Välljudande med rötterna i sjuttiotalet

atomic love reactor

Atomic Love Reactor ”The Arrival” (Tall Whites Records)

Än en gång visar Värmland, närmare bestämt Karlstad, att konsten att spela hårdrock är djupt rotad och att återväxten är god.
The Arrival är en skiva att spela för de som normalt inte tycker om hårdrock, eftersom den bjuder på många smaker/stilar i en välljudande blandning. Eller vad sägs om hårdrock, rock, funk och en gnutta pop.
Deep Purple med Glenn Hughes känns som den huvudsakliga liknelsen; lyssna framför allt på titelspåret och Everything is dead. Tidiga Magnum och Uriah Heep är också närvarande. För att bara nämna några. Trots influenser från alla håll och kanter har bandet skapar något lite eget, med en lätt progressiv touch och rötterna fast förankrade i sjuttiotalet men ändå i en smakfullt modern stil.
Lägg till texter som i huvudsak är livsbejakande och inte det minsta destruktiva (som ganska ofta är fallet i hårdrocksvärlden) och undertecknad får en skön känsla i hela kroppen. Ska jag lyssna på melodiös hårdrock som inte uppfinner hjulet är det så här den ska låta.

Korta omdömen om merparten av låtarna:
Kiss of life är en bra öppningslåt med fart och skönt klös i sången.
Atomic love reactor är halvfunkig med ett skönt gung och en dito hammondmatta. Refrängsången är kanon men inte lika övertygande i verserna, då den känns lite väl ”hurtig”.
Mr. Hyde börjar med ytterst smakfullt gitarrspel och är som låt betraktad aningens mer laid back än merparten av låtkompisarna, vilket bidrar till välbehövlig variation.
Keep me alive bjuder på skivans bästa gitarrsolo och av bara farten får vi också ett läckert hammondsolo.
Connection failed är en lite ösigare sak (i stil med öppningslåten) med en refräng som klibbar sig fast.
Mystery of souls är en halvballad med innerlig sång och en skön stämning rakt igenom. Håll öronen öppna efter fina smådetalljer, som till exempel ett flöjtsolo.
Gone at last har den bästa refrängen och en tonartshöjning av sångaren Fredrik Eriksson som inte går av för hackor. Wow!
A poison tree (som släpptes redan förra året) är tempostark och drivs på av rytmiska trummor. Ett nästan lika vasst gitarrsolo som i Keep me alive och Ian Gillan-stuk på sångskriken resulterar i ännu en kanonlåt.
Release me är rena rama guldet för hammondsoloälskare. Gåshudsvarning! Jon Lord (R.I.P.) bör nicka gillande från parkettplats i himlen.
Tall whites visar att sången är ett av skivans starkaste kort. Det låter som att Fredrik vänder ut och in på sig själv för att träffa alla toner – och som han gör det. Wow! Och inte för att vara tjatig men än en gång är gitarrspelet stekhett.

The Arrival låter produktionsmässigt så bra att det lika gärna skulle kunna handla om en amerikansk storproduktion. Men utan extra allt; det låter rent utan att vara sterilt. Egentligen inte det minsta konstigt med ett superproffs som Bengt Nilsson (som bland annat ligger bakom Johan Falk-soundtracket) bakom spakarna.
Samtliga inblandade hanterar instrumenten enligt konstens alla regler och likaså har mikrofon-Fredrik redan nämnts i positiva ordalag. Det går ändå inte att låta bli att lyfta fram gitarristen Thomas ”Bellen” Bergman lite extra. Han är inte bara en fena på de sex strängarna, utan har också pennan med i samtliga låtar. Hatten av!
Det finns väl knappast någon rättvisa i musikvärlden men Atomic Love Reactor har onekligen förutsättningar för att om inte klättra längst upp i trädet, så åtminstone klamra sig fast en rejäl bit upp på stammen. Sweden Rock Festival-publiken är stor och känns som en given målgrupp.
Lyssnarintresset hålls uppe hela vägen – tretton låtar på strax under en timme – och utfyllnadslåt(ar) lyser glädjande nog med sin frånvaro.
Ytterligare argument på pluskontot behövs knappast, men att min elvamånaders son tar plats framför stereon och bankar på sina plastbrukar säger väl allt.

Magnus Bergström

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

20

04 2016

Your Comment