nyaskivor.se

Moggs Motel ”Moggs Motel” (Steamhammer/Border)

Alla som under de senaste åren har befarat att UFO-frontmannen Phil Mogg helt skulle försvinna från scenen efter att hans band hade lagt skorna på hyllan hade fel. De efterföljande hälsoproblemen som utlöstes av en hjärtattack beseglade inte heller hans öde. Tro det eller ej, men en av de mest inflytelserika rocksångarna i världen är tillbaka och gissa vad, han sparkar hårdare än någonsin.

Eftersom musiken fortfarande pulserar i Phil Moggs blodomlopp så bildades Moggs Motel-projektet av bara farten. Han vände och vred i sitt långtgående arkiv efter outgivna låtfragment och basisten/producenten Tony Newton (ex. Voodo Six) och gitarristen Neil Carter öppnade också sina värdeskåp. Det förvandlades till idéer som föll på plats och med en tanke så god som någon skapades denna remarkabla utgåva.

I dessa tider när ett överskott av mogna äpplen dunsar i marken stup i kvarten kan öppningsspåret Apple Pie inte vara mer passande. I synnerhet inte eftersom det rör sig om gammaldags hårdrock med en vådligt drivande gitarrmelodi. Mogg sjunger fortfarande med ett svagt hån och en jordnära övertygelse för han har kommit hem mitt i sitt nya bands hårt slående attacker.

Dragningskraften i det sublima sångsamspelet med Zoe Devlin Love i Sunny Side Of Heaven gör det till en själfullt passionerat mellanhavande. Den upplyftande melodin med dess innerliga text fångar Moggs reflekterande sida. Det pådrivande temat med hög puls visar att han är full av energi och att rösten är så stor som vi känner den från förr.

Face Of An Angel strålar som en gåva från himlen sänd. Vi är nu inne i en kraftfull ballad som lyfter fram Moggs röstomfång och känslomässiga djup och med den dramatiskt vackra I Thought I Knew You kan man verkligen vara tacksam för att den brittiska härföraren fortfarande känns för levande för att någonsin sluta.

Ett lugnare och mer melodramiskt sätt att avsluta ett album på kan inte vara något annat än när den eleganta brisen från Storyville sveper in. Utfört med en till synes gränslös utstrålning som lika väl kunde ha varit ett firande av en fantastisk karriär, men nu istället låter mer som ännu ett nytt kapitel i en evig saga.

Moggs Motel lindar in teman om motståndskraft, nostalgi och konstnärlig pånyttfödelse. Den höga produktionskvaliteten fångar essensen av klassisk rock samtidigt som den integrerar moderna tekniker för att hålla ljudet pompöst och engagerande. Albumets tolv spår visar upp Moggs karaktäristiska vokala karisma och berättarförmåga som sträcker sig långt bortom gängse mallar för allmän hårdrock.

Thomas Claesson

David Gilmour ”Luck And Strange” (Columbia)

Hela 46 år har runnit iväg sedan David Gilmour släppte sin självbetitlade debutskiva De interna slitningarna i Pink Floyd gjorde att det fanns utrymme för personliga utsvävningar mellan albumen Animals (1977) – som av de övriga medlemmarna ansåg vara en egotripp av Roger Waters – och den bombastiska The Wall (1979). Gilmours gitarrtunga album var tillräckligt välgjort för att ge en angenäm upplevelse, i synnerhet med tanke på att singeln There’s No Way Out Of Here lyste upp tillvaron som en distinkt ledstjärna.

1984 års ”About Face” var tänkt att ta det nya decenniet i sin famn och på förhand komma till insikt om Gilmours tappning av Pink Floyd med dess släta ytor i fokus. Dyningarna runt ”On An Island” (2006) glittrade endast undantagsvis när de introverta tankarna reflekterade över att leva och dö. Kompositionerna på ”Rattle That Lock” (2015) var bräckliga, men det fanns en djup känsla begravd som kom till ytan efterhand som de reserverade grubblerierna fortskred.

