nyaskivor.se

Rotting Christ ”Aealo” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Grekisk black metal á la Rotting Christ är inte att leka med. Det handlar uteslutande om mörka och mystikfyllda tongångar, oftast förstärkt av en mässande grekisk kör.
Sångaren Sakis Tolis är sig lik och bidrar i allra högsta grad till det typiska Rotting Christ-soundet, som även i övrigt låter som förväntat – något annat hade varit överraskande.
Nya given Aealo är en utmärkt uppföljare till bandets kronjuvel Theogonia, även om den inte riktigt når föregångarens högsta höjder.

Att nämna enstaka låtar utöver andra känns inte riktigt rätt, eftersom Aealo i mina öron är ett stycke musik indelat i kapitel. Men okej då, en låt som sticker ut lite extra på en i övrigt jämnstark skiva är Orders From The Dead, tack vare det rysliga gästspelet av avantgarde-artisten Diamanda Galás vars röst ger lyssnaren kalla kårar längs ryggraden.
Till sist är det bara att konstatera att för den som tycker om bandets nio tidigare skivor är det inget att tveka på: Aealo blir den tionde Rotting Christ-skivan i skivhyllan.

Magnus Bergström

Teddybears ”Devil’s Music” (Epic/Sony)

Eklektikerna i  svenska Teddybears är tillbaka med ett splitternytt album. En gång i tiden var gruppen ett hardcoreband (jag är så pass gammal att jag minns detta), men har gått en ganska lång väg i och med sin nutida blandning av elektronika, klubbmusik, rock, reggae med mera.

På plattan deltar bl.a. internationella storheter som Flaming Lips, B52’s och Cee Lo. Och man kan förstå varför dessa namn vill vara med. För Teddybears är ett helt briljant band som i sina bästa stunder utan problem matchar liknande internationella topprojekt som t.ex. Gorillaz och Timbalands Shock Value-grejor.

Några toppspår: ”Rocket Scientist”, ”Get Mama A House” och ”Crystal Meth Christian”.

Henric Ahlgren

Scorpions ”Sting In The Tail” (RCA/Sony)

Under några år i början av 80-talet var de mina absoluta favoriter. Jag upptäckte dem under den numera legendariska, tv-sända festivalen i Dortmund 1983, då de delade scen med bl a Def Leppard, Iron Maiden, Ozzy och Judas Priest. Jag såg dem i Karlskoga 1984 och minns hur min syster och jag kivades på väg hem därifrån sen om vilken av oss det verkligen var som Rudolf Schenker hade vinkat till. Det var nog till syrran…. Min tid som hard core Scorpions fan sammanföll med bandets storhetstid 1982 – 1985, på ett ungefär.

Nu har de släppt vad som enligt utsago blir den sista studioplattan och ger sig ut på en inte riktigt neverending tour, men väl 3 år och därefter har de lovat lägga av. Stommen Schenker och Meine har vid det laget nått svensk pensionsålder.

Sista skivan Sting in the tail är tyvärr ett knappt värdigt avsked. Det skiner igenom i såväl sound som låtskrivande att de plus producenterna (Micke Nord Andersson och Martin Hansen) försökt nå fram till hur det lät på 80-talet. Voiceboxen får vara med – ja, till och med den! – och redan i förstaspåret. Här finns dock inga riff och refränger i klass med Rock you like a hurricane, No one like you eller Big city nights. Balladerna Lorelei och SLY är på gränsen till patetiska kopior av tidigare åstadkomna alster. Producenterna Nord Andersson och Hansen har även medverkat i låtskrivandet. Så också Fredrik Thomander och Anders Wikström. Stor nordisk anknytning, alltså, vad det nu kan vara värt?

I början av april hamnar skorpionerna på Hollywood Rock Walk. Det kan de vara väl unt – på gamla meriter.

Mats Johansson