Samtidigt som de första svaga solstrålarna påminner om något som kan kallas vårkänslor släpper engelska countryrockbandet Hanging Stars albumet On The Golden Shore.
Tidigare album har enbart skymtat förbi i både media och örongångar. Men denna gång har de fått till det på alla håll och kanter. Det är absolut ingen revolution inom sin genre men är så snyggt sammanhållet i melodier, arrangemang och framförande.
Bandet har lånat in lite cosmic country som bland annat Beackwood Sparks har ägnat sig åt. Det vill säga att man bäddar in låtarna med hjälp av steelgitarr och en uppsjö av elektronik som jag inte ens kan gissa namnet på. I bland kan detta helt enkelt sluka både låt och melodi men här hjälper det till att försköna och lyfta det på ett positivt sätt.
Men för den skull glömmer inte bandet bort de traditionella instrumenten som innefattar snygga pianopålägg och lite banjo.
För att nu On The Golden Shore ska få sin femma så hänger det på att sångstämmor och andra vokala inslag håller en mycket hög nivå.
Musikbranchen är snurrig. Varför ger man ut denna liveplatta med Jason Isbell nu? Året var 2012 då denna hans första livealbum spelades in i hemstaten Alabama under en lång turné tillsammans med bandet 400 Unit. Detta är alltså en re-release.
Nu är inte vi Jason Isbell-vänner speciellt ledsna över att åter få ta del av vilket fint samspel Jason Isbell och hans band bjuder på.
Den här bevisats tidigare från albumet Live at Ryman som kom 2018.
Däremot var inte hans senaste album från förra året vad jag hade hoppats på. Hans texter var skarpare och bättre än tidigare men musikaliskt var det lite stelt och stabbigt. Det saknades bra melodislingor.
Här låter det mer rätt och riktigt, som det ska vara. Även om det var några år sedan. Kanske är så det så att liveartisten Jason höjer sig ett eller flera snäpp. Här sjunger han med pondus, bra och uttrycksfullt albumet igenom.
Dessutom är låtmaterialet väl så bra. Bandet 400 unit är täta som ett finmaskigt myggnät och dessutom förstärkta med en liten blåssektion.
Förutom bra tolkningar av hans egna låtar som Deceration Day, Alabama Pines och Danko/Manuel finns en skön version av Candi Staitons Heart on the the String och den avslutande sköna versionen av Neil Youngs Like a Hurricane.
Andra bra album av och med Jason Isbell är Nashville Sound och Reunions.
Ny musik från ett band som bildades 2001 och har en lång radda album bakom sig. Deras musik är en mix av soul, funk, blues och rock som vi ofta kopplar samman med södra USA, där Mississippideltat kommer samman i trakterna av New Orleans.
På tidigare album som Country Ghetto och Georgia Warhorse har det varit den lilla väl sammansvetsade gruppen som har dominerat ljudbilden, ibland förstärkt med lite blås, med ett skönt groove.
På nya releasen är det en ny bredare ljudbild som lanseras. Så även om det i grunden är musik som andas soul och funk, så tillkommer det ofta stora körer och blåssektioner.
Sen finns här även en del ganska slätstrukna ballader som drar ner helhetsintrycket.
Det som räddar albumet i viss mån är Siminole Wind, för det är en vacker och bra låt inbäddad i både kör och blås med en bra melodikänsla. Utöver den kan nämnas On the Breeze, bluesballaden Starry Night och småtrevliga Rooster.
De tidigare albumen rekommenderas före denna nya utgåva.
Blue Öyster Cult dammsuger sitt förflutna och återkallar en samling outgivna låtar som inte fick se dagens ljus när det begav sig mellan åren 1978 till 1983. Även en udda fågel från 2016 (If I Fell) släpps nu fri. Samtliga spelades in i hopp om att de en gång skulle bli kommersiellt användbara när ingenting annat fanns tillhanda.
Så istället för en värdig uppföljare till den fenomenala The Symbol Remains (2020) blev det en arkeologisk utgrävning i hopp om att hitta oslipade ädelstenar. Det som erbjuds är en AI-assisterad samling låtar analogt flerspårsinspelade på rullband för decennier sedan. Vända och vridna i mixerstudio under överinseende av originalmedlemmarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser.
Det kan jämföras med deras i mina ögon mest aktade skivsläpp under samma tidsepok. Nämligen Cultosaurus Erectus och Fire Of Unknown Origin som genom den brittiska demonproducenten Martin Birch (Deep Purple/ Black Sabbath) rattades till tunga gitarrdrivna rockmonster med skräckinjagande framtoning.