Till skillnad från sin ex-kollega Roger Waters som alltmer gör politik till en del av sin personliga agenda föredrar Gilmour att sjunga och reflektera över förgänglighet och att bli äldre. Dessutom är ”Luck And Strange” något av en familjeaffär som måste ha gett enorm glädje. Gilmours fru Polly skriver de flesta av texterna. Adoptivsonen Charlie bidrar med ord till Scattered som är en långsam reggae som plötsligt övergår till ett komplext och mörkt orkesterarrangemang. Sonen Gabriel lägger också till bakgrundssång och dottern Romany sjunger och spelar harpa på den eteriska The Montgolfier Brothers-covern Between Two Points.

Redan i det instrumentala introt Black Cat möter pianodroppar den karakteristiska blödande gitarren i en stämning som omedelbart berör med sin omvittnade varumärkeston. När sången sedan blottläggs på det följande lyriska titelspåret är känslan att du är djupt inne i den symptomatiska ljudvärlden där musiken flyter lika fridfullt och förutbestämt som tidvattnet i Themsen.

Vokalt och när det gäller stråkarbetet som sträcker sig från episka fyrverkerier till folkloristiska mandolinljud imponerar Gilmour. Med ädel lidelse och melankoliska melodier återspeglas utmärkta akter som The Piper’s Call med sitt drömmande gitarrljud och på A Single Spark kämpar han med livets ändlighet under ett strövtåg runt de mer idylliska hörnen av spökdimensioner med dess änglakörer och kabaréattraktioner.

Dark and Velvet Nights har ett något tyngre anslag på sin väg in i en atmosfär av svart magi. Gilmours ständigt fantastiska gitarrarbete skiftar från luftigt till jordnära. Den avslutande nästan 14 minuter långa Luck And Strange – Original Barn Jam avslöjar den ursprungliga idén med titelspåret som en fri form-session (2007) i samspel med Pink Floyd-keyboardisten Rick Wright, som dog 2008. Spåret får anses vara av akademisk art, men med all respekt var det ändå Wright som komponerade den odödliga The Great Gig In The Sky.

”Luck And Strange” hittar David Gilmour i en reflekterande form som mynnar ut i en härligt avslappnad affär att luta sig tillbaka på. Till alla er såsom jag själv som har följt Pink Floyd ända sedan mitten av 60-talet så är det här bara en fortsättning i den långa allén. Det finns visserligen inga överraskningar i form av psykedeliska effekter, men vad gör väl det när allting ligger i en orubblig komfortzon. Albumet släpptes för övrigt på Roger Waters födelsedag den 6 september.

Thomas Claesson

Little Feat ”Sam’s Place” (Megaforce/Border)

När inspirationen med nytt material tryter finns alltid bluescovers att luta sig mot. Little Feat har kommit till den gränden nu, men de är inte de första. Många kanske minns det kanadensiska 80-talsbandet April Wine med sångaren Myles Goodwyn i spetsen. De frälste världen med äkta hårdrock. På sin ålders höst blev bluesen hans riktmärke.

Alldeles nyligen har vi även Slash (presentation överflödig) som samlade ihop sin digra vänskapskrets och resultatet blev Orgy Of The Damned. Ett träffsäkert och namnkunnigt album med djupa rötter i bluesen. Här betas den ena slagdängan efter den andra av på ett raffinerat sätt.

Sam’s Place är Little Feats hyllning till blues med slagverkaren Sam Clayton som huvudsångare. Det är också deras första studioalbum med Scott Sharrard på gitarr och Tony Leone på trummor tillsammans med de långvariga medlemmarna Bill Payne (tangenter), Kenny Gradney (bas) och Fred Tackett (gitarr).

Det känns säkert bra för Little Feat att segla in i trygg hamn efter tolv år av albumtorka Och kanske är det naturligt att låta den 78-åriga afroamerikanen Sam Clayton släppa sina congas för en stund. Han har trots allt den skrovliga barytonrösten som tillför rättmätig känsla även om Bill Payne och Fred Tacket med fördel hade kunnat ta över sången på några låtar.

Öppningsspåret Milkman är den enda låten med Little Feats underskrift. Clayton / Tacket / Sharrad är upphovsmän och här finns de underliggande musikaliska elementen som alltid har gjort det här bandet så spännande. Det universella bluesbältet sträcker sig nu, genom gruppens försorg, ända in i Louisianas träskmarker.

