nyaskivor.se

Green Lung ”Necropolitan” (Nuclear Blast/Warner)

Ett sofistikerat kusligt porträtt målas upp när Green Lung blottlägger sitt fjärde album från hemstaden Londons omgivning. Begravningsklockorna ringer, korparna lämnar tornet och de sju viktorianska kyrkogårdarna – Necropolitan – har sedan länge fallit i ruiner, övervuxna med murgröna och mossa. En monumental bild av naturens makt över drömmar och mänsklighetens förgänglighet.

Med sitt nya album tar kvintetten över facklan från heavy metal-pionjärerna och för den vidare med all den musikalitet och berättartalang som har hållit genrens låga brinnande i ett halvt sekel. Ett förädlat gotiskt ramverk grävs fram och vidareutvecklas till en principfast tolkning av hård sjuttiotalsrock som djärvt svänger in i metal-territorium. Kombinationen av välförtjänta och sedan länge helgade doom-laddade element sätts i fokus.

Efter det atmosfäriska introt Open The Hellmouth bjuds det upp till Dance To The Grave som inte är dansant i traditionell bemärkelse, men det tunga riffet är omedelbart medryckande och allsångsrefrängen är minst sagt minnesvärd. En stark start följt av singeln Black Magick Radio – en hyllning till ockult rock i allmänhet och den som ägde rum i London på 60- och 70-talen i synnerhet.

Together In Death är en skräckballad som förgylls med kvinnlig bakgrundssång när den dyker djupt ner i början av sjuttiotalet. Passionerad, rå och med underfundiga detaljer på alla rätta ställen vilket ger en barock touch till den rika källan av psykedeliskt färgad mystisk. Men det finns också överraskningar: Hymnen Ozymandias reflekterar över imperiers oundvikliga fall med hjälp av en sonett från tidigt 1800-tal som kombinerar 70-talets afrobeat-inspirerade slagverksarrangemang med avslappnade riff. Inte ens detta gör att stycket urartar till världsmusik utan förblir djupt rotat i bandets klangfärg.

Riley Pinkerton från det amerikanska fantasy-doombandet Castle Rat medverkar på Alostrael (Be My Babalon) och levererar en berättelse från Uppenbarelseboken. Lägg därtill Tom Templar vid mikrofonen som förkroppsligar karisma, individualitet och register så är konceptet fulländat. Det avslutande spåret, To The Gallows Born – med sitt folkliga intro och tunga, episka riff – erbjuder en försonande ton, då bandet kort visar upp sin folkliga sida.

Med en fot i graven och djupa andetag frammanar Green Lung en avsevärd hängivenhet. De cementerar sin status som ett exceptionellt band då de helt enkelt har en fallenhet för att blanda musikstilar och ockulta teman till ett fängslande sound som trotsar alla trender. Det finns ingen anledning att stå och banka på den låsta dörren till skivaffären för allt finns redan här. Necropolitan är en tydlig vinnare för alla Sabbath – älskande, grubblande själar.

Thomas Claesson

Audrey Horne ”Achilles” (Napalm Records/Border)

I staden Bergen där regnrock och sydväst är gängse klädsel har Audrey Horne sitt härbärge. Bland de färgglada trähusen längs hamnen tittar emellanåt bandmedlemmarna Torkjell, Arve, Thomas, Espen och Kjetil fram med sina glada tillrop. Till övriga norrmäns glädje förvisso, men inte till den kommersiella framgång som de förtjänar. Det skulle inte förvända mig om deras åttonde studioalbum, ”Achilles” har förutsättningen att ändra på den betingelsen.

Bandet besitter den sällsynta gåvan att förena det bästa från två världar utan att egentligen anstränga sig. Vem kan motstå en blandning av Thin Lizzys kärlek till samklang och Iron Maidens episka storslagenhet? Knappast någon. Detta gäller även år 2026. Kvintetten navigerar med kuslig lätthet mellan de bästa elgitarrljuden som sjuttio- och åttiotalen hade att erbjuda, men lägger därtill sin egen unika trolldryck.

