nyaskivor.se

Social Distortion ”Hard times and nursery rhymes” (Epitaph/Cosmos)

Mike Ness, sångare, gitarrist och frontfigur i Social Distortion måste vara punkrockens svar på Johnny Cash; en rebell med förkärlek den svaga lilla människans kamp mot samhället på båda sidor om lagens långa arm – vilket gör honom till en personlig favorit i min bok.

Det nya året kunde inte ha börjat på ett bättre sätt. Redan i mitten av januari släpptes ”Hard times and nursery rhymes”, dvs senaste alstret från Social Distortion. Jag tänker nu ta er med på en resa genom den här fenomenala skivans alla låtar. Håll till godo!

Albumet öppnas med låten ”Road Zombie”, vilken är en fenomenal instrumental rockrökare av sällan skådat slag. Perfekt uppstart av skivan. Låtens titel ger en ganska god föraning om hur den låter.

”California (Hustle and Flow)”. Precis som de flesta Social Distortion-låtar står den med fötterna i både blues, rocknroll och punk. En ganska medioker låt om man jämför med många andra på plattan. Den här låten skulle kunna vara en av topplåtarna på ett modernt New York Dolls-album. Jag störtdiggar textraderna ”Lonely eyes and your motorcycle boots/ Tattooed heart and your jet-black hair/ Running ‘round like you don’t care”.

“Gimme the Sweet and Lowdown”. Här går vi ner i tempo något till vad som skulle kunna liknas vid en rockig ballad. En mycket stark låt utan att sticka ut över mängden.

”Diamond in the Rough”. Fullständigt lysande och min absoluta favorit på skivan. På den här låten gör Mike Ness och company det som de gör bäst; vardagsproblem i ett liv vid sidan om.

”Machine Gun Blues”. Första singeln och en rocker om en amerikansk 30-tals gangster. Helt fenomenal och riktig machokänsla över hela låten. Helt förståeligt val av första singel och missa för allt i världen inte den officiella videon till låten. Du hittar den på http://www.youtube.com/watch?v=otZ1SfwbE64 .

”Bakersfield”. Skivans bästa ballad och en av de absoluta topparna på skivan. Hela låten känns lite som en egen liten roadmovie. Alla som någon gång suttit fast i en håla någonstans lär känna igen sig; man är fast där och kärleken är någon helt annanstans. 

”Far Side of Nowhere”. En typisk bilåkar-rocklåt om att lämna allt och bara dra i fullgas till far side of nowhere – medans radion bjuder på underbart sällskap. Kan kännas simpelt men en riktigt bra låt med en äkta feelgoodkänsla.

”Alone and Forsaken”. Titeln säger det mesta om den här rockern som är en skön rocklåt men som inte riktigt når till toppen av skivan.

”Writing On The Wall”. Jag störtdiggar den här grymma balladen om ett sönderbrakande kärleksförhållande. Refrängen börjar med den sköna textraden ”They say if you love someone you gotta let them go”.

”Can’t Take It With You”. Bluesrocker med skön punkrock-arrogans och fenomenala bakgrundssångerskor som påminner om 60-talssoul. Låten handlar om vardagslivet, om att jobba stenhårt för att överleva och att man inte får något för att man gör just detta, för man kan ju ändå inte ta med sig det när man lämnar jordelivet.

”Still Alive”. En medelåldersman sjunger om sina ungdomsår och konstaterar att han fortfarande lever och måste ta samma fighter nu som då. Och att han kommer att fortsätta att kämpa och slåss för att ta sig framåt. En riktigt bra avslutare av en lysande platta.

Vinylversionen har ytterligare två spår som inte går av för hackor och med vinylen följer det med en CD med hela skivan.

Stick nu iväg till närmaste skivhandlare och tjacka den här lysande plattan, sätt dig i solen, lyssna och njut av livet.

Lars Svantesson

Mimikry ”Jag blöder lika mycket som du” EP (Krypton/Sound Pollution)

Mimikry är ett av få band från trallpunkvågen (även om de snarare är ifrån en andra generationens trallpunk) som fortfarande håller måttet. Detta är samtidigt ett band som inför min generation kommer ha svårt att tvätta bort ”På Rymmen”-stämpeln. För er som inte kommer ihåg det så var det någon gång i mitten av 90-talet som sångaren Hjalle och trummisen Heavy var med i TV4:s fredagsunderhållning ”På Rymmen”. I korthet gick programmet ut på att två okända människor skulle åka land och rike runt och försöka hålla sig undan från en kändis som jagade dem. Hjalle och Heavy blev med sin barnslighet något av rikskändisar.

Nu åter till Mimikry och deras senaste släpp – en ytterst trevlig 4-spårs EP, ”Jag blöder lika mycket som du”. EP:n börjar med en låt som delar namn med skivan. Det är EP:ns absoluta höjdpunkt. Det är en självbiografisk låt som skickar tankarna direkt till Lars Winnerbäcks absolut bästa låt ”Söndermarken”. Likheterna är många, men det som är mest bestående är att de båda låtarna är som ett uppbrott mot och samtidigt en kärleksförklaring till den uppväxt som textförfattaren haft.