Muddy Waters sångbok ligger sedan uppslagen och i samspråk med Bonnie Raitt kopplas Long Distance Call upp. Hon är en trogen vän till bandet och det är en ynnest att höra hennes röst som följsamt bär upp hela låten. Det hela utspelar sig i sakta mak med en akustisk prägel som begåvat tillför en vädjande sparsamhet.

Häpnadsväckande virtuositet och tidlösa excentriska talanger lyfter de nio spåren varav åtta är inspelade på Sam Philips Studio i Memphis. Feats organiska boogie med inpräntad Chicagoblues ger sig uttryck som bubblande champagne i den karakteristiska Can’t Be Satisfied. Inte en enda fot är i stillhet när Paynes piano tar oss ända till New Orleans innan vi ens hinner klä våra tankar med ord.

Last Night vaggar fram i ett fridsamt tempo med en långsamt vandrande gitarr. Albumets andra gäst Michael ’Bull’ LoBue går en storslagen rond med sitt munspel både här och i den efterföljande Why People Like That. Den sistnämnda polerad med utpräglad Little Feat-touch och brass som hakar på för att runda upp ljudet,

Den sprudlande entusiasmen som Feat tillämpar på dessa bluespärlor visar att det finns gott om styrka kvar i bandet. Det är en bedrift att de fortfarande är i bländande form mer än 50 år efter landmärken som Sailin’ Shoes, Dixie Chicken och Feats Don’t Fail Me Now. Det visar med all önskvärdhet tydlighet att det är inga problem att ha små fötter bara du inte försöker att trä på två vänsterdojor.

Thomas Claesson

Blue Öyster Cult ”Ghost Stories” (Frontiers/Playground)

Blue Öyster Cult dammsuger sitt förflutna och återkallar en samling outgivna låtar som inte fick se dagens ljus när det begav sig mellan åren 1978 till 1983. Även en udda fågel från 2016 (If I Fell) släpps nu fri. Samtliga spelades in i hopp om att de en gång skulle bli kommersiellt användbara när ingenting annat fanns tillhanda.

Så istället för en värdig uppföljare till den fenomenala The Symbol Remains (2020) blev det en arkeologisk utgrävning i hopp om att hitta oslipade ädelstenar. Det som erbjuds är en AI-assisterad samling låtar analogt flerspårsinspelade på rullband för decennier sedan. Vända och vridna i mixerstudio under överinseende av originalmedlemmarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser.

Det kan jämföras med deras i mina ögon mest aktade skivsläpp under samma tidsepok. Nämligen Cultosaurus Erectus och Fire Of Unknown Origin som genom den brittiska demonproducenten Martin Birch (Deep Purple/ Black Sabbath) rattades till tunga gitarrdrivna rockmonster med skräckinjagande framtoning.

Hur som helst bryter Late Night Street Fight tystnaden med ett slags rullande boggierock som med stämsång och tung basgång fungerar anständigt. Harmonierna fortsätter i Cherry men nu med rock n’ roll som kunde varit hämtad från baksätet i en Chevrolet Impala ytterligare tjugo år tillbaks i tiden. Det frikostiga hoandet förstärker känslan av regummerade däck.

De gamla takterna visar sig till viss del i So Supernatural när de astrofysiska starkt grubblande impulserna gör sig hörda bland skuggorna i dunklet. En ihållande gitarrton banar väg för Gun som i skydd av mörkret rockar vidare med bara upptempo i tanken. Ett exempel på bandets förkrigshistoria så gott som något.

Sen har vi då en räcka med covers. We Gotta Get Out of This Place av The Animals fungerar under alla omständigheter. Jag ger dem det. The MC5:s klassiker Kick Out The Jams är bara för de mest inbitna fansen. Under avdelningen för utdöende arter återfinns slutligen Beatles vaggvisa If I Fell som i ärlighetens namn känns helt malplacerad och dessutom låter mycket bättre med John Lennon på sång eftersom tonerna ligger utanför Eric Blooms räckvidd.

