nyaskivor.se

Voodoo Circle ”Hail To The King” (AFM/Sound Pollution)

Om du lägger örat mot marken och lyssnar så kommer robusta rytmer galopperande mot dig. Det tysk/brittiska hårdrocksbandet Voodoo Circle fortsätter nämligen att rida på sina influenser även på sitt sjunde studioalbum ”Hail to the King”. Relevansen till de stora banden på 70 och 80-talet är markant till skillnad från den egna identiteten som är begränsad.

Det spelar emellertid inte så stor roll för det som är viktigt på det nya albumet är musiken och här ligger fokus tack och lov fortfarande på hårdrock. Det finns trots allt mycket värre saker än att bli inspirerad av kultband. Ett album som ”Hail To The King” kanske inte återuppfinner hjulet rent musikaliskt, men att sticka ner handen i skivbacken och fånga upp albumet kan vara värt mödan.

Eldsjälen och gitarristen Alex Beyrodt försöker med sin nya laguppställning att lägga till en mer modern touch här och där utan att skada eller förlora rötterna till klassisk rock. Och visst finns det musikalisk kreativitet, individualitet och laganda vilket gör att låtarna inte försvinner ut i en omloppsbana. Traditioner måste vidmakthållas och förkroppsligas med alla tillgängliga medel.

Lay Down Your Lovin’ med sina korta elektriska passager ger en karakteristisk introduktion till albumet. Utöver den storvulna gitarren ligger fokus såklart på den exceptionella sångaren David Readman. Efterföljande Let It Rock är självförklarande och lämnar ingenting åt slumpen. Den något dystrare On The Edge med sina fina pianoinstick och kvinnokörer byggs å andra sidan upp till ett episkt monster under de dryga sex minuterna den varar. Andas in andas ut Whitesnake.

Lite förvrängda gitarrskurar blir det när lager på lager med tunga rytmiska riff läggs på Sweet Little Sister. Det bluesiga åttiotalsstuket får sin prägel när sången varierar mellan musikaliskt berättande och innerlighet. Led Zeppelin lyfte en gång i tiden från ståldistriktet i Storbritannien när den brittiska bluesinvasionen hittade sitt ursprung. Inte så konstigt då att Castles Made Of Glass och Black Country fortsätter att sväva mot bergspassen i västra Himalaya bara för att plocka upp de orientaliska intrycken.

Skivknaster och orgeltoner välkomnar Stand Your Ground som vartefter den fortskrider utvecklar Deep Purple-vibbar. En barnkör hakar på Readmans uttrycksfulla röst i refrängen. Alla som har väntat på Rainbows inflytande blir serverade med Billy’s Song, Strangers In The Night och All For One. Den första och tredje låten i den skaran bär Rainbow-keyboardisten Tony Careys signatur. Båda skrevs för 25 år sedan och då var det inga problem att bygga upp en belevad atmosfärisk stadga som många band strävar efter, men få uppnår.

”Hail To The King” är ett hyllningsalbum med passion, intensitet och virtuositet anpassad till andemeningen vilket ger nyckeln till resultatet. Visst kan man vara kluven i om man skulle utelämna två eller tre av de ofta episka styckena till förmån för kortare, krispiga låtar som skulle göra albumet lite mer varierat. Det råder emellertid inget tvivel om kvaliteten på de tolv spåren med över en timmes speltid. Musikerna behöver inte gömma sig bakom de stora förebildernas frontfigurer.

Thomas Claesson

Jon Anderson & The Band Geeks ”True” (Frontiers/Playground)

När en legend kommer runt hörnet med ett nytt album och ett nyfunnet band i följe stiger spänningen avsevärt. Att det dessutom rör sig om galjonsfiguren Jon Anderson som var grundare och sångare i det progressiva rockbandet Yes gör att man sträcker på sig lite extra. Efter år av uppehåll är detta albumet som alla fans ivrigt har väntat på. Nu har tiden kommit för att träda in i ett vidsträckt musiklandskap fullt av visioner och klangfärger.

