nyaskivor.se

 Dream Theater ”Distant Memories – Live In London”  (InsideOutMusic)

Femton miljoner sålda skivor. Framgångsrika turnéer världen över. Två gånger Grammy-nominerade. Inspiration för ett oräkneligt antal musiker på jordklotet.

Det är imponerande.

Utgivningstakten av liveskivor är också imponerande: Distant Memories – Live In London är bandets nionde.

Denna konsertupptagning från två kvällar på ett utsålt Apollo Theatre i London i februari 2020 fokuserade på att fira tjugoåringen Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory. Skivklassikern framfördes i sin helhet från start till mål. Snacka om ett rejält firande!

De spelade också väl utvalda äldre låtar, av vilka A Nightmare To Remember är extra intressantast då James LaBrie helt logiskt valde en annan sångmelodi i Mike Portnoys ”lightgrowling”-parti.

Det blev givetvis också flera smakprov från senaste studioskivan Distance Over Time och sammantaget en minst sagt imponerande låtlista.

Låtpallplatserna delas utan tvekan ut till en ”Metropolis”-låttrio som ställde skåp och med eftertryck visade varför Dream Theater är genrens kungar:

Infallsrika Fatal Tragedy, snyftaren The Spirit Carries On och vackra Finally Free.

Bandet är föga överraskande i absolut toppklass. Visst kan delar av James insats ifrågasättas, men han tar ändå många av tonerna mer eller mindre som de ska eller på ett alternativt sätt som passar honom bättre i dagsläget. Men okej då; några enstaka toner funkar inte alls. Det är ändå härligt uppfriskande att han sjunger live och inte använder sig av förinspelad sång.

Apropå förinspelad är det däremot smått löjeväckande när John Petrucci ”sjunger” med i refrängerna. Han låter oftast som inte en utan en handfull eller ännu fler personer. Se där, den enda gången jag saknar Mike Portnoy – hans sångröst må inte vara världens bästa men den har personlighet och han sjöng alltid live (såvitt jag vet).

Mike Mangini är en fröjd bakom trummorna; lekfull och oerhört skicklig leder han bandet med ett leende från öra till öra.

John Myung, John Petrucci, Jordan Rudess är übervassa och lämnar större delen av världens musiker i baksätet. Det är få som kan konsten att få något så svårt se så enkelt ut. Har förresten någon samma förmåga som John att få gitarren att ”gråta”? Tillåt mig att tvivla.

Visuellt är det ingen sprakande fest men ära den som äras bör; ljuset är snyggt och sätter rakt igenom rätt nyans av rätt ljus på rätt plats. Den stora bildskärmen är också ett plus när framförs, eftersom den förstärker berättelsen på Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory på ett bra sätt.

Det är ändå Dream Theater vi snackar om. De har aldrig varit kända för något annat än att slå på trumman för musiken. Gott så.

När det gäller vad som händer på scengolvet är det mestadels James som jag kommer att tänka på; han svingar mickstativet lite David Coverdale light-aktigt, snurrar runt och gör en och annan antydan till headbanging.

Allra mest jubel blir det förstås ändå som vanligt när Jordan kliver fram till scenkanten med en keytar i högsta hugg. Succé varje gång.

Ljudet är hur klockrent som helst. Kanske lite för rent, eftersom det inte hade varite fel med lite mer publikljud (läs livekänsla).

Undertecknads spontana känsla är att Distant Memories – Live In London kommer att avnjutas lite oftare än bandets övriga liveskivor, vilket egentligen säger allt om dess styrka.

Magnus Bergström

Fakta om Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory

Utgivningsår: 1999.

Bandets femte studioskiva och samtidigt deras första med ett genomgående koncept, som är en uppföljning till låten Metropolis – Part I: The Miracle And The Sleeper (Images And Words, 1992).

Berättelsen om Victoria, Nicholas, Julian och Edward är ett teatraliskt drama och pusseldeckare på en och samma gång och en psykoterapeut spelar en stor roll. Vem är han egentligen…? Den välskrivna lyriken är lätt att leva sig in i och lämpar sig för en långfilm.

Musikaliskt handlar det liksom tidigare om prog metal med inspiration från traditionell progressiv rock som: Tommy (The Who), The Lamb Lies Down on Broadway (Genesis), Amused To Death (Roger Waters), OK Computer (Radiohead), Operation: Mindcrime (Queensrÿche), Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (The Beatles), Misplaced Childhood (Marillion), The Wall (Pink Floyd) och The Final Cut (Pink Floyd). Samtliga dessa skivor syns tydligt på ett bord under rubriken ”Inspirationshörn”, i en dokumentär om skivinspelningen.

Det är också värt att notera att det är första skivan med snabbfingrade keyboardisten Jordan.