Posts Tagged ‘Thomas Claesson’

Nämn inte kriget

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

31

01 2024

Tappar greppet

Foghat ”Sonic Mojo” (Metalville/Sound Pollution)

betyg 3

Foghat var som bekant känt som ett boogierockband med glansdagar på 70-talet. Som så ofta när det gäller band som har överlevt sig själva i över ett halvt sekel så återstår endast en medlem kvar sedan det begav sig. I det här fallet är det trummisen Roger Earl som klockar in på sina modiga 77 år. Så vad har vi att vänta av bandet – som till mångas förvåning, inte minst deras egen fortfarande är vid liv – i det mycket märkliga året 2023?

Tja, den som suktar efter bandets karakteristiska boogierock går bet och får söka sig tillbaks i tiden och finna tröst i någon av de utmärkta liveskivorna som t.ex live II där titlar som Drivin’ Wheel och I Just Wanna Make Love To You uppfyller de önskemålen. På den nya skivan tar kvartetten ett mer lugnt och lättsamt grepp. Förvisso finns det traditionell amerikansk rock inbakat på en del av spåren, men det singlar mest iväg med blues, covers och rentav country.

Mycket av det nya materialet är skrivet av Kim Simmonds (Savoy Brown) salig i åminnelse och kanske just därför hålls skutan på rätt köl. Inledande She’s A Little Bit Of Everything är den första ut i den skaran och här trippas det iväg på ett lätt och trivsamt sätt som föregriper hela albumets avslappnade stämning.

En elektrifierad version av Elvis Presleys Mean Woman Blues, med ett ursprug frän 1957, är den första covern ut. Kingen må vara förebilden och den elaka kvinnan är fortfarande lika elak även om arrangemanget gjorts om för att passa Foghats intuitioner med riviga gitarrer och Scott Holts raspiga röst som går i bräschen.

En roadtrip är aldrig fel och med Drivin’ On så barkar det iväg i äkta ZZ Top-anda på de spikraka vägarna till synes utan slut. Det här är det närmaste ursprunget det går att komma vilket är en klen tröst i det stora hela. Om det hade varit lite mer av den här varan så hade solens uppgång över prärien lyst betydligt starkare.

När den egna skaparandan tryter så finns alltid bluesen att ta till hands och när ändå blicken är riktad mot 50-talet, så är Willie Dixons Let Me Love You Baby ett klart ämne att bearbeta. Drivande trummor, kraftfull sång och ylande gitarr ger utförandet extra stuns. Howlin’ Wolfs How Many More Years faller in under samma parasoll, men här har den pulserande takten en elegantare utformning.

Drömmen om Hank Williams är påtaglig i Wish I’d Been There för här åker cowboyhattarna på och Foghat klampar ut i hagen där ingenting annat än country finns. När väl det har sjunkit in så blir det filosofiska reflektioner över våra livs övergående natur i TimeSlips Away. Föreställningen avslutas med en version av Chuck Berrys Promise Land vilket är en traditionell amerikansk folksång som här åskådliggörs med en stadig rytm av jitterbug.

Som var och en förstår vid det här laget så ger albumet ett tamt energiskt intryck i förhållande till vad som kunde ha blivit fallet. Det egna materialet är tunt och den allmänt hållna tvehågsenheten faller inte i god jord. Historien har visat att Foghat hade bra snurr på saker och ting förr i tiden. Nu är virvelvindsrocken precis som bortblåst.

Thomas Claesson

21

11 2023

Den som söker, han finner

Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action At A Distance” (Inside Out)

I ett parallellt universum som kännetecknas av hänförande visioner och utpräglade karaktärsdrag har Pattern-Seeking Animals sin hemvist. En gång i tiden för inte så länge sedan blev de avknoppade från sina kollegor i Spock’s Beard. Nu lever de i sin egen värld där de har levererat ett betydande antal utgåvor av gudabenådad progressiv rock de senaste fyra åren.

