps loss på ett och samma bräde. Ett alldeles utsökt stycke där Draculas blodbesudlade tänder får ett bitande fäste.

Tryckvågen som orsakas när The Wolf Bites Back och The Filthy And The Few släpps loss i full frihet skakar om fundamentet, lossar någon golvplanka, dukar av ett och annat bord och får grannarna att banka i väggen om den fortfarande står kvar.

När ljuset släcks ner och dammet har lagt sig dånar fortfarande Time Travelling Blues i hörselgångarna. Ben Wards mäktiga domedagsröst har lyckats med att få blodet att rusa i ådrorna. Det var grundtanken med konceptet och det blev uppfyllt med råge.

Rough & Ready, Loud & Live levererar en veritabel fest av ondskefulla riff och långsamt vaggande vibbar. På det hela taget ett perfekt soundtrack för mörka och svårmodiga dagar. Stormande, kallhamrat, högljutt och vildsint i sin karaktär. Desperata tider kräver desperat rock n’ roll.

Thomas Claesson

10

08 2020

Mångsidigt styrkebesked

deep purple whoosh

Deep Purple ”Whoosh!” (Ear Music/Playground)

   Släpps 7 augusti

Deep Purple startade 1968 och tillsammans med Black Sabbath och Led Zeppelin lade de grunden till hårdrocksgenren.
Det är en ynnest att de 21 skivor in i karriären fortfarande skapar relevant musik.
För tredje skivan i rad är det Bob Ezrin (Alice Cooper, Kiss och många fler) som rattat ljudet och bandets kreativa sida blommar helt klart ut under hans överinseende.
Felsökande nättroll kommer säkert att anmärka på att Ian Gillan inte fixar glasspräckartoner från förr, men betydligt fler kommer att uppskatta att rösten mognat som valfri lagringsbar dryck.
Låtar, texter och framförande är i absolut toppklass rakt igenom. Utöver Don Aireys klaviaturkonster slår jag ett extra slag (!) för Ian Paice vars trumspel är piggare än på länge.

Här följer några ”betraktelser” över sisådär två tredjedelar av låtarna:
Throw My Bones kan knappast kallas en fartfylld öppningslåt, men det kompenseras med en refräng som är lysande i all sin enkelhet. Kort sagt ett fint exempel på låtskrivande av högsta klass.
Drop The Weapon går lite i samma stil men är snäppet vassare tack vare lite mer sväng (det går inte att låta bli att stampa takten) och en klockren förrefräng. Don Airey och Steve Morses flinka fingrar på klaviatur respektive sex strängar är kronan på verket.
Nothing At All är ganska stillsam med en refräng som är hur fin som helst (något som är genomgående på hela skivan). Och än en gång är Don i farten med solouppvisningar; bland annat i en trollbindande duell mellan honom och Steve och just då vill jag att låten ska fortsätta i evighet.
No Need To Shout har en text som är hur rolig som helst! Lyssna bara strax före treminutersstrecket – en så fyndig textrad utlöser för min del ett gapflabb modell större. Som låt betraktat är den ändå en av de som är minst bra på skivan, även om den är klart godkänd.
Step By Step är en förhållandevis stillsam historia som är uppbyggd på ett snillrikt sätt. Som lyssnare är det bara att luta sig tillbaka och njuta (gärna med hörlurar på).
What The What är den enda låt som jag inte får någon som helst känsla för. Det blir lite för mycket boogie woogie rock and roll för min smak.
The Power Of The Moon är ett aningens progressivt stycke, med inlevelsefull sång av Ian. Och hammondsolot lär få Jon Lord att le uppe i himlen. Örongodis!
And The Address fanns med redan på skivdebuten och är fortfarande ett finfint exempel på en bra instrumental låt. Än en gång är det ”Don show” men han utmanas av en inspirerad Ian (givetvis med polisongerna i behåll) bakom trummorna.
Dancing In My Sleep stänger butiken på ett förtjänstfullt sätt. Svänget är förföriskt och det går bara inte att stå stilla, vilket är synnerligen passande med tanke på låttiteln.

Det jag har att anmärka på är att en eller ett par låtar hade kunnat bantats bort och förslagsvis använts som bonusspår. Det finns alltid en risk för ”lyssnarutmattning” när låtantalet överstiger tio.

