nyaskivor.se

Halestorm ”Everest” (Atlantic)

Syskonduon Lzzy (sång och gitarr) och Arejay Hale (trummor) har kommit en lång väg med sitt Halestorm och har idag delat scen med alla som är något inom rock, hårdrock och metal.

En detalj är dock exakt likadan sedan starten 1997 i Red Lion, Pennsylvania, USA; inställningen att spela vart som helst när som helst och alltid ge allt. Just den inställningen delas uppenbarligen av Joe Hottinger (gitarr) och Josh Smith (bas) som klev in i bandet 2003 respektive 2004.

På sjätte skivan är det föga överraskande lite väl radiorocksanpassat i ett par låtar (jag tittar på er Gather The Lambs och Broken Doll) men som tur är får ofta en sorts lekfullhet ta plats. Ett bra exempel på det sistnämnda är slutdelen av förvånansvärt återhållsamma öppningslåten Fallen Star, där det plötsligt bränner till och blir en annan typ av låt.

Everest är Halestorm i sitt esse. Melodislingor, Lzzys innerliga sång med klös, Joes karriärbästa gitarrsolo och en mäktig refräng som inte vill lämna huvudet.

Textmässigt spelar balladerna Darkness Always Wins och Like A Woman Can i en egen division. Verkligen tänkvärda rader. Lyssna bara!

Like A Woman Can liknar förresten inget annat i Halestormkatalogen. En stor del av den är rena rama popballaden men i refrängerna bankar Arejay loss så att trumskinnen håller på att spricka samtidigt som Lzzy tar i med rösten som att hon aldrig haft något viktigare att förmedla. Det är omöjligt att inte beröras på ett eller annat sätt.

Rain Your Blood On Me kan vid okoncentrerad lyssning framstå som en ordinär rocklåt. Jag säger; ge den chansen och inte bara ett utan flera intressanta grepp lär visa sig. Som att Lzzy ibland låter som en väckelsepräst eller varför inte tempoväxlingarna. Kontraster är ordet.

Kan det vara så att Lzzys tillfälliga inhopp som sångare i Skid Row har satt sina spår? För nog låter WATCH OUT! (ja låttiteln ska skrivas så) som Skid Row när de försökt sig på att vara lite punkkaxiga. Hyfsad låt men inte mer.

Tänka sig att en barndomsdröm kan slå in så som den gjort för Lzzy och Arejay på ett sätt som de ärligt talat inte hade kunnat räkna med. Det är fint.

Halestorm har inte bara Grammynominerats – både bandet och Lzzy – flera gånger. De har även kammat hem detta prestigefulla branscherkännande och det är inte illa. Men det största avtrycket bandet och inte minst frontkvinnan har gjort är att sparka in inte bara en utan flera dörrar, genom självutlämnande låttexter kombinerat med en adrenalinfylld ta-ingen-skit-attityd som få kan matcha.

Everest får dock finna sig i att inte peta ner undertecknads favorit The Strange Case Of… (2012) som bäst i diskografin. Även Back From The Dead (2022) är med i matchen om pallplatserna, men oavsett fortsätter Halestorm att jobba vidare på den inslagna vägen vilket är helt rätt spår.

Ärligheten i deras musikskapande går inte att ta miste på.

Magnus Bergström

Blackbriar ”A Thousand Little Deaths” (Nuclear Blast/Warner)

Det ges ut enormt mycket ny musik i en till synes aldrig sinande ström, så även om viss mättnadskänsla kan uppstå ställer jag mig ändå rejält frågande. Över mig själv. För hur jag har kunnat missa Blackbriar – tills nu – känns som ett ganska rejält klavertramp.

För när det gäller symfonisk metal är de ju banne mig inte långt ifrån det absoluta toppskiktet. I mina öron har de ett extra vapen; smakfulla gothinslag ger A Thousand Little Deaths extra krydda och låtarna får rejäla vingar. Charmigt och förtrollande.

Är du ett fan av till exempel Battle Beast, Delain, Epica, Kamelot, Leave’s Eyes och Within Temptation?

Eller har du kanske inte riktigt fastnat för den här typen av hårdrock?

Då kan Blackbriar vara något för dig – oavsett vilken av kategorierna ovan som du tillhör.

