Ett stycke modern historia
Jethro Tull ”The Zealot Gene” (Inside Out)
Att Jethro Tulls förra skiva Christmas Album från 2003 skulle vara någonting att skriva hem om kändes först främmande då julskivor i största allmänhet lever en tynande tillvaro. Nu visade det sig att skivan höjde sig så över mängden att jag sedan dess har spelat den i sin helhet varje jul. En tradition som jag inte är ensam om.
Väntan på en ny Jethro Tull-skiva i över 18 år kan tyckas vara en ocean av tid, men den har fyllts ut med alla slags utgåvor. Album under formen solo, jubileum, orkester och live har figurerat flitigt. Om det har varit med eller utan medlemmarna i Jethro Tull har varit helt upp till Ian Andersons godtycke.
På de 12 spåren som återfinns här berörs olika perspektiv av mänsklighetens belägenhet. En föga förvånande aspekt, men nu återfinns även religiösa grubblerier. Det ger sig uttryck i att varje sångtitel anknyter till en bestämd fras från bibeln som i sin tur vidareutvecklar den lyriska sammansättningen.
Den aktade flöjtisten, sångaren, kompositören och utövaren av allehanda andra instrument Ian Anderson öppnar sitt sånghäfte med Mrs Tibbets. Den musikaliska identiteten avslöjas när flöjten vrider och vänder sig som nyckeln i kompositionen. Ett solitt gitarrsolo styrker uppbyggnaden. Den mörka lyriken beskriver systematiskt ett samband av obarmhärtig förstörelse.
Det mycket närvarande pianot i Mine Is The Mountain tar sig friheten att i introduktionen ge vibrationer som går ända tillbaks till kultförklarade Locomotive Breath från 1971. Här ligger dynamiken fast förankrad, men framför allt återfås mystiken som vi är vana att få den levererad.
Titelspåret antar en rockigare form med charmerande riff som tidlöst arbetar sig fram till en av höjdpunkterna. Andersons röst som helhjärtat gör utfall mot den splittrade världen stöds effektivt av den kraftfulla instrumentationen. Ett tillspetsat spår som sätter människors skärpta motsättningarna i blickfånget.
Det är sällan ett dragspel uppfyller någon nämnvärd funktion, men i de här sammanhangen och i synnerhet i Sad City Sisters så infriar det sin plats förtjänstfullt. I sällskap med mandolin och flöjt alstras en gemenskap där de tre instrumenten samordnas i en tilldragande relation. Sången belyser frustrerade tonårsflickor som har kommit på kant med tillvaron.
Bortsett från den bibliska urkunden så är skriften poetisk, bildad och någorlunda respektfull. Hänvisningarna är förståeligt svåra att greppa, så det är lättare att bara följa det talande ordet och bilda sig en egen uppfattning. Den avslutande och mycket gåtfulla berättelsen om The Fisherman Of Ephesus kommer att hålla mig försjunken i djupa tankar under en oöverskådlig tid.
Även om The Zealot Gene är ett igenkännbart Jethro Tull-album med genljud från fornstora dagar så når det inte hela vägen. Det är ett tillräckligt bra progressivt folkrockalbum så att jag kan kan andas ut och fortfarande kalla mig en trogen Jethro Tull-fan. Helst hade jag velat haft ett gammalt Jethro Tull-album men jag fick ett nytt. Det går inte att få allt här i världen.
Thomas Claesson