Sammanfattningsvis är Whoosh är ett mångsidigt styrkebesked av ett Deep Purple som åldrats med värdighet och i allra högsta grad är med i matchen.

Magnus Bergström

06

08 2020

Visar vart skåpet alltid har stått

kansas

Kansas ”The Absence Of Presence” (InsideOut/Sony)

 

The Absence Of Presence börjar med smäktande stråkar och det är alltså gåshud som gäller redan från start. Speltiden på drygt åtta minuter resulterar i en ”best of”-Kansas (med lite Yes för skojs skull). Men tro mig; det blir faktiskt ännu bättre.

Gitarrspelet i synnerhet men även helheten i Throwing Mountains ger starka vibbar av Rush på svansången Clockwork Angels (2012). Refrängen är hur vacker som helst!

Jets Overhead är som en blandning och de två föregående låtarna och alla förstår då att redan efter en tredjedel av skivan är minst en betygsfyra i hamn.

Instrumentala, progressiva låtar är ofta av det lite längre slaget, men Propulsion 1 är något så ovanligt som kort och koncis. Dream Theater hade inte gjort det bättre!

Memories Down The Line är en ballad av bästa märke. Inlevelsefull sång och melodislingor som träffar rakt i hjärtat.

Fiolen tar stor plats i Circus Of Illusion och jadå, visst är det ännu ett progressivt guldkorn vi har att göra med.

Animals On The Roof och Never bjuder på för mycket av de saker som vi redan har hört på skivan. Båda är bra men kraven är skyhöga eftersom de sex låtarna före är makalöst bra. Men kanske växer de med fler lyssningar? Chansen är stor.

En riktigt kul låt stänger butiken. The Song The River Sang krumbuktar nämligen hit och dit och det går inte riktigt att vara säker på vart den ska ta vägen. Tyvärr får vi inte reda på hur den slutar – den här gången. För visst kommer det en del två på nästa skiva? Den slutar ju liksom i förtid; när det är som allra roligast att vara lyssnare (ett minst sagt annorlunda grepp).

Produktionen är härligt luftig men heller inte utan klös när det är läge för det, som i inledningen av Throwing Mountains (det närmaste metal Kansas någonsin fått till).

Rock med sköna melodier och mäktiga orkestrala partier blandas på ett fulländat sätt. Mjukt är nyckelordet men det blir ändå aldrig för en enda sekund mesigt.

Det har inte alltid gått som på räls för Kansas genom åren, men med The Absence Of Presence visar de vart skåpet alltid har stått.

Originalmedlemmarna Phil Ehart (trummor) och Rich Williams (gitarr) har all anledning att hålla liv i denna vitala bandupplaga. Och keyboardisten Tom Brislin ska de se till att hålla hårt i – han kan verkligen spela!

Personligen saknar jag inte en enda av de originalmedlemmar som inte längre är med i matchen.

Det övergår mitt förstånd hur det är möjligt att, så här långt in i karriären, få till en skiva som är hack i häl på diskografitopparna. Om inte det här är en pallplatsskiva när skivåret 2020 ska summeras så blir jag rejält överraskad.

Magnus Bergström

22

07 2020

Gudarnas sista öde

asgard

Asgard ”Ragnarøkkr” (Pride & Joy Music)

betyg 3

Välkommen till en värld fylld av illusionister, myter och ritualer som utspelas i en anda av medeltida progressiv metal. Med ursprung från Italien, men numera verksamma i Tyskland öppnar Asgard en dörr till en minst sagt sällsamt gästabud.

Osannolika 20 år har förflutet sedan förra skivan Drachenblut. Efter den rekordlånga betänketiden är det nu äntligen dags att tränga in i den nordiska mytologin och gudarnas undergång - Ragnarøkkr. Musiken är baserad på den progressiva rocken från sjuttiotalet, men med teatralisk, ibland rent av trubadurliknande sång.

I den initiala Trance-Preparation banar klaviatur och tvärflöjt vägen ända tills den påträngande gitarren sätter kraft bakom ceremonin. Handlingen utspelar sig i ett kargt landskap där en blond ungmö söker efter sin älskade medans olyckskorparna kraxar ödesmättat.