Låt mig ge en närmare beskrivning av de fyra första låtarna på A Thousand Little Deaths, för att förklara vad Blackbriar handlar om:

Bluebeard’s Chamber startar pampigt och med småtungt sväng innan Zora Cocks änglalika röst tar vid. Där satt den!

Hennes omfångsrika röst är dock som mest framträdande i The Hermit And The Lover. Snacka om att dominera en låt.

The Fossilized Widow är bästa exemplet på det som i pressreleasen kallar filmisk känsla (återfinn även i låttexterna) när Ruben Wijgas piano och stråkar samspelar fint och växlar mellan att krydda med små detaljer i bakgrunden för att sedan kliva fram och ställa skåp.

Gitarrsolospelet av Bart Winters får chansen i My Lonely Crusade som är en låt med lite mer bett än de två föregående.

Ja ungefär så fortsätter det skivan igenom. Det vill säga med olika varianter av symfonisk metal samt ovan nämnda gothinslag.

Okej, det ska sägas att det inte handlar om en skiva som ritar om kartan för hur bra symfonisk metal ska göras. Regelboken har använts och några få gånger känner jag ”det här har jag hört förut”, men och det är ett stort men; de gör det ovanligt bra i en genre med många utövare och steget till de absoluta toppnamnen är inte gigantiskt.

Ordet musiklandskap är måhända en smula överanvänt – inte minst av undertecknad – men det måste bara användas när det handlar om Blackbriar, som helt klart har kommit långt sedan första singelsläppet Ready to Kill (2014).

Med ytterligare vässat låtmaterial till nästa gång kanske saken är biff?

Magnus Bergström

Warmen ”Band Of Brothers” (Reaper Entertainment/Warner)

Refränger som gjorda för publiken att vråla med i – Out For Blood och Kingdom Of Rust är två typexempel – kombinerat med melodislingor som krokar fast lyssnaren. Så kallad melodic death metal blir inte smaskigare än så här.

Öronkittlande keyboard- och gitarrsolodueller står som spön i backen. Redan efter bara en dryg minut av inledande ”programförklaringen” tillika titelspåret Band of Brothers blir det åka av på den fronten.

Det är överlag aggressiva tongångar, men variation erbjuds när en påtagligt progressiv ådra visar sig i form av många taktbyten. Eller varför inte i de power metal-inspirerade keyboardslingorna signerade Janne Wirman (Children Of Bodom) i March Or Die. För övrigt undertecknads favoritlåt på skivan just nu.

Petri Lindroos (Ensiferum) röst gifter sig perfekt med musiken och det är lätt att konstatera att han sjunger minst lika bra som Alexi Laiho (R.I.P.) någonsin gjorde. Lyssna bara på till exempel When Doves Cry Blood.

Bandet låter som en enhet på ett sätt som aldrig tidigare och spelglädjen lyser igenom. Rätt man på rätt plats helt enkelt, såväl fysiskt som psykiskt som jag tolkar det hela.

Samtliga bandmedlemmar är lika viktiga för helhetsintrycket och utöver ovan nämnda är det Antti Wirman (gitarr), Jyri Helko (bas) och Seppo Tarvainen (trummor) som står för jobbet.

Warmen har hamnat rätt på det till hundra procent; exakt så här vill mina öron att ”hård” metal ska låta.

Det är måhända som att svära i kyrkan, men jag vågar påstå att Band Of Brothers är skivan som gör att saknaden efter Children Of Bodom är i det närmaste obefintlig.

Betygsfyran är mycket stark. Jag vill ha mer…

Ja just det, en sak till måste nämnas. Stratovarius-covern (!) The Kiss of Judas funkar bra och är ett lika oväntat som kul tilltag. Bandharmoni är ordet.

Magnus Bergström

Styx ”Circling From Above” (Universal)

Att skapa och spela in ny musik är livsnerven i alla band och den inställningen förkroppsligas av Styx som femtiotre år efter bildandet presenterar sitt 18:e studioalbum. Bandet som växte fram till att bli en av de ledande krafterna inom amerikansk arenarock på 1970-talet med klassiker som ”Crystal Ball” (1976) och ”Pieces Of Eight” (1978) visar återigen sin förmåga att förnya sig musikaliskt med ”Circling From Above”.

