Country med stort C
Pug Johnson ”El Cabron” (Break Maiden/Border)
Just nu är det country överallt, speciellt när många nöjesjournalister breder ut sina mediokra ickekunskaper i mellosammanhang. Men ofta är det bara en pop- eller schlagerdänga som har blivit countryfärgad en smula.
Låt oss också slå fast att det inte är country bara för att man bär en Stetsonhatt och ropar ”Ji-haa! mellan verserna.
Vid en fråga vad country är för henne svarade Jill Johnson att det hänger en del på instrumenteringen. Det bör ingå steelgitarr, fiol, banjo i kompet. Den andra byggstenen i country är tre ackord och sanningen.
När det gäller detta album av och med Pug Johnson lever han upp till kravet när det gäller instrument. Han plockar snyggt in både en massa gitarrer, piano, dragspel och blås i sin klassiska country och lånar stilfullt från Buck Owens och andra legendarer som till exempel Doug Sahm.
Pugs röst är lite nasal och slängigt nonchalant, precis som det ska vara i genren. Vidare är det kul och lite extrakt sväng med gumbo, zydecorytmer och blås i flera av låtarna.
Pug Johnson är heller ingen oäven låtskivare på detta genomtrevliga countryalbum som kan klassas som bra just Country med stort C.
Bengt Berglind
