Archive for the ‘Hårdrock’Category

Musikkonster med mer hjärta än hjärna och hög mysfaktor

dreamt

Dream Theater ”Distance Over Time” (Inside Out)

Inom progressiv hårdrock är det mer regel än undantag att det bjuds på nyheter. Genregiganterna Dream Theater struntar fullständigt i det och ägnar sig liksom oftast istället åt variationer på de musikkonster som de ägnat sig åt sedan sisådär 1992.
Att lyssna på Distance over time är alltså som att komma hem och mysfaktorn är hög.

55 minuter fördelat på nio låtar, eller 59 minuter fördelat på tio låtar inräknat bonuslåten Viper King, är lite mindre musik än vad Dream Theater har för vana att bjuda på.
Mer kvalitet än kvantitet? Hmmm, nja, det beror på vem som svarar på den frågan… Jag citerar som vanligt Yngwie: more is more.

Kraven från många fans är garanterat högre än vanligt, eftersom det grymtades ovanligt mycket i leden över ambitiösa temadubbelskivan The Astonishing (2016).
Det är lätt som en plätt att konstatera att den 14:e studioskivan är en naturlig reaktion mot just The Astonishing. Det är helt enkelt mer hjärta än hjärna bakom låtskrivandet denna gång.
Samtidigt skapar de två sidorna av bandet den dynamik som uppenbarligen gör både bandmedlemmarna och fansen gott.

Ljudbilden är något mindre inställsam än vad gitarristen och producenten John Petrucci rattat till på senare år. Det passar utmärkt på bandets hårdaste (nåja) skivsläpp sedan 2003 års Train Of Thought. Med det sagt hörs förstås instrument och sång kristallklart; fattas bara annat med perfektionister i farten.

Mike Mangini gör sin hittills bästa insats i bandet och det är extra passande i och med att trumljudet är lite mer levande denna gång. Som vanligt kommer många att sakna sedan länge avhoppade Mike Portnoy – men jag är inte en av dom.

Untethered Angel kan beskrivas som en utsökt blandning av senare års höjdarlåtar som On The Backs Of Angels och The Enemy Inside, spetsat med en liten dos av superhiten Pull Me Under. Kraftig mersmak!
Redan i andra låten Paralyzed börjar jag ändå att bli orolig, för den har inget som får mig att fastna och det är mycket ovanligt i fallet Dream Theater. Den känns helt enkelt för mycket standard och det är inte ett ord som bör förknippas med bandet. Men det ska sägas att den växer allt eftersom och för den som har Train Of Thought som sin DT-favoritskiva blir det nog en favorit på direkten.
Fall Into The Light är ganska fartfylld i verserna för att sedan sänka tempot och låta James LaBrie briljera bakom mikrofonen i brygga/refräng. Men bäst med låten är temposänkningen mitt i som utgörs av stillsamt ”gitarrplock” följt av ett inlevelsefullt gitarrsolo för att i slutdelen ge Jordan Rudess chansen att ”plinka loss” på sina keyboards. En riktig läckerbit till låt!
Apropå gitarrspel så återfinns det bästa solospelet i Barstool Warrior; en power ballad med lite mer tryck i än vad som är vanligt. Även Mike är rejält i farten med flera snygga fills. När dessutom James sjunger inlevelsefullt på sitt oefterhärmliga sätt, ja då är jag helsåld.
Room 137 bär starka drag av Paralyzed och trummässigt blinkas det en del till The Shattered Fortress (Black Clouds & Silver Linings 2009). En helt okej låt men ändå ganska långt ifrån bandets bättre stunder.
En påtagligt inspirerad John Myung driver S2N framåt med sitt basspel. Och för den som gillar låtar med tvära vändningar och roliga infall finns här gott om godis. Det är glädjande att John tar mer plats än på länge; han är ju en resurs utöver det vanliga.
At Wit’s End bjuder på skivans starkaste låttext och handlar om den tysta desperation som många människor upplever varje dag. I övrigt är det den typ av halvlånga småepiska låtar som veteranerna kan skriva i sömnen – med ett gott resultat.
Den obligatoriska (halv)balladen heter denna gång Out Of Reach och är ett ypperligt tillfälle för James att visa varför hans röst är så rätt för bandet. Men nog har de gjort en handfull låtar i samma stil som är vassare.
Pale Blue Dot är en alldeles utmärkt avslutningslåt. Det ges prov på den ena tekniska färdigheten efter den andra och min haka ramlar längre och längre ner ju längre låten pågår. Men den kunde ha fått vara längre, för slutet känns lite väl abrupt.