Den nya utgåvan behandlar den mänskliga upplevelsen i skärningspunkten mellan teknologi och natur, artificiell intelligens och en aning science fiction. Det hela mynnar ut i ett öppet kärleksbrev till klassisk rock sett genom Styx högupplösta objektiv. En handfull låtar påminner passande nog om deras karriärskapande skivor från slutet av 70-talet, men det finns också de som inte ens låter som dem själva. Oavsett vilket så fungerar det så länge som albumets betingelser avser en sprudlande utforskning av influenser.

Albumet bjuder sålunda på en anmärkningsvärd bredd av stilar då Styx kör igenom 13 beaktansvärda spår där alla sångare får chansen att glänsa och de karaktäristiska sångharmonierna står i centrum. Den här gången lutar bandet sig intensivt åt unika filmiska texturer, emotionella nyanser och tätt sammansvetsade låtar varav ingen överstiger fyra minuter.

Prologen tillika titellåten utvecklar en gåtfull Pink Floyd-atmosfär, buren av expansiva synthesizerljud, svävande gitarrlinjer och Lawrence Gowans och Tommy Shaws utmärkande stämsång. Efter att ha charmats av lyriska teman smälter den pulserande singeln Build And Destroy samman på ett övertygande sätt. Här finns den strålglans och kompetens som påminner oss om vilka vi har att göra med.

King Of Love med originalmedlemmen James Young vid mikrofonen bjuder på rytmisk variation med handklappningar, en drivande elektroniskt klingande beat, munspelsutsmyckningar och en funkig basgång. Det inbakade gitarrsolot ger njutning ett ansikte. It’s Clear är lite mer böljande med en rockinfluerad refräng. Den låter fräsch och ny och allt eftersom låten får fart intar melodisk skicklighet scenen. Växelspel driver genomförandet vidare till en gitarrpassage i slutet som skulle passa bra till vilken westernfilm som helst.

Forgive är en avsiktligt placerad oas av lugn, akustiskt och med ett tydligt Beatles-inflytande. Ett hisnande ögonblick av sårbarhet som emotionellt byggs upp och når en topp med ett omfångsrikt keyboard. Närmare Queen än med Everybody Raise A Glass är svårt att komma. Ett livfullt och festligt, publikfriande spår som andas optimism. Lawrence Gowans uppsluppna sång bär hela vägen till puben och tillbaks.

Styx äventyrliga anda lyser på Blue Eyed Raven där en klagande medeltida violin och modern struttande takt möter Shaws tungt fraserade sång. Låtens tempo är livligt med stråkar och mandolin som dansar sida vid sida med sångbryggan och refrängen. Utöver allt detta har du också She Knows som bjuder oss på tivoli med karuseller som snurrar runt alldeles hejdlöst. Ett överraskande klarinettsolo lugnar nerverna.

We Lost The Wheel Again kunde mycket väl ha varit en outgiven The Who-låt. I synnerhet eftersom Will Evankovich’s röst påminner om Roger Daltrey. De klagande gitarrerna och den korta flörten från Hammond-orgeln tillför klassisk rockkänsla och betonar låtens tidlösa resonans. Den drömska Only You Can Decide avslutar albumet, naturligt buret av harmonier, genljudande gitarrer och progressiv återhållsamhet. Påminnelsen om tidigare Styx-ballader finns här, men med fördelen av ålder, visdom och en djupare känsla av ödmjukhet.

”Circling From Above” är ett bevis på Styx bestående kemi och vilja att utvecklas samtidigt som de förblir trogna sina rötter. Albumet är ambitiöst utan att vara glupskt, självsäkert utan att halka in i klichéer och känslomässigt rikt utan att falla in i sentimentalitet. Allt som cirklar ovanför våra huvuden – från satelliter till fåglar – rannsakas. Långvariga fans får sin belöning med deras klassiska sound. Nykomlingar bjuds in till lättillgänglig, polerad rock. Det är en dynamisk resa, gripande och introspektiv, teatralisk och uppriktig. Detta är Styx när de är som mest vitala, mest graciösa och svävar högst av alla.

