nyaskivor.se

Pavlov’s Dog ”Wonderlust” (Ruf/Border)

Ibland räcker två unika album från 70-talet för att göra ett band oförglömligt. Ibland är det den exceptionella stilen som definierar bandets musik som gör dem oförglömliga. Båda faktorerna sammanfaller med det amerikanska bandet Pavlov’s Dog. Över 50 år efter bildandet i St. Louis visar bandet nu att ingenting är förgängligt. Wonderlust är ett mycket idérikt verk med låtar byggda på begåvning, förstklassigt musikaliskt kunnande och en osviklig känsla för drama som har präglat bandets sound genom åren.

Elva låtar, spridda över två vinylsidor, visar att Pavlov’s Dog fortfarande lever och frodas i högsta välmående. Den oförlikneliga blandningen av rock, klassisk musik och folkmusik är intakt och framåtsträvande. Sångaren David Surkamp med sin omisskännliga falsettröst och hans pålitliga team levererar ett album som inte bara hedrar bandets rötter med många välbekanta stilelement utan även fångar den kreativa energin i nutiden.

Redan vid första lyssningen är det stora djupet, mognaden och visionen påtaglig. Vissa låtar, som öppningslåten Anyway There’s Snow framhäver Abbie Steilings vackra fiol som lyser med stor dramatik. Stilfull folkrock möter amerikansk rock med massor av patos. Jet Black Cadillac förlitar sig på gitarrpop med en rockig attityd, skarpsynt och medryckande. En liten stämningshöjare som tar oss förbi pittoreska landskap fulla av intensiv livsglädje.

Mona visar upp en upphetsande, gungande klangfärg, omgiven av en varm, ärlig och jordnära atmosfär. Rytmen driver på och träffar mitt i prick. Den schatterade Another Blood Moon fylld av stråkar är ytterligare ett exempel på bandets kännetecknande musikaliska melankoli. På ett album fullt av gripande sångframträdanden når Surkamp utan tvekan sin kulmen här vilket lämnar ett minne åt det vemodiga hållet.

Collingwood Hotel avrundar första sidan med mellantemporock, handfast men känslomässigt tät utan några onödiga krusiduller. Det intensiva pianot frambringar en romantisk känsla som pendlar mellan äventyr och längtan. Den fräcka charmen i Solid Water, Liquid Sky ger sig till känna i en avslappnad, lättsam stil med tydliga bluesrötter i sitt följe.

Den i sådana här sammanhang ovanligt saftiga Can’t Stop The Hurt lämnar ingen pardon. Ett överraskande inslag som visar prov på en exceptionellt för att inte säga gripande, sprakande och tillspetsad rock. Det obligatoriska samtalet med Sigried verkställs i Calling Sigfried. Inte ett ord sägs, men tråden tas upp med instrumentalt uttalade och expansiva jazzinfluenser. Här visar bandet upp sin fulla virtuositet.

De tre sista låtarna erbjuder allt ett progfan kan önska sig avseende tempoväxlingar, vidsträckta gitarrriff och livfulla keyboardpassager i all sin prakt. I Told You So till en början är inte att förakta utan snarare delikat och målmedveten med orgelspel och gitarrsolo (David Surkamp) av den högre skolan. Canadian Rain faller in med storslagna pianoaccord innan den fullbordas med ett förbluffande basgitarrsolo (Rick Steiling) som kan få den mest tillbakalutade att spetsa öronen. I Wait For You avslutar, kort och sött, men hemtrevligt. David Surkamps röst smälter samman med fiolen i ett sista, ljuvligt avsked.

Thomas Claesson

The Third Mind ’’Right Now!” (Yep roc/Border)

Begreppet ”supergrupp” är förmodligen ett ganska utslitet begrepp inom musiksvängen dessa dagar. Ursprungligen lär begreppet har myntats när Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Barker gick samman och bildade Cream under senare delen av sextiotalet.

The Third Mind består av fem musiker och sångare som kanske inte får de stora rubrikerna. I gruppen ingår bland annat Jesse Sykes, som har en röst som gör att man lyssnar lite extra. Dave Alvin är en gitarrist och sångare med ett högt anseende. Tillsammans med tre andra studiomusiker har dom producerat ett mycket bra album. Deras tredje vad jag vet.