På deras aktuella album Spooky Action At A Distance berättas det riktigt underfundiga historier så det står helt klart att alla inbitna entusiaster får sitt lystmäte tillgodosett. Det komplexa låtskrivandet med fokus på nydanande sångvänliga skapelser avger nämligen en illusion av att vara enklare än det i verkligheten faktiskt är.

Tveklöst har låtskrivaren och multiinstrumentalisten John Boegehold levererat sitt mest storslagna verk någonsin utan att det för den delen har blivit svårsmält. Det här är ett känslosamt album fullt av noveller som på ett fascinerande sätt fasas in med med den underliggande musiken. Med många övertygande teman som behandlar livets gång lär det få lyssnaren att reflektera över sina egna utmaningar.

The Man Made Of Stone bryter tystnaden med sin anekdot om en nordisk kung som undrar om det var värt allting när han inser att detta är hans sista strid. De upproriska trummorna manar till batalj när folkloristiska toner varvas med klaviaturtung samtida konstrock och polyfoniska vokalarrangemang vilket gör att det ljudmässiga fotavtrycket blir märkbart annorlunda.

Den svallande Window To The World tar över kommandot när Jimmy Keegan frammanar några ovanliga taktarter som mer än väl berättigar den att ingå i en mer sofistikerad värld. Dessutom krumbuktar sig ryggraden i Dave Meros basgitarr vilket gör det hela till en märklig reggae som är klart medryckande i sin utformning. Boegeholds tangentbord spinner de beseglade trådarna som sammanvävs med Ted Leonards sång och nyanserade gitarr.

Under loppet av dryga tolv minuter förespråkar He Once Was en hjärtskärande berättelse om en soldats upplevelser under första världskriget. Omgivet av dynamiska och flödande toner med överväldigande instrumentering blir detta till albumets epicentrum som allting kretsar runt. Musiken är i ena stunden stillsam, dramatisk i nästa i ett evigt föränderligt skeende som rör sig mellan ljus och fasa.

Det melankoliska temat fortsätter i Underneath The Orphan Moon när en gravid flicka lämnar sitt familjehem. Stråkarna lägger till ytterligare dramatik och det utmärkande gitarrsolot effektuerar flickans situation och hennes beslutsamhet att fly. Clouds That Never Rain andas optimism med ett återkommande riff som rent av känns spralligt. Den utsökta iscensättningen på fem minuter innehåller många betraktelser som det är upp till var och en att ägna en tanke åt.

Somewhere North Of Nowhere och Summoned From Afar har båda en livsbejakande karaktär som är svår att bortse från. Den förra är pyntad med några smakfulla klaviaturutsmyckningar som kringgärdad av övriga episoder får den egna fantasin att blomstra. Den senare förkovras med flöjt, mandolin och en änglalik kvinnokör vilket ger den övergripande ljudpaletten en subtil atmosfär med en välkommen förändring av tonernas färg.

Spooky Action At A Distance är ett album tillägnat dig som vill ha modern progressiv rock med både stil och substans. Här finns betydande värden tillgängliga för alla som känner sig manade. Övertygande skildringar fyllda av gripande innebörd som även om de i vissa fall är dystra alltid har en känsla av handlingskraft och bemyndigande som hyllar förmågan att möta livets vedermödor.

Thomas Claesson

10

11 2023

En slags magi

Paul Rodgers ”Midnight Rose” (Virgin/Universal)

Lyckliga var de själarna som fick uppleva Paul Rodgers på Isle Of Wight-festivalen sommaren 1970 då han tillsammans med sin grupp Free förkunnade All Right Now. Sedan dess har han genom åren skämt bort oss med guldkantad klassisk rock där i första hand Bad Company har tillfört en otalig mängd av minnesvärda stunder.

Middlesbrough är inte känt för mycket förutom möjligen att en och annan kalenderbitare har noterat att de har ett fotbollslag på den nedre halvan av Championship. Desto större tilldragelse är det att rocklegenden Rodgers föddes här 1949 och nu långt in på sin solokarriär tillhandahåller ett av få album med nytt material.

