En bra bit bortom oändligheten
Deep Purple ”InFinite” (Ear/Playground)
Inte många band har 20 album på sitt samvete med insikten om att de alla har hög status. En handfull av dessa är dessutom kulturmärkta minnesmärken, skyddade enligt lag. Det finns alltid en chans att en ny utgåva tillför något alldeles extra om än inte i status av en klassiker.
InFinite är en aning tyngre och har en tydligare nyans av progressivitet än dess föregångare Now What?! (2013). Inspelningen gick av stapeln i countrymusikens huvudstad Nashville, Tennessee och producenten Bob Ezrin har lockat fram en modern klangfärg utbredd på bandets underliggande territorium av hårdrock. Det visar sig ha stor betydelse vem som sitter i producentstolen. Se bara vad Martin Birch gjorde för Purple på 70-talet. Det krävdes en hel del fallenhet för att mixa ’Made In Japan’ från en plats bakom scenen.
Så vad har vi då att vänta oss? Jo, en gammal och välkänd, men respektlös hammondorgel varvad med ett imponerande keyboard som utstrålar de klassiska harmonierna på ett mönstergillt sätt. En rytmsektion med erfarenhet utöver det vanliga bestående av en bas som ger erforderlig eldkraft och ett pånyttfödande slagverk med alla hörnstolpar på rätt ställe. En gitarr sänd från himlen. En mytomspunnen sångare som låter lika ungdomlig och karismatisk som någonsin. Det räcker långt. Vad kan man rimligen mer begära? Knappast något.
Gillian, Paice och Glover från Mark II – eran och i sådana här sammanhang nykomlingarna Morse och Airey visar att åldern har ingen betydelse. De remarkabla ’Hall of Fame’- legendarerna som klockar in på 70-års strecket har satt samman en kärnfull, fokuserad samling av skimrande sånger som lär tillfredsställa rockälskare världen över.
Den datorbaserade spökrösten banar väg för den inledande ’Time For Bedlam’ som också var släppt som aptitretare i januari med föresatsen att ge en vink om vad som skulle dukas upp på det kommande smörgåsbordet. Ett värdebestående löfte om en upplevelse där drömmar går i uppfyllelse visade det sig.
Det finns sånger som ingen annan än Purple kan skriva. ’Al I Got Is You’ och ’The Surprising’ är två sådana betagande spår som man inte skakar av sig hur lätt som helst. Var man än sätter ner foten, om det än är i syndens näste i ‘One Night In Vegas’ eller om man träder in under en helsulning i ’Hip Boots’ så är atmosfären laddad av energi och materia.
De åldrade statsmännen med hårdrocken som sitt kall levererar varorna som på vilken vanlig dag på jobbet som helst. Efter nästan 50 år med gyllene dagar, gnistrande succéer och stormiga relationer fortsätter de sin oförtröttliga resa om än med grånande hår och läsglasögon men likväl utan käpp. Det sägs att de skriver en bra rocklåt på mindre än 20 minuter och att ’Child In Time’ skrevs på tio. Det känns svårt att greppa för en vanlig enkel man.
Det sista ordet går till en gammal cover. Den 47 år gamla ’Roadhouse Blues’ ursprungligen uppförd av the Doors. En värdig avslutning på vem vet, kanske det sista albumet någonsin. Är rentav den oändliga resan över? Minnena fladdrar iväg till 1970 då jag själv och mina klasskamrater på högstadiet inte fick slutbetyg förrän vi kunde texten till ’Black Night’ utantill. Tiderna förändras men sången förblir den samma.
Thomas Claesson