På albumet ”Right Now” samlas folkmusik med tidig blues och till och med en jazzpärla som ”Creator have a masterplan” av Pharaoh Sanders och Leon Thomas.

Från folkmusikens lite dammiga men välfyllda förråd lyfter gruppen fram ”Rino Nevada” av syskonen Farina, Darkness, Darkness av Jesse Colin Young.

Pretty Polly och Shake Sugeree har en stark folkmusikprägel och har tolkats på många sätt.

Samtliga låtar får en ny välanpassad musikalisk kostym, mycket på grund av Jesse Sykes lite säregna röst och Dave Alvins gitarrspel.

Låt oss inte glömma bort den trio musiker av studioveteraner som ser till att detta är ett album som sitter ihop som en en formsydd handske.

Ett album som vi kan spela många gånger under hösten ”Right Now !”.

….manar…

…Bengt Berglind

Marshall Crenshaw ”From the Hellhole” (Yep Roc/Border)

Vi är nog inte så många som kommer ihåg denna powerpopsnubbe från åttio- och nittiotalet. Marshall såg ut som en snyggare variant av Elvis Costello med sin Buddy Hollylook. Hans halvstora hit från denna tid var ”Someday Somehow”. Det var en tid då gitarrpopen var gångbar med bra melodikänsla och ett fagert yttre var en fördel.

Sista albumet kom och gick mig förbi 2009. Nu har Marshall plockat ihop låtmaterial från några utgivna EP mellan 2012 -2016.

På nya albumet From the Hellhole finns förutom hans egna alster några coverlåtar från till exempel Todd Rundgren, Easy Beats, Eddie Cochran och Lovin’ Spoonful. Det som sticker ut är en skön soulfunkversion av ”I just wanna celebrate” som han skrev till bandet Rear Earth, samt Burt Bacharachs ballad ”Close to you” som var en stor hit med Carpenters.

I Marshall Crenshaws popväv smyger sig alltid snygga melodier omkring och andas Beatles lång väg. Då ska ni veta och det hörs att John Lennon var hans stora förebild när det kommer till det vokala.

En trevlig popåterkomst i fjorton delar som smeker örat för stunden kan vi konstatera.

Bengt Berglind

Halestorm ”Everest” (Atlantic)

Syskonduon Lzzy (sång och gitarr) och Arejay Hale (trummor) har kommit en lång väg med sitt Halestorm och har idag delat scen med alla som är något inom rock, hårdrock och metal.

En detalj är dock exakt likadan sedan starten 1997 i Red Lion, Pennsylvania, USA; inställningen att spela vart som helst när som helst och alltid ge allt. Just den inställningen delas uppenbarligen av Joe Hottinger (gitarr) och Josh Smith (bas) som klev in i bandet 2003 respektive 2004.

På sjätte skivan är det föga överraskande lite väl radiorocksanpassat i ett par låtar (jag tittar på er Gather The Lambs och Broken Doll) men som tur är får ofta en sorts lekfullhet ta plats. Ett bra exempel på det sistnämnda är slutdelen av förvånansvärt återhållsamma öppningslåten Fallen Star, där det plötsligt bränner till och blir en annan typ av låt.

Everest är Halestorm i sitt esse. Melodislingor, Lzzys innerliga sång med klös, Joes karriärbästa gitarrsolo och en mäktig refräng som inte vill lämna huvudet.

Textmässigt spelar balladerna Darkness Always Wins och Like A Woman Can i en egen division. Verkligen tänkvärda rader. Lyssna bara!

Like A Woman Can liknar förresten inget annat i Halestormkatalogen. En stor del av den är rena rama popballaden men i refrängerna bankar Arejay loss så att trumskinnen håller på att spricka samtidigt som Lzzy tar i med rösten som att hon aldrig haft något viktigare att förmedla. Det är omöjligt att inte beröras på ett eller annat sätt.

Rain Your Blood On Me kan vid okoncentrerad lyssning framstå som en ordinär rocklåt. Jag säger; ge den chansen och inte bara ett utan flera intressanta grepp lär visa sig. Som att Lzzy ibland låter som en väckelsepräst eller varför inte tempoväxlingarna. Kontraster är ordet.