Dream Theater visar att de har mycket kvar att ge och något annat hade jag inte väntat mig.

Magnus Bergström

22

02 2019

Tioårsjubileum med säkra kort

rival sons

Rival Sons Feral Roots” (Atlantic/Warner)

Det är tioårsjubileum för ständigt hårt turnerande Rival Sons och de satsar fullt förståeligt på säkra kort.

På menyn står som vanligt starka ekon från 70-talets bördigaste rockmylla, tänk framför allt Led Zeppelin men även tidiga Whitesnake.

Något nyskapande går inte att finna men nog piggar det upp med inslag som handklapp och gospelkörsång.

Kort om tre låtfavoriter:

Do Your Worst. Refrängen har handklapp och allsång med gospelkänsla och det är en låt som inte går att motstå.

Look Away. En allmän ”uppåtkänsla” och ett sparsmakat men ändå framträdande melodiskt gitarrspel kryddat med en oemotståndlig refräng innebär en stark kandidat till skivans bästa låt

Feral Roots. Bitvis mjuk och öm för att emellanåt sparka rejält med stjärt. Även här har vi att göra med en höjdarrefräng. Lever upp till ”ansvaret” som titellåt och är skivans nummer ett.

Kort om en mindre bra låt:

Stood By Me. En standardrocklåt utan det rätta drivet och känns i grund och botten känns ganska tjatig.

Det är fullkomligt logiskt att uttrycksfulla sångaren Jay Buchanan tar plats; i titelspåret låter det som om texten är det viktigaste han någonsin har haft att säga. Mer överraskande är att trumslagaren Mike Mileys inspirerade och följsamma arbete med stockarna är minst lika långt fram i ljudbilden som övriga i sällskapet.

Betygsfyran är ganska nära men ett par mellantempolåtar för mycket lägger hinder i vägen.

Magnus Bergström

11

02 2019

Tar det svenska AOR-arvet vidare

palace

Palace ”Binary Music” (Frontiers/Playground)

Palace är svenske Michael Palace hjärtebarn. Michael Palace verkar också som låtskrivare in house för italienska bolaget Frontiers Records samt är även medlem i projektet Kryptonite med Jakob Samuel från The Poodles. Debutplattan från Palace, ”Master of the Universe”, kom 2016 och är väl värd att kollas upp. Nya plattan är betitlad ”Binary Music”.

Vi håller oss här inom svensk nutida AOR-hårdrock, dvs den 80-talsfärgade – som börjat bli lite av en egen älskad genre i vissa kretsar utomlands, och där väl bandet Houston kan framhållas som ett grundriktmärke.

Ja, Sverige har ju en fin tradition med melodiös hårdrock/AOR sedan 80-talet och numera klassiska och inflytelserika band som förstås Europe, Treat och Alien exempelvis. Palace är ytterligare ett band värt att hålla öron och ögon öppna för. Gruppen tar på ett skickligt sätt det svenska AOR-arvet vidare och kan varmt rekommenderas.

Lyssna på: ”Binary Music”, ”Dangerous Ground”.

Henric Ahlgren

18

12 2018

Svängig och psykedelisk musikresa med popmelodikrokar

electric boys

Electric Boys ”The Ghost Ward Diaries” (Mighty Music/Sound Pollution)

Låt oss titta närmare på hur de elektriska grabbarna låter jämfört med titeln på debut- och genombrottsskivan Funk-o-Metal Carpet Ride (1989).

Funk? Ja, lite. Metal? Nix! Carpet ride? Ja, absolut. En psykedelisk musikresa i en småputtrig flower power-värld. Ungefär så. För att tala klarspråk: en hybrid av Groovus Maximus (1992) och Freewheelin’ (1994) med en gnutta funk från skivdebuten. Det hörs tydliga spår av Hanoi Rocks och Atomic Swing.

Under den hårdrockiga ytan finns finfina melodikrokar från popvärlden, som gör att Conny Bloom framstår som hårdrockens Per Gessle – på ett positivt sätt.

Oavsett om det bjuds på en rockrökare, en halvballad eller något mitt emellan är svänget ständigt närvarande. De har det helt enkelt i sitt dna och får det att låta så avslappnat och lekfullt.

Hangover in Hannover – ösig och partyglad och ett utmärkt val av öppningslåt; som den ultimata korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks.

There She Goes Again – en något lugnare historia (framför allt i refrängen) och fylld med stämsång av bästa märke och en skön rytm.