Jon Andersons klara, höga och inte minst unika sång har inte förlorat något av sin karisma. De nio låtarna med en total speltid på 58 minuter kännetecknas dessutom av sofistikerad och komplex instrumentering vilket ger ett voluminöst och livligt sound. Det känns befriande att svepas med till Yes storhetstid för över 50 år sedan.

Det anförtrodda The Band Geeks leds och samproduceras av ingen mindre än Richie Castellano från Blue Öyster Cult. Den omtumlande dynamiska upprinnelsen med de första spåren True Messenger och Shine On blir ett tydligt tecken på att bandet förstår uppdraget till fullo. De kramar med besked ut de intrikata arrangemangen med precis rätt ackuratess kontra känsloyttring och föränderlighet.

I Counties And Countries kan man särskilt lägga märke till hur mycket uppmärksamhet på detaljer den unga ensemblen har lagt ner på sitt arbete. Mängden av överflöd och spelglädje är verkligen häpnadsväckande. Hör bara hur det episka och triumferande instrumentala introt lika enkelt som galant fångar in de klagande vokalmelodierna från Yes tidigaste psykedeliska inkarnation.

Den uttrycksfulla balladen Build Me An Ocean tar en vändning in på territoriet för pianoledd balans. Det återhållna skimret lyser särskilt intensivt med den nyss fyllda åttiåringens spröda röst som självsäkert rör sig till toner som sångare av halva hans ålder bara kan drömma om. Ett bedårande stycke som förhöjs av fantastiska körharmonier och kontrapunkter.

Still A Friend följer upp med uppfriskande keyboards och gitarrer. Basgången faller in helt naturligt och refrängen känns tidlös och bekant. En försäkran på Jon Andersons förmåga att förnya sig samtidigt som han förblir trogen sina rötter. Den långsamma uppbyggnaden av Make It Right tilldrar sig med en underbar akustisk gitarr. Ett bländande gitarrsolo av Andy Graziano skickar sedan iväg piruetter av spänstiga toner innan orkesterstrofer och körsång sömlöst lämnar över den melankoliska stämningen till Realization Part Two.

Allt som du kan önska innesluts av det omfattande spåret Once Upon A Dream som har många av egenskaperna från tidiga Yes. Den skiftande musikaliska terrängen inklusive en underbart lugn mittsektion banar väg för den magnifika avslutningen. När Anderson sjunger de mantraliknande melodislingorna är jag smått benägen att tro att jag också kan uppnå bestående lycka.

Jon Anderson bevisar med albumet True att det inte finns någon åldersgräns för kreativitet och positiv energi. Alla proggfans som har lutat sig långt ut genom fönstret för att få en skymt av det förlorade albumet har äntligen fått sin önskan uppfylld. True är ett historiskt landmärke för inte bara Yes-fans eller progressiva rockfans i största allmänhet utan för alla oss som uppskattar välspelad rockmusik. Det här är ingenting annat än en bekräftelse på ren livsglädje.

Thomas Claesson

Grand Magus ”Sunraven” (Nuclear Blast/Warner)

Ibland är allt du någonsin behöver i livet ett rent riff, en drivande rytmsektion och en gudalik sångröst. Om du i samma andetag dessutom gillar raka hymner av bredbent stonerrock sammanflätad med undergångs-metal som dryper av dramatik och uppsåt. Ja, då har du kommit rätt nu. Grand Magus ger dig nyckeln till frihet.

Tre killar med säte i Stockholm frambringar heroisk metal med det oslagbara argumentet att rusa rakt in i nästa strid med draget svärd. Här är det inte frågan om att lyssna på fågelkvitter och plocka blommor på ängen. Nej, här handlar det om hjältar och monster, ära och tapperhet, seger och nederlag.