Det är lätt att låta sig slussas tillbaka i tider med krigsherrar och vapenfejder. Titlar som Battle och Kali-Yuga tillgodoser det behovet. Folk metal är en smal nisch och en stig som inte många beträder. Det mytomspunna är lockande, så varför inte låta sig omslutas av det övernaturliga och se hur långt det räcker.

The Night Of The Wild-Boar är ett ansträngt stycke som varken hittar vildsvin eller något annat spännande i skogen. Det mynnar i stället ut i ett enda utsträckt monotont malande som inte får till någon knorr på svansen.

Shaman är så pass omstörtande att intresset hålls vid liv under de dryga 11 minuter som hänryckningen varar. Med det inledande stämningsfulla arrangemanget manar den utvalde själavårdaren fram rösterna i sitt inre. Efter otaliga passager och temposkiftningar fördrivs till slut andar och demoner tack vare den infernaliska gitarren.

Efter en trippel av låtar som sjungs på tyska vilket inte gör någon människa vare sig klokare eller gladare avslutas återblicken med titellåten Ragnarøkkr och dimman verkar lätta i den utsträckningen att konturerna kan skönjas. En någorlunda trovärdig tolkning av jordens undergång och uppståndelse, som åtminstone räddar hedern och om inte annat bidrar till den kulturella mångfalden.

Thomas Claesson

26

06 2020

Från låga till eld

firewind

Firewind ”Firewind” (AFM/Sound Pollution)

Det grekiska power metal-bandet Firewind tar över arvet efter Zeus, Poseidon och Hades. Att regera över himmel, hav och underjord inger respekt, men nu sveper en vind fylld av eldslågor fram som bara har till uppgift att utveckla konstartens exceptionella status.

Den självbetitlade nionde skivan har förkovrats med nya sångaren Herbie Langhans (ex. Avantasia), vars kraftfulla stämma spänner över de 11 låtarna med en mogen och upplyftande karaktär. Hans variabla röstfärg passar perfekt med den melodiska och lekfulla, men ganska kraftfulla ljuddräkten som Firewind är iklädd.

Högt över den grekiska treenigheten kretsar som alltid Gus G vars ekvilibristiska gitarrskolning konstant tillför vederhäftigt bränsle till soundet. Efter sitt genombrott på Dream Evils debutskiva Dragonslayer och som sidekick på Ozzy Osbournes Golgata-vandring nu tillbaka där han hör hemma.

Albumet öppnar med en falsk känsla av trygghet när den akustiska gitarren introducerar Welcome To The Empire. Aggressiva attacker med tunga riff blir sedan allenarådande och essensen för gott hantverk får sin prägel. Ursprungligen ämnad som ett instrumentalt stycke men lyriken föll så småningom in naturligt. En skrämmande odyssé där de artificiella maskinerna har tagit över och den mänskliga kontakten är förlorad.

Vad händer om gitarren har stått i inspelningsstudion i Thessaloniki med rätt luftfuktighet över natten och gitarrteknikern har lagt strängarna exakt 2 mm över greppbrädan? Jo, i händerna på Gus G och med ett 1:a solo i C-dur arpeggio så förvandlas Rising Fire till högoktanig heavy metal. Svårare än så är det inte (för en gitarrvirtuos).

Break Away är den mest tekniska låten med övernaturliga övergångar och passager. Lyssna bara på de återkommande galopperande insticken under uppbyggnaden. Texten handlar om soldater i meningslösa krig som inget annat önskar än att bryta sig loss. Ett gitarrsolo på över minuten ger extra krydda.

Det finns ett minikoncept inbyggt som inkluderar tre låtar och handlar om en astronaut i omloppsbana och hans tankar när han blickar ner på jorden. Vi har Orbitual Sunrise som känns som om Michael Schenker ligger i en annan rymdkapsel med identisk omloppsbana. Longing To Know You som är den enda balladen på skivan och astronauten drömmer om hustrun och den nyfödda sonen på jorden. Symfoniskt arrangerad och utförd av Adam Wakeman. I Space Cowboy rider han barbacka med stjärnornas glitter vid sidan och fångar in influenser från 80-talets ljuva dagar, men det finns ett sting av Scorpions här som om än inte är dödligt, så fjärran från metal.

Av de enskilda låtarna ger jag All My Life högst poäng tack vare bytet av skepnad från heavy metal via progressive metal till neoclassical metal på ett sätt som är synnerligen sofistikerat.