Thomas Claesson

Ghost Of The Machine ”Empires Must Fall” (ProgRock.Com’s Essentials)

Brittisk prog har en lång historia av nyskapande och Ghost Of The Machine verkar fast beslutna att skriva sitt eget kapitel i denna berättelse. Med deras andra utgåva ”Empires Must Fall ” tar bandet ett tydligt steg mot en mer definierad, mer ambitiös och framför allt mer känslomässig karaktär. Albumet erbjuder en lagom blandning av 70-talets progrocktraditioner (Genesis) och 80-talets neoprog-ljud (IQ) elegant införda i nutiden.

Bandet befäster sin identitet med ett mer moget tillvägagångssätt, målmedvetna musikstycken och en jämvikt mellan melodisk tillbedjan och instrumental komplexitet. Deras arrangemang och melodier är behagliga för örat och erbjuder ändå gott om utrymme för variation. Låtarna får poäng med sitt rockprogressiva genomförande och är alltid harmoniskt avvägda med omfattande exceptionella sektioner och inåtvända passager.

De sex musikerna visar att de förutom sina framgångsrika kompositioner också har mycket att erbjuda hantverksmässigt. Tilltalande keyboardspel, övertygande gitarrsolon och en kraftfull rytmsektion leder styrkan framåt. Frontmannen Charlie Bramald imponerar också med sina fantastiska sångharmonier. Hans röst, med en ganska mjuk intonation, framhäver den sanna historieberättaren som metodiskt genomsyrar varje vers med passion och drama vilket i slutändan förstärker albumets kritiska och reflekterande ton.

Med ett bandnamn som är ämnat för en hel konferens och en textsammansättning som är allt annat än vanlig drar föreställningen igång med Keepers Of The Light som vecklar ut en rik och varierad ljudpalett. Det lyriska tillvägagångssättet är grubblande och det är verkligen inte ett enkelt album för den breda publiken. Det kräver uppmärksamhet och tid för att frigöra den fulla potentialen, men när man väl känner igen sig i dess tankegångar är upplevelsen lika intensiv som den är givande.

Efter en underbart delikat inledning förmedlas den bombastiska energin vidare i The Days That Never Were. Lugnare partier med sång och piano ger andhämtning, men det råder ingen tvekan att det kraftfulla budskapet kablas ut med övertygande mentalitet. Panopticon är en avhandling i konsten att bygga upp ett neoprog-epos. Nervkittlande dramatik varvas med beroendeframkallande innerlig sång på ett sätt som gör den trogna lyssnaren utomordentligt tillfreds.

Den vackra After The War rundar av albumet med massor av musikalisk mångfald och lockande, vemodig sång. Det sammansvetsade kollektivet gör här sitt yttersta för att kombinera tillgänglighet och sofistikering utan att förlora djup. Sakta går ridån ner som om det vore ett avslut på en verklig emotionell film med hjärtknipande musik. Värdigt, storslaget och till högljudda applåder.

Thomas Claesson

Yngwie Malmsteen ”Tokyo Live” (Artone Label)

Låt oss börja med den viktigaste frågan; kan Yngwie fortfarande konsten att trollbinda oss lyssnare med gitarrakrobatik i den högre skolan? Jodå, utan tvekan svar ja på den frågan.

För det är givetvis gitarrliret som är och ska vara i fokus när Yngwie släpper nytt. Då är det glädjande att höra att fingrarna är fortsatt flinka (inga ålderskrämpor här inte) och att hans kärlek till sexsträngaren brinner lika starkt som tidigare.

Däremot är det mindre kul att konstatera att det där med att producera fortsatt inte är herr Malmsteens starkaste gren. Å ena sidan är det förvisso skoj att det verkligen låter live och inte skapat i studio, möjligtvis med undantag av det sterila trumljudet.

Å andra sidan är hans förkärlek för grötig produktion – den här gången kryddad med ett sanslöst irriterande eko på hans egen sång – inget som gör öronen glada. Hur gick förresten tankegångarna att ta till ekotricket…? Karln har ju en hyfsad sångröst men får inte ens chansen att visa det.