Hur som helst bryter Late Night Street Fight tystnaden med ett slags rullande boggierock som med stämsång och tung basgång fungerar anständigt. Harmonierna fortsätter i Cherry men nu med rock n’ roll som kunde varit hämtad från baksätet i en Chevrolet Impala ytterligare tjugo år tillbaks i tiden. Det frikostiga hoandet förstärker känslan av regummerade däck.
De gamla takterna visar sig till viss del i So Supernatural när de astrofysiska starkt grubblande impulserna gör sig hörda bland skuggorna i dunklet. En ihållande gitarrton banar väg för Gun som i skydd av mörkret rockar vidare med bara upptempo i tanken. Ett exempel på bandets förkrigshistoria så gott som något.
Sen har vi då en räcka med covers. We Gotta Get Out of This Place av The Animals fungerar under alla omständigheter. Jag ger dem det. The MC5:s klassiker Kick Out The Jams är bara för de mest inbitna fansen. Under avdelningen för utdöende arter återfinns slutligen Beatles vaggvisa If I Fell som i ärlighetens namn känns helt malplacerad och dessutom låter mycket bättre med John Lennon på sång eftersom tonerna ligger utanför Eric Blooms räckvidd.
Ghost Stories ger inte Blue Öyster Cult full rättvisa eftersom den evigt brinnande lågan fladdrar betänkligt vilket på sina håll leder till en något besvärlig lyssning. Mixen låter ihålig med gitarrer som är nedtonade och inte ger så mycket intryck. Skivan återerövrar knappast bandets omisskännliga magi och som instegsskiva för nyblivna fans är den helt missvisande. Gör dig själv en tjänst och vänd blicken istället mot deras 70-och tidiga 80-talssläpp då Godzilla satte ner foten. Det är här de äkta pärlorna finns.
Det överdimensionerade tåget Big Big Train fortsätter att rulla trots ideliga personalskiftningar. Multiinstrumentalisten (tangenter, gitarr, bas) Gregory Spawton har trots det, som den enda konstanta medlemmen och främsta låtskrivaren lyckats att hålla ihop det illustra bandet ända sedan 1990. Den långa resan har varit kantad av ett antal enastående album som markant har berikat den progressiva marknaden.
Bara sitt lugnt i kupénnär medryckande melodier passerar hand i hand behäftade med krångliga, men aldrig alltför komplicerade passager vilket gör denna underbara genreplatta till en riktig lyssningsupplevelse. Till de som har löst biljetten förevisas alla aspekter av symfonisk rock med igenkänningstecken från 70-talets Genesis och laddat med några stötar från Van Der Graaf Generator.
Omedelbart inträffar stunder av genuin ljuvlighet när Light Left In The Day sprider sitt ljus. Det börjar väldigt bräckligt med några rader sång och en akustisk gitarr, men får snabbt volym och dynamik. En genomtänkt ouvertyr som i sin skepnad introducerar de olika musikaliska teman som komma skall på albumet.
Via en sömlös övergång åskådliggörs den utsökta Oblivion som i sin förgätenhet är ett mästerverk av ren harmoni. En superb drömsk mittsektion med tung gitarr avslutas med några pigga rytmer. Lyriken har på de åtta spåren genomgående en mer personlig touch, vilket exemplifieras av det utanförskap som uttrycks här.
Beneath The Masts som stretchar ut i 17 minuter och 26 sekunder övergår framgångsrikt från mild, pianostyrd introduktion till hänförande klimax via en serie svindlande instrumentala avsnitt, några av dem nästan våldsamma. Tidsåtgången för den självbeskådande livshistorien är ett bevis på att en progressiv låt aldrig är för lång. Den är heller inte för kort. Den är precis så lång som den är menad att vara
Alberto Bravins komplexa vokalharmonierna förblir närvarande genom hela Miramare som är en berättelse om ett slott strax norr om Trieste som fungerade som tillflyktsort för Habsburgdynastin. Clare Lindleys violin får blicken att vända sig mot Kansas och lägger man örat mot marken hörs tydligt det ödesmättade kärleksdramat som utspelar sig i musiken.
The Likes Of Us är en milstolpe inom progressiv rockmusik med alla välkända egenskaper närvarande. Bevittna betydande tempo – och stämningsförändringar, soloinsatser av alla, robusta och ömtåliga partier, himmelsk sång, kort sagt en minisvit av det renaste källvattnet. Ett album som kräver din uppmärksamhet, men som i gengäld ger tusenfalt åter.
