49 år i heavy metals tjänst och fortfarande vitala
Judas Priest ”Firepower” (Columbia/Sony)
Ett gitarriff. Ett minimalt falsettskrik. Det är allt som behövs för att höra att Judas Priest är i farten på sedvanligt vis.
Bäst smakar fartfyllda Lightning strike, tunggungande Rising from ruins och gitarr- och sång finessfyllda Spectre. Tre låtar som sopar banan med nästan allt motstånd i genren.
Låt oss heller inte glömma Sea of red. En fem minuter och 52 sekunder småepisk ballad med sångaren Rob ”Metal God” Halford i högform. En värdig avslutning på ett kraftpaket till skiva.
En pigg uppstickare som utmanar de nyss nämnda är No Surrender. Kort och rakt på sak med en refräng som sitter omedelbums. Kanske kan dess inte direkt Judas Priest-typiska uppbyggnad sticka i öronen på traditionalister, men små spår av Rob-projektet Fight har väl aldrig skadat…
Utöver ett starkt låtmaterial kan en stor del av skivans styrka kan tillskrivas den i det närmaste perfekta ljudbilden, signerad den nykomponerade duon Tom Allom och Andy Sneap. Att para ihop de två var uppenbarligen något av ett genidrag.
Det är sannerligen inte många artister/band som på sitt 49:e karriärår kan leverera på denna höga nivå. Häpnadsväckande och imponerande vitalt.
Firepower står sig ändå (givetvis) slätt mot kolosserna i NWOBHM-veteranernas diskografi, men är bättre än sisådär en handfull av dessa.
Hade 14 låtar skalats ner till ett tiotal så är det inget snack om att betyget hade blivit ännu högre. Exempelvis är Flame thrower bara seg och ointressant. Uppenbarligen är det där med att gallra bort onödigt fett väldigt svårt, oavsett antal år i branschen.
Det är inte varje dag som levande legender släpper en ny skiva vars låtar fansen vill höra live – på bekostnad av en och annan klassiker – men plötsligt händer det…
Magnus Bergström
