Archive for the ‘Hårdrock’Category

Ständigt i rörelse

voivod-lost-machine

Voivod ”Lost machine – Live” (Century Media)

Om begreppet musikalisk progression skulle bildsättas i ett uppslagsverk skulle bilden föreställa Voivod. Att åstadkomma 15 studioskivor och aldrig upprepa sig är få band som kan skryta med, i synnerhet inom hårdrockens värld, och visst, ibland är det skönt med band som AC/DC, Running Wild och Iron Maiden i vars värld variation mest är ett skällsord, men när man vill ha lite mer finns alltid Voivod där. Ständigt i rörelse och förnyelse men ändå alltid omisskännligt voivodskt.

Denna ständiga förnyelse kan dock ställa till problem när 13 låtar ska väljas ut till en setlista eftersom den aldrig helt kan representera bandets bredd. Med detta sagt så känner jag ärligt talat en saknad efter vissa låtar, även om man ansträngt sig för att större delen av karriären ska vara representerad, men Lost Machine – Live är helt enkelt en ögonblicksbild av var Voivod är i dag, och som sådan är den solid.

Lost Machine – Live är inspelad 2019 på Quebec City Summer Fest, det vill säga bandets hemmaplan, under turnén för senaste studioskivan The Wake (2018) och för det ska bandet ha en eloge. En komplett konsert från ett enda tillfälle är alltid att föredra framför ihopklippta livedokument, och skivan lyckas fånga känslan av att vara på plats, men varför tona ned publikljudet mellan låtarna? Förutom att vara ruskigt tajta upplever jag Voivod i sin nuvarande sättning som mer harmoniskt än någonsin. Det är ett band som verkar ha genuint roligt tillsammans på scenen.

Låtmässigt tycker jag att The Prow från Angel Rat (1991) sticker ut och Pink Floyd-covern Astronomy Domine känns vitalare än någonsin. I övrigt står sig de sex låtarna från The Wake och ep:n Post Society (2016) starkt vid sidan av klassikerna och visar att Voivod är minst lika relevanta och vitala som någonsin tidigare, om nu någon tvivlat på det, och Always Moving växer i sammanhanget från att bara vara en låt till en definition. Vi är Voivod och vi vägrar stå stilla!

Jonas Andersson

01

12 2020

The Gothenburg Sound 2.0,- nu med extra mycket gothsvärta

dt

Dark Tranquillity ”Moment” (Century Media)

Att efter 31 år och tolv studioskivor vara så här vitala är banne mig inte illa.
Först var min tanke att undvika modeuttrycket blackened thrash, men det finns framför allt en anledning till att det nämns här och där i snacket om Moment och det är Identical to None.
För min del fortsätter jag ändå att kalla DT:s väl genomtänkta och snyggt arrangerade tongångar för The Gothenburg Sound 2.0 – nu med extra mycket gothsvärta. Med andra ord melodiös death metal i bästa svenska västkuststil.

Mikael Stannes röst har nått sin fulla potential (?) och gång på gång får han växlandet mellan growl och rensång att låta som det mest självklara i världen. Men faktum är att få gör det så bra som han. Varenda stavelse går fram i growlandet och rensången – som får ta mer plats än tidigare – är personlig och med rätt gothkänsla som förstärks av Martn Brändströms melankoliska keyboardtongångar.
De två nya gitarristerna Christopher Amott (ex-Arch Enemy, ex-Armageddon) and Johan Reinholdz (Andromeda, Nonexist) har inte tagit sikte på något sidospår, utan har istället sett till att tåget tuffar på i den sedan tidigare utstakade färdriktningen. Det är lag före jag som gäller; här och där visar de prov på fingerfärdighet men utan att spela över.

Jämförelser med In Flames är oundvikliga (lyssna bara på Failstate) men nog är de snabbare partierna mer i stil med Mors Principium Est från Björneborg i Finland (inte Värmland).
När tempot sänks och Mikael växlar in på rensångsspåret utmärker de sig istället från – vågar jag påstå – samtliga genrekollegor och hittar en helt egen identitet. Två bra exempel på det är temposänkningen halvvägs in i Eyes of the World, som då lyfts från en stabil låt till något alldeles extra samt mäktiga avslutningen med ”balladen” In Truth Divided.

