Archive for the ‘Hårdrock’Category

Hög klass

degreed

Degreed ”Lost generation” (Gain)

  Släpps 15 november

Det här är ett av Sverige mest underskattade band inom genren. Lost generation är deras 5:e album och innehåller allt som en bra platta ska innehålla: låtar med bra melodier och högenergisk form och det är lite av deras signum att leverera musik som sitter som en smäck.

Det börjar i ett rasande tempo med titelspåret ”Lost Generation” och ”You all know my name” som får en att hoppas att resten av innehållet håller samma stil och klass. Även om tempot saktas ned blir man inte besviken på de andra låtarna för mitt upp i allt kommer låten ”Blue virgin isles”. Det är en cover på Ted Gärdestads låt ”Himlen är oskyldigt blå” och som bandet gör sin egen tolkning av till belåtenhet.

Resten av låtarna håller samma höga nivå och det är kul för dom funkar att spela live med dessa utmärkta musiker. Robin är en av Sveriges bästa sångare och utan dess like. Han kan hantera både dom snabba och lugna partierna med bravur.

Tycker att det är synd att Degreed inte fått det där genombrottet som dom förtjänar. Dom är värda mer framgång och hoppas dom kommer få spela på dom större arenorna snart.

Bästa låtarna på plattan är: Summer of love, Lost generation och Born under a bad sign.

Rickard Fernström

11

10 2019

Ockulta temat är intakt

year of the

Year of the Goat ”Novis Orbis Terrarum Ordinis” (Napalm/Border)

Svenska rock-/doom metal-bandet Year of the Goat har släppt sitt tredje album ”Novis Orbis Terrarum Ordinis”. Gruppen bildades 2006, har rönt internationella hyllningar och fick 2014 skivkontrakt med legendariska Napalm Records.

Det är fyra år sedan bandet kom med nytt material. Nya plattan visar att bandet fortsatt att utvecklas samtidigt som det ockulta temat är intakt. Det här är högkvalitativt när det kommer till produktion, sång, instrumenthantering och låtskriveri.

Man kan också höra fina ekon av band som Black Sabbath, Blue Öyster Cult och Ghost. Det är helt klart värt att göra en djupdykning i Year of the Goats musikaliska universum och låta sig trollbindas.

Lyssna på.: ”Avaritia”, ” Luxuria”

Henric Ahlgren

24

09 2019

Garagerockhyllning till motorstaden

alicec

Alice Cooper ”Breadcrumbs” (Ear Music/Playground)

betyg 3

Ol’ black eyes is back är namnet på europaturnén som Alice Cooper nyligen sparkat igång. En turné med hårdrock i fokus och som blandar och ger från diskografin och som (nästan) inte har någonting gemensamt med hans nya ep.

Breadcrumbs sex låtar blickar nostalgiskt tillbaka till den tid då garagerocken blomstrade och har ett genomgående musik- och texttema med artister från och låtar om motorstaden Detroit, USA.

Alice har aldrig varit någon stor sångare, däremot en stor historieberättare. Texterna är som små välskrivna noveller, allt som oftast med glimten i ögat, och covervalen är i samma stil.

En enda låt är ny (Go man go som är bra men saknar det lilla extra) och i övrigt handlar det om covers. Till och med en egen låt har spelats in på nytt och hade det inte varit för skivtemat hade Detroit City från 2003 års The Eyes of Alice Cooper, nu med tillägget 2020, varit helt onödig.

Av övriga låtar är Your mama won’t like me (Suzi Quatro) klart vassast med sin svängiga mix av rock och blås.

Personligen föredrar jag när Alice ägnar sig åt melodiös hårdrock (Constrictor och Raise your fist and yell) och inte smutsig garagerock (The Eyes of Alice Cooper och Dirty diamonds) men visst är Breadcrumbs bra. Och smaken är som bekant som baken…

Magnus Bergström

20

09 2019

Försoningens timme är slagen

Killswitch Engage

Killswitch Engage ”Atonement” (Metal Blade/Sony)

Chansen att någonting skulle komma upp ur underjorden var en på miljonen. Inte undra på att invånarna i Westfield, Massachusetts blev överrumplade när Killswitch Engage reste sig i tomma intet för tjugo år sedan. Få anade då att den tunga musiken som vi i dag upplever som självklar har massor att tacka för den här händelsen.

Som budbärare av NWOAHM (New Wave Of American Heavy Metal) har Killswitch Engage en ledande roll. Bandet kombinerar Melodic Death Metal/Hardcore Punk med Classic Thrash Metal till en härdad legering som i folkmun kallas för Metalcore. Den är tillängnad den nya generationen av lyssnare som kräver handling i stället för tomma ord. Aggressivitet, attityd och förtydligande av livets alla beståndsdelar.