Rodgers är sedan lång tid bosatt i British Columbia, Kanada där han har funnit sinnesro med sin fru Cynthia som också har producerat skivan tillsammans med Bob Rock. Albumet utgörs av traditionella åtta låtar som mer framhäver en av bluesrockens äldre statsmän snarare än den vilda långhåriga ungdomen som först skapade berömmelse.

Midnight Rose gör sitt bästa för att tillfredsställa inbitna Bad Company-fans. De inledande Coming Home och Photo Shooter visar på två sidor av samma mynt. Båda får omedelbar sympati tack vare sina drivande gitarrer och stora svällande rytmer med hög intensitet samt en sångare som inte nöjer sig med att sitta i en gungstol på verandan.

Det amerikanska inflytandet med blues, soul och rock n’ roll i spetsen har tydligt satt sina spår i några av låtarna. Living It Up är först ut i den skaran och då flödar den kaxiga sångrösten med oinskränkt fullmakt. Som god företrädare återfinns också den underbart avslappnade Highway Robber som utstrålar atmosfären av en artist som är glad och tillfreds med sin lott.

Den lekfulla Dance In The Sun virvlar iväg med en flamencoljudande gitarr i sällskap. Uppsluppen och lättsam i sin utformning med mycket positivt tänkande som inte skänker annat än bra vibrationer. Avslutande Melting lär få många lyssnare att smälta som smör i en het stekpanna. I alla fall befinner jag mig i det stadiet för de gnistor av idéer som utvecklas här återger en skön värme.

Paul Rodgers fortsätter att vandra på sin eriksgata med ett strålande resultat i sin kappsäck. Den glädje som återfinns här har en smittsam effekt och striktast möjliga beskrivning är att Paul Rodgers har all anledning att vara nöjd då han är vokalt oöverträffad och kommer alltid att vara den sångare som andra aldrig kommer att vara. 

Thomas Claesson

11

10 2023

Altmeisters ser rött

Primal Fear ”Code Red” (Atomic Fire/Warner)

Än en gång baxar radarparet Ralf Scheppers (sång) och Mat Sinner (bas, sång) ut en skiva med Primal Fear vars omslag som så många gånger förr pryds av den ständigt vakande örnen. Det som en gång i tiden började i smidesverkstaden i Esslingen am Neckar (strax sydost om Stuttgart) är nu fullständigt utvecklad till en materia av rödglödgad power metal.

Att kasta ett getöga mot Tyskland när det gäller att hitta förstklassiga metalband är ingen dålig idé. Det går att spana långt och tänka länge. Från de pyrobesatta verkstadsjobbarna Rammstein till Tysklands svar på Iron Maiden – de stilbildande Helloween. Från de hårdföra piraterna Running Wild till andebesvärjarna Powerwolf. Från vakterna av det germanska kungariket av stål Accept till den förlängda läderarmen och urfadern själv U.D.O. Från de alltid lika strålande Gamma Ray till den oheliga alliansen Primal Fear som nu tar tillfället i akt och slår näven i bordet.

Another Hero som vi alla väntar på tar direkt kommandot. Är det frälsaren som skall visa vägen och hitta tillbaks till förnuftet? Nja, det oförutsägbara tangentbordet leder i alla fall så småningom in på idogt arbete med dallrande stålsträngar någonstans på den högre skalan i mitt-tempots rike. Det intensiva forumet leder knappast till en förändring av världsordningen även om refrängen biter sig fast förtjänstfullt.