Betygsfyran är snubblande nära att höjas ett halvt eller ett helt steg, eftersom två tredjedelar av de tolv låtarna är rena rama guldet:
Transient, Identical to None, The Dark Unbroken, Standstill, Ego Deception, Eyes of the World, Empires Lost to Time och In Truth Divided.
Det är värt att notera att de bästa låtarna är jämnt fördelade över hela skivan, vilket ger en bra balans och hög lyssningsbarhet från start till mål.

Magnus Bergström

30

11 2020

Ett rejält firande av en prog metal-klassiker

dream t

 Dream Theater ”Distant Memories – Live In London”  (InsideOutMusic)

 

Femton miljoner sålda skivor. Framgångsrika turnéer världen över. Två gånger Grammy-nominerade. Inspiration för ett oräkneligt antal musiker på jordklotet.

Det är imponerande.

Utgivningstakten av liveskivor är också imponerande: Distant Memories – Live In London är bandets nionde.

Denna konsertupptagning från två kvällar på ett utsålt Apollo Theatre i London i februari 2020 fokuserade på att fira tjugoåringen Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory. Skivklassikern framfördes i sin helhet från start till mål. Snacka om ett rejält firande!

De spelade också väl utvalda äldre låtar, av vilka A Nightmare To Remember är extra intressantast då James LaBrie helt logiskt valde en annan sångmelodi i Mike Portnoys ”lightgrowling”-parti.

Det blev givetvis också flera smakprov från senaste studioskivan Distance Over Time och sammantaget en minst sagt imponerande låtlista.

Låtpallplatserna delas utan tvekan ut till en ”Metropolis”-låttrio som ställde skåp och med eftertryck visade varför Dream Theater är genrens kungar:

Infallsrika Fatal Tragedy, snyftaren The Spirit Carries On och vackra Finally Free.

Bandet är föga överraskande i absolut toppklass. Visst kan delar av James insats ifrågasättas, men han tar ändå många av tonerna mer eller mindre som de ska eller på ett alternativt sätt som passar honom bättre i dagsläget. Men okej då; några enstaka toner funkar inte alls. Det är ändå härligt uppfriskande att han sjunger live och inte använder sig av förinspelad sång.

Apropå förinspelad är det däremot smått löjeväckande när John Petrucci ”sjunger” med i refrängerna. Han låter oftast som inte en utan en handfull eller ännu fler personer. Se där, den enda gången jag saknar Mike Portnoy – hans sångröst må inte vara världens bästa men den har personlighet och han sjöng alltid live (såvitt jag vet).

Mike Mangini är en fröjd bakom trummorna; lekfull och oerhört skicklig leder han bandet med ett leende från öra till öra.

John Myung, John Petrucci, Jordan Rudess är übervassa och lämnar större delen av världens musiker i baksätet. Det är få som kan konsten att få något så svårt se så enkelt ut. Har förresten någon samma förmåga som John att få gitarren att ”gråta”? Tillåt mig att tvivla.

Visuellt är det ingen sprakande fest men ära den som äras bör; ljuset är snyggt och sätter rakt igenom rätt nyans av rätt ljus på rätt plats. Den stora bildskärmen är också ett plus när framförs, eftersom den förstärker berättelsen på Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory på ett bra sätt.

Det är ändå Dream Theater vi snackar om. De har aldrig varit kända för något annat än att slå på trumman för musiken. Gott så.

När det gäller vad som händer på scengolvet är det mestadels James som jag kommer att tänka på; han svingar mickstativet lite David Coverdale light-aktigt, snurrar runt och gör en och annan antydan till headbanging.

Allra mest jubel blir det förstås ändå som vanligt när Jordan kliver fram till scenkanten med en keytar i högsta hugg. Succé varje gång.

Ljudet är hur klockrent som helst. Kanske lite för rent, eftersom det inte hade varite fel med lite mer publikljud (läs livekänsla).

Undertecknads spontana känsla är att Distant Memories – Live In London kommer att avnjutas lite oftare än bandets övriga liveskivor, vilket egentligen säger allt om dess styrka.

Magnus Bergström

Fakta om Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory

Utgivningsår: 1999.

Bandets femte studioskiva och samtidigt deras första med ett genomgående koncept, som är en uppföljning till låten Metropolis – Part I: The Miracle And The Sleeper (Images And Words, 1992).