Att power metal skänker en outgrundlig glädje är ingen hemlighet. Det ska gudarna veta. Till vardags är det de tyska banden som uppfyller de betingelser som krävs, men med den här utgåvan verkar planeterna ha kommit i så nära fas med varandra som det är möjligt.

När Gus G var nio år gammal spelade hans far upp en vinyl med Frampton Comes Alive! Det var ett tecken i skyn och Gus G förstod att han var den utvalde. Med mycket talang och övning förgyller han nu våran tillvaro med heta riff och bländande solon placerade högt upp på den magiska skalan. Det är precis vad vi behöver. Ta till vara och njut för det är vi värda.

Thomas Claesson

18

06 2020

Melodiös hårdrock som både smeker och klöser

pretty ,m

Pretty Maids ”Maid in Japan – Future world live 30th anniversary” (Frontiers/Playground)

När danskarnas genombrottsskiva Future world 30-årsjubilerade firades det med att den spelades i sin helhet på ett antal specialkonserter. Det var lapp på luckan som gällde i land efter land och det kom inte som någon sensation när nyheten släpptes om att turnékalaset skulle resultera i en liveskiva/dvd.

Redan en liten bit in i öppningslåten är det lätt att konstatera att Maid in Japan glädjande nog har den rätta livekänslan. Något som långt ifrån alla liveskivor kan skryta med… Jag förmodar ändå att det har putsats en del i studion, men det är i så fall inget som märks. Bra inspelat och producerat med andra ord.

Men alltså… 73 minuters speltid känns snålt! Av de 21 låtar som spelades i Tokyo i november 2018 får vi nu 15. Okej, visst är det hyfsat många låtar, men varför inte slå till med en dubbel-cd så att rubbet fick plats?

Å andra sidan… Som det är nu hamnar verkligen fokus på Future world i sin helhet, med lite plockgodis som efterrätt.

Liksom på studioversionen är följande låtduo i en klass för sig jämfört med det övriga låtmaterialet:

Future world är den ultimata öppningslåten som tokfastnar hos lyssnaren redan i första riffet. Den är i genren melodiös hårdrock något av ett fartmonster och utan tvekan en av Pretty Maids allra bästa låtar någonsin!

Eye of the storm är en ”lättprogressiv” powerballad som är snillrikt uppbyggd med variation som ledstjärna. Låtskrivande av bästa märke!

Vad gäller individuella prestationer utmärker sig som vanligt sångaren Ronnie Atkins. Hans röstomfång är naturligtvis inte likadant som för drygt 30 år sedan, men det är ingen nackdel för numera låter han mindre ansträngd när han inte ens försöker att pressa sig över gränsen för vad som är möjligt. Det hörs att det är en människa av kött och blod som håller i mikrofonen och som lyssnare blir jag då genast mer mottaglig.

Jag vill också puffa lite extra för Chris Laney som bidrar med tre viktiga ingredienser (keyboards, kompgitarr och körsång) och i mina öron har växt till en viktig kugge i maskineriet.

Det är inget snack om att Maid in Japan är ett solklart köp för de som har smak för hårdrock som både smeker och klöser.

Magnus Bergström

Fotnot: Den här recensionen avser cd-utgåvan och inte cd/dvd-varianten (som utöver konserten i ljud och bild innehåller extramaterial).

12

06 2020

För alltid fri

biff

Biff Byford ”School Of Hard Knocks” (Silver Lining/Warner)

Efter att ha varit Saxon’s härförare i över 40 år har nu Biff Byford äntligen släppt sin första soloskiva. Såsom 69-årig andebesvärjare i Saurons fotspår och med en domedagsröst som kan få berg att rämna svingar han sitt svärd med dräpande precision.

De två första spåren, Welcome To The Show och titellåten, känns oerhört traditionsbundna och kunde lika gärna tillhört Saxon’s egen låtkatalog. Förändringar kommer emellertid snabbt när Byford börjar vandra från hörn till hörn i territorium som annars inte vore tänkbara.

Det talande ordet i Inquisitor ackompanjerat av en ödesmättad flamencogitarr tjänar som förlaga till tolkningen av Edgar Allan Poes’ skräcknovell The Pit And The Pendulum. Det här är skivans bästa spår som med mörk progressiv metal och teatral utformning endast är tillägnad de som inte är räddhågsna och klarar lyrik fylld av fasor. Darkness, at wait for my end to come soon. Madness, the pendulum waits in my tomb.

