Betydligt mer än bara en symbol

blue öyster cult 2020

Blue Öyster Cult ”The Symbol Remains” (Frontiers/Playground)

Även om inte musikåret är riktigt till ända får The Symbol Remains anses som den största positiva överraskningen under 2020. Nästan två decennier, med en fruktlös väntan på ett nytt studioalbum, är äntligen över. Alla eventuella tvivel försvann som ett rökmoln redan efter första lyssningen.

I det här fallet introducerade redan omslaget att stora saker var på gång. Ett tecken i skyn, så gott som något, är att den stilbildande astronomiska symbolen av planeten Saturnus kommer farande som en rivningskula rakt ner i ett alternativt tempel. Vad skulle möjligen kunna gå fel?

De som bara drar sig till minnes (Don’t fear) The Reaper har betydligt mer att utforska. Fäst blicken vid Cultosaurus Erectus (1980) och Fire Of Unknown Origin (1981) och upptäck de två bästa albumen. Inte minst tack vare att den i somras bortgångne demonproducenten Martin Birch var den som skötte spakarna.

Grundarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser har spridit mycket glädje ända sedan bandet bildades på Long Island i New York 1967. Deras hetblodiga passion och entusiastiska sångidéer blir än en gång ett ämne till en färgstark blandning av inspiration som tillgodoser de 14 spåren med en svindlande stilmässig bredd.

Erik Bloom lättar på förklädnaden med den grovt tillhuggna That Was Me. Tuffa riff och pulveriserande takter som endast utmanas av ett överraskande kortare elektrifierat reggaeparti. Därefter tar ”Buck Dharma” över mikrofonen och hans karakteristiska röst lägger Box In My Head tillrätta.

Den inledande trefaldigheten avslutas med den tillspetsade Tainted Blood som sjungs av den tredje gitarristen och tillika låtskrivaren Richie Castellano. Han har också satt samman det episka spåret The Alchemist vilket oavkortat leder in på skräckvisioner om mänsklighetens vansinne. Ett beprövat motiv som i samklang med monsterriff, brådstörtade taktskiften och ödesmättad sång lutar så långt förbi metal att det förvandlas till guld.

Med de hårt pumpande rytmerna vidrör The Return Of St. Cecilia på ett frestande sätt den ljuva g-punkten mitt emellan hårdrock och metal. Stand And Fight fullföljer intentionen utan omsvep och går effektivt in med muskulös eldkraft i den euforiska heavy metal-himlen.

Det finns titlar då det bara är att luta sig tillbaka och njuta till fullo. Låta sig omslutas av den magiska utstrålningen i en fulländad atmosfär. Edge Of The Word och Secret Road tillhör den kategorin. Båda eller var för sig en perfekt inkörsport för den nyinvigde och dessutom en säker hamn för ett inbitet fan.

Bandet har riktigt roligt och det finns mycket humor inbakat här och var. Är du mentalt förberedd att ta ett pendeltåg till New Jersey med rockabilly-inslag så kliv på Train Tune (Lennie’s Song). Kanske du gillar att prata i telefonen. Svara då när The Machine ringer och livet blir bra mycket lättare.

Har du en önskan att brottas med en alligator så ta kontakt med Florida Man, men se upp så att ni inte oavsiktligt spränger något uthus i bitar. Det kan gå hett till i solskensstaten. Kanske känner du lite för att avreagera dig i ett råkurr. Glöm det. Fight slutar aldrig som man har tänkt sig.

Alltigenom så är The Symbols Remains en resumé av hela bandets karriär. Här finns element från hela tidslinjen kryddade med spännande ingredienser som ger omväxling och fräschör. Inte bara den omisskännliga symbolen är unik. Det här albumet gör anspråk på att vara det bästa du någonsin kommer att få höra i år.

Thomas Claesson

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

14

10 2020

Your Comment