Berättelsen om Victoria, Nicholas, Julian och Edward är ett teatraliskt drama och pusseldeckare på en och samma gång och en psykoterapeut spelar en stor roll. Vem är han egentligen…? Den välskrivna lyriken är lätt att leva sig in i och lämpar sig för en långfilm.

Musikaliskt handlar det liksom tidigare om prog metal med inspiration från traditionell progressiv rock som: Tommy (The Who), The Lamb Lies Down on Broadway (Genesis), Amused To Death (Roger Waters), OK Computer (Radiohead), Operation: Mindcrime (Queensrÿche), Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (The Beatles), Misplaced Childhood (Marillion), The Wall (Pink Floyd) och The Final Cut (Pink Floyd). Samtliga dessa skivor syns tydligt på ett bord under rubriken ”Inspirationshörn”, i en dokumentär om skivinspelningen.

Det är också värt att notera att det är första skivan med snabbfingrade keyboardisten Jordan.

27

11 2020

En potent thrash metal-tidskapsel

sanctuary

Sanctuary ”Into The Mirror Black (30th Anniversary Edition)” (Century Media)

Det här måste bara vara en av årets absolut viktigaste återutgåvor.

En redan urstark thrash metal-smocka har nu blivit ännu potentare. De nio ordinarie albumlåtarna har fått sällskap av tre demolåtar och en bonusskiva med en konsert från 1990. Med andra ord en tidskapsel som heter duga.

Jag har svårt att plocka ut låthöjdpunkter, eftersom det här är en skiva att spela från start till mål. Så starkt är låtmaterialet. Men okej då…

Mitt i låtlistan (om vi tänker oss den urspungliga utgåvan) återfinns infallsrika mästerverket Eden Lies Obscured, som med sin okonventionella struktur inte bara sticker ut på skivan utan även inom hela prog metal-genren.

Bland flera starka låtutmanare väljer jag att lyfta fram inledande Past Tense som första utmanare. Den fastnar nämligen efter första lyssningen och bara det är ju en prestation i sig när det handlar om prog metal.

Sanctuary kallas ofta för ”thinking man’s metal” och det stämmer. Musiken har progressiva inslag som ökar slagstyrkan och bakom mikrofonen fanns inlevelsefulla Warrel Dane (R.I.P.) vars unika röst framförde den ena tänkvärda texten efter den andra.

Oavsett potentialen som Into The Mirror Black och övriga Sanctuary-skivor ståtar med, blev det ännu roligare när större delen av manskapet ömsade skinn till Nevermore.

Magnus Bergström

25

11 2020

Stabilt

acdc

AC/DC ” Power up” (Columbia)

Förra plattan ”Rock or bust” (2014) köpte jag på cd direkt när den kom och lyssnade kanske på typ 3 gånger. Den fäste inte och gav mig inget sug. Omslaget måste vara bandets tråkigaste och minst kreativa någonsin och det är också bandets kortaste album någonsin, knappt 35 minuter. Slött, tycker jag nog. Singeln ”Play ball” var väl dock hyfsad. Det här var också bandets första platta utan magiska kompgitarristen och sidekicken Malcolm Young – som då börjat bli dålig i demens. (Vilket kanske också är en av förklaringarna till plattans avsaknad av det där extra.) För att sedan gå bort 2017.

Nu är det ju inte så att en ny AC/DC-platta brukar leverera några otroligt radikala förändringar och utflykter från det gängse receptet. Och detta är ju förstås bandets styrka såväl som akilleshäl. För det mesta det förstnämnda. Men man kan ju också argumentera för att gruppen inte mer gjort någon särskild riktigt stark klassiker sedan ”Back in black” (1980). Vilket i och för sig är en skiva som är svår att toppa. Då den är den mest sålda rockskivan i historien – och den nästan mest sålda skivan överhuvudtaget, för den delen. Efter denna platta gjorde gruppen två album – ”Flick of the switch” (1983) och ”Fly on the wall” (1985) – som räknas som besvikelser, men är ganska underskattade. De är hursomhaver undertecknads favoritalbum med AC/DC. Med en magnifikt ljudmässigt rå och sparsmakad okonstlad produktion av bandet själva – som då tröttnat på demonproducenten Mutt Langs ljudexcesser på de föregående framgångsrika albumen. (Titellåten ”Fly on the wall” har också mitt favoritriff med AC/DC.) Med soundtracket ”Who made who” till Stephen King-filmen ”Maximum overdrive” (1986) var man sedan tillbaka på hitlistorna igen.