35 minuters musik räcker för att powertrion ska kunna designa vad som är ett slags konceptalbum inspirerat av den berömda anglosaxiska dikten Beowulf. En störtflod bestående av nio låtar utgör den episka berättelsen som strömmar mot dig med sådan kraft att det är omöjligt att värja sig. Putsa rustningen och gör dig redo för nu är det upp till kamp.

Så redan från den inledande låten Skybound kan du känna att den organiska kemin mellan JB Christoffersson (gitarr, sång), Ludwig Witt (trummor) och Fox Skinner (bas, bakgrundssång) svävar över en punkt som har ett enda syfte. Närmare bestämt att utstråla klassisk metal-estetik som oförvanskat leder dig till en fristad av genuin njutning.

Winter Storms är en mäktig mid-temposaga om snöstormar och inre styrka som träffar precis rätt både för sångaren och lyssnaren. Fina melodilinjer dekorerade med explosiva solon bidrar i högsta grad till detta. Den övergripande fascinationen av vargar biter sig fast i Hour Of The Wolf vars olycksbådande öppning övergår till en ogenomtränglig vägg av ljud. Precis som vi vill ha det.

Det blodtörstiga monstret Grendels ögon reflekteras plötsligt i skuggorna och frekvensen på både puls och fotsteg höjs avsevärt. Det förebådar ett spännande äventyr som med kraft arbetar sig in i ditt huvud. Finalen är magnifik och passande när den repetitiva The End Belongs To You breder ut sig. Halvvägs in i akten får Ludwig Witt nog. Såsom hjälte utnyttjar han sina sista krafter och trampar plattan i botten och attackerar hela trumsetet med glödande frenesi.

På tröskeln till 25 år av karriären och med tio fullängdsalbum under bältet träffar Grand Magus återigen målet och bekräftar sig själva som en av de viktigaste verkligheterna i den mest autentiska, uppriktiga och episka formen av heavy metal. Sunraven representerar ännu ett framgångsrikt kapitel i bandets storartade färd på en väg som fortfarande inte känner av några misstag eller motgångar.

Thomas Claesson

Shemekia Copeland ”Blame It On Eve” (Alligator/Border)

Bluesmannen Johnny Copeland från Texas var i framkant när det gällde att hålla bluesen levande och fräsch på 80 och 90-talen. Nu vandrar hans dotter Shemekia i samma fotspår och hon får ses som en av de ledande bluesvokalisterna i modern tid. Älskad och hedrad över hela världen för sin glada, trotsiga musik och hennes rörande själfulla framträdanden.

Den i mångt och mycket oföränderliga bluesen med låtar om förlorad kärlek, otrohet och svåra tider har genom åren förvisso burit mycket frukt. Copeland gäckar i viss mån det generella upplägget genom att vidareutveckla sociala teman med lättsamma ämnen såsom dråpliga historier, kärlek vid första ögonkastet, festligheter och en god portion med humor.

Öppningsspåret Blame It On Eve är ett ihärdigt bemötande av kvinnors rättigheter. Hon refererar oaktat till den bibliska arvsynden som predikar att om något går fel så kan man alltid skylla på kvinnan. Insvept i en stark rockmiljö påminns vi om de dagar då ödesdigra orkaner och tropiska stormar alltid var uppkallade efter kvinnonamn.

Det växlar till Mississippi-blues när Tough Mother med den elaka gitarren som matchar Copelands resoluta sång basuneras ut. Skydd inte aggression är motivationen som genljuder ända ut i träskmarkerna. En reträtt till den krattade manegen följer upp på Only Miss You All The Time. Ett sparsamt arrangemang som är ändamålsenligt i sin enkelhet.

Temperaturen stiger igen när Broken High Heels trampar in med en svärm av bluesrock i följe. Ett muntert grundtema surrar i luften även om ämnen som kongress, kyrka, samhälle och politik avhandlas. Den medryckande och kvicka Wine O’clock gör att de dagliga bekymren än mer försvinner i tomma intet. Inte undra på det när happy hour drar igång redan tidigt på eftermiddagen.