De medryckande riffen som leder in till Deep In The Night är svåra att värja sig mot eftersom det skapas ett vakuum fyllt av dunkla fasor. I grund och botten en smärtande hymn där mardrömmen blir till verklighet när alla lögner och synder kommer upp till ytan och kärleken går hopplöst förlorad. Igenkänningsfaktorn med liknande låtar plockade lite här o var är stor

Att inleda ett episkt stycke med akustiska gitarrer är ett tillvägagångssätt som ingjuter förtroende. När det dessutom mynnar ut i en kampsång med trippla elgitarrer i rotation så finns det ingen hejd på jubelropen. Det står klart att kriterierna är uppfyllda i beaktansvärda Their Gods Have Failed som med lätthet vrider sig över 7-minutersintervallet.

Röstmässigt låter Sheepers som att han rättfärdigar sina 58 år, men å andra sidan lät han som en 58-åring redan när han var 33 år så ingen skillnad där. I Steelmelter tar han i ända från tårna och skrämmer slag på alla sina landsmän i förbundslandet Hessen precis som om hans liv hängde på det. Kanske just därför griper de hänförande takterna tag i nacken på lyssnaren utan att släppa taget.

Efter över 25 år i gemenskapen visar Primal Fear att de fortfarande har mycket luft under vingarna. För det mesta utnyttjar de termodynamiken och fångar in uppvindarna till höga höjder, men ibland finns det frågetecken då några spår – som t.ex. den övertydliga Play A Song – känns vingklippta vilket troligtvis beror på att det är för mycket turbulens i omlopp.

Thomas Claesson

07

09 2023

På rätt plats vid rätt tillfälle

The Dust Coda ”Loco Paradise” (Earache/Sound Pollution)

Ett decennium in i karriären tillhandahåller det Londonbaserade bandet The Dust Coda sitt tredje album. Med påverkan från fasta hörnpelare av klassisk rock vänder och vrider de på idén om rock n’ roll så att deras egen identitet utformas. Omständigheterna känns lösa och lediga med en trygghet som ger en omedelbar känsla av att de trivs med tillvaron.

Bandets höga arbetsmoral är imponerande. De gångna tio åren har kantats av turnéer där de genom support till andra band har fått visa upp sina kvaliteter inför publik och därmed byggt upp både sitt eget varumärke och rykte. Det har lett till att de har blivit ett etablerat namn med en musikstil som spänner hela vägen från överrumplande hårdrock till mjuka akustiska inslag.

När Road To Hell kickstartar albumet finns det ingen återvändo. Den brådskande intensiteten tar kommandot och håller spänningen i ett järngrepp. Falska profeter och ledare förkastas i denna briljanta version av kraftfull hårdrock. Den rättfärdiga ilskan är övertygande och den blixtrande närvaron är påfallande autentisk.

Grundaren/sångaren/gitarristen John Drake ursprungligen från Melbourne valde på ett tidigt stadium att flytta till det musikaliska epicentret i London. Att säga att hans vokala talang är till belåtenhet är en stor underdrift för förmågan att med största lätthet fånga in hjärtskärande sårbarhet och morrande attityd i en och samma låt är magisk. Love Sick med Led Zep-vibbar sätter statusen.

Call Out The Dogs är med ens klar för premier league. Tydligare än så här kan inte budskapet bli. Det medryckande temat besitter alla tänkbara önskemål. Agitationen och frustrationen kommer fram i gitarrerna. Allt du behöver veta kommer fram i texten. En total upplevelse med högsta prioritet.

Gitarristen Adam Mackie var bara barnet när hans entusiasm för musik startade. Han fastnade redan som sjuåring för Eric Claptons Journeyman (1989) och den första elgitarren fick han som fjortonåring och sedan dess har han aldrig vänt sig om. Free All The Dancers visar om inte annat på hans fingerfärdigheten där inledningen får associationer till Slash för att sedan ge en godbit till lyssnarna genom att tona ut i en variant av Layla.

Guns N’ Roses-influenserna finns också lagrade helt öppet och den avslutande It Won’t Be Long är ett belägg för detta så gott som något. Dess inlindande refräng förvandlas till ett nynnande motiv som hypnotiskt upprepas och driver iväg i ett tjusigt ljudlandskap. Ett innerligt avsked som med sin ljuva harmoni platsar bra i ett galet paradis.  