Nya albumet ”Power up” då? 17:e i ordningen och alltså första på 6 år. Ett stabilt album som är vassare och bättre än förra. Lite piggare, fräschare, lite mer spännande. Det är också nästan lite överraskande att det blev ett till. Men ändå inte, egentligen. De kör väl på tills alla trillat av pinn. Titeln är en hyllning till Malcolm Young. Det var han som var ”power up” i bandet – gjorde gruppen lite starkare och kraftfullare. Efter dödsbeskedet hyllades han närmast unisont inom rockvärlden som den kanske bästa och mest karakteristiska kompgitarristen i rockhistorien. Det kan också tilläggas att Brian Johnson – som inte sjöng på förra turnén på grund av hörselproblem (och vars stand in var en helt ok Axl Rose!) – här sjunger riktigt bra. Slutligen en hyllningshälsning från undertecknad till Malcolm, när jag nu ändå är i farten: ”For those about to rock, we salute you!”

Lyssna på: ”Shot in the dark”, ”Money shot”.

Henric Ahlgren

 

23

11 2020

2000-talets classic rock med äkta soul!

bsc

Black Stone Cherry ”The human condition” (Provogue/Mascot/Warner)

Sedan starten runt början av millenniet har pojkvaskrarna från Kentucky vuxit upp till ärrade män, levererat en radda tämligen välgjorda album och blivit de kanske främsta representanterna för 2000-talets sydstatsrock – i alla fall den som mer lutar sig på hårdrock/metal.

Nya albumet är sjunde i ordningen och det är bra drag och bett i låtarna. En omfångsrikhet finns också. Fartiga stänkare, grunge- och stoner-aktiga saker. Schyssta midtemp-ballader. Samt även bitar som drar åt blues och boogie i lite ZZ top-anda

Texterna har ett annat existentiellt allvar än tidigare. En ny mognad kan skönjas. Personligen har jag sedan bandets första platta sett gruppen som riktigt lovande. Och faktum är att jag fortfarande gör det. Men frågan är om de kanske inte börjar närma sig sitt fulla potential nu. Alltså total superklass.

Jag blir hursomhaver mycket upplivad av ”The human condition” och tycker att Chris Robertson sjunger bättre än någonsin. Albumet är överhuvudtaget kanske bandets mest helgjutna hittills. Det här är 2000-talets classic rock med äkta soul!

Lyssna på: ”When angels learn to fly”, ”In love with the pain”.

Henric Ahlgren

17

11 2020

Lång väg hem

orianthi

Orianthi ”O” (Frontiers/Playground)

Två år efter samarbetet med Richie Sambora och fiaskot som mynnade ut i Radio Free America seglar det australiska fenomenet Orianthi in med en riktigt gedigen utgåva. Orianthi har haft en omtumlande tid och fötterna har satts ner lite här och var, men nu står båda benen stadigt på jorden och harmonin är återfunnen.

Att Orianthis gitarr glöder som varmvalsat stål är sedan tidigare ett känt fenomen. Nu exponeras även hennes känsloladdade röst till fullo och de egenkomponerade låtarna utgjuter utstrålning och pondus. Se, lyssna och begrunda en långtgående stilstudie i konsten att utvecklas.

Ur syndens näste strömmar Sinners Hymn och inga böner blir hörda. Ingen förlåtelse. Ingen tillflykt. Förlorade själar på mörklagda gator. En gitarr som gläfser som en hund utsänd från skuggornas rike.

I den bluesbefruktade Rescue Me förvandlas Orianthis skepnad till en svart kvinna i en blondins kropp. Sällan har en röst förmedlat sina innersta känslor så uttrycksfullt. Beth Hart har den gåvan och nu känns det som Shemekia Copeland har färgat håret och blivit förvandlad till en gudinna sänd från en annan världsdel.

Crawling Out Of The Dark är ännu ett betagande ögonblick. En lågmäld ballad som visar styrka med sitt tydliga budskap. Finstämda akustiska anslag i bakgrunden och hjärtskärande lyrik som framhäver det ömtåliga och mänskliga. En hymn som inte lämnar någon oberörd.

