Pionjärer återvänder med stil
Procol Harum ”Novum” (Eagle Rock/Universal)
Femtio år har gått sedan ’A Whiter Shade Of Pale’ såg dagens ljus. Procol Harums tidlösa klassiker med själfull sång, outgrundlig text och mäktig utstrålning kan inte ha passerat någon obemärkt. Det är omöjligt för sången har evigt liv.
Åren fram tills nu har kantats av otaliga album av hög dignitet. Mina favoriter är den magnifika Grand Hotel som med sin storartade sammanbindning av progressiv och symfonisk rock bidrog till det triumferande segertåget, samt den första storstilade comebacken 1991 med The Prodigal Stranger. Här återvände Robin Trower till spelplanen och gav ytterligare stjärnglans till Gary Brookers sensuella stämma och de nyskapade melodierna som inte lämnade något övrigt att önska.
Nu sköljer den tredje vågen in på den öde stranden efter ånyo ett uppehåll på fjorton år. Novum tar över där The Wells On Fire slutade precis som om ingenting hänt där i mellan. Bara en räcka livealbum har förgyllt tillvaron varav konserten med den danska nationalorkestern 2009 är väl värd ett gott bemötande.
Även om Brooker är den enda kvarvarande originalmedlemmen omges han av en diger samling goda musiker. Det bidrar till att den fina andan rotad i blues/rock lever vidare med en i högsta grad välmående pondus och stil. Här återfinns inget vetenskapligt nyskapande av vare sig psykedelisk eller progressiv art. Det har jag överseende med för den komfortzon som beträds är mer än tillräcklig.
En melankolisk stämning är övergripande för albumet och vad annat är egentligen tänkbart med tanke på Brookers stämningsfulla röst. ’Soldier’ manar på utan en tillstymmelse till refräng, men med en nyansering och känsla som få är mäktiga till och visst ligger det ett stråk av Steely Dan i ’Image Of The Beast’ vilket är ett glädjande inslag i sammanhanget.
Ekon från det förflutna kan höras som allra bäst i ’Sunday Morning’ med sina återhållsamma stråkarrangemang. I ’Neighbour’ blommar satiren upp i form av otillbörlig grannsämja medan ’Last Chance Hotel’ har det som livet består av i största allmänhet, intriger, svartsjuka och otrohet. Novum är första albumet som Keith Reid inte medverkar och saknaden efter hans underfundiga lyrik är märkbar.
’Businessman’ och ’Can’t Say That’ slår an en rockigare ton och Geoff Whitehorns smakfulla gitarr bidrar i högsta grad härtill. Eskorterad av Brookers piano och Josh Philips Hammond B3 blir det en oslagbar konstellation. De förenklade texterna till trots.
Slutligen lägger sig det stora vemodet som en våt slokhatt över den nertonade ’Somewhen’ och kanske är sista kapitlet skrivet om conquistadorerna som visste hur man skulle dansa en spansk fandango.
Thomas Claesson
