Q5 slår tillbaka
Q5 ”New World Order” (Frontiers)
För att bättre förstå ’New World Order’ måste man vrida klockan tillbaks till 1984. Då hände något som skakade om rockvärlden. Den närmast kultförklarade ’Steel The Light’ såg dagens ljus och rumlade runt med en upprymd lyssnarskara. Den borde ha fått betydligt större genomslag än den fick, för sedan dess har ingenting hänt. Inte förrän nu. Band splittras som bekant och musiker går ut på stadens gator som vanliga män. De skaffar sig ett reguljärt arbete, bildar familj och utför sysslor av vardaglig karaktär. Ända tills längtan efter musiken på nytt blir för stark.
Det råder ingen brist på självförtroende, men det har det heller aldrig gjort hos amerikanare. Albumets titel tyder på uppstudsighet av det grövre slaget och visst har Q5 fortfarande något att erbjuda, även om inledningsspåret ’We Came Here To Rock’ är en schablonmässigt avgiven dänga med enerverande sång. På ’The Long Way’ däremot leder rytmsektionen obönhörligt in lyssnaren på rätt spår. Ekvationen med sambandet mellan tryck och flöde är uppfyllt.
Även den självbetitlade låten ’New World Order’ släpper ut en hel del ånga. Hur det än kommer sig är ett galopperande tema med ylande gitarrer alltid ett vinnande koncept. Tryckluftkompressorerna arbetar nu på högtryck och den välbesökta ’Halfway To Hell’ är också en av favoriterna som får gåshuden att etablera sig. Då skall man även ha klart för sig att ’Just One Kiss’ är förförisk på riktigt. Undersköna gitarriff med en refräng som inte blir lätt att skaka av sig.
Med ett smutsigt och rått album som ligger i gränslandet där Krokus / AC/DC möter Accept / Dirkschneider uppfyller Q5 väl de krav som är ställda. Till saken hör också att jag av hävd är barnsligt förtjust i Hard rock / Power metal och ’New World Order’ cementerar ytterligare den inställningen. Det går helt enkelt inte att förbise ett album av den här digniteten, men vänligen observera gott folk: Det här är en hård skiva, endast avsedd för de hårda.
Thomas Claesson