Tempot skruvas upp i Blow som frälser den rockorienterade lyssnarskaran. Pulserande, hårda och utmanande takter fortplantar sig till ett crescendo som förevisar talang i sina finaste former. Ett sprudlande wah-wah solo sätter kronan på verket.

Även om inledningen av Streams Of Consciousness ger uttryck åt en vaggvisa så förbyts den snabbt i ihållande rockrytmer som briserar när Orianthi öppnar alla helvetets portar med sitt ursinniga gitarrsolo. Fjärran från de steriotypa solon hon presenterade vid sidan av Alice Cooper när det begav sig.

Det här är hårdrock, men inte som vi är vana vid. Soul och Rhythm ‘n’ Blues har också en avgörande inblandning. Ett inträde i det äkta ståndet som både kittlar och fascinerar,  vilket visar att “O” inte på något vis är synonymt med origo, utan istället tillfaller sin rättmätiga ägare på ett beundransvärt sätt.

Thomas Claesson

16

11 2020

Modern metal med det rätta gunget

godsnake

Godsnake ”Poison Thorn” (Massacre/Sound Pollution)

2014 släppte Godsnake ep-skivan Hellbound Ride. Efter det hände… Ingenting.

Nu är debutfullängdaren Poison Thorn här för att ändra på det.

Den tidigare mer rockbetonade ljudbilden har övergått till skönt tunggungande modern metal med stänk av thrash metal. Sångstilen är övervägande aggressiv men gruffandet bryts ganska ofta av med något mer melodiskt, vilket är extra välkommet eftersom det breddar låtmaterialet.

Önskas referenser till andra artister så nämner jag framför allt Machine Head, Hellyeah och Damageplan. Men även Shadows Fall och Pantera samt en gnutta Annihilator är närvarande.

Influenserna hämtas alltså i huvudsak från andra sidan pölen, men klassisk europeisk heavy metal är också med i matchen.

Det har sagts att Godsnake är en del av en sorts New Wave Of German Heavy Metal och det kan jag inte säga emot.

Urge To Kill är en smaskig inledningslåt som svänger så att det står härliga till och gitarrmelodislingan hugger tag och släpper inte taget. Refrängen är kronan på verket för den går att sjunga med i redan vid första lyssningen och lär bli en publikfavorit.

Poison Thorn är en ganska generisk groove metal-låt men det går ändå inte att låta bli att stampa takten med foten i framför allt versen.

Sound Of The Broken är mer i stil med Urge To Kill – ja kanske är den till och med ännu mer medryckande. Refrängen lyfter däremot inte på samma sätt, men å andra sidan är gitarrsolospelet skivans bästa.

We Disagree är enkel och slagkraftig med en melodiös refräng som starkaste vapen i denna förhållandevis fartfyllda rackare till låt.

Stone The Crow konkurrerar med Sound Of The Broken om skivans bästa gitarrsolospel. Här får vi den första av två låtar med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Stort plus för det tungt tuggande partiet före den sista refrängen.

Darkness börjar som en ballad som trappas upp till en ”vanlig” metallåt, för att sedan växla fram och tillbaka mellan mjukt och hårt. Helt klart en välkommen typ av låt som ger skivan mer bredd och variation. Och ja, som synes av beskrivningen är det här den andra låten med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Tillsammans med Urge To Kill är den undertecknads personliga låtfavorit.

You Gotta Pay är tyngst på skivan och har ett oblygt bastardiserat Enter Sandman-riff som piffigt inslag. Slutintrycket blir ändå att den bara landar i ett ”helt okej”. Det händer helt enkelt för lite utöver nämnda riff.

Blood Brotherhood fortsätter i samma stil som föregångaren men med mer fart insprängt här och där och – inte minst – en klart bättre refräng. Jag gillar också när låten liksom stannar upp och enbart gitarriffandet fortsätter; ett kul och oväntat grepp.

Hellbound Ride kommer och går och är lite av en dussinlåt utan att för den skull vara dålig, men den har inget som sticker ut. Uppenbarligen ses låten som ett starkt kort i, och med att den namngav bandets första ep-skiva, men det har jag svårt att förstå.