Plikttroget fullbordas den storstilade begivenheten med en cover av hennes fars låt Down On Bended Knee. En traditionell blueslåt som i Shemekias ägo förvandlas till en uppvisning i konsten att få grundvalarna att rämna tack vare den fräsande rösten och de övriga musikerna som går i bräschen med fria tyglar.

Blame It On Eve är Shemekia Copelands budskap om verkligheten. Ibland dämpad med humor, men hennes gripande stämma ger alltid upphov till en smittsam mängd muskulös rock, bultande blues, sumpig soul och hjärtskärande ballader. Under hela sin karriär har hon gång efter annan visat varför hon ses som en levande legend i sin egen värld och detta album är inget undantag.

Thomas Claesson

Moggs Motel ”Moggs Motel” (Steamhammer/Border)

Alla som under de senaste åren har befarat att UFO-frontmannen Phil Mogg helt skulle försvinna från scenen efter att hans band hade lagt skorna på hyllan hade fel. De efterföljande hälsoproblemen som utlöstes av en hjärtattack beseglade inte heller hans öde. Tro det eller ej, men en av de mest inflytelserika rocksångarna i världen är tillbaka och gissa vad, han sparkar hårdare än någonsin.

Eftersom musiken fortfarande pulserar i Phil Moggs blodomlopp så bildades Moggs Motel-projektet av bara farten. Han vände och vred i sitt långtgående arkiv efter outgivna låtfragment och basisten/producenten Tony Newton (ex. Voodo Six) och gitarristen Neil Carter öppnade också sina värdeskåp. Det förvandlades till idéer som föll på plats och med en tanke så god som någon skapades denna remarkabla utgåva.

I dessa tider när ett överskott av mogna äpplen dunsar i marken stup i kvarten kan öppningsspåret Apple Pie inte vara mer passande. I synnerhet inte eftersom det rör sig om gammaldags hårdrock med en vådligt drivande gitarrmelodi. Mogg sjunger fortfarande med ett svagt hån och en jordnära övertygelse för han har kommit hem mitt i sitt nya bands hårt slående attacker.

Dragningskraften i det sublima sångsamspelet med Zoe Devlin Love i Sunny Side Of Heaven gör det till en själfullt passionerat mellanhavande. Den upplyftande melodin med dess innerliga text fångar Moggs reflekterande sida. Det pådrivande temat med hög puls visar att han är full av energi och att rösten är så stor som vi känner den från förr.

Face Of An Angel strålar som en gåva från himlen sänd. Vi är nu inne i en kraftfull ballad som lyfter fram Moggs röstomfång och känslomässiga djup och med den dramatiskt vackra I Thought I Knew You kan man verkligen vara tacksam för att den brittiska härföraren fortfarande känns för levande för att någonsin sluta.

Ett lugnare och mer melodramiskt sätt att avsluta ett album på kan inte vara något annat än när den eleganta brisen från Storyville sveper in. Utfört med en till synes gränslös utstrålning som lika väl kunde ha varit ett firande av en fantastisk karriär, men nu istället låter mer som ännu ett nytt kapitel i en evig saga.

Moggs Motel lindar in teman om motståndskraft, nostalgi och konstnärlig pånyttfödelse. Den höga produktionskvaliteten fångar essensen av klassisk rock samtidigt som den integrerar moderna tekniker för att hålla ljudet pompöst och engagerande. Albumets tolv spår visar upp Moggs karaktäristiska vokala karisma och berättarförmåga som sträcker sig långt bortom gängse mallar för allmän hårdrock.

