Drömmar som förverkligas
Billy Idol ”Dream Into It” (BMG/Universal)
Billy Idol har gjort musik och turnerat världen runt i över 40 år och han visste tidigt att det alldagliga livet inte var något för honom. Rebellisk look, upphöjd näve, nitar på skinnjackan, taggigt blont hår. Med sitt framträdande cementerade han sin image som poppunkrockare, men det var hits som Rebel Yell, Dancing With Myself och White Wedding som gjorde britten känd. Efter elva års uppehåll drömmer han nu sig tillbaka med ”Dream into it”.
Skivan berättar historien om hans resa från uppstudsig punkrockare till MTV-ikon med läderhandskar. Den berör hans största framgångar, krascher, överdoser och motgångar och avslutas med en ärlig reflektion över berömmelsens mörka sida. Det handlar inte bara om vilda tider, utan också om insikten att det är värt att ta sig samman och finnas där för familjen.
En stjärna på ”Walk of Fame” i Los Angeles var verkligen inte att vänta när Billy Idol blev musikaliskt framstående med Generation X i London mitt under 70-talets punkrörelse. Den peroxidblonde affischpojken hade emellertid den rätta instinkten för en karriär och ville annat när han ristade in hit efter hit i radiostationernas spellistor med en mainstream-kompatibel mix av pop och rock.
Precis som det anstår en sann rockstjärna omger sig Idol av färgstarka kvinnor vid sin sida. Avril Lavigne pekar i låten 77 med hela taktpinnen mot tumultartade uppträdanden från förr i tiden. Den avslappnade indiegestalten Alison Mosshart ger det klassiska numret John Wayne ett nytt skimmer och rockstjärnan Joan Jett som vet bättre än någon annan att I Love Rock’n’Roll inte alltid betyder livet på Wildside som här.
Reflektioner som bara en orubblig punkare kan återspegla finns i To Much Fun. Stundtals lekfull, då och då busig, ibland allvarlig rullas den särpräglade självbiografin ut. Som sällskap deltar hans oumbärliga gitarrist Steve Stevens som drar fram solon ur rockärmen som får takbjälken att dallra. People I Love erbjuder en antydan av ånger till de närmaste som har betalat för hans lyckofilosofi för det är frestande att tro eller ens hoppas att han aldrig förändras. I synnerhet inte efter att han hade startat sitt punkrockband.
Han säger sig vara återfödd i I’m Your Hero och även om det finns misstanke till egoism enbart baserat på låtens namn så är sättet han sjunger på återhållsamt. Hans dubbelbottnade röst lovordar rent av att utnyttja utrymmet att existera fritt avskärmat från sitt omtvistade rykte. Avslutande Still Dancing låter som en av hymnerna från förr och får genast mungiporna att dra sig uppåt. Den säkerställer att Billy Idol-andan lever vidare.
Musikaliskt levererar ”Dream Into It” precis det förväntningarna kräver. En blandning av punk, pop och rock som kombinerar gamla och nya influenser. Han har upplevt många självdestruktiva ögonblick, men den obevekliga tron på musik har hållit honom igång. Lite mognare, kanske mindre krigförande, men en absolut avsiktsförklaring som säger att när Billy Idol blir gammal så ska det vara på hans egna villkor.
Thomas Claesson