Med en rejäl dos självförtroende presenterar norrmännen sitt älskade varumärke som bara går att hitta på den här västliga breddgraden – forcerande dramatik, kraftfulla riff, en speciell fallenhet för medryckande krumbukter, men framför allt Torkjells alias Toschies karismatiska och fängslande sång. De leker med dynamik och energi på ett förlösande sätt och kombinerar mästerligt dessa ingredienser till robusta, men ändå lättåtkomliga låtar, som känns unikt fräscha och originella och sprudlar av ohämmad glöd.

Det inledande mångfacetterade titelspåret avslöjar omedelbart bandets något mer progressiva sida. De ständiga ropen ”Ceasefire” och det imponerande rytmarbetet borrar sig resolut in i det undermedvetna. De skiftande stämningar och kontrasterna mellan de olika passagerna är mycket tilltalande. Mer rättfram, men ändå atmosfäriskt belägen är In The Eye Of The Hurricane som har en mer rockorienterad och avslappnad inställning med expansiva arrangemang.

Det är lätt att förlora sig själv i den djupt bitande Vampires. De dubbla gitarrerna är magnifika och refrängen beordrar dig att sjunga med. Inte lätt att komma undan här när armarna obevekligt höjs i luften. Armar som lär hänga kvar högt där uppe när den energiskt galopperande Insanity tar vid. Det brittiska inflytandet går inte att ta miste på här. Metalreferenserna ger en adrenalinkick som är svår att inte gotta sig åt och det fåniga leendet i ansiktet blir svårt att tvätta bort.

Den suggestiva basgången som inleder Hell Is Eternity får adrenalinet att fortsätta pumpa. Med kvicka dubbla gitarrer blir det mäktigt, men samtidigt melodiskt, lättillgängligt och en verklig stund för njutning. Det sista och tillika elfte spåret är den underbart drömska och svepande New Star Falling. På något sätt avslöjar den en tidigare osynlig aspekt av Audrey Horne vars hypnotiska gitarrharmonier får dig att vilja nynna med även i de mest exalterade situationerna. Vågrörelser från den gröna ön bidrar till det stilrena avslutet.

”Achilles” lever upp till sitt namn och etablerar sig redan som en utgåva rik på minnen levererat från ett exceptionellt band som en gång i tiden hämtade sitt namn från en ” Twin Peaks”-karaktär. Deras influenser är ingen hemlighet, men kreativiteten, passionen och mångfalden står de för helt själva. De har behållit sin unika prägel, sin smittande entusiasm och sin fallenhet för hänförande melodier och stora refränger. En utveckling som är både mogen, seriös och nyanserad.

Thomas Claesson

Five Finger Death Punch ’’Legacy’’ (Better Noise/Playground) Släpps fysiskt 18 september

Drygt 20 år in i branschen släpper det Las Vegas-baserade bandet Five Finger Death Punch sitt 10:e album. Två decennier av bandhistoria är inte ens i närheten av att vara ett rekord inom metal, men det är ändå inte så lätt att släppa ytterligare ett album som både hedrar det förflutna och känns tillräckligt fräscht för att förbli relevant. Det är just här ”Legacy” kommer in i bilden. 5FDP levererar inte ett experiment, utan ett medvetet manifest som visar varför de är bland de mest framgångsrika nutida metalbanden.

Musikaliskt sett är dessa amerikaner svåra att missta för någon annan tack vare att deras sound är omedelbart igenkännbart. Detta beror på flera faktorer, men främst på sångaren Ivan Moody och hans distinkt hänförande röst. Dessutom har deras mix av aggressiv metal, varvat med thrash metal-element och radiovänliga melodier en modern känsla som är oklanderlig, så precis, energisk och väl avvägd.

