Power metal med tyngd
- Zero Illusions ”Oblivion” (Zero Illusions/Sound Pollution)
Det här är tredje skivan av och med göteborgarna i Zero Illusions, och som vanligt betyder kombinationen Göteborg och hårdrock ett bra resultat. Ljudet har rattats av Andy LaRocque (King Diamond, Evergrey med flera) och det har han gjort med den äran, då det är fylligt och gitarrerna är klädsamt vassa.
Att placera ZI i ett passande genrefack är inte helt enkelt, men okej, låt oss säga power metal med tyngd. Men eftersom det intressantaste på en skiva alltid är, eller åtminstone ska vara, själva låtarna så följer här en analys av dessa (i urval):
Ett smaskigt basdominerat intro trollbinder lyssnaren i inledande Alive, som dessutom har en härligt medryckande refräng. Bra val av öppningslåt och en blivande konsertfavorit.
Rise To The Challenge är fartfylld men lyfter aldrig, dessutom är refrängen lite väl enformig.
Den dominerande basen ”återanvänds” i Who You Are, och den här gången i sällskap med ettriga gitarrer och en lite annorlunda versuppbyggnad. Men refrängen är tyvärr inte värst medryckande och uppfyller inte vad den coola versen lovar.
Honesty reparerar ”refrängskadan” då det handlar om en fartfylld låt med en lättsjungen refräng i glad ton. Känns lite som en ”lillebror” till Alive.
Son Of The Devil Dags är en tyngre skapelse, framför allt när det gäller versen. Det är ett grepp som bandet uppenbarligen är förtjusta i och det fungerar bra. Lägg till en originell bridge/refräng som växer för varje lyssning och simsalabim; en av skivans bästa stunder.
Fram till skivans mitt är det glädjande att lyssna på de intressanta – och oftast ganska egna – idéerna, men sedan händer något… Andra halvan är alldeles för seg för sitt eget bästa, och då i synnerhet titelspåret Oblivion och ”balladen” Call of Duty.
Det ska dock sägas att avslutande Enemy Within är ett fartfyllt vitaminpiller som till viss del återställer ordningen, trots att den inte är i klass med skivans bästa låtar.
Hmmm… Jag vill både applådera och inte applådera åt Oblivion… Men nu är jag en sådan person som hellre friar än fäller, så det får bli en betygstrea för det är helt klart värt att kolla upp skivan. Och det känns som ett måste att fortsätta att följa ZI, i och med den potential som de bevisligen har inombords.
Magnus Bergström
