nyaskivor.se

Temples ”Sun Structures” (Heavenly/Border)

Söker du ekon från det sextiotal som det lät på Small Faces Tin Soldier eller Traffics Paper Sun och Hole in my shoe ? Vill du samtidigt slippa den dammiga nostalgin och ha något nytt, fräscht och smakfullt ?

Kolla då in den nya underfundiga engelska gruppen Temples debutalbum.
Man önskar att dagens unga musikgeneration hittar det här albumet.
För här finns det en nyfikenhet och stilkänsla i popmusiken som man inte stöter på så ofta idag.
Arrangemangen är fyllda av snitsiga detaljer som kommer fram ju mer du lyssnar. Låtarna är genomarbetade och har en lysande melodikänsla.
Fasförskjutningar, röster i lager och andra påhitt från den psykedeliska eran lyser upp musiken på ett charmfullt sätt. Sen hur Temples ska återskapa det här soundet live återstår att se och höra. Men det är klart att det räcker nog med en liten mackapär fylld med ljud direkt från ljudbordet.
Temples är tokhyllade i England och det är en sann glädje att få följa med på denna glimrande popmusikvoyage.

Bengt Berglind

Angel Olsen ”Burn your fire for no witness” (Jagjaguwar/Border)

Ung amerkansk sångerska och låtskrivare som seglat upp som en het musik- och mediaprofil just nu. Med all rätt. Det är i första hand hennes röst som fångar intresset. Det är ju så med röster såsom Billie Holliday, Joe Cocker, Neil Young, Dylan eller Anna Calvi och Laura Marling bland många. Det kan vara ickesångare eller stilrena jazzvokalister.
Angel Olsen bär ett släktskap med föregångare som Nico eller Maria McKee. Rösten bär på både vemod, mörker och mänskliga erfarenheter. Detta kommer bäst fram i de lugnare musikstyckena på detta hennes första album med band.
Då kryper rösten in under skinnet och fortplantar sig vidare, men den bär inte på lycka eller uppåttjack. Den bär på blod, svett och hjärta, brustet.
Det vimlar av intressant kvinnliga röster och låtskrivare just nu, både här och utomlands. På den manliga sidan är det tunnare. John Fullbright och Joe Nolan. Angel Olsen är en av många, många…och hon är bitvis strålande.

Bengt Berglind

Steel Panther ”All you can eat” (Open E/Playground)

Tre år sen senaste studioalbumet ”Balls Out”.

Två år sen DVD’n ”British Invasion”.

De är tillbaks.

Ni vet vilka jag talar om.

Japp. Exakt.

Steel Panther.

”All You Can Eat” heter albumet den här gången och de serverar oss tolv spår i komikens tecken. Det är ett efterlängtat album från ett av hårdrocksscenens kanske hetaste band. Frågan är, lever de upp till förväntningarna?

Vid första lyssningen måste jag erkänna att jag inte var så jätteimponerad av skivan. ”Pussywhipped” som öppningslåt är helt okej. Det är ingen ”SupersonicSexmachine” eller ”Death to All But Metal”, men den funkar. Plattan i sig gled förbi nästan obemärkt, det var ett par låtar som ”Burden of Being Wonderful”, ”Party Like Tomorrow Is The End Of The World” och ”She’s on the Rag” som stack ut för mig.

Men efter att ha lyssnat igenom den ett par gånger, har den börjat växa på mig. Och den blir bättre för varje varv den tar, varje låt växer mer och mer. Texterna är precis lika underhållande och grova som vi minns de från förut, jag har suttit här och växlat mellan ”vad i…” och att praktiskt taget ligga på golvet och vrida mig i skratt. Och den musikaliska kompetensen de besitter? Det är ingen idé att ens fundera på att kommentera. Den finns där. Allt är framför lika bra som tidigare. Det är en väldigt jämn platta, många av låtarna håller samma nivå och klass även om jag själv kan tycka att ”Burden of Being Wonderful” sticker ut lite extra.

Musikaliskt påminner plattan en hel del om föregångaren ”Balls Out”, med överlag starkare material, men i min mening inte riktigt lika starkt som deras debut, ”Feel The Steel”. Det är nära, men inte riktigt där. Så man får väl säga att de levde upp till förväntningarna, men de överträffade de inte riktigt.

Sara Köhler

Gamma Ray ”Empire of the undead” (Ear/Playground)

Gamma Ray är ett band som klämmer ur sig skivor som oftast är habila, men sällan helgjutna. Några låtar som sticker ut och ett gäng ganska anonyma skapelser brukar vara resultatet. Med detta sagt vill jag betona att Kai Hansen är en av mina stora hjältar. Tidiga Helloween är troligen en del av mitt DNA vid det här laget, och Gamma Ray får mig i sina bästa stunder att fånle av lycka, likväl som de får mig att gäspa lite lätt i sina sämsta stunder. Men här sitter jag nu och fånler, eftersom Gamma Ray har åstadkommit en av sina bättre skivor.

Plattan inleds med den låt som kanske sticker ut mest, den drygt nio minuter långa Avalon. Ett episkt och varierat stycke hårdrock. Därpå följande Hellbent är Gamma Ray 1A, det vill säga ösig power metal. Självklart får vi oss också lite Gamma Ray 1B till livs. Det vill säga mid-tempo heavy metal. Ramarna är kort och gott de vanliga.

Till plattans höjdpunkter hör, förutom de redan nämnda Avalon och Hellbent, trallvänliga Master of Confusion och ösiga I will return. Den sistnämnda är en riktig rökare komplett med Schwarzeneggerintro och smått desperat Hansensång, där jag bara sitter och väntar på att rösten ska spricka. Underbart! Även suggestiva bonusspåret Built a World, som växer med varje lyssning, får räknas till höjdpunkterna. De enda låtar jag egentligen känner en viss tvekan inför är bagatellerna Pale Rider och Demonseed.

Empire of the Undead är helt enkelt en omedelbar platta som är lätt att ta till sig, men som inte sticker ut allt för mycket. Fansen får det de vill ha och som introduktion till Gamma Ray fungerar den alldeles utmärkt.

Jonas Andersson