Thomas Claesson

David Gilmour ”Luck And Strange” (Columbia)

Hela 46 år har runnit iväg sedan David Gilmour släppte sin självbetitlade debutskiva De interna slitningarna i Pink Floyd gjorde att det fanns utrymme för personliga utsvävningar mellan albumen Animals (1977) – som av de övriga medlemmarna ansåg vara en egotripp av Roger Waters – och den bombastiska The Wall (1979). Gilmours gitarrtunga album var tillräckligt välgjort för att ge en angenäm upplevelse, i synnerhet med tanke på att singeln There’s No Way Out Of Here lyste upp tillvaron som en distinkt ledstjärna.

1984 års ”About Face” var tänkt att ta det nya decenniet i sin famn och på förhand komma till insikt om Gilmours tappning av Pink Floyd med dess släta ytor i fokus. Dyningarna runt ”On An Island” (2006) glittrade endast undantagsvis när de introverta tankarna reflekterade över att leva och dö. Kompositionerna på ”Rattle That Lock” (2015) var bräckliga, men det fanns en djup känsla begravd som kom till ytan efterhand som de reserverade grubblerierna fortskred.

Till skillnad från sin ex-kollega Roger Waters som alltmer gör politik till en del av sin personliga agenda föredrar Gilmour att sjunga och reflektera över förgänglighet och att bli äldre. Dessutom är ”Luck And Strange” något av en familjeaffär som måste ha gett enorm glädje. Gilmours fru Polly skriver de flesta av texterna. Adoptivsonen Charlie bidrar med ord till Scattered som är en långsam reggae som plötsligt övergår till ett komplext och mörkt orkesterarrangemang. Sonen Gabriel lägger också till bakgrundssång och dottern Romany sjunger och spelar harpa på den eteriska The Montgolfier Brothers-covern Between Two Points.

Redan i det instrumentala introt Black Cat möter pianodroppar den karakteristiska blödande gitarren i en stämning som omedelbart berör med sin omvittnade varumärkeston. När sången sedan blottläggs på det följande lyriska titelspåret är känslan att du är djupt inne i den symptomatiska ljudvärlden där musiken flyter lika fridfullt och förutbestämt som tidvattnet i Themsen.

Vokalt och när det gäller stråkarbetet som sträcker sig från episka fyrverkerier till folkloristiska mandolinljud imponerar Gilmour. Med ädel lidelse och melankoliska melodier återspeglas utmärkta akter som The Piper’s Call med sitt drömmande gitarrljud och på A Single Spark kämpar han med livets ändlighet under ett strövtåg runt de mer idylliska hörnen av spökdimensioner med dess änglakörer och kabaréattraktioner.

Dark and Velvet Nights har ett något tyngre anslag på sin väg in i en atmosfär av svart magi. Gilmours ständigt fantastiska gitarrarbete skiftar från luftigt till jordnära. Den avslutande nästan 14 minuter långa Luck And Strange – Original Barn Jam avslöjar den ursprungliga idén med titelspåret som en fri form-session (2007) i samspel med Pink Floyd-keyboardisten Rick Wright, som dog 2008. Spåret får anses vara av akademisk art, men med all respekt var det ändå Wright som komponerade den odödliga The Great Gig In The Sky.

”Luck And Strange” hittar David Gilmour i en reflekterande form som mynnar ut i en härligt avslappnad affär att luta sig tillbaka på. Till alla er såsom jag själv som har följt Pink Floyd ända sedan mitten av 60-talet så är det här bara en fortsättning i den långa allén. Det finns visserligen inga överraskningar i form av psykedeliska effekter, men vad gör väl det när allting ligger i en orubblig komfortzon. Albumet släpptes för övrigt på Roger Waters födelsedag den 6 september.

Thomas Claesson

Little Feat ”Sam’s Place” (Megaforce/Border)

När inspirationen med nytt material tryter finns alltid bluescovers att luta sig mot. Little Feat har kommit till den gränden nu, men de är inte de första. Många kanske minns det kanadensiska 80-talsbandet April Wine med sångaren Myles Goodwyn i spetsen. De frälste världen med äkta hårdrock. På sin ålders höst blev bluesen hans riktmärke.