Thomas Claesson

17

08 2023

Tjejerna kör sitt eget race

Girlschool ”WTFortyfive?” (Silver Lining/Warner)

Att skolan är stängd för sommarlov hindrar inte Girlschool från att släppa sitt 14:e studioalbum och dessutom fira 45-årsjubileum. Vart kan då pekpinnen landa den här gången? Blir det ris eller ros? Mina förväntningar var inte direkt skyhöga, men det visade sig att det pensionsgrundande tjejbandet från London hade mer att ge.

Albumet är fullpackat med deras varumärken som är kantad av grym och klatschig attityd. Dessutom är sammanknytningen med band såsom t.ex. Motörhead och Saxon uppenbar, men hjärtat och själen i deras egen övertygelse har genom åren alltid varit konsekvent och är fortfarande förhärskande till dags datum.

Uppropet med den repetitiva It Is What It Is ger ett lågt ingångsvärde för vem i hela världen behöver en sång med den irriterande parollen? Saker och ting förändras emellertid radikalt när Cold Dark Heart pumpar upp hjärtfrekvensen. Det häftiga trycket som genereras av rytmsektionen väcker uppmärksamhet och bandets uppstaplade ljudvägg är ett välkomnande åtagande att hantera för en headbanger.

Den ostoppbara frontkvinnan Kim McAuliffe (gitarr, sång) som har hängt med hela vägen räds inte för att tränga in i spöklika världar som Bump In The Night eller den om än inte mindre smittsamma Invisible Killer. Det får en inbiten hårdrockare som mig själv att övertygas om att det inte finns något pensiondatum för tung rock.

Referenser till klassiska rock- och metallåtar får fler nickningar än det går att hantera, så fastän gitarrvirtuosen Joe Stump är inbjuden till Are You Ready? så är resultatet det samma. Det etablerade soundet med den djupt rotade identiteten och det upproriska sinnet leder bara till en beroendeframkallande kvalitet som inte går att motstå.

Den förenklade slagdängan Party är övertygande på så sätt att det aldrig finns ett tråkigt ögonblick och att var ton har sin plats. Den busiga kaxigheten och det ljudtrogna uttrycket för otämjd glädje är en hyllning till sjuttiotalets glamrock både när det gäller musik och text. Det är också lätt att hänga med i de läderklädda brudarnas allsång även om jag hade föredragit dem klädda i respektfulla skoluniformer.

Born To Raise Hell förenar slutligen de hårdslående och tillika högljudda damerna med hela kavalleriet bestående av Biff Byford (glad som en speleman), Phil Campbell och Duff McKagan som unisont cementerar en dräpande Lemmy-hyllning. Om inte de nya låtarna har fått fäste ännu, så borde den här klassiska metal-hälsningen bli en väckarklocka som får alla bitarna att falla på plats.

Thomas Claesson

06

08 2023

Fulländad djurisk instinkt

Tygers Of Pan Tang ”Bloodlines” (Mighty Music/Sound Pollution)

I och med den här utgåvan så känns det väldigt avlägset och föga fängslande att Tygers Of Pan Tang gjorde en cover på Love Potion no 9 i början av åttiotalet. Många drar sig säkert också till minnes att gitarristen och sedermera Thin Lizzy-medlemmen John Sykes ingick i bandet vid den tiden, men det är som bekant bara kuriosa av akademisk art.

Bandet bildades 1978 på en pub i den lilla kuststaden Whitley Bay strax nordost om Newcastle upon Tyne. Den enda i bandet som vet hur den ölen smakade är gitarristen Robb Weir. Resterande medlemmar som är fyra till antalet har tillkommit från millennieskiftet och framåt. Bandnamnet härstammar från en fantasy-serie där trollkarlar håller tigrar som husdjur.