Ghost Stories ger inte Blue Öyster Cult full rättvisa eftersom den evigt brinnande lågan fladdrar betänkligt vilket på sina håll leder till en något besvärlig lyssning. Mixen låter ihålig med gitarrer som är nedtonade och inte ger så mycket intryck. Skivan återerövrar knappast bandets omisskännliga magi och som instegsskiva för nyblivna fans är den helt missvisande. Gör dig själv en tjänst och vänd blicken istället mot deras 70-och tidiga 80-talssläpp då Godzilla satte ner foten. Det är här de äkta pärlorna finns.

Thomas Claesson

Walter Trout ”Broken” (Mascot/Border)

Tre decennier efter sin solodebut släpper den nyss fyllda 73-åringen Walter Trout ett av sina mest personliga album. Hans händelserika liv har varit kantat av svåra tider så albumtiteln är inget att orda om. De nya låtarna är genomsyrade av melankoli, men utstrålar även hävdvunnet självförtroende med musikaliskt solida till rent av spektakulära skiftningar.

Den heroiska titellåten i duett med – en annan av rockens trassliga själsöverlevare – Beth Hart får luften att dallra. En intensiv, erfaren klagan om hur slitna vi alla är och hur den förgängliga tiden utarmar oss. Vibrationerna är så gripande att knappast någon kan förbli oberörd. I synnerhet inte när Beth Hart fördubblar all smärta och lidande i första refrängen innan hon tar över andra versen och bär sin själ från socialt sönderfall till andlig försoning.

Det finns emellertid ett par andra gästartister som sätter sin prägel på tillställningen. Den brittiska munspelsvirtuosen Will Wilde ser till att hålla trycket uppe på Bleed. Rockigt så det förslår, men det är bara en försmak till när Dee Snider tar kontrollen över I’ve Had Enough och vältrar sig rakt in i det berikande hårdrocks-landet med en massa tung trovärdighet.

Det finns stunder av omvälvning som väcker beundran. Sextiotalets psykedeliska tongångar återupplevs som genom ett trollslag när en ålderstigen sitar tar ton i Talkin’ To Myself och när andan faller på med angenäm talad sång under Heaven Or Hell så träder ett anmärkningsvärt djup in i handlingen. Båda tillför nyanser som ger det nya verket pondus.

Att hoppet lever vidare i den avslappnande bluesdrömmen Courage In The Dark är uppenbart. En läglig påminnelse om den helande kraften hos musik av den här digniteten. No Magic (on the street) visar att det finns mer blues i baljan. Det förtydligas med att Trouts röst är lika fängslande nu som den alltid har varit och dessutom är ett genomsnitt av hans gitarrsolon större än summan av dess delar.

De två sista spåren I Wanna Stay och Falls Apart ger utrymme till andhämtning. Den förra inkorporerar en ömtålig country – och gospelkänsla med sinne för innerlig förnimmelse. Den senare balanserar förtvivlan och förtjusning med rika harmonier och svävande gitarrer som utvecklar en episk känsla av hymnkaraktär.

Trots sin titel är ”Broken” ett kraftfullt, självsäkert rockalbum med bluesrötter och en blandning av spännande, expansiva kompositioner och gripande ballader. Dessutom är det ju även på det viset att om inte något är trasigt så finns det ju heller ingen anledning att reparera det.

 Thomas Claesson

Big Big Train ”The Likes Of Us” (InsideOut)

Det överdimensionerade tåget Big Big Train fortsätter att rulla trots ideliga personalskiftningar. Multiinstrumentalisten (tangenter, gitarr, bas) Gregory Spawton har trots det, som den enda konstanta medlemmen och främsta låtskrivaren lyckats att hålla ihop det illustra bandet ända sedan 1990. Den långa resan har varit kantad av ett antal enastående album som markant har berikat den progressiva marknaden.

Bara sitt lugnt i kupén när medryckande melodier passerar hand i hand behäftade med krångliga, men aldrig alltför komplicerade passager vilket gör denna underbara genreplatta till en riktig lyssningsupplevelse. Till de som har löst biljetten förevisas alla aspekter av symfonisk rock med igenkänningstecken från 70-talets Genesis och laddat med några stötar från Van Der Graaf Generator.