Albumet är laddat med kaxiga gitarrdueller, en hårdbarkad sång av det råa slaget och en rytmsektion som inte går att stoppa. De extrema metal-influenserna vävs samman med variation och finess. 11 låtar faller på plats en efter en när de sällsynt begåvande musikerna sammanfattar sina visioner på ett djärvt och eftertänksamt sätt.

Om det finns några som händelsevis har slumrat till i de bakre bänkraderna så lär de resa sig i givakt när odjuret släpps loss i inledande Unleached och nyopererade Jesse Leach med sin återfunna stämma vrålar ut let’s go. De ack så välbekanta gitarriffen får full frihet och de välkomnas med ett snett leende och en vördsam bugning.

En av albumets höjdpunkter är när Testament’s sångare Chuck Billy med järnhand greppar tag i mikrofonen i The Crownless King och sveper med sin mantel fylld av thrashmetal likt en 5-gradig tropisk cyklon. Att just han befinner sig här kan tyckas vara ett överraskande moment för en del, men inte för oss som vet att alla musiker är en enda stor familj.

Det ligger en trippel mot slutet av skivan som inte är att leka med. Fas 1 uppbyggnad: Take Control är stark både musikaliskt och lyriskt. Konsten att ha självbevarelsedriften i behåll när allting verkar ha gått överstyr illustreras på ett övertygande sätt. Fas 2 verkställning: Ravenous är brutal i sin utformning, men nödvändig för att få saker och ting gjorda. Fas 3 återhämtning: I I Can’t Be The Only One blir verkligheten ljusare när strävan efter att förenas och bli sams leder till en bättre värld  att leva i.

Killswitch Engage liksom ej att förglömma dess bundsförvanter All That Remains och As I Lay Dying är maktfaktorer att räkna med. Atonement är en studie i att komma till rätta med livets vedermödor och konflikter. Musiken är intensiv men det är nödvändigt för att väcka medvetandet till liv en gång för alla.

Thomas Claesson

P.S. Killswitch Engage är på turne. De kan mycket väl dyka upp på en ort inte långt ifrån där du bor.

13

09 2019

En exposé över första världskrigets skådeplatser

sabaton

Sabaton ”The Great War” (Nuclear Blast)

Svenska powermetal-bandet Sabaton från Falun har framgångsrikt skapat en slags egen nisch inom metalgenren med sin ”militärhistoria-metal” där albumtitlar, låttexter och så vidare tematiskt kretsar kring historiska slag och forna tiders krig.

Bandet har attraherat stor publik inte minst runtom i Europa och åtnjutit headlinestatus i konsertsammanhang på flera festivaler och liknande under sommaren. I höst väntar sedan en USA-turné – i oktober och november, för att promota nya albumet.

”The Great War” är den nionde plattan i ordningen för bandet. Titeln syftar på första världskriget, mellan 1914-1918, där mer än nio miljoner soldater dödades. Ett krig med en helt annan tillgång till teknik och brutalare eldkraft än tidigare i historien. Detta krig är alltså temat för plattan. Och de elva låtarna – som till exempel ”The Red baron” och ”The Fields of Verdun” – väver suggestivt samman en exposé över krigsskådeplatser och historiska karaktärer.

Albumets release sammanfaller med Sabatons tjugoårsjubileum som band och själva inspelningen av skivan påbörjades på hundraårsdagen av första världskrigets slut den elfte november 1918. Gruppen har också i samband med produktionen av nya plattan startat en egen Sabaton History Channel för att förklara den historiska bakgrunden till gruppens låtar.

Sabaton är, som vi redan vet, vid det här laget ärrade och dekorerade veteraner på metal-slagfältet. Styrkan leds som vanligt av den erfarna befälhavaren Joakim Brodén på sång. Och flankerna täcks effektivt av de övriga vapenbröderna på sina gitarrer, bas och trummor. Alla är mer än stridsklara för en ny massiv offensiv.

Strategin för ”The Great War” är att inte frångå tidigare vinnande stridsplan och fortsätta att fullfölja den utstakade kampanjen. Taktiken är också, som tidigare, att med skicklig koordination göra snabba överfall på lyssnaren för att sedan vid exakt rätt tidpunkt sätta in mäktiga och oemotståndliga körer. Ja, för mig som lyssnare är det bara att ännu gång kapitulera och erkänna mig besegrad av Sabatons övermakt.

Henric Ahlgren

03

09 2019

Ett steg bort från det operaaktiga

tarja

Tarja Turunen ”In the raw” (ear/Playground)

Tarja Turunen, före detta sångerska och ikonisk primadonna i finska symfoniska powermetal-bandet Nightwish, släpper med ”In The Raw” sitt sjätte soloalbum inom metalgenren.