This Is The End har inte bara en passaande titel; den är också en uppryckning och är kvalitetsmässigt inte långt efter de bästa låtarna på Poison Thorn. Jag är barnsligt förtjust i växlingen mellan mjuk och hård sång, när det görs så bra som här.

Godsnake har förutsättningar för att slå igenom på en hyfsat bred front, inte minst med tanke på att de bör fungera alldeles ypperligt på valfri hårdrocksfestival. Men det räcker som bekant inte bara med talang. Det är ju den där ”lilla” detaljen att slå sig fram och igenom den till synes aldrig sinande strömmen av ny musik.

Allt jag kan göra är att stampa takten, nicka gillande, tacka för musiken och önska bandet lycka till.

Magnus Bergström

11

11 2020

Betydligt mer än bara en symbol

blue öyster cult 2020

Blue Öyster Cult ”The Symbol Remains” (Frontiers/Playground)

Även om inte musikåret är riktigt till ända får The Symbol Remains anses som den största positiva överraskningen under 2020. Nästan två decennier, med en fruktlös väntan på ett nytt studioalbum, är äntligen över. Alla eventuella tvivel försvann som ett rökmoln redan efter första lyssningen.

I det här fallet introducerade redan omslaget att stora saker var på gång. Ett tecken i skyn, så gott som något, är att den stilbildande astronomiska symbolen av planeten Saturnus kommer farande som en rivningskula rakt ner i ett alternativt tempel. Vad skulle möjligen kunna gå fel?

De som bara drar sig till minnes (Don’t fear) The Reaper har betydligt mer att utforska. Fäst blicken vid Cultosaurus Erectus (1980) och Fire Of Unknown Origin (1981) och upptäck de två bästa albumen. Inte minst tack vare att den i somras bortgångne demonproducenten Martin Birch var den som skötte spakarna.

Grundarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser har spridit mycket glädje ända sedan bandet bildades på Long Island i New York 1967. Deras hetblodiga passion och entusiastiska sångidéer blir än en gång ett ämne till en färgstark blandning av inspiration som tillgodoser de 14 spåren med en svindlande stilmässig bredd.

Erik Bloom lättar på förklädnaden med den grovt tillhuggna That Was Me. Tuffa riff och pulveriserande takter som endast utmanas av ett överraskande kortare elektrifierat reggaeparti. Därefter tar ”Buck Dharma” över mikrofonen och hans karakteristiska röst lägger Box In My Head tillrätta.

Den inledande trefaldigheten avslutas med den tillspetsade Tainted Blood som sjungs av den tredje gitarristen och tillika låtskrivaren Richie Castellano. Han har också satt samman det episka spåret The Alchemist vilket oavkortat leder in på skräckvisioner om mänsklighetens vansinne. Ett beprövat motiv som i samklang med monsterriff, brådstörtade taktskiften och ödesmättad sång lutar så långt förbi metal att det förvandlas till guld.

Med de hårt pumpande rytmerna vidrör The Return Of St. Cecilia på ett frestande sätt den ljuva g-punkten mitt emellan hårdrock och metal. Stand And Fight fullföljer intentionen utan omsvep och går effektivt in med muskulös eldkraft i den euforiska heavy metal-himlen.

Det finns titlar då det bara är att luta sig tillbaka och njuta till fullo. Låta sig omslutas av den magiska utstrålningen i en fulländad atmosfär. Edge Of The Word och Secret Road tillhör den kategorin. Båda eller var för sig en perfekt inkörsport för den nyinvigde och dessutom en säker hamn för ett inbitet fan.

Bandet har riktigt roligt och det finns mycket humor inbakat här och var. Är du mentalt förberedd att ta ett pendeltåg till New Jersey med rockabilly-inslag så kliv på Train Tune (Lennie’s Song). Kanske du gillar att prata i telefonen. Svara då när The Machine ringer och livet blir bra mycket lättare.

Har du en önskan att brottas med en alligator så ta kontakt med Florida Man, men se upp så att ni inte oavsiktligt spränger något uthus i bitar. Det kan gå hett till i solskensstaten. Kanske känner du lite för att avreagera dig i ett råkurr. Glöm det. Fight slutar aldrig som man har tänkt sig.