Willi Carlisle är en historieberättare som använder musiken för att berätta vad han har på hjärtat från Dagens USA. Denna gång är det inte mörk våt asfalt, skumma klubbar och det urbana livet som skildras.
Istället är det ur ett mer lantligt perspektiv med historier om den lilla människan i kolgruvor, bondgårdar där hönsen kacklar och arbetet pågår från morgon till kväll och är den enda tillfredsställelsen i livet.
Här finns också en del mer morbida historier som är drogrelaterade och där saker och ting går bokstavligen åt skogen.
Willi Carlisle är en folksångare i Woodie Guthries fotspår även om det funnits fler som har försökt sig på att leva upp till den berättarnivån.
På hans tredje album Critterland vill Willi berätta så mycket det bara går. Det gör han med råge, och glömmer ibland bort melodikänslan. Därför blir lite för ordrikt. Det är svårt att ta in alla texter men några låtar i taget fungerar bra.
Musikerna runt Willi är få. Det kan vara en ensam fiol, steelgitarr eller dragspel. Albumet avslutas med en spoken word på sju minuter. Willi Carlisle har så mycket att berätta att det nästan väller över och blir lite svårhanterligt för den som lyssnar.
Men en trevlig ny bekantskap är det, därom råder inget tvivel.
Bara på den sista veckan har jag stött på flera för mig okända svenska artister som har överraskat med sin musik. En musik som lever ett rikt och fullödigt liv långt från den strömningsmättade så kallade marknaden. En marknad där allt räknas i antalet strömningar och i många fall inte i kvalité eller att man lyssnat färdigt på låten som är tre minuter.
I skivbolagets utskick kallas Svante Sjöbloms musik för blues. Vilket det absolut inte är. Musiken på albumet Telling Lies har sina rötter i den amerikanska folkmusiken, där man tidigare har hittat John Prine, Kris Kristoffeson eller Townes VanZandt.
Man kan även skönja det nordiska vemodet i Svantes musik. Detta kommer främst fram när han sjunger med enbart sin gitarr. I övrigt är albumet fullt av bra melodier och luftiga arrangemang med blås.
Down by the river som inte är en version på Neil Youngs episka låt utan en en lite småtung lätt funkig historia med trombonsolo.
Svante Sjöbloms skiva är en mycket trevlig bekantskap som du gärna kan kolla in på Soundcloud.
Foghat var som bekant känt som ett boogierockband med glansdagar på 70-talet. Som så ofta när det gäller band som har överlevt sig själva i över ett halvt sekel så återstår endast en medlem kvar sedan det begav sig. I det här fallet är det trummisen Roger Earl som klockar in på sina modiga 77 år. Så vad har vi att vänta av bandet – som till mångas förvåning, inte minst deras egen fortfarande är vid liv – i det mycket märkliga året 2023?
Tja, den som suktar efter bandets karakteristiska boogierock går bet och får söka sig tillbaks i tiden och finna tröst i någon av de utmärkta liveskivorna som t.ex live II där titlar som Drivin’ Wheel och I Just Wanna Make Love To You uppfyller de önskemålen. På den nya skivan tar kvartetten ett mer lugnt och lättsamt grepp. Förvisso finns det traditionell amerikansk rock inbakat på en del av spåren, men det singlar mest iväg med blues, covers och rentav country.
Mycket av det nya materialet är skrivet av Kim Simmonds (Savoy Brown) salig i åminnelse och kanske just därför hålls skutan på rätt köl. Inledande She’s A Little Bit Of Everything är den första ut i den skaran och här trippas det iväg på ett lätt och trivsamt sätt som föregriper hela albumets avslappnade stämning.
En elektrifierad version av Elvis Presleys Mean Woman Blues, med ett ursprug frän 1957, är den första covern ut. Kingen må vara förebilden och den elaka kvinnan är fortfarande lika elak även om arrangemanget gjorts om för att passa Foghats intuitioner med riviga gitarrer och Scott Holts raspiga röst som går i bräschen.
En roadtrip är aldrig fel och med Drivin’ On så barkar det iväg i äkta ZZ Top-anda på de spikraka vägarna till synes utan slut. Det här är det närmaste ursprunget det går att komma vilket är en klen tröst i det stora hela. Om det hade varit lite mer av den här varan så hade solens uppgång över prärien lyst betydligt starkare.
När den egna skaparandan tryter så finns alltid bluesen att ta till hands och när ändå blicken är riktad mot 50-talet, så är Willie Dixons Let Me Love You Baby ett klart ämne att bearbeta. Drivande trummor, kraftfull sång och ylande gitarr ger utförandet extra stuns. Howlin’ Wolfs How Many More Years faller in under samma parasoll, men här har den pulserande takten en elegantare utformning.