Som den klassiskt skolade sopran hon är har Turunens röst mognat till utsökthet med åldern. (Vilket annars brukar vara motsatsen när det gäller manliga legendarer inom metal.) Samtidigt är nya plattan – som titeln antyder, lite råare, rockigare och ett steg bort från det operaaktiga.

Sammantaget är detta ett mycket fint album med en melankolisk sensibilitet i all sturm und drang-känsla. Inledningsspåret, som är en duett med svenske Björn Strid från Soilwork, är även värt att nämnas.

Lyssna på: ”Dead promises”, ”Tears in rain”.

Henric Ahlgren

30

08 2019

Vilda västern är ej som förut

texash

Texas Hippie Coalition ”High in The Saddle” (Entertainment One)

Texas Hippie Coalition slår upp saloondörrarna och stampar med bootsen så att sporrarna går i spinn. Med understöd av styvnackad stadga och en stapel full av Marshall blottläggs ett praktfullt kackalorum av rustika klichéer. Precis som det anstår ett band från Grayson County, Denison, Texas.

Flower Power – rörelsen med blommor i håret har blivit ersatt av sydstatsfriterad metal med destillerade drycker, kokta cajunkräftor, ett och annat skott i luften och ett sjuhelsikes hullabaloo. Kalla dem laglösa hillbillies eller bara laglösa i största allmänhet.

Om du någonsin beslutar dig för att bli en galenpanna på motorcykel så är Tell It From The Ground helt säkert det ultimata temat för farlig, benknäckande dårskap med rytande motor. En sång för en sann hjälte eller i alla fall en påstådd sådan.

Å andra sidan låter Dirty Finger precis som du tror att det skall låta. Speciellt om du är en version av dig själv som har löst hängande byxor, ovårdad frisyr och en tro på att det går att brotta ner en åsna med bara händerna.

Blue Lights On är ljudet av fruktan som dyker upp som något du varken sett eller hört tidigare, men det är bara en skenande pickup som flyr undan från ett polisuppbåd i ett moln av damm.

Tongue Like A Devil kan uppfattas som om djävulen själv är i bandet eller åtminstone är dess manager. Big Dad Rich’s bisonröst bidrar i allra högsta grad till den diaboliska känslan.

Tillhör du dem som bär en Clint Eastwood-poncho och är försedd med en Smith & Wesson, men ändå missar en silverdollar i luften på 15 yards så ger Bullseye många värdefulla tips i att utvecklas vidare. En pedagogisk countryinfluerad ballad i medelsakta gemak som drar i de rätta trådarna.

Att slå i albumets tio 2-tums elförzinkade ankarspikar utan att kröka en enda en är en bedrift. Kanske är det för att titlarna är självförklarande, kanske på grund av uppväxt, tradition och musikalisk begåvning, kanske är det tack vare slägghammaren på 1,5 kg.

High In The Saddle är en magnifik skiva i all sin enkelhet. Den utstrålar en varm, familjär och positiv stämning. Med alla sinnesintrycken fortfarande i behåll så framstår det som om den siste tappre mohikanen hade fullständigt rätt. Vilda västern är ej som förut.

Thomas Claesson

Red. Anm. Alla ord är sanna här. Mer eller mindre.

23

08 2019

Baronessan synas i sömmarna

baroness300

Baroness ”Gold And Grey” (Abraxan Hymn/Warner)

Baroness snurrar på tombolan och ett färgsprakande mönster flimrar för ögonen. Från ömsinta pianon, orkesterarrangemang, lågmäld stämsång och akustisk gitarr till vildsint psykedelisk sludge metal av det allra skitigaste slaget.

De fyra bandmedlemmarna från Savannah, Georgia har som vana att dekorera sina album i olika färger. Här på deras femte album har turen kommit till alla nyanser av grått med stänk av guld. Den purpurfärgade föregångarens fraseringar och tonlägen ligger kvar oförtrutet.

Den nya gitarristen Gina Gleasons harmonier synkroniseras väl med originalmedlemmen John Baizleys glödande grubblerier om andra och sig själv. Ett belysande exempel är Borderlines där Fender American Professional Telecastern strängad med D’addario 10-46 i samspel med effektpedalen Philly Fuzz lägger sin förbarmande välsignelse och det tack vare förstärkaren Fender Princeton Reverb Silverfaces kraftfulla engagemang.

Under rubriken aggressiva riff faller Front Toward Enemy in alldeles utmärkt. Jämmer och elände kopplar greppet och släpper inte taget förrän katastrofen är ett faktum. Det mentala hälsotillståndet ligger på dagordningen i I’d Do Anything och rädslan att bli ensam är övergripande. Jag gör allt för att känna mig levande igen vrålas det ut med förtvivlan i rösten.

I en annan del av världen sveper, namnet till trots, Cold-Blooded Angels in som en stilla sommarbris. Stämsången sinsemellan Gleason och Baizley är förtrollande och det stora vemodet sprids som ringar på vattnet. Likaså har Emmet-Radiating Light gåvan att locka fram den trolska stämningen som är välkomnande för alla.

