nyaskivor.se

Willy Clay Band ”Blue” (Rootsy/Warner)

Det här är Nashville Honky Tonk producerad av Ollie Olson (Robyn, Christian Waltz mfl).  Kiruna-bandet Willy Clay Band följer upp sin fantastiska debut ”Rebecca Drive” med ”Blue” som är snäppet ännu bättre och mycket tightare. Det är riktig långtradarmusik som går rakt in i hjärtat. WCB bjuder på melodiös rock med country- och americanainfluenser och är på rätt sida av countrykompet. Det är så lätt att man hamnar i dansbandskomp-countryträsket. När det blir för amerikanskt. Dagens USA-country hamnar ofta farligt nära dansbanden.

Det var Hank Williams, Waylon Wille, Cash, Elvis och alla de andra som bröt mark för dagens countryartister. Hur förvaltar de då arvet efter dessa stora namn? WCB gör det med bravur och med fantastiska texter och vacker musik. De påminner om The Thousand Dollar Playboys från Sundsvall med Lars Bygdén i spetsen, som fanns på slutet av 1990-talet och som gjorde två grymma album. Det här är ett bra tillfälle att upptäcka både Sundsvalls insomnande Playboys och WCB!

Mattias Ransfeldt

Lars Bygdén ”Family Feelings” (Massproduktion/BAM)

När Lars nu släpper sin andra fullängdare efter Thousand Dollar Playboys tiden är det i form av ett slags konceptalbum som handlar om familjelivet och de situationer man kan ställas inför. Det är en mycket snyggt framförd popplatta med en fin produktion av Mikael Herrström som tar oss med på en resa genom olika skeden i livet. Vi får bland annat känna av de våndor som man kan tvingas genomleva då man får beskedet att ens käresta har fått elakartad livmodercancer. Detta är självupplevt av Lars som fick beskedet när han påbörjat arbetet med denna platta. Det gick som bättre är bra med flickvännen. Skivan som är en relativt kort historia känns ändå välberättad och mycket intim.

Det finns som alltid ett vemod över Lars sånger men aldrig utan ljusglimtar och en värme från djupet som ger en hopp. Låtarna är snyggt framförda av Lars själv tillsammans med bl.a Martin Hederos från Soundtrack of Our Lives, Stefan Brisland-Ferner från Garmarna samt Niko Röhlcke från Weeping Willows.

Detta är en lågmäld skiva som tar sig fram varligt med fin känsla i melodier och ackompanjemang. Detta vill jag påstå är en riktigt stark platta med fin känsla för berättandekonst som inte blir ointressant någon gång under resan. Sverige har massor av duktiga och intressanta musiker som ger musikhimlen en lyster som skiner långt, och herr Bygdén är en av dem.

Jag tycker att skivan hänger samman på ett utmärkt sätt och inget känns onödigt utan har funnit sin plats. När sågen viner i öppningsspåret är jag redan uppslukad i denna familjehistoria. Suveränt sammansatt där allt hänger ihop på ett utmärkt sätt. Man bör lyssna på ganska ordentlig volym och låta sig omslutas av den melankoliska ljudbilden och berättelsen. Låten ”Good Times” avviker klart från de andra med ett mycket mer svängigt sound där det låter som om självaste Blood Sweat & Tears var på besök, även detta område behärskas till fullo av Lars och hans kompanjoner som har gjort en av årets bättre plattor så här långt.

Tomas Ingemarsson

Sarah MacDougall ”Across the Atlantic” (Copperspine/PLU)

Sarah MacDougall är en avslappnad sångerska vilket gör hennes countrylåtar till en ren njutning. Skivan är välspelad och innehåller flertalet sånger som jag gillar. Det här fungerar så väl som ett soundtrack för en dag ute i den svenska ödebygden som för en resa i den amerikanska mellanvästern. Det är inga tongångar som direkt för dina tankar till den djupaste södern utan man får känslan av ett regndassigt och grått landsbygdslandskap på våra bredgrader, oavsett på vilken sida Atlanten vi befinner oss. Jag upplever att musiken har en musikalisk koppling med Ryan Adams alt.countryband Whiskeytown. Man lämnas med ungefär samma känsla som när man lyssnat på någon av deras skivor. Dagen då denna recension skrivs är det en grå och kall söndag i november och det småregnar utanför fönstret – och skivan Across The Atlantic känns som ett givet soundtrack.

Det som talar emot skivan, trots att den är bra på många sätt, är att den inte riktigt innehåller något som gör att den tar några steg upp i betygsskalan och blir en bestående pärla. Och därför hamnar betyget på ett svagt medelbetyg.

Bästa låtarna är ”Hundred Dollar Bills” och ”Biggest Mistake”.

Efter att Across The Atlantic släpptes har Sarah hunnit med en ytterligare skiva ”The Greatest Ones Alive”.

Lars Svantesson

Sarah MacDougall är Svensk-Kanadensiska och befinner sig någonstans i altcountry/indiefolk-genren. Hon har jämförts med artister som: Buffy Saint Marie, Joan Baez, Tracy Chapman och Eliza Gilkyson. Across The Atlantic är hennes debutskiva där hon skriver allt material själv och det är också egenproducerat. 

Vad som slog mig när jag första gången hörde Sarah var hur snarlikt hon lät altcountrykollegan Eliza Gilkyson.

Sarah har stora kvaliteter och har stundtals lyckats riktigt bra med att tilltala mig. Ändå har jag lite svårt att uppskatta hennes uppbittempolåtar som jag tycker faller ganska platt.

