Svängig och psykedelisk musikresa med popmelodikrokar

electric boys

Electric Boys ”The Ghost Ward Diaries” (Mighty Music/Sound Pollution)

Låt oss titta närmare på hur de elektriska grabbarna låter jämfört med titeln på debut- och genombrottsskivan Funk-o-Metal Carpet Ride (1989).

Funk? Ja, lite. Metal? Nix! Carpet ride? Ja, absolut. En psykedelisk musikresa i en småputtrig flower power-värld. Ungefär så. För att tala klarspråk: en hybrid av Groovus Maximus (1992) och Freewheelin’ (1994) med en gnutta funk från skivdebuten. Det hörs tydliga spår av Hanoi Rocks och Atomic Swing.

Under den hårdrockiga ytan finns finfina melodikrokar från popvärlden, som gör att Conny Bloom framstår som hårdrockens Per Gessle – på ett positivt sätt.

Oavsett om det bjuds på en rockrökare, en halvballad eller något mitt emellan är svänget ständigt närvarande. De har det helt enkelt i sitt dna och får det att låta så avslappnat och lekfullt.

Hangover in Hannover – ösig och partyglad och ett utmärkt val av öppningslåt; som den ultimata korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks.

There She Goes Again – en något lugnare historia (framför allt i refrängen) och fylld med stämsång av bästa märke och en skön rytm.

You Spark My Heart – fyndig titel och dito text men sliter sig aldrig loss från standardrockträsket.

Love Is a Funny Feeling – en groovig sak som kryddas med ett inlevelsefullt gitarrsolo och bättre än så här blir det inte på The Ghost Ward Diaries.

Gone Gone Gone – en starkare ”syskonlåt” till There She Goes Again; jag tänker framför allt på att vers och refräng gifter sig på bästa sätt. Även här slår det gnistor om gitarrsolospelet.

Swampmotofrog – drygt tre minuter instrumentalgodis att lyssna på om och om igen. Kunde ha varit dubbelt så lång utan att jag klagat det minsta.

First The Money, Then The Honey – ännu en låttext med glimten i ögat och här får vi åter igen prov på nyss nämnda, sköna korsbefruktningen mellan Electric Boys och Hanoi Rocks. Stark kandidat i titelmatchen om att vara bäst på skivan.

Rich Man, Poor Man – bluesig känsla och ett bra exempel på bredden i låtkomponerandet. Funkar bra i mina öron!

Knocked Out By Tyson – fyndig låttitel till trots så blir den ingen favorit, för jag hittar inte det där lilla extra som ger det extra stinget. Men körsången i refrängen är en läcker detalj.

One Of The Fallen Angels – med en speltid på drygt sex minuter är en finfin avslutning, med sin blandning av sväng och melodikrokar.

På minussidan hamnar det faktum att det uppenbarligen funnits en vilja att klämma in alla möjligt i låtväg, vilket gör att det liksom spretar en del här och där. Men det beror förstås på lyssnarens egen smak om det är något negativt eller positivt.

Min solklara slutsats är att det inte handlar om ett nio till fem-jobb för bandmedlemmarna, som de tvingas att gå till i brist på annat.

Nej, absolut inte. De spelar den musik de själva tycker om och vill spela, på sina egna villkor och helt fria från rådande trender. Uppfriskande!

Det måste också sättas plus för produktionen, som är lagom organiskt retro (åh dessa två populära ord) och samtidigt luftig och modernt välljudande utan att bli klinisk.

The Ghost Ward Diaries är rena rama inbjudan till att rocka hela natten och partaja hela dagen.

Magnus Bergström

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

14

12 2018

Your Comment