nyaskivor.se

Graham Bonnet Band ”Meanwhile, back in the garage” (Frontiers/Playground)

Den som önskar en nysläppt skiva som återskapar den melodiösa hårdrockens glansdagar på 80- och till viss del 70-talet behöver inte leta längre.

Så sent som 2016 släppte Graham Bonnet Band det finfina styrkebeskedet The Book och redan nu är uppföljaren Meanwhile, back in the garage här och det handlar om en naturlig fortsättningen. Den höga kvaliteten har inte sänkts – snarare tvärtom. Här snackar vi om toppform av ett band som är tätt sammansvetsat på det sätt som månader av turnerande resulterar i.

Sångaren Graham Bonnet behöver knappast en närmare presentation, men okej då… Han är född 1947 och har en bandmeritlista som inte är så lite imponerande: Alcatrazz, Michael Schenker Group och Rainbow. För att nämna några. Och så solokarriären förstås!

Åter till den nya given och några av låtarna:

Meanwhile, back in the garage är en fartfylld sak med flinkt gitarr- och keyboardspel. Och ja, givetvis, med sång som inte lämnar mycket att önska (med om den senare) och som allra bäst låter det i refrängen.

The Hotel fortsätter i samma hjulspår men har aningens klenare refräng

Livin’ in suspicion är versmässigt i segaste laget men det vägs upp av att refrängen är en av skivans allra bästa (vilket inte säger så lite i och med att starka refränger är något av skivans signum).

Incest outcest U.S.A. är en mellantemporockare med några snygga tempoväxlingar och även här får vi en refräng som sitter som en (gubb)keps.

Ungefär så här fortsätter det skivan igenom. Alltså med traditionella låtformler med melodi och sång i fokus. Varför uppfinna hjulet? tycks låtskrivarna ha resonerat. Gott så.

We don’t need another hero (Tina Turner) är ett mycket överraskande coverlåtval; jag blev faktiskt smått chockerad när jag såg den i låtlistan. Efter att ha lyssnat är jag även smått chockerad över att jag gillar det jag hör. Musiken är i mångt och mycket trogen originalet och Grahams röst kommer verkligen till sin rätt. Det är dessutom ett kul grepp att den är placerad som låt nummer nio och inte – som är så vanligt med just coverlåtar – som en form av bonuslåt allra sist.

Det allra bästa är ändå sparat till slutet:

Past lives (plattan i mattan!) och The crying chair (fin ballad och skivans bästa låt!) ger starkast vibbar av Grahams tidigare band samt lite Yngwie Malmsteen och pyttelite Deep Purple.

Produktionsmässigt låter det väldigt mycket ”live” och rösten är ovanligt långt fram i mixen, ja så till den grad att det nästan känns som att stå bredvid Graham när han sjunger. Snacka om ”in your face”.

Det är ett grepp som passar alldeles utmärkt i och med att Graham låter sensationellt välbevarad och vital. Okej, det förekommer ”åldersraspighet” mer än en gång men det är bara charmigt och helt naturligt efter ett liv i hårdrockens tjänst.

Nämnda livekänsla är dessutom som klippt och skuren för det flitiga duellerandet mellan gitarr och keyboard.

Men 14 låtar? Tio eller möjligtvis dussinet fullt hade räckt. Det står 2018 i almanackan och lyssnarnas tålamod är inte vad det en gång varit.

Magnus Bergström