Från låga till eld
Firewind ”Firewind” (AFM/Sound Pollution)
Det grekiska power metal-bandet Firewind tar över arvet efter Zeus, Poseidon och Hades. Att regera över himmel, hav och underjord inger respekt, men nu sveper en vind fylld av eldslågor fram som bara har till uppgift att utveckla konstartens exceptionella status.
Den självbetitlade nionde skivan har förkovrats med nya sångaren Herbie Langhans (ex. Avantasia), vars kraftfulla stämma spänner över de 11 låtarna med en mogen och upplyftande karaktär. Hans variabla röstfärg passar perfekt med den melodiska och lekfulla, men ganska kraftfulla ljuddräkten som Firewind är iklädd.
Högt över den grekiska treenigheten kretsar som alltid Gus G vars ekvilibristiska gitarrskolning konstant tillför vederhäftigt bränsle till soundet. Efter sitt genombrott på Dream Evils debutskiva Dragonslayer och som sidekick på Ozzy Osbournes Golgata-vandring nu tillbaka där han hör hemma.
Albumet öppnar med en falsk känsla av trygghet när den akustiska gitarren introducerar Welcome To The Empire. Aggressiva attacker med tunga riff blir sedan allenarådande och essensen för gott hantverk får sin prägel. Ursprungligen ämnad som ett instrumentalt stycke men lyriken föll så småningom in naturligt. En skrämmande odyssé där de artificiella maskinerna har tagit över och den mänskliga kontakten är förlorad.
Vad händer om gitarren har stått i inspelningsstudion i Thessaloniki med rätt luftfuktighet över natten och gitarrteknikern har lagt strängarna exakt 2 mm över greppbrädan? Jo, i händerna på Gus G och med ett 1:a solo i C-dur arpeggio så förvandlas Rising Fire till högoktanig heavy metal. Svårare än så är det inte (för en gitarrvirtuos).
Break Away är den mest tekniska låten med övernaturliga övergångar och passager. Lyssna bara på de återkommande galopperande insticken under uppbyggnaden. Texten handlar om soldater i meningslösa krig som inget annat önskar än att bryta sig loss. Ett gitarrsolo på över minuten ger extra krydda.
Det finns ett minikoncept inbyggt som inkluderar tre låtar och handlar om en astronaut i omloppsbana och hans tankar när han blickar ner på jorden. Vi har Orbitual Sunrise som känns som om Michael Schenker ligger i en annan rymdkapsel med identisk omloppsbana. Longing To Know You som är den enda balladen på skivan och astronauten drömmer om hustrun och den nyfödda sonen på jorden. Symfoniskt arrangerad och utförd av Adam Wakeman. I Space Cowboy rider han barbacka med stjärnornas glitter vid sidan och fångar in influenser från 80-talets ljuva dagar, men det finns ett sting av Scorpions här som om än inte är dödligt, så fjärran från metal.
Av de enskilda låtarna ger jag All My Life högst poäng tack vare bytet av skepnad från heavy metal via progressive metal till neoclassical metal på ett sätt som är synnerligen sofistikerat.
Att power metal skänker en outgrundlig glädje är ingen hemlighet. Det ska gudarna veta. Till vardags är det de tyska banden som uppfyller de betingelser som krävs, men med den här utgåvan verkar planeterna ha kommit i så nära fas med varandra som det är möjligt.
När Gus G var nio år gammal spelade hans far upp en vinyl med Frampton Comes Alive! Det var ett tecken i skyn och Gus G förstod att han var den utvalde. Med mycket talang och övning förgyller han nu våran tillvaro med heta riff och bländande solon placerade högt upp på den magiska skalan. Det är precis vad vi behöver. Ta till vara och njut för det är vi värda.
Thomas Claesson