Alldeles nyligen har vi även Slash (presentation överflödig) som samlade ihop sin digra vänskapskrets och resultatet blev Orgy Of The Damned. Ett träffsäkert och namnkunnigt album med djupa rötter i bluesen. Här betas den ena slagdängan efter den andra av på ett raffinerat sätt.

Sam’s Place är Little Feats hyllning till blues med slagverkaren Sam Clayton som huvudsångare. Det är också deras första studioalbum med Scott Sharrard på gitarr och Tony Leone på trummor tillsammans med de långvariga medlemmarna Bill Payne (tangenter), Kenny Gradney (bas) och Fred Tackett (gitarr).

Det känns säkert bra för Little Feat att segla in i trygg hamn efter tolv år av albumtorka Och kanske är det naturligt att låta den 78-åriga afroamerikanen Sam Clayton släppa sina congas för en stund. Han har trots allt den skrovliga barytonrösten som tillför rättmätig känsla även om Bill Payne och Fred Tacket med fördel hade kunnat ta över sången på några låtar.

Öppningsspåret Milkman är den enda låten med Little Feats underskrift. Clayton / Tacket / Sharrad är upphovsmän och här finns de underliggande musikaliska elementen som alltid har gjort det här bandet så spännande. Det universella bluesbältet sträcker sig nu, genom gruppens försorg, ända in i Louisianas träskmarker.

Muddy Waters sångbok ligger sedan uppslagen och i samspråk med Bonnie Raitt kopplas Long Distance Call upp. Hon är en trogen vän till bandet och det är en ynnest att höra hennes röst som följsamt bär upp hela låten. Det hela utspelar sig i sakta mak med en akustisk prägel som begåvat tillför en vädjande sparsamhet.

Häpnadsväckande virtuositet och tidlösa excentriska talanger lyfter de nio spåren varav åtta är inspelade på Sam Philips Studio i Memphis. Feats organiska boogie med inpräntad Chicagoblues ger sig uttryck som bubblande champagne i den karakteristiska Can’t Be Satisfied. Inte en enda fot är i stillhet när Paynes piano tar oss ända till New Orleans innan vi ens hinner klä våra tankar med ord.

Last Night vaggar fram i ett fridsamt tempo med en långsamt vandrande gitarr. Albumets andra gäst Michael ’Bull’ LoBue går en storslagen rond med sitt munspel både här och i den efterföljande Why People Like That. Den sistnämnda polerad med utpräglad Little Feat-touch och brass som hakar på för att runda upp ljudet,

Den sprudlande entusiasmen som Feat tillämpar på dessa bluespärlor visar att det finns gott om styrka kvar i bandet. Det är en bedrift att de fortfarande är i bländande form mer än 50 år efter landmärken som Sailin’ Shoes, Dixie Chicken och Feats Don’t Fail Me Now. Det visar med all önskvärdhet tydlighet att det är inga problem att ha små fötter bara du inte försöker att trä på två vänsterdojor.

Thomas Claesson

Blue Öyster Cult ”Ghost Stories” (Frontiers/Playground)

Blue Öyster Cult dammsuger sitt förflutna och återkallar en samling outgivna låtar som inte fick se dagens ljus när det begav sig mellan åren 1978 till 1983. Även en udda fågel från 2016 (If I Fell) släpps nu fri. Samtliga spelades in i hopp om att de en gång skulle bli kommersiellt användbara när ingenting annat fanns tillhanda.

Så istället för en värdig uppföljare till den fenomenala The Symbol Remains (2020) blev det en arkeologisk utgrävning i hopp om att hitta oslipade ädelstenar. Det som erbjuds är en AI-assisterad samling låtar analogt flerspårsinspelade på rullband för decennier sedan. Vända och vridna i mixerstudio under överinseende av originalmedlemmarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser.