Det här albumet faller in under epitetet New Wave Of British Heavy Metal och det på ett alldeles förträffligt sätt. Det är en sak om låtmaterialet är enastående. En annan sak om musikerna är talangfulla, men för att få till det lilla extra krävs en producent som lyfter materialet ett snäpp till.

Det är här den danske producenten Tue Madsen kommer in i bilden. Han har lyckats med konststycket att modernisera det traditionella Tygers-soundet och återskapat precis det som eftersträvades. Fräscht material som har DNA från det förflutna är nyckeln till den magi som alstras här.

Edge Of The World startar upp föreställningen på ett mäktigt sätt. Särpräglad i sin utformning tack vare de orientaliska inslagen som alltid är berikande. Här får hela bandet tillfälle att briljera med trollbindande solon, solida rytmer och skönsång. Lägg därtill den tonperfekta produktionen och njutningen är komplett.

Att Italien har fostrat många bra sångare är ingen hemlighet och just därför levererar även Jacopo ”Jack” Meille sången helt kristallklart, men inte bara med full kontroll utan också med enorm disciplin under de längre tonerna. Trippeln In My BloodFire On The Horizon och Light Of Hope visar prov på denna extraordinära sångprestation helt befriad från hyperhöga skrik.

Något alldeles extra är otvetydigt Back For Good som triumferande träder in på arenan med alla element föredömligt placerade. Det melodiska anslaget i symbios med klingande metal blir till en förförisk förening som tränger in i medvetandet med överväldigande smakfullhet. Ljuvliga toner för en gammal hårdrockare.

Som alltid i sådana här sammanhang flikas det in ballader av den högtflygande karaktären inte minst för att få en stunds andhämtning innan intensiteten ånyo höjs. Taste Of Love är först ut med sin kamp för att komma loss från skuggorna och få ett meningsfullt liv med hopp om en gnutta kärlek. Making All The Rules å andra sidan fokuserar på barn fångade av livsomständigheter som leder till katastrofala val. Gripande ämnen med desperat tonsättning.

Bloodlines är en skiva som enkelt lyckas balansera hela bredden av alla beståndsdelar som utgör bandets identitet. Efter 45 år in i karriären finns det inga tecken på fåfänga utan bara en strävan att kanalisera sina ansträngningar och skapa engagerande och spännande musik.

Det känns som om skrivandet och framförandet av denna skiva inte var betingad med några svårigheter överhuvudtaget. Här finns massor av uppsluppen och tilltalande underhållning för det är så det blir när ett gammalt band minns sina tricks långt in i modern tid. De har helt obesvärat slängt ihop ett album och sedan gått ut på den lokala puben och tagit en öl precis som om det skulle ha varit den mest självklara saken i världen.

Thomas Claesson

24

05 2023

Bekant återkomst

Winger ”Seven” (Frontiers/Playground)

Det är inte många band som i stora drag har lyckats med att hålla ihop sin besättning i lite drygt 35 år, men Winger är en av de få utvalda. De bildades i New York och åtnjöt initiala framgångar under sin första verksamhetsperiod med den självbetitlade debutskivan från 1988 i första ledet.

Deras kollektiva kraft och virtuositet verkar vara ograverad när de till syvende och sist släpper sitt självförklarliga sjunde album. Och vid det här laget är de naturligtvis väl medvetna om vad deras publik vill ha så de har inget behov av att återuppfinna sig själva.

Trots att det har gått en ansenlig tidsrymd sedan förra albumet Better Days Comin’ (2014) så känns det som om de aldrig har varit frånvarande. I synnerhet inte när jag knappt har hunnit sätta mig tillrätta förrän Proud Desperado kommer farande som ett frustande lokomotiv med dunder och brak. Det är en remarkabel inledning som direkt växlar fokus i den efterföljande Heaven’s Falling med nedskruvat tempo och hjärtskärande spörsmål.