Kan det vara så att Lzzys tillfälliga inhopp som sångare i Skid Row har satt sina spår? För nog låter WATCH OUT! (ja låttiteln ska skrivas så) som Skid Row när de försökt sig på att vara lite punkkaxiga. Hyfsad låt men inte mer.

Tänka sig att en barndomsdröm kan slå in så som den gjort för Lzzy och Arejay på ett sätt som de ärligt talat inte hade kunnat räkna med. Det är fint.

Halestorm har inte bara Grammynominerats – både bandet och Lzzy – flera gånger. De har även kammat hem detta prestigefulla branscherkännande och det är inte illa. Men det största avtrycket bandet och inte minst frontkvinnan har gjort är att sparka in inte bara en utan flera dörrar, genom självutlämnande låttexter kombinerat med en adrenalinfylld ta-ingen-skit-attityd som få kan matcha.

Everest får dock finna sig i att inte peta ner undertecknads favorit The Strange Case Of… (2012) som bäst i diskografin. Även Back From The Dead (2022) är med i matchen om pallplatserna, men oavsett fortsätter Halestorm att jobba vidare på den inslagna vägen vilket är helt rätt spår.

Ärligheten i deras musikskapande går inte att ta miste på.

Magnus Bergström

Styx ”Circling From Above” (Universal)

Att skapa och spela in ny musik är livsnerven i alla band och den inställningen förkroppsligas av Styx som femtiotre år efter bildandet presenterar sitt 18:e studioalbum. Bandet som växte fram till att bli en av de ledande krafterna inom amerikansk arenarock på 1970-talet med klassiker som ”Crystal Ball” (1976) och ”Pieces Of Eight” (1978) visar återigen sin förmåga att förnya sig musikaliskt med ”Circling From Above”.

Den nya utgåvan behandlar den mänskliga upplevelsen i skärningspunkten mellan teknologi och natur, artificiell intelligens och en aning science fiction. Det hela mynnar ut i ett öppet kärleksbrev till klassisk rock sett genom Styx högupplösta objektiv. En handfull låtar påminner passande nog om deras karriärskapande skivor från slutet av 70-talet, men det finns också de som inte ens låter som dem själva. Oavsett vilket så fungerar det så länge som albumets betingelser avser en sprudlande utforskning av influenser.

Albumet bjuder sålunda på en anmärkningsvärd bredd av stilar då Styx kör igenom 13 beaktansvärda spår där alla sångare får chansen att glänsa och de karaktäristiska sångharmonierna står i centrum. Den här gången lutar bandet sig intensivt åt unika filmiska texturer, emotionella nyanser och tätt sammansvetsade låtar varav ingen överstiger fyra minuter.

Prologen tillika titellåten utvecklar en gåtfull Pink Floyd-atmosfär, buren av expansiva synthesizerljud, svävande gitarrlinjer och Lawrence Gowans och Tommy Shaws utmärkande stämsång. Efter att ha charmats av lyriska teman smälter den pulserande singeln Build And Destroy samman på ett övertygande sätt. Här finns den strålglans och kompetens som påminner oss om vilka vi har att göra med.

King Of Love med originalmedlemmen James Young vid mikrofonen bjuder på rytmisk variation med handklappningar, en drivande elektroniskt klingande beat, munspelsutsmyckningar och en funkig basgång. Det inbakade gitarrsolot ger njutning ett ansikte. It’s Clear är lite mer böljande med en rockinfluerad refräng. Den låter fräsch och ny och allt eftersom låten får fart intar melodisk skicklighet scenen. Växelspel driver genomförandet vidare till en gitarrpassage i slutet som skulle passa bra till vilken westernfilm som helst.

Forgive är en avsiktligt placerad oas av lugn, akustiskt och med ett tydligt Beatles-inflytande. Ett hisnande ögonblick av sårbarhet som emotionellt byggs upp och når en topp med ett omfångsrikt keyboard. Närmare Queen än med Everybody Raise A Glass är svårt att komma. Ett livfullt och festligt, publikfriande spår som andas optimism. Lawrence Gowans uppsluppna sång bär hela vägen till puben och tillbaks.