You Spark My Heart – fyndig titel och dito text men sliter sig aldrig loss från standardrockträsket.

Love Is a Funny Feeling – en groovig sak som kryddas med ett inlevelsefullt gitarrsolo och bättre än så här blir det inte på The Ghost Ward Diaries.

Gone Gone Gone – en starkare ”syskonlåt” till There She Goes Again; jag tänker framför allt på att vers och refräng gifter sig på bästa sätt. Även här slår det gnistor om gitarrsolospelet.

Swampmotofrog – drygt tre minuter instrumentalgodis att lyssna på om och om igen. Kunde ha varit dubbelt så lång utan att jag klagat det minsta.

First The Money, Then The Honey – ännu en låttext med glimten i ögat och här får vi åter igen prov på nyss nämnda, sköna korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks. Stark kandidat i titelmatchen om att vara bäst på skivan.

Rich Man, Poor Man – bluesig känsla och ett bra exempel på bredden i låtkomponerandet. Funkar bra i mina öron!

Knocked Out By Tyson – fyndig låttitel till trots så blir den ingen favorit, för jag hittar inte det där lilla extra som ger det extra stinget. Men körsången i refrängen är en läcker detalj.

One Of The Fallen Angels – med en speltid på drygt sex minuter är en finfin avslutning, med sin blandning av sväng och melodikrokar.

På minussidan hamnar det faktum att det uppenbarligen funnits en vilja att klämma in alla möjligt i låtväg, vilket gör att det liksom spretar en del här och där. Men det beror förstås på lyssnarens egen smak om det är något negativt eller positivt.

Min solklara slutsats är att det inte handlar om ett nio till fem-jobb för bandmedlemmarna, som de tvingas att gå till i brist på annat.

Nej, absolut inte. De spelar den musik de själva tycker om och vill spela, på sina egna villkor och helt fria från rådande trender. Uppfriskande!

Det måste också sättas plus för produktionen, som är lagom organiskt retro (åh dessa två populära ord) och samtidigt luftig och modernt välljudande utan att bli klinisk.

The Ghost Ward Diaries är rena rama inbjudan till att rocka hela natten och partaja hela dagen.

Magnus Bergström

14

12 2018

Sången förblir den samma

greta2

Greta Van Fleet ”Anthem of the peaceful army” (Universal)

Att ett band med det kufiska namnet Greta Van Fleet härstammar från den osannolika staden med det tyskklingande namnet Frankenmuth i Michigan får väl anses som helt naturligt. För då faller ju debutalbumet med den obegripliga titeln Anthem Of The Peaceful Army in alldeles utmärkt.

De tre bröderna Kiszka med Josh bakom mikrofonen, Jake på gitarr, Sam på bas och keyboard samt kompisen Danny Wagner på trummor har sannerligen haft en upptrissad tillvaro på senare tid med ett mediedrev utav Guds nåde i bakhasorna.

Alla fyra i den låga 20–årsåldern har ett renodlat intresse av hårdhudad klassisk rock som tilldrog sig över 20 år innan de själva föddes. Det är förvisso många som genom tiderna har varit kallade i det ärendet, men få är utvalda. Det här bandet gör anspråk på att låta som de stora grabbarna i allmänhet och Led Zeppelin i synnerhet och faktum är att de lyckas bra.

Vilda ekon, gälla skrik och abrupta avbrott på en inslagen musikalisk linje är stiltrogna avvikelser som återfinns lite här och var på skivan. Förra årets dubbel-EP följs upp alldeles utmärkt och den ungdomliga upprymdheten utmanar de stora utan att för den delen göra sig till åtlöje.

Redan på första spåret trollas en stämning fram som är inbjudande för fortsättningen. Många hade nog väntat sig en mer dramatisk inledning, men Age Of A Man är en besinningsfull, melankolisk vandring genom naturens element som visar att bandet har mognat på ett föredömligt sätt.

When The Curtain Falls är full av musikalisk vitalitet även om krönikan om en artists uppgång och fall i sig är tragisk. Den reflekterande bryggan är värd att begrunda innan tenorrösten får fäste igen.

Det trillar ut många ess ur rockärmen under skivans gång och Watching Over är inget undantag. Tillbaka i det episka rummet och unik i sitt slag med en övergripande framåtsträvande intensitet.

En stunds återhämtning återfinns i You Are The One. Den akustiska gitarren i samkväm med slingor från hammondorgeln lägger sig stilfullt bakom sångrösten som här är betydligt nedtonad. Ett särdrag som kunde ha utnyttjas vid andra tillfällen också.