Alltigenom så är The Symbols Remains en resumé av hela bandets karriär. Här finns element från hela tidslinjen kryddade med spännande ingredienser som ger omväxling och fräschör. Inte bara den omisskännliga symbolen är unik. Det här albumet gör anspråk på att vara det bästa du någonsin kommer att få höra i år.

Thomas Claesson

14

10 2020

Karantänkul med 80-talsfilmmusik

at the movies

At The Movies ”The Soundtrack Of Your Life Vol. 1” (egen utgivning)

Önskas musikgodis som får mungiporna att peka uppåt?

Ge då At The Movies-projektet chansen.

De här elva kärleksfulla tolkningarna av 80-talsfilmmusik, inspelade av hårdrockare med smak för söta melodier, är ett lyckat försök att ”göra något kul ” nu när förutsättningarna i branschen inte är som de brukar.

Deras Youtube-musikvideos blev snabbt en snackis runt om i världen och det är bara att tacka Chris Laney (Pretty Maids) som agerade idékläckare till det hela.

Rakt igenom handlar det om störtskönt arrangerade och välspelade melodier samt starka sånginsatser, inklusive en och annan kittlande tonartshöjning som ger schlagervibbar.

Filmvalen eller rättare sagt låtvalen är som en våt dröm och då kanske i synnerhet för de som var mer eller mindre unga på 80-talet.

Personligen förflyttas jag till drag utan drog-discokvällarna i källaren (!) på den lokala polisstationen.

Ordet kulturgärning är ganska uttjatat men det är ändå passande. Ett annat minst lika passande ord är mersmakande. Tänka sig att det här är skivan jag gått och väntat på utan att veta om det!

Tre låtar får mig på fall som aldrig förr och de är No Easy Way Out (Rocky IV), A View To A Kill (James Bond 007 – A View To A Kill) och The Power Of Love (Back To The Future). Förutom att de är höjdarlåtar kommer Björn ”Speed” Strids (Soilwork, The Night Flight Orchestra) uttrycksfulla sångröst till sin rätt; även om han inte når de högsta av toner träffar han ändå rätt.

Apropå sång är det väl förspänt på den fronten. Linnéa Vikström Egg (QFT) går inte heller av för hackor och briljerar även hon, som till exempel i The Neverending Story (The Neverending Story).

Maniac (Flashdance), (I’ve Had) The Time Of My Life (Dirty Dancing) och The Heat Is On (Beverly Hills Cop) tycker jag normalt är lite uttjatade och inte lika omedelbara som det övriga sällskapet. Men det här är inte en normal skiva… Det händer någonting… De växer och det rejält! Mycket bra låtar, punkt slut.

St. Elmo’s Fire (Man In Motion) (St. Elmo’s Fire)är ett ”refrängmonster” som jag varken kan eller vill stå emot. Hur bra som helst.

Ett flertal läckra gitarrsolon förgyller skivan igenom men lika kul att höra är keyboardsolot i Wouldn’t It Be Good (Pretty In Pink), som är en stark utmanare till min favoritlåttrio.

Sången var det ja. Ronnie Atkins (Pretty Maids) visar sin höga klass i We Don’t Need Another Hero (Mad Max Beyond Thunderdome) och banne mig om inte låten hade platsat på något av danskarnas alster. Ett piggt sologitarrinhopp av Bruce Kulick (ex-Kiss) får vi också.

Far From Over (Staying Alive) andas AOR och duetten mellan de båda ”sångfåglarna” är en av skivans enskilda höjdpunkter. Och då har jag inte ens nämnt gitarrsoloslingorna…

Finns det någon enda människa som kan stå stilla till dessa tongångar? Tillåt mig att tvivla.

Så slappna av, lyssna och ge dig hän i ett dans- och sångäventyr; med eller utan sällskap. Det kallar jag friskvård.

At The Movies är inte bara något så ovanligt som en urstark coverskiva; den är också stekhet kandidat till förstaplatsen på årsbästalistan. En given fullpoängare!

Förutom att lyssna på skivan om och om igen är det hög tid att se om dessa filmklassiker. Laney & co har som sagt gjort en kulturgärning.

Magnus Bergström

Fotnot: För mer information om At The Movies-projektet och köp av cd-skivan, se https://www.facebook.com/atthemoviesofficial/

01

10 2020