Styx äventyrliga anda lyser på Blue Eyed Raven där en klagande medeltida violin och modern struttande takt möter Shaws tungt fraserade sång. Låtens tempo är livligt med stråkar och mandolin som dansar sida vid sida med sångbryggan och refrängen. Utöver allt detta har du också She Knows som bjuder oss på tivoli med karuseller som snurrar runt alldeles hejdlöst. Ett överraskande klarinettsolo lugnar nerverna.

We Lost The Wheel Again kunde mycket väl ha varit en outgiven The Who-låt. I synnerhet eftersom Will Evankovich’s röst påminner om Roger Daltrey. De klagande gitarrerna och den korta flörten från Hammond-orgeln tillför klassisk rockkänsla och betonar låtens tidlösa resonans. Den drömska Only You Can Decide avslutar albumet, naturligt buret av harmonier, genljudande gitarrer och progressiv återhållsamhet. Påminnelsen om tidigare Styx-ballader finns här, men med fördelen av ålder, visdom och en djupare känsla av ödmjukhet.

”Circling From Above” är ett bevis på Styx bestående kemi och vilja att utvecklas samtidigt som de förblir trogna sina rötter. Albumet är ambitiöst utan att vara glupskt, självsäkert utan att halka in i klichéer och känslomässigt rikt utan att falla in i sentimentalitet. Allt som cirklar ovanför våra huvuden – från satelliter till fåglar – rannsakas. Långvariga fans får sin belöning med deras klassiska sound. Nykomlingar bjuds in till lättillgänglig, polerad rock. Det är en dynamisk resa, gripande och introspektiv, teatralisk och uppriktig. Detta är Styx när de är som mest vitala, mest graciösa och svävar högst av alla.

Thomas Claesson

The Doobie Brothers ”Walk This Road” (Rhino/Warner)

Utan att ha någon som helst släktskap med varandra återvänder The Doobie Brothers helt oförhappandes med sitt sextonde album precis som om det skulle vara den mest självklara saken i världen. Det som är en överraskning – och en mycket trevlig sådan – är återkomsten av den legendariska sångaren med den unika rösten Michael McDonald som inte har varit en fullvärdig medlem sedan albumet ”One Step Closer” (1980).

De trofasta medlemmarna Tom Johnston, John McFee och Patrick Simmons har visserligen glatt rullat på under åren däremellan och strukturen här påminner starkt om det utmärkta albumet ”Liberté” från 2021. Då och precis som nu vakar producenten John Shanks’ över bandets exempellösa låtskrivarprocess och olika stilistiska perspektiv. Tankesättet och filosofin som har tjänat The Doobie Brothers så väl i över 50 år av låtskrivande vävs än en gång samman så att deras individuella rytmer och musikaliska kraft blir större än summan av dess delar.

För att få det hela sagt på en gång så öppnar albumet med titelspåret och gästartisten Mavis Staples ser till att förkroppsliga en känsla av hopp och gemenskap, i termer av att söka efter rätt väg framåt. Tröstande musik av det här slaget är gjord för oroliga tider och sammanfattar en återblick på både deras period utan McDonald och de tidiga fem åren med sångaren på 70-talet som markerade deras gyllene era.

De tio spåren erbjuder en mångsidig blandning av rock, blues och folkmusik. Det finns gott om kvalitet här. Patrick Simmons fartfyllda Angels & Mercy klädd i genuin folkrock med äkta katt och råtta-lek och överdubbade el–och akustiska gitarrer väcker stor beundran. På samma nivå ligger hans State Of Grace som är en omtänksam reflekterande ballad där känslan infinner sig av att ibland spela hjälte, ibland spela tokig bara för livet ibland är så obarmhärtigt. Lyriken kan tyckas vara en aning melodramatisk, men låten i sig är desperat gripande.

Även om inte Michael McDonald totalt överskuggar albumet så lägger han solosången på fyra låtar varav Learn To Last och Speed Of Pain speciellt fastnar. Det väcker nämligen minnen från storhetstiden då guldägg som Takin’ it To The Street och It Keeps You Runnin’ värptes. Sångerna är exempel på hans underfundiga stämma och tidlösa klaviatur. Ett eko från det förflutna som mjuklandar utan några som helst besvär.