Omedelbart inträffar stunder av genuin ljuvlighet när Light Left In The Day sprider sitt ljus. Det börjar väldigt bräckligt med några rader sång och en akustisk gitarr, men får snabbt volym och dynamik. En genomtänkt ouvertyr som i sin skepnad introducerar de olika musikaliska teman som komma skall på albumet.

Via en sömlös övergång åskådliggörs den utsökta Oblivion som i sin förgätenhet är ett mästerverk av ren harmoni. En superb drömsk mittsektion med tung gitarr avslutas med några pigga rytmer. Lyriken har på de åtta spåren genomgående en mer personlig touch, vilket exemplifieras av det utanförskap som uttrycks här.

Beneath The Masts som stretchar ut i 17 minuter och 26 sekunder övergår framgångsrikt från mild, pianostyrd introduktion till hänförande klimax via en serie svindlande instrumentala avsnitt, några av dem nästan våldsamma. Tidsåtgången för den självbeskådande livshistorien är ett bevis på att en progressiv låt aldrig är för lång. Den är heller inte för kort. Den är precis så lång som den är menad att vara

Alberto Bravins komplexa vokalharmonierna förblir närvarande genom hela Miramare som är en berättelse om ett slott strax norr om Trieste som fungerade som tillflyktsort för Habsburgdynastin. Clare Lindleys violin får blicken att vända sig mot Kansas och lägger man örat mot marken hörs tydligt det ödesmättade kärleksdramat som utspelar sig i musiken.

The Likes Of Us är en milstolpe inom progressiv rockmusik med alla välkända egenskaper närvarande. Bevittna betydande tempo – och stämningsförändringar, soloinsatser av alla, robusta och ömtåliga partier, himmelsk sång, kort sagt en minisvit av det renaste källvattnet. Ett album som kräver din uppmärksamhet, men som i gengäld ger tusenfalt åter.

Thomas Claesson

The Obsessed ”Gilded Sorrow” (Ripple Music)

Efter att ha för en tid sagt farväl till ett av sina andra band – Saint Vitus – så fortsätter frontfiguren Scott ”Wino” Weinrich sitt uppdrag med The Obsessed. Den sju år långa inspelningstystnaden är nu som bortblåst och kapaciteten att definiera ljudet av doom-metal är intakt. Den stora föränderliga amerikanska undergången är här igen och erbjuder äkta pärlor av vanvettig magi.

När det ligger ett nytt album med The Obsessed och snurrar på tallriken så är det en garanti för konsoliderad erfarenhet. En behaglig säkerhetsnivå med en värme som är typisk för klassiska ljud infinner sig. Musiken levereras med aggressivt självförtroende och ibland med en mer melodisk attityd. Vissa delar av albumet ger sig t.o.m. ut på progressiva och psykedeliska vatten.

Kompetensen hos de nya medlemmarna Jason Taylor (gitarr) och Chris Angleberger (bas) smälter perfekt in i bandets stolta ide’ om absolut apokalyps. I följe med riffmästaren Winos skepnad blir det till en pessimistisk rock n’ roll åstadkommen av eftertänksam bitterhet. Den grova ljudnivån har glimten av en tillvaro balanserad mellan överdrifter, dåligt leverne, sävlighet och musik hämtad från någonstans i trakterna av mellangärdet

Den ödesmättade Daughter Of An Echo ger en solid och dödlig start på hänförelsen. Vi välkomnas in i en till synes stillastående och orörd värld som knappast är förorenad av moderniteter. Här frodas det hårda koncentrerade riffet och den nästan stereotypa sången i ett ömsint samfund. Ett medvetet otympligt avstamp som ingjuter respekt för gruppens identitet.

Oskönt och nasalt och med ett driv från trummorna som rör omkring det mörka dammet landar It’s Not Ok som en välriktad käftsmäll. Berättelsen om lögn och feghet dallrar i ett rike av nakna och enkla känslor med små drömmar och mycket verklighet. Det omisskännliga gitarrspelet tar fäste i en tillvaro fylld av toner med genomträngande vintagesmak.

