Modern hårdrock med starka refränger
In Flames ”Battles” (Nuclear Blast/Sony)
Release: 11 november
Det bästa först. The End. Låten med refrängernas refräng. Fastnar direkt och vägrar att släppa taget. Höjer på egen hand betyget ett helt steg.
Svärtan och ångesten som präglade föregångaren Siren Charms (2014) är inte helt borta, men nästan. Den här gången är det istället gladare tongångar som gäller; resultatet av ett mer avslappnat arbetssätt i soliga Los Angeles.
De mörkare spår som ändå fortfarande finns kvar i låtarna beror främst på sångaren Anders Fridén. Han har ett svåröverträffat ångestdrypande vemod i stämbanden som, när det vrids på för full kraft, ibland tar sig uttryck i ilska och ibland i sorgsenhet. Engagemang är ledordet för hans insats på Battles.
Låtmässigt är innehållet både högt och halvlågt.
The End har en brygga och refräng som fastnar på ett sätt som skulle göra självaste Max Martin stolt. Efter drygt halva låten dras tempot ner till stillsamt gitarrplock, Anders röst och körsång, vilket följs av ett kort och vasst gitarrsolo innan den där refrängen stänger butiken. Klart bästa låten!
The Truth börjar med något som liknar en barnkör (!). Anders rensång, som bara blir bättre och bättre med åren, blandas med hans råare stil och resultatet är ljuv musik. Versmelodin är skivans bästa och refrängen är inte dum den heller. Det här är ett lysande exempel på att veteraner kan inspireras av ungtuppar (jag tänker i första hand på BMTH) och inte alltid tvärtom.
Through My Eyes är en innehållsrik stänkare som visar upp ett låtsnickeri av yppersta klass.
In My Room har ett läckert gitarrspel rakt igenom, med solot i slutet som absolut höjdpunkt. Luftgitarrvarning utfärdas.
Wallflower är både tung och spröd, vilket kan låta motsägelsefullt men här gifter det sig på bästa sätt. Gåshudsframkallande!
Till kategorin halvlågt räknas Like Sand som trots (ännu en) finfin refräng är väl tjatig för sitt eget bästa och i mångt och mycket låter liksom väl mycket standard-In Flames. Sistnämnda stämmer också in på Here Until Forever.
Att genrebestämma In Flames musik blir svårare för varje skiva. Vad sägs om att vi för enkelhetens skull kallar det modern hårdrock? Utan några som helst mer eller mindre högtravande omskrivningar. Ja så får det bli!
Det sämsta sist. Gitarrljudet känns väl kliniskt knastertorrt; lite mer kött på benen hade inte skadat. På samma tema följer också den ofta förekommande In Flames-frågan; vart är basen…?
Magnus Bergström
