Klockan ringer för 2:a akten
Magnum ”The Serpent Rings” (Steamhammer/Border)
Om det bara hade gällt att bedöma tecknade omslag, så hade det varit enkelt. Då hade full pott delats ut lekande lätt. Illustrationen ger garanterat en timmes underhållning i sig själv och då är det ändå ovisst om alla detaljerna är observerade och korrekt uppfattade.
Lägg t.ex. märke till de två mössen Gus och Jack från Askungen nere i det högra hörnet. De beundrar med inlevelse sin kreation – den blå manteln som elegant pryder den historieberättande krigaren.
För att komma tillrätta med de slingrande rörelserna i musiken krävs däremot ett fast grepp. Till en början väger konceptet ganska lätt i den krönta vågen, men ju mer de hypnotiska ögonen får fäste desto mer växer föreställningen.
Att det historiska arvet bärs vidare av Magnum kan inte åsidosättas. De är fortfarande britternas stolthet så väl som nöje och med det i bakhuvudet får de behandlas med respekt. The Serpent Rings är en distinkt inkörsport till en mer rockorienterad terräng till skillnad från vissa av de föregående albumen som har en mer radioanpassade karaktär.
Belägg för det finns redan i den inledande Where Are You Eden? som i sitt sökande efter evigt liv även är förkovrad med orkestrala arrangemang. You Can’t Run Faster Than Bullets fyller på i samma anda. Gitarristen/låtskrivaren Tony Clarkins visioner auktoriseras av Bob Catleys forcerande stämma på ett föredömligt sätt.
Ett tecken i skyn som visar på ett stort sinne för vett och etikett är att Supertramps bevingade pianoackord från The Logical Song får inleda Madman Or Messiah. Sången beskriver självutnämnda profeter och faran med att följarna utövar ohyggliga gärningar.
Det finns några låtar som glimrar lite extra när de blir belysta av UV-lampan. The Great Unknown och The Last One On Earth faller in under den kategorin. Båda ger anledning till att fundera över livet och att uppskatta det du har innan det är för sent.
The Archway Of Tears handlar om ett fattighus som var beläget utanför Birmingham under den viktorianska tiden (1837-1901). De svepande episka tonerna förädlas med trollkarlen Rick Bentons keyboard och som kronan på verket framförs ett gitarrsolo av högsta dignitet.
Magnum har lyckats fånga momentet när de surfar på sin 2:a våg av framgång. Deras formel med utsvävningar som väcker lyssnarens intresse utan att för den delen ta för stora risker är beundransvärd. Om det finns någonting som kan få Imperiet enat, så måste det vara den storstilade melodiska rocken som med pompa och ståt presenteras här.
”Rule, Britannia! rule the waves:
”Britons never will be slaves.”
Thomas Claesson
