nyaskivor.se

Miss Li ”Dancing the whole way home” (National/BAM)

Har man bara sett Miss Li på tv och hört henne på radio kan man lätt förledas tro att hon är en gladkäck flicka som alltid skrattsjunger och skakar sina lockar. Detta är inte en korrekt bild av Linda Carlsson som hon heter på riktigt. När man lyssnar på och lär känna nya albumet ”Dancing the hole way home” målas en annan bild upp. Visst är Miss Li på några spår både glad och käck, men här finns så mycket mer att upptäcka.

”Dancing the hole way home” låter bitvis lite jazzinspirerad och är hennes femte album efter tre snabba släpp och en samling under åren 2006-2008.

Titellåten ”I heard of a girl” spelas flitigt på radio, den har en hookig beat som känns catchy och glad men där texten är synnerligen mörk. En solklar stjärna på hithimmelen.

Miss Li spelar i huvudsak piano. Eller försöker i alla fall. Hon har en oemotståndligt charmig och säregen stil i sitt klinkande och man rycks lätt med av hennes entusiasm, men i ärlighetens namn låter hon ibland lite som en nybörjare. Jag hörde i en intervju att hon sa att hon egentligen inte kan spela piano, vilket naturligtvis inte stämmer. Miss Li spelar piano men gör det på sitt eget sätt.

Och sjunger gör hon på engelska. Och fast det engelska uttalet varken låter engelskt eller vackert, är det lite som med pianospelet, det är inte perfekt men säreget och charmigt. Och det är Miss Li!

Rösten är varm, känslosam och behaglig. Ibland är den som sagt glad och medryckande, ibland trevande, ibland sorgsen och nästan gråtfärdig vilket harmonierar med musiken eftersom flera av spåren på albumet går en hel del i moll, om än inte bokstavligt.

”Dancing the hole way home” är ett bra album från Miss Li och innehåller flera mycket starka låtar, och även om det också finns mer tveksamma spår är det som helhet mycket bra. Miss Li känns fräsch och fri att låta som hon vill, hon är inte fast i musikaliska handbojor. Om man dessutom bär på den jazziga ådran är det här nog det bästa som släppts på länge.

Svante Carlesjö

Alasdair Roberts ”Spoils” (Drag City/Border)

Det finns mycket gott som har kommit ifrån Skottland. Livets vatten i form av whisky som Talisker, Ardbeg och Glengoyne. Musik i form av Franz Ferdinand, Biffy Clyro och Alasdair Roberts.

Jag tillhör den generationen som kanske ska kallas för youtubepundare. Varje dag sitter jag framför datorn och letar nya fynd och det var på det sättet jag träffade Alasdair Roberts första gången. Alasdair fångade mig direkt men sina melodier och sitt skottska uttal. Alasdair är för bred i sitt musikaliska uttryck för att bara kallas singer/songwriter. Hans karriär startade med att han skickade in ett demo med sitt band Appendix Out och han fick kontrakt direkt. De fick även ett kontrakt av Drag City där Alasdair fortsatt att släppa sina soloskivor. På skivan Spoils är det skotsk folkmusik som anger tonen. Alasdair lyckas att fånga en med känslan att man sitter i Skottland med en god dram i handen. I låten ”So bored was I ( Dark triad)” visar Alasdair hur underbart enkel hans musik är. Med släpiga trummor som skapar ett härligt gung trots att tempot är ganska lågt och allt är enkelt. Underbart helt enkelt. En annan låt som också fångar mig är ”Ned Ludds Rant (for a world rebarbarised)”. Även här är det ett härligt trumspel samtidigt som stråkar, gitarrer skapar ett sorts organiserat kaos. Det enda som sänker betyget är att det blir lite enformigt ibland. Man får känslan av att man hört låtarna tidigare.

Alasdair Roberts har med skivan Spoil skapat en härlig sommarskiva. En skiva som ska spelas i goda vänners lag och med något kallt att dricka. Så se till att köp Spoil och ge er ut och grilla tillsammans med Alasdair Roberts.

Tobias Johansson