De begåvade musikerna i Greta Van Fleet med sin positiva inställning är en frisk fläkt i rockvärldens labyrinter. Här delar de på ett frikostigt sätt ut både kärlek och glädje som man aldrig kan få för mycket av.

Anthem Of The Peaceful Army är förmodligen årets bästa debutalbum och skulle den ha kommit ut för 45 år sedan så hade den varit årets bästa då också.

Thomas Claesson

30

11 2018

Levererar godset i rättan tid

uriah heep-

Uriah Heep ”Living the dream” (Frontiers/Playground)

Gitarristen Mick Box leder sina mannar i rätt riktning och det med samma frenesi som han gjorde med 1970 års debutalbum Very ’Eavy… Very ’Umble. Det unika soundet porlar fortfarande i bakvattnet och bitvis forsar det lika frejdigt som förr.

Många års turnerande har gjort bandet tajt och sångerna sprudlar av energi. Här finns hårdrock, ballader och progressiv rock återgivna med passion, kraftfullhet och harmoni. Det hela ackompanjerat av den välrenommerade hammondorgeln och sologitarren med en lagom dos från wah-wah pedalen.

Det starka engagemanget visar sig också direkt i titellåten som tjänstgör som en vägledare och inspiration för hela albumet. Ett passionerat stycke av ett band som har lyckats behålla dragningskraften där så många andra har fallerat.

Vidare ner i låtlistan återfinns två av mina absoluta favoriter. Den grundmurade retrokänslan i Knocking At My Door och den episka bredden hos Rocks In The Road är ingenting som passerar obemärkt förbi. Båda väcker minnen till liv från bandets fornstora dagar.

En annan nostalgihöjande faktor är Falling Under Your Spell som helt klart har samma postnummer som den odödliga Easy Livin’. 46 år skiljer låtarna åt, men med Phil Lanzons virila fingrar över hela tangentbordet och Bernie Shaws överväldigande röst känns det som om tiden har stått still.

Living The Dream visar på Uriah Heeps osvikliga förmåga att sträva vidare, att försvarar sin heder med blanka vapen och att hysa tillförsikt vad som än kommer i vägen. För de som vågar satsa vinner ofta framgång och endast då hålls drömmen vid liv.

Thomas Claesson

19

11 2018

Ett tecken i tiden

nazareth tattoed

Nazareth ”Tattooed on my brain” (Frontiers/Playground)

Det finns säkert en hel del gamla fans som inte ens ger den här skivan ett minsta litet ögonkast. Första utgåvan utan den karismatiska sångrösten från Dan McCafferty är också rätt allmänt hållen och kunde i praktiken ha kommit från vilken grupp som helst. Det förstår alla som inte hade rullgardinen nere när albumen Razamanaz och Loud ’N’ Proud hade herraväldet över hårdrockens territorium.

Nu gör den nya frontmannen Carl Sentance (ex. Krokus) allt som står i hans makt för att hålla den skotska fanan högt och det utan att vända sig om. Till sitt understöd har han bl. a. den enda kvarvarande medlemmen från det ursprungliga bandet, nämligen basisten Pete Agnew.

Det är mot mitten av skivan man får rikta in sin radar och där inger The Secret Is Out och What Goes Around ett visst förtroende. Dessutom och min vana trogen så dras jag mot de låtarna som slår an på en bluesig ton. Don’t Throw Your Love Away och Change ligger i den bagen.

De två öppnande spåren däremot gör att man tar ett par steg tillbaka med en ångestladdad suck. Jag slås av tanken om det ändå inte finns ett bättre sätt att fira sitt 50-års jubileum som band på än med en tatuerad dödskalle.

Hur man än vänder och vrider på den här skivan så tänds aldrig någon strålkastare med full effekt. Det gjorde det när det begav sig. Väcker inte Alcatraz och Bad Bad Boy minnen till liv så säg? 2018 års version av Nazareth känns mer som en flimrande lampa styrd av en dimmer.

Nazareth har inte återuppväckt sig själva, men har tillräckligt med energi för att ge en stunds förströelse. Ungefär som en halv special med en flaska kall pucko. Det mättar för stunden, men den varaktiga känslan uteblir.

Thomas Claesson

13

11 2018

En egen häxbrygd av angenäm styrka och smak

theheard

The Heard ”The Island” (Despotz Records/Border)

Behövs det ännu en skiva med ett band vars sound riktar in sig på 70-talet? Jo faktiskt, även om jag inte trodde det.