Medans solen envist försöker att tränga igenom dimman nästlar sig den bitterljuva Realize A Dream med sin breda gitarrfront oförtrutet in i örat för att slutligen skoningslöst fastna i huvudet. Den brutala ökenvandringen blir än mer påtaglig i det poetiska titelspåret som är sprängfylld med förvrängt stenad sång som utstrålar nederlag. Den gamla aldrig tyglade andedräkten från Black Sabbath ligger som ett moln runt skådeplatsen.

Ett annat monotont framåtrullande doomnummer är den grumliga Stoned Back To The Bomb Age. Här styr onda andar den tröga framfarten av Winos plågade sång och det särskilt enkla gitarrsolot ger uttryck för modfälldhet. Berättarkonsten avslutas på ett nästan teatraliskt sätt under den mystiska Yen Sleep som omsluter oss i en filt av fantasifulla toner. En långsam utflykt med gitarren ger den sista smörjelsen.

Detta är ett album som väver en trollbindande gobeläng av doom-laddade riff, demoniska melodier och frispråkig lyrik. De nio spåren ägnar sig åt olika soniska territorier samtidigt som de bibehåller en sammanhållen beskrivande tråd som resonerar med lyssnaren. En styrkedemonstration som är lika känslomässigt klangfull som ljudmässigt äventyrlig.

Thomas Claesson

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

Foghat ”Sonic Mojo” (Metalville/Sound Pollution)

Foghat var som bekant känt som ett boogierockband med glansdagar på 70-talet. Som så ofta när det gäller band som har överlevt sig själva i över ett halvt sekel så återstår endast en medlem kvar sedan det begav sig. I det här fallet är det trummisen Roger Earl som klockar in på sina modiga 77 år. Så vad har vi att vänta av bandet – som till mångas förvåning, inte minst deras egen fortfarande är vid liv – i det mycket märkliga året 2023?

Tja, den som suktar efter bandets karakteristiska boogierock går bet och får söka sig tillbaks i tiden och finna tröst i någon av de utmärkta liveskivorna som t.ex live II där titlar som Drivin’ Wheel och I Just Wanna Make Love To You uppfyller de önskemålen. På den nya skivan tar kvartetten ett mer lugnt och lättsamt grepp. Förvisso finns det traditionell amerikansk rock inbakat på en del av spåren, men det singlar mest iväg med blues, covers och rentav country.

Mycket av det nya materialet är skrivet av Kim Simmonds (Savoy Brown) salig i åminnelse och kanske just därför hålls skutan på rätt köl. Inledande She’s A Little Bit Of Everything är den första ut i den skaran och här trippas det iväg på ett lätt och trivsamt sätt som föregriper hela albumets avslappnade stämning.

En elektrifierad version av Elvis Presleys Mean Woman Blues, med ett ursprug frän 1957, är den första covern ut. Kingen må vara förebilden och den elaka kvinnan är fortfarande lika elak även om arrangemanget gjorts om för att passa Foghats intuitioner med riviga gitarrer och Scott Holts raspiga röst som går i bräschen.

En roadtrip är aldrig fel och med Drivin’ On så barkar det iväg i äkta ZZ Top-anda på de spikraka vägarna till synes utan slut. Det här är det närmaste ursprunget det går att komma vilket är en klen tröst i det stora hela. Om det hade varit lite mer av den här varan så hade solens uppgång över prärien lyst betydligt starkare.

När den egna skaparandan tryter så finns alltid bluesen att ta till hands och när ändå blicken är riktad mot 50-talet, så är Willie Dixons Let Me Love You Baby ett klart ämne att bearbeta. Drivande trummor, kraftfull sång och ylande gitarr ger utförandet extra stuns. Howlin’ Wolfs How Many More Years faller in under samma parasoll, men här har den pulserande takten en elegantare utformning.

Drömmen om Hank Williams är påtaglig i Wish I’d Been There för här åker cowboyhattarna på och Foghat klampar ut i hagen där ingenting annat än country finns. När väl det har sjunkit in så blir det filosofiska reflektioner över våra livs övergående natur i TimeSlips Away. Föreställningen avslutas med en version av Chuck Berrys Promise Land vilket är en traditionell amerikansk folksång som här åskådliggörs med en stadig rytm av jitterbug.

