nyaskivor.se

Joe Ely ”Panhandle Rambler” (Rack ’em/Border)

Joe Ely var en av flera in den nya outlawgenerationen i slutet på sjuttiotalet. Townes Van Zandt och Guy Clark var några av de andra. Joe turnerade och hängde en hel del med Clash under deras höjdarår. På Nittiotalet kom Letter from Laredo, ett utmärkt album där Joe förutom en radda bra låtar plockat in ett skönt texmexsound från , – south of the border.
Efter att ha rockat fett, utan att det blev varken rock eller fett, så gav jag upp hoppet om herr Ely.
Men nu är han tillbaks med Panhadle Rambler, med ett välkommet släktskap i soundet från nittiotalet. Inte nog med det. Han sjunger förmodligen bättre än någonsin, så här några år före sin sjuttioårsdag. Speciellt i de sånger som sakta smyger fram, och han får vila på melodin och frasera texten så den känns i hjärteroten. Han har också plockat med sig några medmusikanter från förr.
När steelgitarren viner och dragspelet leker fram melodin i sällskap med Joe Elys nya röst, så skapas en kännsla som är både ödslig och varm på samma gång. Så gillar du den amerikanska rootsmusiken en gnutta, då har du en skön höst i sällskap med Joe Ely och Panhandle Rambler.

Bengt Berglind

Dan Penn and Spooner Oldham ”Complete Duo Live” (Proper/Border) 

Spooner Oldham ”Pot Luck”  (Light In The Attic/Border) 

Två legendariska gentlemän inom populärmusiken. Ja så kan faktiskt titulera Dan Penn och Spooner Oldham men kanske helt okända även för den inbitne musikkonsumenten. Sen om man nämner att de totat ihop soulklassiker som I’m your puppet, Sweet Inspiration och Cry like a baby så kanske en liten klocka ringer i musikmedvetandet. För det mesta har det varit soul- och rockstjärnor som tolkat deras verk, men på dessa två exklusiva återutgivningar hör vi dem själva. Moments… är en duo live inspelning med Spooners karaktäristiska Würlitzerpiano och Dan Penns blue-eyed soulstämma. Det är avskalat, hudnära och så själfullt  som just en sådan här liveinspelning ska vara för att stanna kvar i medvetandet under lång tid.

Spooner Oldhams soloalbum som tydligen varit undangömt sedan 1971 – här sjunger han, spelar piano och orgel, bjuder på en del instrumentalversioner av soulklassiker och egna outgivna låtar. Tillhör du samma musiknördansamling som jag är detta ett album som värmer i höstmörkret på ett musikmänskligt sätt. Dessutom är det musikhistoria även om det i realeasebladet stämplats som gubbrock. Snacka om okunskap !

Bengt Berglind

Arena ’’The Unquiet Sky” (Verglas/Sound Pollution)

Med grandiosa ödesmättade tongångar som för tankarna till ’Also Sprach
Zarathustra’ inleds Arenas 20 års jubilerande album. När man har för avsikt att
hitta det lilla extra var skall man då leta om inte bland de klassiska
mästerverken? Då finns det i alla fall en chans att överträffa sig själv.

Albumet är inspirerat av spöknovellen ’Casting The Runes’ av M.R. James vilket
ger sig uttryck i de oförutsägbara sekvenserna som håller lyssnaren fängslad
från början till slut. Arrangemangen, den mörka atmosfären och sångaren Paul
Manzis förmåga att gestalta uppförandet med drama och patos gör att själva
kärnan i bandets utstrålning är obestridlig. Clive Nolan (keyboards) och Mick
Pointer (trummor) har skapat ett mäktigt album med alla de väsentliga
grunddragen från tidigare utgåvor i kombination nya djärva infallsvinklar.

Den otroligt vackert komponerade ’How Did It Come To This?’ är skivans absoluta
höjdpunkt som dessutom förstärks med John Mitchells bedövande gitarr. Vackrare
än så blir det inte. Betydligt tuffare takter äger rum när ’The Bishop Of
Lufford’ träder fram. I hans sällskap sitter en ale (alltför) bra. Den
framåtsträvande rockinfluerade kortegen fortsätter i ’Time Runs Out’ som
definitivt bör locka nya fans till arenan.

Så många lovord, så mycket glädje, så mycket känslor, men ändå når inte ’The
Unquiet Sky’ riktigt ända fram till dess föregångares dignitet, som med sin
tonföljd sitter djupt i det inre medvetandet.

Sedan 2011 har Arenas studioalbum -’The Seventh Degree Of Separation’-
tjänstgjort som referensskiva vid de tillfällen jag bedömt utövare av den neo-
progressiva konstarten. Det albumet är fortfarande oöverträffat och jag frågade
mig då: Hur skall någon kunna förbättra något som de inte vet vad det är? Den
frågan – liksom universums uppkomst och konsten att förstå en kvinnas sinne – är
fortfarande obesvarad.

