Hård rock med störtskön fingertoppskänsla
Robert Pehrsson’s Humbucker ”Long way to the light” (High Roller Records/Sound Pollution)
Korta och snärtiga rocklåtar. Träffsäkra fotstamparriff och svängiga gitarrsolon á la sjuttiotalets gitarrhjältar; tänk en inte lika hafsig variant av Ace Frehleys (ex-Kiss) bästa stunder.
Japp, det är alltså hård rock i nostalgisk tappning vi har att göra med. Ett proffsigt hantverk med störtskön fingertoppskänsla och stor kärlek till genren.
Något för alla som är svaga för Imperial State Electric, The Hellacopters melodiösare stunder, större delen av Kiss sjuttiotal och… Listan kan göras oändligt lång! Men det handlar verkligen inte om rena plagiat, nej då. Robert vet bättre. Han har helt enkelt, liksom på föregångaren, lånat lite här och där i sjuttiotalsmusikfloran och toppat med en rejäl portion av sig själv.
Skivans starkaste vapen är nämligen sexsträngsmästaren själv; Robert spelar med en sådan glöd att varenda soloton känns i kroppen.
Sånginsatserna är klart bra och passar alldeles utmärkt för ändamålet. Men emellanåt kan jag ändå inte låta bli att tänka på hur fantastiskt slutresultatet antagligen hade varit med Paul Stanleys röst (innan den tog slut).
Trumspelet är som en rockigare variant av Peter Criss (ex-Kiss) men av basen hörs ärligt talat inte så mycket.
Bästa låten är utan tvekan smått Thin Lizzy-doftande Distant bound, som fastnar som det effektivaste av klister.
En petig granskning under den största av luppar resulterar i ett litet minus; att inte alla låtar har en refräng som fastnar.
30 minuters musik är ibland allt som behövs. Long way to the light ger mersmak – och träningsvärk i vaderna efter allt fotstampande.
Magnus Bergström