Ingen skiva verkar fulländad om inte en antydan eller som här; en sång om New Orleans förverkligas. En helt avslappnad hyllning som hittar den där härliga pulsen med ett tight solo som påminner om svunna tider. Det finns också en känsla av eftertanke, särskilt på Lahaina. Den avslutande balladen med vemod långt upp över öronen och titeln efter en stad på Hawaii har Mick Fleetwood på trummor och den hawaiianska ukulele-trollkarlen Jake Shimabukuru som en oväntad twist.

Doobie Brothers gör en imponerande comeback med ”Walk This Road”. Det finns många minnesvärda sånger. Alltifrån rykande rocklåtar till själfulla ballader presenterade i traditionell Doobie-anda. Det känns helt enkelt som en god gammal vän tittar in efter år av saknad vilket gör att man inte kan bli annat än glad.

Thomas Claesson

Little Feat ”Strike Up The Band” (MegaForce/Border)

Det är ingen tvekan om att Little Feat är ett legendariskt band. Det för med sig att det har skett en del frånfällen, medlemsbyten samt ett avbrott sedan de bildades 1969, men också att det karakteristiska soundet är bibehållet intakt. Den som gillar rock’n’roll, blues och bluegrass till boogie, funk, folk-country till soul och en touch av gospel – allt finns här, hela vägen, till och från New Orleans. Lägg därtill hjärtlig manlig sång med feta bleckblåssektioner och du kommer utan tvekan att hitta det du söker här samt uppskatta den musikaliska virtuositeten med vilket det framförs.

Little Feat i dags datum är lika varierade och fantasifulla som alltid. Låtarna är skapade med stor noggrannhet i detaljerna, texterna hyllar svunna tider och utstrålar en optimistisk, positiv inställning till livet. ”Strike Up The Band” består uteslutande av helt nya originalkompositioner och den kommer direkt i kölvattnet efter förra årets album ”Sam’s Place” som var tillägnat några handplockade bluesklassiker.

Nu för tiden har de flesta välkända banden bara en eller två överlevande, ursprungliga medlemmar kvar eller ibland rentav inga alls. I Little Feat är den enda återstående sedan start Bill Payne (keyboard, sång) och han har i samråd med producenten Vance Powell sett till att bandet förblir troget sin ursprungliga, unika stil. Det är också precis vad vi hör här i all sin pompa och ståt. Det är traditionsenligt i ordets rätta bemärkelse, men det finns också en fräschör som smyger sig in här och där.

En bit in på dubbelalbumet återfinns Midnight Flight som bjuder på soulfull rock med frodig instrumentation och harmoniska arrangemang. Vem som helst i Allman Brothers band skulle säkert ha anfäktas av avund inför det här stycket. Efterföljande och tillika verklighetsbaserade To High To Cut My Hair visar bandet på toppen av sin jam-liknande och genreöverskridande skicklighet. Med starka funkinfluenser tränger den humoristiska aspekten igenom massivt precis som det var på den gamla goda tiden. Båda låtarna sjungs av nytillskottet Scott Sharrard.

Americana-balladerna When Hearts Fall med enastående slidespel av ovan nämnda Sharrard samt titellåten Strike Up The Band där systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe tillför vackra sångstämmor är båda starkt känslopräglade. Texten i den senare sprudlar av gospelsanning och musiken lyfter normerna till himlen. Paynes pianosolo skrider fram majestätiskt.

Det bluesiga crossover-numret Bluegrass Pines känns som en utpräglad vintage-klingande Little Feat. Texten är typiskt abstrakt och musiken full av motsträviga rytmiska vändningar. Det melodiska och förmodligen mest medryckande spåret Disappearing Ink får dig sannolikt att falla på knä bara för att ta emot denna gåva på ett vördigt sätt.

Running Out Of Time With The Blues tar oss ut till träskmarkerna med sin delta-bluesiga känsla. En udda blues som hyllar tidsdoften med den slinkiga gitarren och sångintonationer som sveper in så fint på haciendan. Som om det inte vore nog så får du också en typisk New Orleans-upplevelse i slutet, pendlande mellan sorg och ohämmad glädje återgiven av New Orleans Cries When She Sings.

Du borde sannolikt redan ha Little Feats livealbum ”Waiting For Columbus” (1978) i din ägo och då är det helt naturligt att stoppa ner ”Strike Up The Band” i samma skivback. De nya låtarna kommer nämnligen att smälta in sömlöst med Feat-klassiker som alltid dominerar deras shower och som de spelar med övertygelse och vördnad. Detta är musiken från ett band som erkänner och respekterar sitt förflutna, men samtidigt banar väg för en utökning av sitt arv.