Att bas och trummor får spela andrafiolen har jag inga problem med, för det är sedan gammalt i den svenska gitarrhjältens diskografi. Keyboardtrudelutterna hörs när de ska så den punkten går det inte att anmärka på.

Låtlistan är svår att klaga på. Det bjuds på Yngwie-klassiker och ett rejält knippe nyare låter. Som vanligt är det Rising Force som kittlar mina hörselgångar allra mest även om jag lider lite över att den är nedkortad; ett öde den delar med andra godingar som till exempel I’ll See The Light Tonight.

Det är en imponerande lång låtlista vi får ta del av och utöver ovan nämnda väljer jag att lyfta fram följande:

Instrumentala Baroque & Roll och Brothers som ger likaledes instrumentala klassikerna Black Star och Far Beyond The Sun en rejäl match.

En överraskning är att den på skiva seeeeega balladen Like An Angel får ett litet lyft live, inte minst tack vare Yngwies inlevelsefulla röst. Det hörs onekligen att han sjunger orden direkt till sin fru.

För övrigt är jag tacksam över att slippa höra Heaven Tonight för hundrafemtioelfte gången och ska den framföras är det med Joe Lynn Turner bakom mikrofonen och ingen annan. Därmed basta.

Att de två Göran Edman-frontade skivorna ignoreras helt och hållet är lite av ett tjänstefel och rent ut sagt korkat.

När det inte är Yngwie som tar ton på Tokyo Live är det keyboardisten Nick Z. Marino (NZM och Generation Axe) som står för den biten. Han pendlar mellan att låta ganska bra till ansträngd och lätt skrikig och får godkänt med inte mer. Å andra sidan är konkurrensen mördande, om vi tänker på vilka namn som har hanterat mikrofonen tidigare…

Slutsatsen landar i att i Yngwie-land är det inget som har förändrats. Det är more is more (gitarrsolon!) som gäller och det mina vänner är bevis på envishet och stabilitet, på en och samma gång.

Låt mig gissa att Tokyo Live lär resultera i få nya fans men alla som är med i båten sedan tidigare kan luta sig tillbaka och sitta tryggt där de sitter.

Det är banne mig inte illa pinkat av herr Malmsteen. En svensk gitarrhjälte.

Magnus Bergström

IQ ”Dominion” (Giant/Border)

,Utgåvorna från IQ duggar inte tätt. Här är det av vikt att ha tålamod och bida tiden för när det väl inträffar så gäller det att vara beredd. Albumen brukar ta ut svängarna rejält med mångfacetterade och ödesdigra utsvävningar. Dominion faller elegant in i samma anda. Det anrika bandet med ursprung från Southampton lägger nu an en signifikant ton i sin klassiska gestaltning av neoproggresiv rock. De använder sin kompetens föredömligt och smider till en smakfull helhet som inte kan passera obemärkt.

Dominion är ett slags begrepp, öppet för olika tolkningar, men det är en ögonblicksbild av vad som händer idag. Albumet berör krig, maktfullkomlighet, livet efter en pandemi och ett samhälle som vägrar att bli nedtryckt eller ge upp sin konsumtionslivsstil. Skivan är djupt känslomässig. Den rör varje fiber i din själ och handlar om de världar vi skapar för oss själva, våra personliga domäner och den kontroll vi tror att vi har.

Dikten ”And death shall have no dominion” av den walesiske poeten Dylan Thomas är inspirationskällan till albumet vilket således mynnar ut i att var och en av oss gör det bästa av våra självbestämda liv. Bandet med sitt omisskännliga sound tillvaratar allas intressen och bygger upp en övertygande rymd med subtil spänning och sofistikerad mognad bara för att ge den nödvändiga känslomässiga kopplingen till lyssnaren.

Med Neville Chamberlains oroväckande krigsförklaringstal som utgångspunkt öppnar The Unknown Door sin poetiska och komplexa resa. Sökandet efter den dolda dörren leder genom mörkret in i det förflutna följt av ett underliggande hot i en fientlig miljö. Konflikter mellan minne och verklighet uppstår innan ett nytt perspektiv med nya möjligheter öppnar sig. Den avgörande frågan förblir dock öppen: Vem ska hitta denna okända dörr? Det kanske inte är ett bekymmer när du ändå har läst så här långt.