The Island är helt klart en positiv överraskning – och det på en skivdebut dessutom! Å andra sidan är det inga nybörjare som döljer sig bakom The Heard, som bildades 2016, nej tvärtom. För visst har Ida, Klara och Nicki från nedlagda Crucified Barbara stått på en och annan scen, vilket också kan sägas om Skinny från Deathstars och Pepper från Stockholms burlesquescen.

The Island är ett konceptalbum om en ö mellan dröm och verklighet och i texterna finns det utrymme för både ljus och mörker.

Musiken är som sagt 70-talsinspirerad kryddad med ett och annat doominslag, men det finns också spår av 60-talsflum vilket är mycket positivt.

The Heard är dock allt annat än ”standardretro”. Framför allt låter de som sig själva och det är något som måste ses som en rejäl prestation. Influenser från olika håll och kanter har blandats till en egen häxbrygd av angenäm styrka och smak.

Mer än en av låttitlarna ger en lite mardrömslik ockult känsla. Eller vad sägs om A Death Supreme, Sirens, It och Revenge Song?

Och jag bara älskar att Crystal Lake tar mig till Jason Voorhees mardrömsvärld i Fredagen den 13:e-filmerna (oavsett vad själva låttexten handlar om).

Det går heller inte att tänka sig någon annan bakom mikrofonen än överraskningen Pepper. Hennes sång är som en ljuv siren som tar oss med på äventyr i en drömsk trollskog.

Möjligtvis skulle en framtida duett med till exempel Nicke Andersson, eller någon med den rösttypen, ge ytterligare en dimension i variationens namn.

Utöver sånginsatsen är det följsamma trumspelet av Nicki skivans stora individuella behållning. För ”bevis” är det bara att lyssna på Queen Scarlet.

Men alltså, egentligen gör hela bandet ett bra jobb som ger mig rysningar av välbehag av de drömska tongångarna.

En bonus med The Heard är att de har skapat ett vettigt bandkoncept, som gjort för att utforska vidare med olika teman.

Det vore onekligen spännande att i framtiden läsa texter på under ytan-teman som The Underworld eller The Underwater. Möjligheterna är om inte oändliga så i alla fall många.

Gatefoldvinylomslaget måste också nämnas; det fångar en känsla av mystik med väl valda färger och är som gjort för just vinyl.

För egen del sörjer jag inte att Crucified Barbara har gått i graven; resan i The Heards ljudlandskap känns bara så rätt.

Går det att hoppas på en konsert med The Heard och Lucifer och kanske med Lykantropi som ”uppvärmare”? Ja det gör det, för vilken konsert det skulle bli!

Magnus Bergström

09

11 2018

En melankolisk thrashsmocka till avsked

warrel dane

Warrel Dane ”Shadow Work” (Century Media)

Vila i frid, Warrel Dane, och stort TACK för musiken och texterna.

Drogberoende, sjukdom och tankespöken av värstingmodell tog till slut ut sin rätt. En kropp och en själ klarar helt enkelt inte hur mycket som helst.

Det är förstås helt omöjligt att som utomstående sätta sig in i hela eller egentligen ens små delar av Warrels problembild. Men en sak kan vi med säkerhet slå fast; han hade alldeles för många dagar då livet var allt annat än muntert.

Enligt de inblandade var tanken att Shadow Work skulle bli upp emot 80 minuter lång. Nu blev det inte så eftersom tragedin slog till. Istället klockar den in på 40 minuter fördelat på åtta låtar, varav ett intro och en cover:

Ethereal Blessing är ett kort stämningsfullt intro med en känsla av meditation och mässande, vilket passar denna svanesång till skiva alldeles utmärkt. Vi välkomnas en sista gång av Warrel…

Madame Satan är den elaka titeln till trots en förförisk småmeckig thrashsmocka med hypnotiserande gitarriff som inte släpper taget. Med andra ord en perfekt lekplats för en unik röst som talar direkt till lyssnaren; den ”klagande” refrängsången som ger ståpäls är så typisk för Warrel att den borde vara patentskyddad.

Disconnection System är i verserna rejält Meshuggah-doftande för att i refrängen blomma ut i klassisk Nevermore-stil.

As Fast As The Others börjar överraskande melodiöst med en lockande gitarrslinga och – tro det eller inte – ett ooooohhhhh-allsångsparti. Tyngden tar över allt eftersom för att slutligen landa i en modern typ av metallåt. Men jag vet inte; det är något med den som skaver lite obehagligt i hörselgångarna…

Shadow Work är kraftfull och melankolisk och lever verkligen upp till statusen som titellåt. En extra applåd till det lekfulla trumspelet som i flera partier följer gitarren istället för att bara kompa. En riktig läckerbit till låt!