Andra låten ”Ni får aldrig in mig där” ger mig både Strebers- och Dia Psalma-vibbar. Det är en rockrökare som är mot etablissemanget och ”normalsvenssons”, och samtidigt bär en stark känsla att ta ställning för det anti-normativa. Allt detta i en 3 minuters trallpunklåt. Man kan inte annat än mysa.

Tredje låten ”Nu vill jag hem”, känns lite Iron Maiden-aktig i sin upptakt med ett intro-riff som luktar ”Fear of the Dark”. I övrigt en ganska vemodig punklåt om längtan och saknad. Jag får klara 90-tals känslor, vilket får tolkas hur som helst – men borde tolkas som positivt.

Avslutar EP:n gör ”Jag kommer hem i morgon”, som är en punklåt som känns lika inspirerad av Dia Psalma som av Cornelis Vreeswijk och svensk vistradition. En fin avslutning.

Jag är glatt överraskad av denna grymma EP. Den är perfekt i sin längd och jag saknar egentligen inget. Vill du ha din punk i små doser är detta ett utmärkt val.

Lars Svantesson

New York Dolls ”Dancing Backward in High Heels” (Blast Records/Sound Pollution)

                                    I butik: 18 mars

New York Dolls ses idag, inte minst visuellt, som föregångare till glam, punk, sleaze utan att de själva egentligen fick det stora genombrottet innan bandet splittrades 1975. 2004 återförenades gruppen med originalmedlemmarna David Johansen, Sylvain Sylvain och Arthur Kane (som sedan avled) i sättningen. Nya plattan Dancing Backward in High Heels är det tredje albumet efter återföreningen och en uppvisning i konsten att fortfarande hålla lågan brinnande och kärleken till musiken levande.

Dancing Backward in High Heels är framförallt en hyllning till New York Dolls egna rötter och 60-talsinfluenser inom pop och rock snarare än ett återvändande till bandets föregångspunkrock från tiden i början av 70-talet. En värdig väg att gå. ”Streetcake” är för övrigt årets bästa poplåt, i mina öron.

Lyssna på: ”Streetcake”, ”Fool For Your Baby”, ”You Don’t Have To Cry”

Henric Ahlgren

Dropkick Murphys ”Going out in style” (Cooking Vinyl/Cosmos)

Bostonpunkarna Dropkick Murphys följer upp fjolårets liveplatta med sin sjunde studiofullängdare ”Going Out In Style”. De som hört bandet tidigare kommer känna igen sig i bandets celticinfluerade hardcorepunk, det är precis som tidigare allsångsvänliga slagdängor. På titelspåret, som är skivan starkast, följer man upp i gammal klassisk Dropkick tradition att hylla hemstaden Boston – man hinner med att namedroppa bland annat Bobby Orr (legendarisk hockeyspelare i Boston Bruins).

På låten ”Peg O’ My Heart” får man stor främmande av ingen mindre än chefen han själv Bruce Springsteen. Detta borde vara ett klart och tydligt tecken på att Dropkick Murphys ska ses som väl aktade, med tanke på att Springsteen väljer väl med omsorg vilka band/artister han ska gästa.

Skivan håller precis som på tidigare plattor en jämn och hög kvalitet, men jag är något besviken på att den inte lever upp till mina förväntningar – som i ärlighetens namn har varit väldigt högt ställda.

Lars Svantesson

We Are The Ocean ”Cutting Our Teeth” 2CD re-release (Hassle/Sound Pollution)

Ursäkta, skulle det här vara så intressant att man var tvungen att släppa en deluxeversion med bonusskiva ett halvår efter originalreleasen? Nej, det tycker jag inte. Visserligen är jag väl knappast att räkna som målgruppen för We Are The Oceans tonårsångestladdade skränrock, som mixar skrik med mer ordinär rocksång. Jag har ytterst svårt för denna emo/punk/metal som tenderar till att bli både monoton och intetsägande.

Visst även jag kan tycka att vissa låtar är bra, dock är de lätträknade. Två exempel på bra låtar (och många fler är det tyvärr inte) är ”Confessions” från originalplattan och ”Get out while you can” från bonusskivan.

Det här håller knappt för en skiva och definitivt inte för två fullängdare. Den här skivan är inte för nya lyssnare utan bara för de som redan är insnöade på ”We Are The Ocean”.

Lars Svantesson

Iggy Pop & James Williamson ”Kill City (Restored, Re-Mixed, Remastered)” (Alive Records/Sound Pollution)

                                      Spotify

Efter The Stooges upplösning spelade sångaren James ”Iggy Pop” Osterberg och gitarristen James Williamson in albumet Kill City 1975 som en sorts demo med syftet att skaffa Pop ett skivkontrakt som soloartist. Plattan sjöngs in på helgerna då Pop hade permission från det mentalsjukhus där han genomgick en behandling för heroinmissbruk. Kill City kom dock sedan att släppas först 1977 efter att Pop redan fått soloframgångar med de två David Bowie-producerade albumen The Idiot och Lust For Life.