Det musikaliska svaret är den akustiska kompositionen One Of Us komplett med tidlösa val av gitarristen Mike Holmes och bevekande sång av Peter Nicholls som reflekterar över förlorade möjligheter och ånger över tidigare beslut. Den melankoliska, men ändå hoppfulla atmosfären känns som en försonlig följeslagare med reflekterande ögonblick som erbjuder en vacker balans mellan intimitet och emotionell enkelhet.

Stämningen i No Dominion blir genast grubblande med strävan efter förändring eller med frågan om det egna agerandet i slutändan gör skillnad. Neil Durants äventyrliga klaviaturmotiv och Holmes gitarrsolo drar lyckligtvis lyssnaren ur det stundande ödet. Våg efter våg av symfonisk rock sköljer in över stranden. Den uppslukande produktionen är överväldigande. Varje instrument och detalj behandlas med omsorg så att ingenting känns malplacerat.

En xylofon tar vördsamt ton i Far From Here som balanseras vidare med mästerligt dynamiska skiftningar och briljant klaviaturarbete. En otrolig vokalprestation från Nicholls och ett sömlöst flöde av intrikata arrangemang tar verket i hamn. Den avslutande Never Land stegras gradvis till en kraftfull genomsyrande final. Här nås kulmen på all den melodramatiska tyngd som bärs genom Dominion.

De lätt grånande brittiska aristokraterna har förfinat sitt arv ytterligare ett snäpp. För 44 år sedan valde de att gå på den smala progressiva stigen. Dominion är belöningen både till dem själva och oss lyssnare. Ett sentimentalt, mörkt, väldigt personligt och stämningsfullt album med ögonblick av instrumentell briljans och bedårande sång är resultatet. Det är svårt att inte bli berörd.

Thomas Claesson

Leaf Hound ”Once Bitten” (Repertoire)

Frank Zappa var på sin tid mycket produktiv. Han kunde emellanåt släppa tre album på ett år. Detsamma gäller inte för Leaf Hound som i och med ’Once Bitten’ ger ut sin blott tredje skiva sedan de bildades 1970. Visst är det anmärkningsvärt och en fotnot till bandet som döpte sig efter en lövtäckt hund som återvänt från de döda i en skräckhistoria av Ray Bradbury. På den tiden var Leaf Hound det engelska bandet som hade ett stort inflytande, men som kanske aldrig blev riktigt erkända själva.

Deras banbrytande debutalbum ’Growers Of Mushroom’ släpptes 1971. Har du det i din hand så kan du känna dig lycklig. Det är nämligen ett mycket eftertraktat samlarobjekt och dessutom får du på köpet en berusande blandning av hårdrock, psykedelika, stonerrock och blues i en mycket potent utformning. Lägger du örat mot marken kan du tydligt höra alla banden som de påverkade genom sin musik. Om inte Leaf Hound existerat så hade förmodligen hårdrockens gång genom sjuttio – och åttiotalet varit väldigt annorlunda.

Nuförtiden är det bara sångaren Pete French som återstår av den ursprungliga konstellationen. Trots att han är brittisk har han ändå en stark amerikansk accent som färgar musiken ganska kraftigt. De 13 låtarna levereras på ett uppfriskande och extremt underhållande sätt. Kombinationen av tung rock, här och var lätta stonerelement samt 70-talspsykedeliska mellanspel är tack vare den moderna produktionen väl omrört och skakat så att det välkända förflutna återupplivas på ett fräscht och oanvänt sätt.

Burn The House Down inleder albumet med rik och bred ’tappa brallan’- rock. Dra åt svångremmen för här blir det åka av. Vill du sjunga med redan nu, snälla gör det, känn dig fri. Entusiasmen är överväldigande när den tidlösa hårdrocken utan krusiduller gungar rakt framåt på ett behagligt gammaldags sätt. Gitarristen Luke Rayner riffar utan att tveka och tar sig in i medvetande på ett mycket övertygande sätt utan att för den delen ställa sig för långt i förgrunden.