The Hanging Garden är en The Cure-cover (!) som stöpts om en del, för att få en mer passande metalkostym. Svänger skönt men landar ändå inte i något vettigt.

Rain är en kraftfull (halv)ballad med ett minnesvärt huvudriff och ett utslagsgivande trumfkort i form av ett passionerat gitarrsolospel som kittlar hörselgångarna på bästa sätt.

Mother Is The Word For God avslutar och som den gör det! Episk och mångbottnad ligger den helt perfekt placerad i låtordningen, inte minst på grund av sin melankoliska avskedskänsla. Som grädde på moset är Warrel i sin absolut bästa röstform; ståpäls, som sagt.

Omslaget är utan minsta tvekan också värt några rader för det fångar den rätta känslan på ett träffsäkert sätt och den dominerande färgen är lila, som var Warrels favorit.

Shadow Work är en bra skiva, inget snack om det, och flera låtar är lika bra som det Nevermore och/eller Sanctuary snickrade till. Men som helhet är ”avskedsskivan” kanske ändå inte ett måste i samlingen, beroende på lyssnarens egen smak. Saken är den att personligen önskar jag fler melodikrokar som hugger tag och inte släpper taget. De finns men är för få.

Hmmm… Om det inte är så att… Jo…

Jag får en stark känsla av att det handlar om en skiva som kommer att växa – och antagligen rejält – i takt med antalet lyssningar.

En sak är helt klar:

Du fattas oss, Warrel Dane.

Magnus Bergström

01

11 2018

Progressiv rock med ett budskap

fathom-

Fathom Life ”Sovereign” (egen utgivning)

Incurvatus är historia men plåster på såren erbjuds av sångaren Marcus Jagdell nya projekt Fathom Life, som går att likna vid en kärlekshistoria. Progressiv rock (musiken) möter life metal (budskapet) och tycke uppstår. Resultatet blir… Ett inlägg i klimatdebatten!

Musikinfluenserna kommer från skilda håll som Arjen Lucassen/Ayreon, Dream Theater, Magnum, Opeth, Rush och Yes.

Låttexterna är ambitiösa och som gjorda för eftertanke. Marcus har ett tydligt budskap om hur vi förstör miljön och vilka följder det får, samt hur vi ägnar för mycket av vår tid åt ytliga sociala medier.

Sovereign är 30 minuters högaktuell och angelägen melodiös progressiv rock med hårdrockiga inslag och mycket känsla och värme.

Efter ett kort intro (Revival) är det förstasingeln The Age Of Man som med eftertryck visar inriktningen; melodiös prog metal med hårdrockiga inslag. Det är också den låt som lämpar sig bäst för lyssnaren att sjunga med i. Med andra ord ett bra val av öppningslåt.

The Blackened Tongue är med sin känsla av viktlöshet (tänk meditation) bäst på skivan. Höjdpunkten är när tempot accelerar en aning lite drygt halvvägs och mynnar ut i ett alldeles delikat gitarrsolo av Viktor Holmgren. Därefter tar Marcus låten i mål med skivans enskilt starkaste sånginsats. Jag är mycket förtjust i att låten mynnar ut i en kort akustisk avslutning – bra jobbat i låtsnickarverkstaden.

Avslutande Insight är lugn och drömsk med både bra sång och gitarrsolospel (det känns igen va?) och stänger knappt 30 minuters ”låtgodisbutik” på bästa sätt.

Sovereign och Our Final Days är sannerligen inte heller dumma och passar utmärkt in i helheten.

Personligen hade jag önskat lite mer tryck i produktionen, det vill säga lite mer framträdande bas och trummor. Å andra sidan är det säkert meningen att Marcus igenkänningsbara röst ska ligga i förgrunden för att budskapet ska nå fram.

Omslagskonsten av Lucas Svedberg måste berömmas; precis så här ska progressiv hårdrock paketeras! Och nog är det ett bra betyg att tankarna går till klassiska omslag med Magnum och Yes.

Fathom Life betyder att Marcus Jagdell har rott ännu en betygsfyra (se tidigare Incurvatus-recensioner här: Serpent Path och Furnace of Dreams) i hamn och det är inte illa pinkat!

Magnus Bergström

p.s. Intervju med Marcus Jagdell finns här: ‘En handfull frågor’

29

10 2018