Den oantastliga förmågan att skriva melodier överskuggas ibland av den brådstörtande ivern att utföra sitt jobb. Det hade varit på sin plats med ytterligare några drag av progressiv polering i likhet med Pale Sun som dessutom har begåvats med en psykedelisk sicksacksöm.

Bästa spåret är den suggestiva I’m Already Gone, men det blir hela 17 klädombyten på denna dubbel-lp och även om intresset hålls vid liv, så borde några galgar ha hängts tillbaka in i garderoben omgående.

Thomas Claesson

14

08 2019

Det ljusnar över Disneyland

dad

D-A-D ”A Prayer For The Loud” (Sony)

De gamla rockrävarna som har överlevt sig själva träder plötsligt fram igen. Med en historik som mestadels har gett goda vibrationer är det alltid spännande att skärskåda ett nytt album. Den här gången har otaliga övervintringar till slut burit frukt.

För vrids huvudet upp mot himlen är det fullt möjligt att se Burning Star och då behöver man inte ens vara insmord med solskyddsfaktor. Det är bara att vika upp kragen, lyssna och njuta. En perfekt introduktion för de som har glömt bort hur rock n’ roll skall låta och dessutom en lektion i konsten att se ljust på tillvaron.

Titellåten A Prayer For The Loud för tankarna tillbaks till början av 90-talet och bandets glansdagar. Verserna lullar på med just de där förlösande bluesiga gitarrharmonierna som sjuder av vällust. Vid sidan av och i samma härad instämmer The Sky Is Made Of Blues med sitt trånande överflöd av entusiasm.

Jesper Binzers raspiga röst och uttrycksfulla lyrik ligger rätt såväl i Musical Chairs som med sin råa energi beskriver en planlös tillvaro utan någonstans att slå sig ner eller i den massiva If The World Just där reflektioner hur vi lever och konsten att få ordning på livet återspeglas.

Time Is A Train och Happy Days In Hell river ner ytterligare applåder innan den eftertänksamma balladen A Drug For The Heart effektivt varvar ner tillställningen. Komfortabelt knyter den oss samman på ett sätt som kanske bara D-A-D med sitt danska gemyt är mäktiga att göra.

Det går helt enkelt inte att förringa bandets glammiga tuggummirock. Det fina sinnet för elegant kvickhet gör kort och gott att man blir glad – No Doubt About It. D-A-D får inspiration till sina låtar genom att lyssna på punkrock och dricka öl. Svårare än så är det inte.

Thomas Claesson

05

08 2019

Tyngd som känns ända in i benmärgen

mammoth storm

Mammoth Storm ”Alruna” (Argonauta)

Säfflebandet kan konsten att få till mastig och melankolisk doom metal förpackad i en fuzzig stonerljudbild. Det vilar något primalt över det hela och det känns ända in i benmärgen.

Jag vill plussa lite extra för att basljudet är något utöver det vanliga. Att trummorna får ta mindre plats är lite synd, men det framgår ändå att de är ett bärande kugghjul. Som referens väljer jag att nämna Kongh men med fler lockande melodier.

Låt mig slå fast att Alruna rimligen är så långt från insmickrande radiohårdrock som det går att komma. Eller låt mig säga så här:

Sedan 1991 har James Hetfield (Metallica) haft ”Do you want heavy? Metallica gives you heavy” som standardreplik när Sad But True ska spelas. Snacka om att han är helt fel ute… Den låten är rena rama popdängan jämfört med valfri Mammoth Storm-skapelse.

Låtarna fjäskar inte för lyssnaren (somliga skulle nog kalla det hela ogästvänligt) vilket blir extra uppenbart när den råbarkade sången tar vid. Men de tålmodiga lyssnare som pallar trycket blir rikligt belönade, när lager på lager av tyngd uppenbarar sig.

Och ser man på; det finns minsann finurliga gitarrmelodier utplacerade lite här och var och tittar fram bland tyngden som för låtarna lååååångsamt framåt.

Att låtlängderna inte går av för hackor behöver knappast tilläggas. Som sig bör i genren alltså.

För den som vill ha musik med omedelbara krokar som fastnar och inte tycker om tyngd är det bara en sak som gäller; att hålla sig så långt borta som möjligt för att inte krossas…

Omslagskonsten signerad trummisen Emil är en fullträff. Ord kan inte beskriva de läckra färgerna och de snillrika detaljerna i hantverket. Hur läckert som helst.

Som avslutning vill jag skicka med ett ord att tänka på; tålamod. Nyckelordet för Alruna som vid upprepad lyssning näst intill helt garanterat kommer att blomma ut och ge full utdelning.

Magnus Bergström

02

08 2019