Det kan jämföras med deras i mina ögon mest aktade skivsläpp under samma tidsepok. Nämligen Cultosaurus Erectus och Fire Of Unknown Origin som genom den brittiska demonproducenten Martin Birch (Deep Purple/ Black Sabbath) rattades till tunga gitarrdrivna rockmonster med skräckinjagande framtoning.

Hur som helst bryter Late Night Street Fight tystnaden med ett slags rullande boggierock som med stämsång och tung basgång fungerar anständigt. Harmonierna fortsätter i Cherry men nu med rock n’ roll som kunde varit hämtad från baksätet i en Chevrolet Impala ytterligare tjugo år tillbaks i tiden. Det frikostiga hoandet förstärker känslan av regummerade däck.

De gamla takterna visar sig till viss del i So Supernatural när de astrofysiska starkt grubblande impulserna gör sig hörda bland skuggorna i dunklet. En ihållande gitarrton banar väg för Gun som i skydd av mörkret rockar vidare med bara upptempo i tanken. Ett exempel på bandets förkrigshistoria så gott som något.

Sen har vi då en räcka med covers. We Gotta Get Out of This Place av The Animals fungerar under alla omständigheter. Jag ger dem det. The MC5:s klassiker Kick Out The Jams är bara för de mest inbitna fansen. Under avdelningen för utdöende arter återfinns slutligen Beatles vaggvisa If I Fell som i ärlighetens namn känns helt malplacerad och dessutom låter mycket bättre med John Lennon på sång eftersom tonerna ligger utanför Eric Blooms räckvidd.

Ghost Stories ger inte Blue Öyster Cult full rättvisa eftersom den evigt brinnande lågan fladdrar betänkligt vilket på sina håll leder till en något besvärlig lyssning. Mixen låter ihålig med gitarrer som är nedtonade och inte ger så mycket intryck. Skivan återerövrar knappast bandets omisskännliga magi och som instegsskiva för nyblivna fans är den helt missvisande. Gör dig själv en tjänst och vänd blicken istället mot deras 70-och tidiga 80-talssläpp då Godzilla satte ner foten. Det är här de äkta pärlorna finns.

Thomas Claesson

Walter Trout ”Broken” (Mascot/Border)

Tre decennier efter sin solodebut släpper den nyss fyllda 73-åringen Walter Trout ett av sina mest personliga album. Hans händelserika liv har varit kantat av svåra tider så albumtiteln är inget att orda om. De nya låtarna är genomsyrade av melankoli, men utstrålar även hävdvunnet självförtroende med musikaliskt solida till rent av spektakulära skiftningar.

Den heroiska titellåten i duett med – en annan av rockens trassliga själsöverlevare – Beth Hart får luften att dallra. En intensiv, erfaren klagan om hur slitna vi alla är och hur den förgängliga tiden utarmar oss. Vibrationerna är så gripande att knappast någon kan förbli oberörd. I synnerhet inte när Beth Hart fördubblar all smärta och lidande i första refrängen innan hon tar över andra versen och bär sin själ från socialt sönderfall till andlig försoning.

Det finns emellertid ett par andra gästartister som sätter sin prägel på tillställningen. Den brittiska munspelsvirtuosen Will Wilde ser till att hålla trycket uppe på Bleed. Rockigt så det förslår, men det är bara en försmak till när Dee Snider tar kontrollen över I’ve Had Enough och vältrar sig rakt in i det berikande hårdrocks-landet med en massa tung trovärdighet.

Det finns stunder av omvälvning som väcker beundran. Sextiotalets psykedeliska tongångar återupplevs som genom ett trollslag när en ålderstigen sitar tar ton i Talkin’ To Myself och när andan faller på med angenäm talad sång under Heaven Or Hell så träder ett anmärkningsvärt djup in i handlingen. Båda tillför nyanser som ger det nya verket pondus.