Drömmen om Hank Williams är påtaglig i Wish I’d Been There för här åker cowboyhattarna på och Foghat klampar ut i hagen där ingenting annat än country finns. När väl det har sjunkit in så blir det filosofiska reflektioner över våra livs övergående natur i TimeSlips Away. Föreställningen avslutas med en version av Chuck Berrys Promise Land vilket är en traditionell amerikansk folksång som här åskådliggörs med en stadig rytm av jitterbug.
Som var och en förstår vid det här laget så ger albumet ett tamt energiskt intryck i förhållande till vad som kunde ha blivit fallet. Det egna materialet är tunt och den allmänt hållna tvehågsenheten faller inte i god jord. Historien har visat att Foghat hade bra snurr på saker och ting förr i tiden. Nu är virvelvindsrocken precis som bortblåst.
Lyckliga var de själarna som fick uppleva Paul Rodgers på Isle Of Wight-festivalen sommaren 1970 då han tillsammans med sin grupp Free förkunnade All Right Now. Sedan dess har han genom åren skämt bort oss med guldkantad klassisk rock där i första hand Bad Company har tillfört en otalig mängd av minnesvärda stunder.
Middlesbrough är inte känt för mycket förutom möjligen att en och annan kalenderbitare har noterat att de har ett fotbollslag på den nedre halvan av Championship. Desto större tilldragelse är det att rocklegenden Rodgers föddes här 1949 och nu långt in på sin solokarriär tillhandahåller ett av få album med nytt material.
Rodgers är sedan lång tid bosatt i British Columbia, Kanada där han har funnit sinnesro med sin fru Cynthia som också har producerat skivan tillsammans med Bob Rock. Albumet utgörs av traditionella åtta låtar som mer framhäver en av bluesrockens äldre statsmän snarare än den vilda långhåriga ungdomen som först skapade berömmelse.
Midnight Rose gör sitt bästa för att tillfredsställa inbitna Bad Company-fans. De inledande Coming Home och Photo Shooter visar på två sidor av samma mynt. Båda får omedelbar sympati tack vare sina drivande gitarrer och stora svällande rytmer med hög intensitet samt en sångare som inte nöjer sig med att sitta i en gungstol på verandan.
Det amerikanska inflytandet med blues, soul och rock n’ roll i spetsen har tydligt satt sina spår i några av låtarna. Living It Upär först ut i den skaran och då flödar den kaxiga sångrösten med oinskränkt fullmakt. Som god företrädare återfinns också den underbart avslappnade Highway Robber som utstrålar atmosfären av en artist som är glad och tillfreds med sin lott.
Den lekfulla Dance In The Sun virvlar iväg med en flamencoljudande gitarr i sällskap. Uppsluppen och lättsam i sin utformning med mycket positivt tänkande som inte skänker annat än bra vibrationer. Avslutande Melting lär få många lyssnare att smälta som smör i en het stekpanna. I alla fall befinner jag mig i det stadiet för de gnistor av idéer som utvecklas här återger en skön värme.
Paul Rodgers fortsätter att vandra på sin eriksgata med ett strålande resultat i sin kappsäck. Den glädje som återfinns här har en smittsam effekt och striktast möjliga beskrivning är att Paul Rodgers har all anledning att vara nöjd då han är vokalt oöverträffad och kommer alltid att vara den sångare som andra aldrig kommer att vara.
Får man verkligen göra så här; är vad som helst tillåtet i musiksvängen idag? Svaret är enkelt. Javisst ! ! När det låter så här skönt och avslappnat i baktakt är det tillåtet med råge. Det bevisar även att om musiken är välgjord från grunden går det att ändra den, göra tolkningar eller covers i sommardags reaggetakt. Dessutom är albumet välproducerat .
Grundbulten i detta samlingsalbum är David Bowies klassiska ”The rise and fall of Ziggy Stardust” från början på sjuttiotalet med en radda av låtar med minnesvärda melodier och då med Bowies säregna sköna röst.
Five Years – Steel Pulse, Soul Love -Mortimer, Starman – Max priest, Marcy Gray – Rock`roll Suicide eller All the young dudes – Kirsty Rock. Detta samlingsalbum avlutas med några dubversioner som kan vara kul ibland.
Sommarens soundtrack kommer att gå i baktakt. Hoppas nu ni är flera som kommer att upptäcka och uppskatta denna tillbakalutade Bowiehyllning.