Byford fäller ut sina vingar och bryter klädkoden med en cover av Simon and Garfunkel’s Scarborough Fair. Om det är en pojkdröm som går i uppfyllelse eller ett hastigt patriotiskt infall kan endast utrönas i betraktarens ögon, men visst lägger det en lugnande hand på händelsernas epicentrum om än tillfälligt.

Den andra covern som är mer formanpassad är det vapenskrammel som framställs i Wishbone Ash’s Throw Down The Sword. En sång som Byford tidigt har använt som rättesnöre och ett ämne som mer än en gång har används i sådana här sammanhang.

Sedan sträcks högernäven formad till djävulens tecken mot metal-himlen och helvetet brakar loss när Worlds Collide kommer farande hals över huvud, tung, vidsträckt och frenetisk. Det otroligt starka solot av Fredrik Åkesson (Opeth) i bästa Yngwie Malmsteen-stil sätter extra snurr på omloppsbanan.

Ett tema som inte med nog eftertryck kan gestaltas är Pedal To The Metal och här finns det äntligen åskådliggjort med en tyngd som inte ens Saxon själva är mäktiga till. En på det hela taget energisk hälsning till alla vapenbröder, fartälskare och allmänt livsnjutande medmänniskor.

För de som är klädda i denim och läder tillgodoser Hearts Of Steel alla behov. Christian Lundqvist’s (The Poodles) bombardemang av trummorna får önskvärd effekt. Ett heavy metal nummer med starka riff och hjärtat slår obevekligt lite extra fort när stålspetsade pilar skjuts kors och tvärs mot 80-talets ursprung.

Till slut en ärlig kärleksförklaring till hustrun i Me And You och en kraftansamlande självbiografisk ballad vid namn Black And White och hela hylsnyckelsatsen är plötsligt både välsorterad och komplett. Det är bara att släcka ner belysningen i verkstadslokalen och gå hem efter ett gediget utfört arbete.

4:a decennier efter Strong Arm of The Law, Wheels Of Steel och min absoluta favoritsång Dallas 1 pm har fortfarande Biff Byford herraväldet på sina axlar. Han träder fram, ställer sig bredbent och kastar huvudet bakåt så att det långa vita håret svävar i luften. Först nu är väntan på en soloskiva över och ordningen är definitivt återställd.

Thomas Claesson

27

05 2020

Aggressiv old/new school thrash metal

havok

Havok ”V” (Century Media)

Thrash metal med Colorado som hemort och aggressivitet och spelteknisk skicklighet som adelsmärken – det är Havok.

Vid en jämförelse med skivdebuten Burn (2009) är det mer variation i låtmaterialet idag. Men bandet har inte tappat stinget och jag kommer mer än en gång att tänka på uttrycket ta inga fångar; det är ”in your face” som gäller.

Produktionen är en bra kombination av old/new school. Jag vill slå ett extra slag för det snygga i att när läge uppstår får enskilda instrument (eller sången) chansen att sola sig i strålkastarljuset.

Med ett intro som för tankarna till Blackened (Metallica) så sparkar Post-truth era igång med plattan i mattan. Att det handlar om thrash metal, med stänk av hardcoreaggressivitet, går liksom inte att missa. Stabil öppning men inte det minsta originellt och därmed alltså utan det lilla extra.

Redan i andra låten Fear campaign börjar det hända grejer… Inledningsriffet är rena rama guldet och det för thrash metal så typiskt fläskiga bassoundet gör sig gällande. Likaså är det gott om ”gang vocals” och tvära kast mellan tempon och ”start/stopp”. Inget skräp här inte!

Betrayed by technology överraskar med mer av tungung är fart och en osedvanligt ”snäll” refräng. Ritual of the mind är ännu tyngre och basen får åter igen chansen att sticka ut, men det bästa med låten är ändå skivans absolut piggaste gitarrsolo.

V når sin absoluta topp mitt i, när höjdarlåtarna Interface with the infinite och Dab tsog kräver din absoluta uppmärksamhet. Fart och tyngd blandas föredömligt och ingen låtskrivardetalj har lämnats åt slumpen. Thrash metal i modern tappning blir inte bättre än så här.

Phantom force bygger på fullt ös men inte så mycket mer och fastnar helt enkelt inte.