Med dramatiska speedmetal-instick river titellåten igång showen med våldsam frenesi. Drivet av en mörbultande rytmsektion låter bandet mer autentiskt för att inte säga vansinnigt argt än det gjort på sistone. Om kampen för att uthärda saker besjungs i Eye Of The Storm som är ett obevekligt fenomenn med enastående växlingar som sömlöst väver samman tunga abrupta trumpartier med svävande melodier.

Medryckande är bara förnamnet när Nails In The Coffin naglar sig fast en gång för alla. Konsten att lämna det förgångna bakom sig återspeglas här. Det talande ordet banar väg till enorma, dynamiska sångskiftningar som praktiskt taget skriker ut sin potential. I hjärtat av albumet ligger In Time. Ett framstående mittspår inslaget med subtila, nästan flamencoliknande gitarrdetaljer som expanderar till ett djupt genljudande mästerverk.

Skivan blir personlig och rättfram med Joke’s On Me som är en rak och djupt relaterad hymn om att gjuta sin kärlek i någon, men inte få något gensvar. Musikaliskt sett utformad efter den oförvitliga formeln med hårda riff, medryckande refränger och utamanande passager som varvas med uppenbara uttryck. Den semi-akustiska, sköna Everybody Lies är till det yttersta klart fängslande med sitt sikte inställt på falska attityder. Ett dämpat spår med support av barnkör ger en inblick i bandets välljudande bredd.

Det går inte att på allvar förneka den prominenta kvaliteten som Shelter frambringar. Det handlar om en mörk futuristisk reflexion till vår moderna skärmbesatta värld vilket skapar en spännande ny textur till bandets repertoar. Slutligen stämplar Scapegoat in som en en bastant personlighet, omgiven av knivskarpa riff och straffande sammanbrott som gör att du undrar över vad som egentligen händer. Bara lugn, det avslutande kraftuttrycket ger dig svaret.

Albumet är extremt välbalanserat. Oaktat den stora kraften förblir allt tydligt strukturerat; ingenting går förlorat i mixen. Det är just denna blandning av tyngd och precision som säkerställer att låtarna griper tag i dig omedelbart. Konceptet är utformat med en lagom mängd måttlöshet, mönstergill instrumentering och en känsla för dynamik som säkerställer att ”Legacy” förblir genomgående underhållande. Det är precis den typen av album som fungerar briljant live – direkt, kraftfullt och inspirerande.

Thomas Claesson

Deep Purple ”Splat!” (Ear/Playground)

Deep Purple är själva sinnebilden av hårdrock. Efter nästan 60 år i branschen så turnerar de fortfarande outtröttligt och att ytterligare ett studioalbum får se dagens ljus känns nästan overkligt. De presenterar sig som förvånansvärt hungriga, experimentella och samtidigt mer fokuserade än någonsin. Albumet undviker i stort sett utbredda progressiva rockutflykter och koncentrerar sig istället på starka riff, medryckande melodier och förvånansvärt fängslande texter som blandar brittisk humor, social satir, filosofiska funderingar och udda berättelser.

Ingen skulle kunnat klandra dem om de hade låtit sin karriär ta slut som en väloljad nostalgi-jukebox för länge sedan. Efter mer än fem decennier kliver de istället utanför sin komfortzon och då är det hög tid att lyssna noga för tidens gång måste oundvikligen respekteras. Med den nya utgåvan bevisar de återigen sin roll som ett kreativt kollektiv med känsla för rock ’n’ roll, hårdrock, klassisk rock eller vad man nu vill kalla det.

Liksom sina föregångare frodas ”Splat!” på Ian Gillans mogna röst, som inte längre har det höga frekvensomfång som fanns i början av sjuttiotalet då varenda ögonlins på de främre bänkraderna riskerade att krossas. Nu kompenseras de högre registren med en anmärkningsvärd närvaro och karaktär. Tekniskt sett är de oklanderliga. Den enda återstående grundaren Ian Paice trummar fortfarande igenom setet med häpnadsväckande lätthet och Roger Glovers bas definierar spelplanen när de tre solisterna utbyter musikaliska utsvävningar.