Då är balladerna desto mer övertygande, framför allt Ramblin, I´ve Got Sorrow och Goodby Julie. Men även andra låtar som tål att lyssna in sig på.

En på det hela taget rekommendabel skiva.

Börje Holmén

Snutjävel ”Aldrig i helvete, 2007-10” (Heptown/Sound Pollution)

Snutjävel är bandet som ALDRIG skulle släppa en cdskiva. För att citera bandet själva (från hemsidan www.snutjavel.com) ”Vi har ända sedan starten 2004 så gott som alltid bara jobbat med kassetter och vinylskivor. Vi har vägrat allt som den moderna musikbranchen ser som självklarheter.” Det funkade från första kassettsingeln (2004) och förbi 4 stycken vinyl EP:s. Men 2009 släpptes en en-spårs singel på cd och nu kommer fullängdaren. Fast en fullängdare i dess vanliga bemärkelse är det inte, det är en hitkavalkad av sällan skådat slag, här ger Snutjävel alla nya och gamla lyssnare det bästa från sina tidigare singlar. 18 låtar med svenskspråkig hardcore (en mix av Ebba Grön och brittisk hardcore – typ Discharge – utan att bli överdrivet aggressivt och tappa känslan för melodi och refräng), med Falköpings finest, sparkas igenom på en halvtimme. Här är alltså ”Aldrig i helvete” med Sveriges för tillfället bästa svenskspråkiga punkband – Snutjävel.

Samlingen öppnas med ”Levande Musik” och ”Falköping Hardcore” (båda från år 2007 års ”Falköping Hardcore” EP) som är titlarna antyder hyllning till livespelande konstgjordsfri musik och till hembygden och den punkscen som man varit med och byggt upp.

Därefter följer ”Punksvin” (cdsingel versionen, 2009) som ska vara en punkversion av Teddybears Stockholms ”Hiphopper”. Som fjärde låt presenterar Snutjävel skivan enda nya låt ”Hjärndöd”, en låt som ifrågasätter de som måste ta droger för att våga vara sig själva.

”Panik” (Ett Liv i Panik, 2009), ”Zombie” (Falköping Hardcore, 2007) och ”Monstret” (Ett Liv i Panik, 2009) handlar på klassiskt punkmaner om livets meningslöshet och det monotona 9 till 5 livet, även om man låtarna angriper fenomenet på olika sätt. ”Panik” om att det inte är ett värdigt liv som styrs av någon annan än dig själv. ”Zombie” om att alla som finner sig att jobba på detta sätt, lätt faller i ett zombietillstånd. ”Monstret” om när det gått för långt och personen ifråga har fått och blivit galen av livet.

Med uttrycket ”Kom igen då era jävla raggarsvin” sparkar Snutjävel raggarhat låten ”Franz” (Eran stad/Våran verklighet, 2007), i vilken punkaren Franz åker på stryk av några raggare som sedan blir försvarade av polisen. Exakt vad låten ”Du är död” (Ett liv i panik, 2009) handlar om exakt låter jag vara osagt, men det är en störtskön punkdänga.

”Baseballattack” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) är en klassisk vi hatar borgare och moderater slagdänga som din mor och far med största säkerhet inte vill höra. Säkert den bästa anti-moderat låten sen mitten av 80-talet. I efterföljande ”Liten Skit” (Ett liv i panik, 2009) avhyvlar Snutjävel, precis som deras namn antyder, snutar och poliser i allmänhet. I ”Skjut dom jävlarna” (Falköping Hardcore, 2007) går bandet i försvar för alla våldtäktsoffer och tar avstånd från den sjuka behandling som de utsätts för av rättsamhället.

Alla har träffat dem som blir hånade i ”Allaballakillarsklubb” (Ett liv i panik, 2009), grabbarna som tror att de äger världen och gör allt för att visa hur jävla bra och balla dem är. Att en titel ”Maskerad piketpolis” (Falköping Hardcore, 2007) handlar om våldet som följs av deras skuggor är garanterat inte något som förvånar någon som orkat läsa så här långt.

Nu börjar vi närma oss slutet av skivan, som låt nummer 16 hittar vi originalversionen av ”Punksvin” (Ett liv i panik, 2009). Som känns bra mycket fräschare än den som dyker upp tidigare på skivan, den är råare och har mer energi.

”Eran stad/Vår verklighet” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) är som titeln antyder en låt om hur olika den utsatte och den styrande ser på exakt samma sak. Avslutande låten ”Snutsvin” (Eran stad/Våran verklighet, 2007) handlar, ja vad tror ni, om hur mycket bandet hatar snutar – väldigt oväntat, va!?

Att jag fullkomligt älskar den här skivan och dess låtar borde vara uppenbart när du läst texten, så att be mig ta ut några speciella låtar som sticker ut över de andra är ett omöjligt uppdrag. Kolla själv upp musiken för det är inget som du kommer att ångra. Snutjävel är inget du hittar på internettjänster som Spotify (en låt finns på nämnda tjänst), vill du ha musiken får du skaffa plattan – eller ännu bättre köpa deras sjutummare för nog för att musiken är fenomenalt bra på cd, Snutjävel gör sig bäst i det klassiska punkformatet vinylsingel.

Sluta läs! Skaffa plattan! Lyssna! Starta ett hardcoreband! DIY!

Lars Svantesson

Fotnot: Betyget hamnar på 5/5 men jag hade absolut satt 6/5 om det varit möjligt…