Att hoppet lever vidare i den avslappnande bluesdrömmen Courage In The Dark är uppenbart. En läglig påminnelse om den helande kraften hos musik av den här digniteten. No Magic (on the street) visar att det finns mer blues i baljan. Det förtydligas med att Trouts röst är lika fängslande nu som den alltid har varit och dessutom är ett genomsnitt av hans gitarrsolon större än summan av dess delar.

De två sista spåren I Wanna Stay och Falls Apart ger utrymme till andhämtning. Den förra inkorporerar en ömtålig country – och gospelkänsla med sinne för innerlig förnimmelse. Den senare balanserar förtvivlan och förtjusning med rika harmonier och svävande gitarrer som utvecklar en episk känsla av hymnkaraktär.

Trots sin titel är ”Broken” ett kraftfullt, självsäkert rockalbum med bluesrötter och en blandning av spännande, expansiva kompositioner och gripande ballader. Dessutom är det ju även på det viset att om inte något är trasigt så finns det ju heller ingen anledning att reparera det.

 Thomas Claesson

Big Big Train ”The Likes Of Us” (InsideOut)

Det överdimensionerade tåget Big Big Train fortsätter att rulla trots ideliga personalskiftningar. Multiinstrumentalisten (tangenter, gitarr, bas) Gregory Spawton har trots det, som den enda konstanta medlemmen och främsta låtskrivaren lyckats att hålla ihop det illustra bandet ända sedan 1990. Den långa resan har varit kantad av ett antal enastående album som markant har berikat den progressiva marknaden.

Bara sitt lugnt i kupén när medryckande melodier passerar hand i hand behäftade med krångliga, men aldrig alltför komplicerade passager vilket gör denna underbara genreplatta till en riktig lyssningsupplevelse. Till de som har löst biljetten förevisas alla aspekter av symfonisk rock med igenkänningstecken från 70-talets Genesis och laddat med några stötar från Van Der Graaf Generator.

Omedelbart inträffar stunder av genuin ljuvlighet när Light Left In The Day sprider sitt ljus. Det börjar väldigt bräckligt med några rader sång och en akustisk gitarr, men får snabbt volym och dynamik. En genomtänkt ouvertyr som i sin skepnad introducerar de olika musikaliska teman som komma skall på albumet.

Via en sömlös övergång åskådliggörs den utsökta Oblivion som i sin förgätenhet är ett mästerverk av ren harmoni. En superb drömsk mittsektion med tung gitarr avslutas med några pigga rytmer. Lyriken har på de åtta spåren genomgående en mer personlig touch, vilket exemplifieras av det utanförskap som uttrycks här.

Beneath The Masts som stretchar ut i 17 minuter och 26 sekunder övergår framgångsrikt från mild, pianostyrd introduktion till hänförande klimax via en serie svindlande instrumentala avsnitt, några av dem nästan våldsamma. Tidsåtgången för den självbeskådande livshistorien är ett bevis på att en progressiv låt aldrig är för lång. Den är heller inte för kort. Den är precis så lång som den är menad att vara

Alberto Bravins komplexa vokalharmonierna förblir närvarande genom hela Miramare som är en berättelse om ett slott strax norr om Trieste som fungerade som tillflyktsort för Habsburgdynastin. Clare Lindleys violin får blicken att vända sig mot Kansas och lägger man örat mot marken hörs tydligt det ödesmättade kärleksdramat som utspelar sig i musiken.

The Likes Of Us är en milstolpe inom progressiv rockmusik med alla välkända egenskaper närvarande. Bevittna betydande tempo – och stämningsförändringar, soloinsatser av alla, robusta och ömtåliga partier, himmelsk sång, kort sagt en minisvit av det renaste källvattnet. Ett album som kräver din uppmärksamhet, men som i gengäld ger tusenfalt åter.

Thomas Claesson