Thomas Claesson

Billy Idol ”Dream Into It” (BMG/Universal)

Billy Idol har gjort musik och turnerat världen runt i över 40 år och han visste tidigt att det alldagliga livet inte var något för honom. Rebellisk look, upphöjd näve, nitar på skinnjackan, taggigt blont hår. Med sitt framträdande cementerade han sin image som poppunkrockare, men det var hits som Rebel Yell, Dancing With Myself och White Wedding som gjorde britten känd. Efter elva års uppehåll drömmer han nu sig tillbaka med ”Dream into it”.

Skivan berättar historien om hans resa från uppstudsig punkrockare till MTV-ikon med läderhandskar. Den berör hans största framgångar, krascher, överdoser och motgångar och avslutas med en ärlig reflektion över berömmelsens mörka sida. Det handlar inte bara om vilda tider, utan också om insikten att det är värt att ta sig samman och finnas där för familjen.

En stjärna på ”Walk of Fame” i Los Angeles var verkligen inte att vänta när Billy Idol blev musikaliskt framstående med Generation X i London mitt under 70-talets punkrörelse. Den peroxidblonde affischpojken hade emellertid den rätta instinkten för en karriär och ville annat när han ristade in hit efter hit i radiostationernas spellistor med en mainstream-kompatibel mix av pop och rock.

Precis som det anstår en sann rockstjärna omger sig Idol av färgstarka kvinnor vid sin sida. Avril Lavigne pekar i låten 77 med hela taktpinnen mot tumultartade uppträdanden från förr i tiden. Den avslappnade indiegestalten Alison Mosshart ger det klassiska numret John Wayne ett nytt skimmer och rockstjärnan Joan Jett som vet bättre än någon annan att I Love Rock’n’Roll inte alltid betyder livet på Wildside som här.

Reflektioner som bara en orubblig punkare kan återspegla finns i To Much Fun. Stundtals lekfull, då och då busig, ibland allvarlig rullas den särpräglade självbiografin ut. Som sällskap deltar hans oumbärliga gitarrist Steve Stevens som drar fram solon ur rockärmen som får takbjälken att dallra. People I Love erbjuder en antydan av ånger till de närmaste som har betalat för hans lyckofilosofi för det är frestande att tro eller ens hoppas att han aldrig förändras. I synnerhet inte efter att han hade startat sitt punkrockband.

Han säger sig vara återfödd i I’m Your Hero och även om det finns misstanke till egoism enbart baserat på låtens namn så är sättet han sjunger på återhållsamt. Hans dubbelbottnade röst lovordar rent av att utnyttja utrymmet att existera fritt avskärmat från sitt omtvistade rykte. Avslutande Still Dancing låter som en av hymnerna från förr och får genast mungiporna att dra sig uppåt. Den säkerställer att Billy Idol-andan lever vidare.

Musikaliskt levererar ”Dream Into It” precis det förväntningarna kräver. En blandning av punk, pop och rock som kombinerar gamla och nya influenser. Han har upplevt många självdestruktiva ögonblick, men den obevekliga tron på musik har hållit honom igång. Lite mognare, kanske mindre krigförande, men en absolut avsiktsförklaring som säger att när Billy Idol blir gammal så ska det vara på hans egna villkor.

Thomas Claesson

Waterboys ”The life, death and Dennis Hopper’’ (Sun/Border)

Gillar man Waterboys och Mike Scott innebär detta att man utsätts för diverse prövningar rent musikaliskt. På albumen under senare år har Mike Scott verkligen prövat sig fram genom det musikaliska landskapet. Han har omfamnat rap, funk och hård rock i sann pionjäranda. I vissa stunder har han återvänt till sin så kallade grundmusik rotat i det skotska höglandet. Det är där han hör hemma enligt många och det gäller även för skrivande recensent.

