Sväng och livslust från nedsläpp till slutsignal
Horisont ”Sudden Death” (Century Media)
Glöm rådande trender och välj det som alltid kittlar skönast i öronen. Hårdrock med betoning på rock och svängig sådan. I första hand i samma anda som Thin Lizzy, ELO och The Who men även Alice Cooper (från Love it to death till Muscle of love) och Deep Purple är med på ett eller annat sätt.
Det hörs också många spår av The Hellacopters glödheta och klart bästa period (från Grande rock till Rock & roll is dead) eller kortfattat; en mindre polerad variant av The Night Flight Orchestra.
Horisont bildades 2006 och på den sjätte skivan hör vi ett band taggat till tänderna. Sudden death handlar från nedsläpp till slutsignal om svängig musik som formligen sprudlar av livslust.
Det sistnämnda kan måhända verka motsägelsefullt, eftersom de som har läst färska bandintervjuer vet att många av skivans elva låtar på ett eller annat sätt handlar om sångaren Axels bästa kompis självmord. Personligen väljer jag att tolka textraderna som en hyllning till och ett sätt att minnas en kär vän, vilket i så fall förklarar att tongångarna överlag låter ”uppåt”.
Av elva låtfavoriter (ja alla låtar är bra) har jag valt ut följande sex stycken att puffa lite extra för:
Free riding. Essensen av Horisont i en enda låt (del ett). Riktigt bra tidlös rock.
Pushin’ the line. Det leksamma och följsamma trumspelet av Pontus (som på hela skivan låter som att han har ”kul på jobbet”) är en ren fröjd för öronen.
Into the night. Saxofonen svänger! Hela låten svänger! Jag dansar!
Gråa dagar. För undertecknad en överraskande blinkning till den svenska proggmyllan. Axel sjunger på svenska med ett vemod i rösten som ger ett annat djup än på engelska.
Hold on. Hela låten är bra men det är den klistriga refrängen som är kronan på verket.
Archaeopteryx in flight. Essensen av Horisont i en enda låt (del två). Åtta minuters instrumentalt plockgodis och ändå blir jag inte mätt.
Tidlös hårdrock med betoning på rock. Horisont har hittat helt rätt kostym, som enligt mina öron framöver ”bara” behöver måttanpassas en aning för perfekt passform.
För det verkar onekligen finnas utvecklingspotential som lär smaka mumma på kommande skivsläpp.
Det är snubblande nära toppbetyg, men med tanke på vad som står i sista meningen ovanför så tar vi väl det nästa gång?
Därmed är det dags att sluta läsa, sätta på Sudden death och rocka loss!
Magnus Bergström
p.s. Det känns smått ofattbart att lilla Sverige är landet som hittills i år har levererat de två effektivaste musikglädjepillren. Förutom Sudden death är det Aeromantic (The Night Flight Orchestra) som jag tänker på.