Thomas Claesson

Jason Isbell ”Something more than free” (Southeastern/Border)

Jason Isbell som tidigare var en framträdande medlem i Drive By Truckers fortsätter att imponera med sin solokarriär. Först med bandet Jason Isbell 400 Unit och så hans solodebut, förra årets Southeastern. Färska albumet Something More Than Free är om möjligt ännu bättre.
Först och främst genom en gedigen melodikänsla albumet igenom. Hans röst klarar av ballader och de mer rockinfluerade låtarna som Paletto Rose och 24 Frames. Men allra bäst blir det när rösten får flyta ovanpå ett lättinfluerat countrysväng i mediumtempo. Då befinner den sig i det rätta elementet och blir både varm, mjuk och uttryckfull. The Life You Chose, How to Forget och If It Takes a Lifetime är bra exempel på detta. Å andra sidan kan vi nästan plocka vilken låt som helst på detta genomarbetade album.
Naturligtvis ska även medmusikanterna ha ett stort fång rosor för sin medverkan, där de hela tiden finns med och bäddar för Jason Isbelles utsökta americanaalster. För den som gillar bra texter är detta en liten guldgruva med små underbara oneliners.
En femma var det. En femma utan tvekan.

Bengt Berglind

Richard Thompson ”Still” (Proper/Border)

Lika bra att få det sagt från början. Denna recension skrivs av ett stort fan till Richard Thompson och hans musik. Detta förhållande startade redan under hans Fairport Conventionperiod och pågår fortfarande.
Hans aktuella album Still inspelat under nio dagar i Jeff Tweedys studio med nämnda Jeff vid producentbordet är ett relativet öppet och lätthanterligt Thompsonalbum. På ett helt annat sätt än tidigare Electric och Dream Attic.
Detta lätta musikaliska handlaget och anslaget bidrar till att Still är ett album som är trevligt att lyssna igenom, det finns inga djupa dalar, men heller inga höga toppar. Inga Thompsonklassiker som senare dyker upp på andra artisters album. Skulle isåfall vara balladen Were’s your heart. Positivt är dock att det dyker upp engelska folkmusikinfluenser här och där, som i inledande She could resist a winding road. I Guitar Heroes leker och hyllar Richard sin ungdoms gitarrhjältar i små korta gitarrinpassningar. De andra spåren är hyfsade Thompsonlåtar, inte mer.
Det som återigen gör detta album lyssningsvärt under sommaren och kanske längre är Richards egenartade gitarrspel. Han har en egen musikalisk ton i spelet vare sig det är komp eller solo, elektriskt eller akustiskt vilket alltid är hörvärt på alla sätt. Gitarrliret får tre av den fyra du finner ovan. Jag är fortfarande ett fan.

Bengt Berglind

Tracey Thorn ”Songs from the Falling” (Strange feel/Border)

Tracey Thorn är en av mina kvinnliga engelska favoritröster inom popmusiken. Från början femtio procent av framgångsrika duon Everything But the Girl, tillsammans med den andra femtioprocentaren, Ben Watt.

Songs from the Falling är ett soundtrack till filmen med samma namn. Det är också ett mycket kort soundtrack. Åtta korta melodier från en och en halv minut upp till den klassiska poplåttiden tre minuter. Alla dessa musikaliska filmögonblick bär Tracey Thorns signatur genom hennes sätt att skriva musik och hennes lite sträva sätt att sjunga. Men det är naturligtvis underbart om du gillar Tracey Thorn vilket du nu förstår att jag gör. Det är heller inte några stora arrangemang utan behagligt avskalat.
Har du inte lyssnat in dig på Tracey så rekommenderas hennes så kallade julalbum Tinsel and Lights, eller vad som helst med Everthing But the Girl. Hon har också skrivit en av de bättre böckerna om popmusik i Bedsit Disco Queen: How I grew up and tried to be a pop star.

Bengt Berglind

Chris Stamey ”Euphoria” (Yeproc/Border)

Med ett stort P som i POP är Chris Stamey tillbaks med ett nytt album fyllt med melodiös gitarrbaserad musik. Han har lirat ungefär samma typ av popmusik som han gjorde i dB´s under tidigt åttiotal, då ofta tillsammans med Peter Holsapple. Han har också turnerat med en senare version av kritikerfavoriterna Big Star.
På nya Euphoria låter han popmusikens historia läcka fram i sina melodier och arrangemang. Det låter lite Lennon–McCartney-RayDavies-Zombies överallt. Inte alls så det stör på något sätt, man bara nickar igenstämmande och håller med. Man gör det för att Chris Stameys melodisnickeri är godis in i varje liten detalj och så kärleksfullt gjort.
Make of your mind, Awake in the world är direkt vanebildande i sin popform, balladen You are so beautiful är en kärlerksfull låtstöld som säkert skulle kunna användas vid bröllop eller sjungas utanför en kärestas fönster med framgång.
I längden blir det lite för lättviktigt men å andra sidan är det väl det som är meningen med popmusiken. Snyggt och smart är det i alla fall.