Nya albumet The life, death and Dennis Hopper kanske ska ses som ett temaalbum, även om temat är lite vagt. Mike Scott bjuder in oss till ett ”extra-allt” album på tjugo låtar. Albumet inleds av Steve Earle och Bruce Springsteen dyker upp som duettpartner. Ljudcollage på runt en minut varvas med snygga ballader som Andy och Blues for Terry Southern, stråktyngda countryvalsen Riding Down To Mardi Gras eller recitationer till instrumentala inslag.

Som du kanske förstår är detta ett album som kräver tålamod om man nu vill försöka hitta en gemensam nämnare. Om det nu finns det. Det finns dock några underbara ögonblick där Mike levererar. Men det är få, av tjugo möjliga.

Förmodligen kommer albumet att geniförklaras av engelska musikkritiker.

Bengt Berglind

Jethro Tull ”Curious Ruminant” (InsideOut)

I oroliga tider är det tacksamt att det finns en viss musikalisk konsekvens. Ian Anderson tillhör dem som oavbrutet fortsätter att släppa högkvalitativ musik med sitt legendariska band Jethro Tull. Det är visserligen tveksamt om ”Curious Ruminant” någonsin kommer att nämnas i samma andetag som de riktiga milstolparna ”Aqualung” eller ”Thick As a Brick”, men en behaglig kontinuitet är ändå beaktansvärd.

Den här gången fylls luckan efter den legendariska gitarristen Martin Barre av den blott trettioåriga Jack Clark. Trots injektionen av nytt blod är dock Andersons dominans av denna flöjttunga utgåva sådan att Clark har små möjligheter att lysa. Detsamma kan sägas om de övriga medlemmarna. Ja, även om skivan är en påminnelse om de intrikata nöjena i Tulls lugnare stunder så står det fast att det är Ian Andersons soloalbum i allt utom namnet.

Albumtiteln är som det är vanligt med Jethro Tull tvetydig. Den syftar å ena sidan på en eftertänksam eller meditativ person och å andra sidan på idisslande däggdjur.

Andemeningen kan tolkas såsom att det är inspirerande att luta sig in i skymningen med förutsättningen att uppmuntra alla att observera, lyssna, läsa, ta till sig och reflektera över saker. Först då går det att förstå relevansen i förhållande till livets andra faktorer.

Kanske en dockteater i form av Puppet And The Puppet Master kan definiera tankeverksamheten. Tja, det är lätt att gå vilse i den glada melodin med dess sammanflätade piano och flöjtdans över en virvlande rytm innan de omfamnar dragspelet med en stor kram. Här finns det också en del att hämta om du gräver djupare i texten. Vem är det som drar i trådarna? Är det artisten på scenen som kontrollerar publiken eller är det publiken som på annat sätt kontrollerar artisten? Den överraskande hammondorgeln hoppar upp som gubben ur lådan under en kort sekvens och dockspelarens trevliga drag och lockelsen från publiken fortsätter att betaga.

Den musikaliska folkrockstilen är konceptet som hör hemma här och i Dunsinane Hill sjunger Anderson om en historisk sammansvärjning baserad på girighet och hat. En fascinerande lågmäld låt som tar lyssnaren på en stilfull ljudresa. Det finns uppenbara metaforiska referenser till Shakespeares Macbeth som här föreställs som intriger och svek mellan två politiska partibröder.

Frontmannen känner sig påtagligt bekväm i rollen som berättare. I synnerhet när melodin har en subtilt gungande ton över vilken den ikoniska flöjten gång på gång kan lägga gnistrande accenter. Exempelvis framstår The Tipu House som nästan lättfotad trots den bittra texten,

Den nästan 17 minuter långa Drink From The Same Well får anses som hjärtat av albumet. Det flödar genom olika musikaliska landskap och växlar från mjukt piano och flöjt till en pulserande indiskt influerad rytm. Dragspelsunderlaget, det jazzinfluerade flöjtsolot och den frodiga filmiska atmosfären gör detta till ett av de mest fantastiska musikstycken Anderson har skapat på flera år. Det tog 20 år att färdigställa verket och det var det värt.

”Curious Ruminant” är ett album fyllt av reflektion, djup och poetiskt mästerskap. Det känns som att Ian Anderson ser tillbaka på historien, på arvet och på själva livets resa. De lyriska temana är djupgående och tankeväckande. Flöjtspelet är något av det bästa på flera år och där är Ian Anderson ensam på fältet.

Thomas Claesson