Bästa konsertallsångsrefrängen återfinns i Cosmetic surgery, som också bjuder på otroligt tight riffande.

Panpsychism är upbyggd kring pumpande basspel och gitarrslingor, men klarar inte riktigt av att hålla intresset uppe från start till mål.

Med två minuter och 36 sekunders speltid och en smaskig allsångsrefräng är Merchants of death som gjord för att låta band och publik förbrödras i en stor adrenalintömning.

Don’t do it både börjar och slutar med stämningsfullt ”gitarrplock” och speltiden är rejält tilltagen med lite drygt åtta minuter. Den ”snällare” sången i refrängen bidrar till variation och får för min del gärna utvecklas ytterligare på kommande skivsläpp.

Av det jag skrivit ovan borde det måhända delas ut ett högre betyg, men det går bara inte. Varför? I mina öron är sången otroligt viktig och när det handlar om thrash metal föredrar jag en mullrande stämma (tänk Chuck Billy) och emellanåt en skönsjungande dito (tänk Joey Belladona). Med de lyssnarpreferenserna är det inte konstigt att David Sanchez hardcoreinfluerade stämband blir utmattande i längden.

Hur som helst är veteranernas – jodå numera får de räknas som sådana – femte skiva ett piggt inslag i en genre där flera av de större elefanterna lufsar på i utnötta hjulspår.

Magnus Bergström

22

05 2020

Sväng och livslust från nedsläpp till slutsignal

horisont

Horisont ”Sudden Death” (Century Media)

Glöm rådande trender och välj det som alltid kittlar skönast i öronen. Hårdrock med betoning på rock och svängig sådan. I första hand i samma anda som Thin Lizzy, ELO och The Who men även Alice Cooper (från Love it to death till Muscle of love) och Deep Purple är med på ett eller annat sätt.

Det hörs också många spår av The Hellacopters glödheta och klart bästa period (från Grande rock till Rock & roll is dead) eller kortfattat; en mindre polerad variant av The Night Flight Orchestra.

Horisont bildades 2006 och på den sjätte skivan hör vi ett band taggat till tänderna. Sudden death handlar från nedsläpp till slutsignal om svängig musik som formligen sprudlar av livslust.

Det sistnämnda kan måhända verka motsägelsefullt, eftersom de som har läst färska bandintervjuer vet att många av skivans elva låtar på ett eller annat sätt handlar om sångaren Axels bästa kompis självmord. Personligen väljer jag att tolka textraderna som en hyllning till och ett sätt att minnas en kär vän, vilket i så fall förklarar att tongångarna överlag låter ”uppåt”.

Av elva låtfavoriter (ja alla låtar är bra) har jag valt ut följande sex stycken att puffa lite extra för:

Free riding. Essensen av Horisont i en enda låt (del ett). Riktigt bra tidlös rock.

Pushin’ the line. Det leksamma och följsamma trumspelet av Pontus (som på hela skivan låter som att han har ”kul på jobbet”) är en ren fröjd för öronen.

Into the night. Saxofonen svänger! Hela låten svänger! Jag dansar!

Gråa dagar. För undertecknad en överraskande blinkning till den svenska proggmyllan. Axel sjunger på svenska med ett vemod i rösten som ger ett annat djup än på engelska.

Hold on. Hela låten är bra men det är den klistriga refrängen som är kronan på verket.

Archaeopteryx in flight. Essensen av Horisont i en enda låt (del två). Åtta minuters instrumentalt plockgodis och ändå blir jag inte mätt.

Tidlös hårdrock med betoning på rock. Horisont har hittat helt rätt kostym, som enligt mina öron framöver ”bara” behöver måttanpassas en aning för perfekt passform.

För det verkar onekligen finnas utvecklingspotential som lär smaka mumma på kommande skivsläpp.

Det är snubblande nära toppbetyg, men med tanke på vad som står i sista meningen ovanför så tar vi väl det nästa gång?

Därmed är det dags att sluta läsa, sätta på Sudden death och rocka loss!

Magnus Bergström

p.s. Det känns smått ofattbart att lilla Sverige är landet som hittills i år har levererat de två effektivaste musikglädjepillren. Förutom Sudden death är det Aeromantic (The Night Flight Orchestra) som jag tänker på.

15

05 2020