En för alla, alla för en
The Doobie Brothers ”Walk This Road” (Rhino/Warner)
Utan att ha någon som helst släktskap med varandra återvänder The Doobie Brothers helt oförhappandes med sitt sextonde album precis som om det skulle vara den mest självklara saken i världen. Det som är en överraskning – och en mycket trevlig sådan – är återkomsten av den legendariska sångaren med den unika rösten Michael McDonald som inte har varit en fullvärdig medlem sedan albumet ”One Step Closer” (1980).
De trofasta medlemmarna Tom Johnston, John McFee och Patrick Simmons har visserligen glatt rullat på under åren däremellan och strukturen här påminner starkt om det utmärkta albumet ”Liberté” från 2021. Då och precis som nu vakar producenten John Shanks’ över bandets exempellösa låtskrivarprocess och olika stilistiska perspektiv. Tankesättet och filosofin som har tjänat The Doobie Brothers så väl i över 50 år av låtskrivande vävs än en gång samman så att deras individuella rytmer och musikaliska kraft blir större än summan av dess delar.
För att få det hela sagt på en gång så öppnar albumet med titelspåret och gästartisten Mavis Staples ser till att förkroppsliga en känsla av hopp och gemenskap, i termer av att söka efter rätt väg framåt. Tröstande musik av det här slaget är gjord för oroliga tider och sammanfattar en återblick på både deras period utan McDonald och de tidiga fem åren med sångaren på 70-talet som markerade deras gyllene era.
De tio spåren erbjuder en mångsidig blandning av rock, blues och folkmusik. Det finns gott om kvalitet här. Patrick Simmons fartfyllda Angels & Mercy klädd i genuin folkrock med äkta katt och råtta-lek och överdubbade el–och akustiska gitarrer väcker stor beundran. På samma nivå ligger hans State Of Grace som är en omtänksam reflekterande ballad där känslan infinner sig av att ibland spela hjälte, ibland spela tokig bara för livet ibland är så obarmhärtigt. Lyriken kan tyckas vara en aning melodramatisk, men låten i sig är desperat gripande.
Även om inte Michael McDonald totalt överskuggar albumet så lägger han solosången på fyra låtar varav Learn To Last och Speed Of Pain speciellt fastnar. Det väcker nämligen minnen från storhetstiden då guldägg som Takin’ it To The Street och It Keeps You Runnin’ värptes. Sångerna är exempel på hans underfundiga stämma och tidlösa klaviatur. Ett eko från det förflutna som mjuklandar utan några som helst besvär.
Ingen skiva verkar fulländad om inte en antydan eller som här; en sång om New Orleans förverkligas. En helt avslappnad hyllning som hittar den där härliga pulsen med ett tight solo som påminner om svunna tider. Det finns också en känsla av eftertanke, särskilt på Lahaina. Den avslutande balladen med vemod långt upp över öronen och titeln efter en stad på Hawaii har Mick Fleetwood på trummor och den hawaiianska ukulele-trollkarlen Jake Shimabukuru som en oväntad twist.
Doobie Brothers gör en imponerande comeback med ”Walk This Road”. Det finns många minnesvärda sånger. Alltifrån rykande rocklåtar till själfulla ballader presenterade i traditionell Doobie-anda. Det känns helt enkelt som en god gammal vän tittar in efter år av saknad vilket gör att man inte kan bli annat än glad.
Thomas Claesson