Bengt Berglind

Emmy Sophie ”Inte som förut” (Border)

Trots att jag lyssnat igenom den här sju låtars cd’n ganska många gånger nu så har jag svårt att hitta en musikalisk röd tråd. Stilarna mellan låtarna skiljer sig stort – jag hör vispop, rock, ballader, blues och dessutom på två språk (svenska och engelska). Jag vet inte om Emmy hittat sin musikaliska stil än eller om syftet är att visa att hon behärskar flera olika. Hursomhelst så blir intrycket knepigt när det är en sån salig blandning.

Flera av låtarna påminner ganska mycket om Martin Stenmark, både på sättet att sjunga och textmässigt. Det mesta går mig förbi utan att ge nåt bestående intryck, men refrängen på ”Vilse” samt låten ”Hon står på tå” är små mästerverk och just i den sistnämnda så återkommer Stenmarkkänslan pga textens innehåll med ett intressant, mellanmänskligt och vackert budskap och sättet att sjunga ut orden på. Jag rekommenderar intresserade att lyssna på just den låten för att se vilket intryck Ni får.

Jag måste ta hänsyn till att detta är Emmys debutskiva och hoppas på en tydligare musikalisk profil nästa gång. Vilken stil spelar egentligen ingen roll, för det blir nog bra vilken väg hon än väljer. Men bara en väg annars riskerar hon att åka av.

Johan Jansson

Malcolm Holcombe ”The RCA Sessions” (Gypsy Eyes/Border)

En  för mig totalt okänd amerikansk singer/songwriter som sammanfattar sin tio album långa musikkarriär. Ett välbeprövat koncept som till exempel Kris Kristofferson provat på med framgång i The Austin Sessions för några år sedan.

Här har Malcolm plockat ut sexton låtar som han tydligen anser ge oss en bra bild av honom som låtskrivare och artist. Med åren har den gode Malcolm frestat på sina stämband så rösten är småhes och skrovlig av turnélivets vedermödor och kanske en och annan whisky. Han påminner stundtals om den nutida John Prine. Men rösten passar bra in i melodisammanhanget och är skönt tillbakalutad. Det svaga är materialet som visserligen är habilt men det är svårt att få en meloldislinga som stannar kvar och som man nynnar på nästa dag eller på cykelturen.

Det som lyfter detta album över medelmåttans nivå är Malcom Holcombes medmusikanter i RCA-studion i Nashville. Det liras och musiceras med en sådan stil och känsla av Jered Tyler, Tammy Rogers och de andra att det är en skön fröjd att sugas med i deras osvikliga hantverk. Att lira som ett proffs är en utsliten klyscha i mer än ett sammanhang. Här är det ren och skär verklighet. Det är bara att lyssna.

Bengt Berglind

Royal Southern Brotherhood ”Don’t Look Back” (Ruf/Border)  
Banditos ”Banditos” (Bloodshot/Border) 

Det många av oss kallar sydstatsrock har alltid legat bra till i mina öron sedan Allman Brothers och Lynyrd Skynyrds storhetsdagar. Än i dag dyker det upp band som hakat på sydstatståget och håller ångan uppe.
RSB har kommit till sitt tredje album och i och med detta har de bytt ut sina två gitarrister. Detta påverkar inte gruppens sound som fortfarande har bluesen, funken och rockmusiken som sina tre stabila grundstenar. Första delen av Don’t Look Back bygger tryggt på denna grund , även om titellåten smyger in en banjo och lättar upp den rocktyngda ljudbilden. Bandet borde vara en utmärkt liveakt och lär dyka upp på Sweden Rock senare i år.
I den senare delen av detta album händer något som gör att det hela lyfter ett par pinnhål och kanske lämnar sydstatsfåran men inte svänget i musiken.
Jag stannar gärna upp och lyssnar på balladen Better Half med snygga stämmor, Santanainfluerade Pezi, blåstyngda They Don’t Make…, lättflytande Come Hell… och avslutande tillbakalutade Anchor Me. En starkt bidragande orsak är Cyril Nevilles vokala förmåga. I hans röst finns känslan, traditionen och viljan. Sedan är RSB ett band, sammansvetsat, habilt och genuint.

Detsamma kan man inte säga om ungtupparna i Banditos, som på omslaget till sitt debutalbum ser ut som ett reklaminslag för hela sydstatsrockeran. Här finns inte bleusen och soulen som grundstenar, utan Banditos flörtar mer med ingredienser från countryn, banjo bl a. På en bar eller sylta en helgkväll skulle säkert detta band förhöja stämningen för stunden. Men i mina öron skramlar det lite tomt när de rockar loss. Får de lite mer rutin och ett par hundra gigs innanför stetsonhatten så kanske de på sikt kan närma sig Royal Southern Brotherhoods tyngd och klass.

Bengt Berglind