Detta är en ny remastrad version av Kill City där Pops sång har blivit mer tydlig i ljudbilden och låtar som förut varit fadade nu får klinga ut till sista tonen. Kill City anses av en del som Pops mest underskattade album och värt mer beröm än det fått. Jag kan bara instämma. I de mest briljanta stunderna låter Pop & Williamson här som ett Rolling Stones i högform fastän bättre. Kill City är en pärla som nu fått en välförtjänt putsning.

Lyssna på ”Kill City”, ”Johanna”, ”No Sense of Crime”, ”Lucky Monkeys”.

Henric Ahlgren

Madball ”Empire” (Nuclear Blast/Warner)

                               Spotify

Bandledaren Freddy Cricien & co kan det här med hardcore, så skivbolaget Nuclear Blast har med dessa veteraner (bandet bildades 1988) i stallet breddat repertoaren ytterligare.

Inledningen på Empire är smått fenomenal och betygsmässigt lutar det i det läget åt en stark fyra/svag femma. Men en bit in i skivan är det uppenbart att det blir lite väl mycket av samma vara: korta låtar med riffstarka rytmer och refränger med ”gang vocals”.
Klart starkast lyser fullträffen Con Fuerza, som är en av dom bästa låtar undertecknad hört under året. Men trion Invigorate, Danger Zone och Glory Years är inte långt efter.

Empire har producerats av metalmeriterade Eric Rutan (Hate Eternal) som tidigare har jobbat med exempelvis Cannibal Corpse. Inga fel för ett band med så många skivor bakom sig att låta någon utanför hardcore-familjen sita bakom mixerbordet. Ljudet är tungt och kristallklart, och fördelningen av ljudutrymmet mellan instrumenten och sången är välbalanserad.

För min del gör det inget om nästa Madball-skiva fortsätter i den här stilen, men med färre låtar (för att undvika upprepning).
Det vore inga fel att få uppleva den här energin i en mysig konsertlokal i Sverige 2011…

Magnus Bergström

Stalingrad Cowgirls ”Kiss Your Heart Goodbye” (Warner)

                             Spotify

Den finska pop-punkrock-trion från Finland släppte under året sin andra fullängdare och det tjejerna levererar i Kiss Your Heart Goodbye känns intressant, men ändå inte tillräckligt nytt för att man ska röna någon större framgång.

Men Stalingrad Cowgirls är bra. Bättre än de flesta kvinno-baserade punkrock-grupper som finns på marknaden idag. Man öser på och levererar precis det man kan förvänta sig, vilket också kommer glädja de redan frälsta.

Vad bjuds vi då på i låtväg? ”Bad Luck” är nog den låt som känns intressantast från albumet och även den som känns argast och sticker ut mest. Överlag blir skivan mycket bättre mot slutet, under fyra sista låtarna. ”Fool” känns som en typisk pop-punkrock-hit och är även skivans starkaste spår. ”Bad Luck” och ”Not OK” är av det argare punkslaget och den sista låten ”Ride With Me” är en lugnare avslappnande låt som passar perfekt som avslutning i en annars tempostark låtlista.

Den första halvan av skivan känns absolut inte som den mest genomarbetade samling låtar jag hört, utan står för det mindre intressanta och gamla i repertoaren. Men överlag ett gott jobb med albumet. Bandet ska även ha en eloge för att man lyckats komma på ett av musikhistoriens coolaste namn.

Tobias Blixt

Git Some ”Loose Control” (Alternative Tentacles/Sound Pollution)

                                               Spotify

Bara bedriften att bli utgiven på Jello Biafras kultbolag Alternative Tentacles borde innebära en viss kvalitet. Och som brutal experimentell punkrock håller den en viss nivå. Men tenderar tyvärr att bli tråkig och mest framstå som oväsen. Låtarna glider in i varandra och man hör ingen nämnvärd skillnad mellan dem.

Tyvärr en tråkig release av ett bolag som gett mig så mycket inspirerande alternativ punk genom åren.

Lars Svantesson

Baboon Show ”Punk rock harbour” (National/Border)

                       Spotify

Låt er inte skrämmas av det anspråkslösa och fula skivomslaget, för det här är högklassig partypunk. En partypunk som låter sig inspireras av de flesta av subgenrens inom punken, men jag tycker mig höra en blandning av Ebba Grön, Posion Idea och Hellacopters.

Baboon Shows självdistans och glimten i ögat är betydande och mycket viktigt för att musiken får den själ som den faktiskt har. Barnsligt trallvänliga låtar, se detta faktum som något positivt. Det här alltså 11 låtars rent nöje från början till slut. En av årets bästa plattor helt enkelt!

Lars Svantesson