nyaskivor.se

Godsnake ”Poison Thorn” (Massacre/Sound Pollution)

2014 släppte Godsnake ep-skivan Hellbound Ride. Efter det hände… Ingenting.

Nu är debutfullängdaren Poison Thorn här för att ändra på det.

Den tidigare mer rockbetonade ljudbilden har övergått till skönt tunggungande modern metal med stänk av thrash metal. Sångstilen är övervägande aggressiv men gruffandet bryts ganska ofta av med något mer melodiskt, vilket är extra välkommet eftersom det breddar låtmaterialet.

Önskas referenser till andra artister så nämner jag framför allt Machine Head, Hellyeah och Damageplan. Men även Shadows Fall och Pantera samt en gnutta Annihilator är närvarande.

Influenserna hämtas alltså i huvudsak från andra sidan pölen, men klassisk europeisk heavy metal är också med i matchen.

Det har sagts att Godsnake är en del av en sorts New Wave Of German Heavy Metal och det kan jag inte säga emot.

Urge To Kill är en smaskig inledningslåt som svänger så att det står härliga till och gitarrmelodislingan hugger tag och släpper inte taget. Refrängen är kronan på verket för den går att sjunga med i redan vid första lyssningen och lär bli en publikfavorit.

Poison Thorn är en ganska generisk groove metal-låt men det går ändå inte att låta bli att stampa takten med foten i framför allt versen.

Sound Of The Broken är mer i stil med Urge To Kill – ja kanske är den till och med ännu mer medryckande. Refrängen lyfter däremot inte på samma sätt, men å andra sidan är gitarrsolospelet skivans bästa.

We Disagree är enkel och slagkraftig med en melodiös refräng som starkaste vapen i denna förhållandevis fartfyllda rackare till låt.

Stone The Crow konkurrerar med Sound Of The Broken om skivans bästa gitarrsolospel. Här får vi den första av två låtar med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Stort plus för det tungt tuggande partiet före den sista refrängen.

Darkness börjar som en ballad som trappas upp till en ”vanlig” metallåt, för att sedan växla fram och tillbaka mellan mjukt och hårt. Helt klart en välkommen typ av låt som ger skivan mer bredd och variation. Och ja, som synes av beskrivningen är det här den andra låten med de allra tydligaste Machine Head-vibbarna. Tillsammans med Urge To Kill är den undertecknads personliga låtfavorit.

You Gotta Pay är tyngst på skivan och har ett oblygt bastardiserat Enter Sandman-riff som piffigt inslag. Slutintrycket blir ändå att den bara landar i ett ”helt okej”. Det händer helt enkelt för lite utöver nämnda riff.

Blood Brotherhood fortsätter i samma stil som föregångaren men med mer fart insprängt här och där och – inte minst – en klart bättre refräng. Jag gillar också när låten liksom stannar upp och enbart gitarriffandet fortsätter; ett kul och oväntat grepp.

Hellbound Ride kommer och går och är lite av en dussinlåt utan att för den skull vara dålig, men den har inget som sticker ut. Uppenbarligen ses låten som ett starkt kort i, och med att den namngav bandets första ep-skiva, men det har jag svårt att förstå.

This Is The End har inte bara en passaande titel; den är också en uppryckning och är kvalitetsmässigt inte långt efter de bästa låtarna på Poison Thorn. Jag är barnsligt förtjust i växlingen mellan mjuk och hård sång, när det görs så bra som här.

Godsnake har förutsättningar för att slå igenom på en hyfsat bred front, inte minst med tanke på att de bör fungera alldeles ypperligt på valfri hårdrocksfestival. Men det räcker som bekant inte bara med talang. Det är ju den där ”lilla” detaljen att slå sig fram och igenom den till synes aldrig sinande strömmen av ny musik.

Allt jag kan göra är att stampa takten, nicka gillande, tacka för musiken och önska bandet lycka till.

Magnus Bergström