Tack vare de medryckande gitarrerna galopperar Tears Of Blood med sitt melodrama i bagaget mot mer äventyrliga pomprock-hymner. Reb Beachs distinkta riff backar upp den obevekligt apokalyptiska textremsan. Bryggan som känns familjär lotsar sedan in ett tajt gitarrsolo innan de hamrande rytmerna avvecklas med en pust av välmående.

Även om basisten och sångaren Kip Winger har en röst som är få förunnat så hjälper det föga till att lyfta den krystade Voodoo Fire som betänkligt hackar i maskineriet. Likaså tickar Time Bomb mödosamt igenom sina gott och väl 4 minuter bara för att slutligen falla handlöst ut i tomma intet.

När allt kommer omkring snurrar albumet på en beprövad och pålitlig väg. Den melodiska hårdrocken finns här, skönsången likaså, men med det avslutande eposet It All Comes Back Around tränger Winger oväntat igenom den progressiva hinnan med insikten att livet inte är en fest längre utan att smäktande toner med meningsfulla tankar kan få det att kännas bra mycket bättre.

Thomas Claesson

20

05 2023

Nattens fasor

The 69 Eyes ”Death Of Darkness” (Atomic Fire/Warner)

Nattens demoner är tillbaka för att hemsöka dina högtalare. Bandet som grundades i de ockulta kvarteren i Helsingfors för över 30 år sedan trivs bäst när mörkret faller så att de kan bli ett med de få kvarvarande skuggorna. I frånvaron av ljus söker de sig fram i sin nervkittlande strävan efter ohämmad melankoli.

Den musikaliska inriktningen visar på en selektiv förkärlek för sjuklighet, glamour, sex och det övernaturliga vilket förkroppsligar dessa nattdjur med både den dimmiga andemeningen av nordisk gotisk rock och den durkdrivna pulsen från Los Angeles och Sunset Strip glam. Känn dig förföljd om du tar din tillflykt till någon av de här domänerna.

När Elvis Presley gick ur tiden den 16 augusti 1977 så frågade den då åttaåriga Jyrki Pekka Emil Linnankivi sin mamma vem det var. Han sjöng rock ’n’ roll svarade mamman. Det ska jag också göra när jag blir stor svarade Jyrki utan att blinka. Och så rätt han fick för nu som 54-åring trollbinder han oss med sin djupa Elvisinfluerade barytonröst när han sprider sitt unika goth ’n’ roll-evangelium.

The 69 Eyes intentioner klargörs redan från början med titelspåret. På ett raffinerat sätt möter den starka melodin med deras lynniga gothsound den svulstiga refrängen som får blodet att isa sig. Den tidlösa Jyrki 69 är helt klart i sitt absolut rätta element och har sällan låtit bättre vare sig han framställs som Helsinkis eller Hollywoods rockstjärna.

Både Drive och Gotta Rock rullar vidare på säkert territorium. Med sin pådrivande energiskt gungande drivkraft uppfyller de båda alla tänkvärda önskningar och förväntningar. Några vilt kämpande solstrålar tar sig visserligen igenom det mörka molntäcket när California besjungs, men det är bara för att befästa The 69 Eyes ställning som ohotade i sin egen genre.

This Murder Takes Two bryter av mönstret tvärt eftersom vi hamnar mitt i en vemodig duett med Kat Von D som gästsångerska. En behjärtansvärd countryrockdröm utförd med en salig enkelhet av beröring och bara en svag antydan till ondska. Det gör tilldragelsen lika mytomspunnet som forna historier om Bonnie och Clyde.

Death Of Darkness är mångfacetterad och har utan tvekan den omhuldande potentialen att dra nya lyssnare in i mörkrets djupa, dystra besvärjelser. De blodsugande gengångarnas olycksbådande trettonde album tillgodoser oss med en ny uppsättning kärlekssånger med bett riktade till mörkret i oss alla. Kom ljuva död och ta en drink med mig. Natten är ung och livet är kort.

Thomas Claesson

04

05 2023