Med lätta steg trippar Cinderella in i rummet och blickarna följer henne instinktivt. En låt värd att omfamna tack vare den skönt svängande rytmen. Bluesiga Broken Dreams går ner på en lägre växel när Peter Herbert lägger in sin gungande basgång. Frenchs kraftfulla lite raspiga sång anpassar sig med förtjusande charm och som stöd har han ingen mindre än sin son Dominic French på trummor.

Den bitterljuva balladen Watching Life’s Wheel är väldigt stämningsfull och känslomässigt realiserad. Ett genuint försök att dämpa ångesten som skapas av det moderna hamsterhjulet som vi lever i. Medan det levereras mid-tempo-låtar med jordnära element här och där så jagar Leaf Hound dig slutligen obevekligt genom gatorna med Yippie Ki Yay och det på ett nästan massivt maniskt sätt. Polissirenerna tjuter högt i kvarteren och wah-wah-pedalen ger ingen nåd.

Retrokunniga fans och musikälskare med en förkärlek för sjuttiotalsljud med nutida produktion kommer verkligen att njuta av ’Once Bitten’. Det finns inget ”nytt” med vad Leaf Hound gör, men du måste tänka på att de gjorde den här formen av (mycket) tung rock före nästan alla andra band och det duger gott även nu. 18 år efter senaste skivan (Unleashed) och mer än 50 år efter deras debut är Leaf Hound långt ifrån förbi sin kulmen. Deras högenergiska liveshower och det nya albumet är det bästa beviset på detta.

Thomas Claesson

Pattern-Seeking Animals ”Friend Of All Creatures” (Giant Electric Pea)

Under de senaste åren har Pattern-Seeking Animals dykt upp som en lugnande faktor i en kaosartad värld. Ensemblen har nämligen ingen brist på inspiration eftersom ”Friend Of All Creatures” redan är deras femte album på sex år. Just därför har den Los Angeles-baserade kvartetten varit en av proggscenens mest produktiva och väl mottagna akter. Bandet är uppkallat efter ett citat om mänskligt beteende från vetenskapshistorikern Michael Shermer.

För knappt två år sedan introducerade jag Pattern-Seeking Animals för den stora allmänheten med det formidabla albumet ”Spooky Action At A Distance”. Det finns ingenting som talar emot att den trenden bryts för i år tar de ännu ett stort steg framåt. Återigen får du vad du kan förvänta dig av detta band: professionellt spelad melodisk progg; varierande, lättillgänglig med genomgående ljuvliga passager och vackert utarbetade arrangemang.

Kvalitets- och stilmässigt ligger alla bitarna på plats. Precis som ett fastlimmat pussel. ”Friend Of All Creatures” bevisar hur långt det går att komma under en kort tidsperiod när nu ändå stjärnbilden är fördelaktig. Med ett nytt skivbolag i ryggen och ett helt nytt förhållningssätt till albumomslag är det därför höljt bortom allt tvivel att den nya utgåvan är självsäker, utforskande och känslomässigt någonstans där eufori lär finnas.

Future Perfect World bryter tystnaden med ett väl tilltaget klaviaturintro som böljar fram och åter innan Ted Leonard omsorgsfullt börjar sjunga om att gå igenom livet in i framtiden. Den lyriska komplexiteten balanseras stämningsfullt med omtänksamma variationer som glider sömlöst från en känslighet till en annan. Det bevisar om inte annat att det aldrig går att skygga för en episk låt.

Harpa och tvärflöjt banar stilfullt väg för Down The Darkest Road. Musiken exemplifierar aktsamheten och orkeslösheten i att gå en konstigt obehaglig väg. Mystiken ligger tät när gästartisten Eliza James omsider drar stråken över sin bedårande fiol. Till det sentimentala upplägget bidrar även de vackert diskreta klangfärgerna med skiktad sång vilket ändå ger ett visst ljus i den annars så mörkt melankoliska utformningen.

En mäktig Kansas-känsla smyger sig in i In My Dying Days och fastnar abrupt i medvetandet. Den insisterande rytmiska takten med kombinationen av fiol och gitarr ger ytterligare en dimension. Lägg därtill ett hett gitarrsolo och en svängom på orgeln, men över allt annat skapas det verkliga intresset av fiolvävningen som går in och ut ur ramarna. Så känns det när det ljuva 70-talet rätt och slätt möter nyskapande värden i en helig allians.