Som var och en förstår vid det här laget så ger albumet ett tamt energiskt intryck i förhållande till vad som kunde ha blivit fallet. Det egna materialet är tunt och den allmänt hållna tvehågsenheten faller inte i god jord. Historien har visat att Foghat hade bra snurr på saker och ting förr i tiden. Nu är virvelvindsrocken precis som bortblåst.

Thomas Claesson

Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action At A Distance” (Inside Out)

I ett parallellt universum som kännetecknas av hänförande visioner och utpräglade karaktärsdrag har Pattern-Seeking Animals sin hemvist. En gång i tiden för inte så länge sedan blev de avknoppade från sina kollegor i Spock’s Beard. Nu lever de i sin egen värld där de har levererat ett betydande antal utgåvor av gudabenådad progressiv rock de senaste fyra åren.

På deras aktuella album Spooky Action At A Distance berättas det riktigt underfundiga historier så det står helt klart att alla inbitna entusiaster får sitt lystmäte tillgodosett. Det komplexa låtskrivandet med fokus på nydanande sångvänliga skapelser avger nämligen en illusion av att vara enklare än det i verkligheten faktiskt är.

Tveklöst har låtskrivaren och multiinstrumentalisten John Boegehold levererat sitt mest storslagna verk någonsin utan att det för den delen har blivit svårsmält. Det här är ett känslosamt album fullt av noveller som på ett fascinerande sätt fasas in med med den underliggande musiken. Med många övertygande teman som behandlar livets gång lär det få lyssnaren att reflektera över sina egna utmaningar.

The Man Made Of Stone bryter tystnaden med sin anekdot om en nordisk kung som undrar om det var värt allting när han inser att detta är hans sista strid. De upproriska trummorna manar till batalj när folkloristiska toner varvas med klaviaturtung samtida konstrock och polyfoniska vokalarrangemang vilket gör att det ljudmässiga fotavtrycket blir märkbart annorlunda.

Den svallande Window To The World tar över kommandot när Jimmy Keegan frammanar några ovanliga taktarter som mer än väl berättigar den att ingå i en mer sofistikerad värld. Dessutom krumbuktar sig ryggraden i Dave Meros basgitarr vilket gör det hela till en märklig reggae som är klart medryckande i sin utformning. Boegeholds tangentbord spinner de beseglade trådarna som sammanvävs med Ted Leonards sång och nyanserade gitarr.

Under loppet av dryga tolv minuter förespråkar He Once Was en hjärtskärande berättelse om en soldats upplevelser under första världskriget. Omgivet av dynamiska och flödande toner med överväldigande instrumentering blir detta till albumets epicentrum som allting kretsar runt. Musiken är i ena stunden stillsam, dramatisk i nästa i ett evigt föränderligt skeende som rör sig mellan ljus och fasa.

Det melankoliska temat fortsätter i Underneath The Orphan Moon när en gravid flicka lämnar sitt familjehem. Stråkarna lägger till ytterligare dramatik och det utmärkande gitarrsolot effektuerar flickans situation och hennes beslutsamhet att fly. Clouds That Never Rain andas optimism med ett återkommande riff som rent av känns spralligt. Den utsökta iscensättningen på fem minuter innehåller många betraktelser som det är upp till var och en att ägna en tanke åt.

Somewhere North Of Nowhere och Summoned From Afar har båda en livsbejakande karaktär som är svår att bortse från. Den förra är pyntad med några smakfulla klaviaturutsmyckningar som kringgärdad av övriga episoder får den egna fantasin att blomstra. Den senare förkovras med flöjt, mandolin och en änglalik kvinnokör vilket ger den övergripande ljudpaletten en subtil atmosfär med en välkommen förändring av tonernas färg.

Spooky Action At A Distance är ett album tillägnat dig som vill ha modern progressiv rock med både stil och substans. Här finns betydande värden tillgängliga för alla som känner sig manade. Övertygande skildringar fyllda av gripande innebörd som även om de i vissa fall är dystra alltid har en känsla av handlingskraft och bemyndigande som hyllar förmågan att möta livets vedermödor.

Thomas Claesson