Ett djupt imponerande musikuniversum
Memfis ”Imperium” (egen utgivning)
Progressivt brukar per automatik betyda långa låtar. Men på Imperium är det bara ett av nio musikstycken som klockar in på något som kan kallas långt (sex minuter och 38 sekunder). Skivans sammanlagda speltid är ”bara” drygt 35 minuter; något som är helt normalt i Memfis musikuniversum. Möt bandet som går sin egen väg…
Det finns en röd tråd i låttexterna som utgörs av berättelser om olika delar i civilisationen. Inspirationen kommer från The Fate Of Empires (Sir John Glubb) där han beskriver tendenserna att mänsklighetens historia går i cykler.
Imperium är en vänlig påminnelse om att inget är nytt under solen.
Musiken har släktskap med tyngre artister som Burst, Mastodon och Opeth, men även ”vanlig” rock/hårdrock och allt möjligt annat. Att det emellanåt vävs in lite psykedeliska tongångar känns helt logiskt.
Det stillsamma introt Gandaberunda hinner knappt börja innan Outburst tar vid och lever upp till sitt namn. Det är fullt ös från start och growlsången tar inga fångar. Men plötsligt bryts urladdningen av ett stämningsfullt rensångsparti och som om inte det vore nog avslutas låten med ett akustiskt parti. Allt på bara drygt fyra minuter!
Allra sist briserar den minst blytunga pjäsen The Resistance med domedagskänsla som räcker och blir över. Men allt är inte nattsvart, eftersom spröda melodier då och då tillåts sticka fram och bidra med aningens ljus i mörkret.
Det händer lika mycket i de sex låtar som utspelar sig mellan de ovan nämnda, att en detaljbeskrivning av allt som händer på skulle resultera i en novell. Det låter sig givetvis inte göras i det här recensionsforumet.
Jag är djupt imponerad.
Magnus Bergström