Syntar och piano sätter upp de virvlande öppningstakterna i The Seventh Sleeper. Ackordförloppet som framförs är hjärtskärande vackert, vilket ger en återspegling av låtens sinnesstämning som förkroppsligas i sångtexten. Känslan av längtan är påtaglig i de slingrande musikaliska tonföljderna, medan förvirring och bävan utmärks av växlande taktbyten. Albumet avslutas med Words of Love Evermore. Melodin är starkt engagerande i sin struktur av graciösa, porlande toner. Blickfånget i låten skiftar ständigt. Från tangenter till gitarr, ljus till mörk, öm till envis, vokal till instrumental.

”Friend Of All Creatures” är ett magnifikt album fullt av spännande scenarion. Kompositören och multiinstrumentalisten John Boegehold har med sin kvartett än en gång gett lyssnaren full valuta med en samling doser av mångfacetterade harmonier. Lyriken må vara lite mer impressionistisk den här gången, men den tjänar bara till att tränga djupare in i den progressiva världen. Ju mer tid du tillbringar i albumets sällskap desto större är chansen att det kan sluta som ett av dina finaste musikaliska ögonblick.

Thomas Claesson

Storace ”Crossfire” (Frontiers/Playground)

Det lär inte finnas någon hårdrockare som har låtit den schweiziska rocklegenden och mångårige Krokus-sångaren Marc Storace passera obemärkt. Otaliga är de låtar som 73-åringen har skänkt oss genom tiderna och varför inte rent av blicka tillbaks till 1980-års Metal Rendez-vous. Bara för att friska upp minnet en smula.

Nej, pensionering är inget som nämns i sådana här sammanhang. I synnerhet inte när den andra soloskivan Crossfire kablas ut på marknaden. Om då vän av ordning frågar sig om det är ett genreskifte i sikte så är svaret nekande. Så varför låter det precis som Krokus? Tja, varför ändra på ett vinnande koncept? Är det ens möjligt att rucka på tidens gång?

Storace har förvånansvärt upprätthållit samma utbud i mer än fem decennier nu och den som hjälper honom med produktionen och låtskrivandet här är ingen mindre än gitarristen Tommy Henriksen (Alice Cooper). Han spelar för övrigt både bas och keyboard på skivan. På stolen bakom trummorna sitter Patrick Aeby (f.d. Krokus). Det är dukat för långbord och på menyn står gammaldags hårdkokt skolrock.

Med Rock This City får vi direkt de välkända riffen – som aldrig går ur tiden – upplagda på silverfat. De nostalgiska känslorna gör sig påminda och den lättillgängliga texten gör det enkelt att sjunga med. Ett mera suggestivt tema uppstår i Adrenaline som låter de passionerade känslorna vid nära möten med kärleken blomma ut.

Vi ligger kvar på de koordinaterna när Love Thing Stealer stjäl uppmärksamheten och ger ett okonstlat ögonblick av djup. Den fiffiga ”Ahahahaha” – kören från Thunderstruck väger in den stora förebilden ändamålsenligt. Positivt och galet rockar Let’s Get Nuts vidare med ett smittande och sorglöst uppror skräddarsytt för en fullsatt arena dränkt av svett och elektrisk energi.

Den medvetet klassiskt, oförfalskade hårdrocken ger sig tillkänna i den nervkittlande Thrill And A Kiss. Rytande toner är alltid välkomna. I synnerhet när de är både luftiga och muskulösa på samma gång. Obestridligt öppnar sig We All Need The Money med drag åt Status Quo-hållet. Kanske just därför ligger min sång i refrängen någonstans där andrastämman borde ligga.

Ytterligare ett kapitel i hårdrockens bibel är adderat. Även om euforin avtar något under de sista låtarna så räcker det till och blir över. Faktum kvarstår att Storaces röst lyser med en rikedom som bara kommer från mångårig erfarenhet. Crossfire är ett album som slår en bro mellan det förflutna och nutid på ett spektakulärt sätt. De 12 spåren är lika tillfredsställande som tidlösa. Inte undra på att jag blir glad när jag står där mitt i korselden.

Thomas Claesson