Arrogant Boy tar oss inledningsvis med på en resa in i bandets förflutna. Don Airey får sin Hammond-orgel att flamma upp från allra första tonen. De explosiva riffen väcker minnen från sjuttiotalets storhetstid. På ytan berättar låten historien om Billy, en pojke som varken kan läsa eller skriva, men som ändå går genom livet med demonstrativt självförtroende. Diablo bjuder på ursinniga orgel- och sologitarrdueller, vilket ger coverbanden där ute några fler utmaningar att bemästra. Lyriskt beskriver låten en grotesk resa genom en helvetisk parallellvärld full av absurda otiginal och mörk humor.

The Only Horse In Town introduceras med en överraskande melankolisk ton. Bakom den till synes enkla berättelsen om ett övergivet motell och en gammal häst döljer sig en poetisk reflektion över tillfredsställelse, ensamhet och inre frid. Sacred Land å andra sidan, hämtar inspiration från skotsk historia och berättar om tidigare fiender som lägger ner sina svärd. Blandningen av mystisk atmosfär och marschliknande intensitet bidrar till en enorm kraft och passar perfekt in i albumets övergripande koncept.

Guilt Trippin’ kombinerar mörkt humoristiska självanklagelser med överraskande musikaliska vändningar. Det inledningsvis lugna pianot utvecklas till dramatisk hårdrock och är en av albumets mest varierade kompositioner. Självaste Charles Darwin bjuds in på en drink för att filosofera om mänsklighetens tillstånd. Scriblin’ Gib’rish tar sedan upp den ökande upplösningen av begriplig kommunikation och det i ett format som är snubblande nära metal. De avsiktligt meningslösa påhittade orden i finalen understryker på ett imponerande sätt det moderna språkets absurditet.

Med Jessica’s Bra ger sig bandet in på en underbart egenartad utflykt i en grotesk barvärld full av excentriska karaktärer. Med mer än en blinkning och en nick handlar det om Jessica , som egentligen bara agerar ersättare för en vågad utekväll på en bar. Airey befäster tillställningen med ett elegant pianosolo och sådana subtilt suggestiva teman har förekommit tidigare. Mary Long i all ära.

Med gitarristen Simon McBride har Deep Purple definitivt skapat en ny identitet. Hans signum är mycket mer inriktat på den bluesiga riff-stilen från bandets tidiga år än de invecklade fusionsinfluenserna från hans föregångare. Så även på den avslutande titellåten fortsätter han att lägga till en modern virtuos prägel på sitt välsignat koncisa gitarrspel. Om inte annat för att lära gamla hundar några nya trick.

Musikaliskt kombinerar ”Splat!” klassiska hårdrockrötter med ett fräscht, energiskt tillvägagångssätt. Albumet låter varken nostalgiskt eller artificiellt modernt, utan förvånansvärt tidlöst. Det är just denna balans som gör det till ett av de mest fängslande studioalbumen i den nuvarande Mark IX Purple-inkarnation. En kraftfull påminnelse om att band som Deep Purple inte skapas nuförtiden.

Thomas Claesson

The Quill ”Master of the skies” (Metaville/Sound Pollution)

Det är nyanserna som gör skillnaden när ett etablerat band som the Quill predikar sitt evangelium. Ibland förespråkas retro heavy rock-influenser, ibland får doom-skolan stå i förgrunden. På ”Master Of The Skies” fokuserar de lite mer på den Sabbath-liknande kärnan i sin musik, även om det inte bara handlar om att tåga rakt in i det mörka rummet. Vissa band jagar trender, andra överlever dem. The Quill tillhör helt klart den senare kategorin.

De högt respekterade veteranerna från en ständigt fruktbar svensk hårdrockscen vet hur man hanterar riff. De visar sig också vara noggranna väktare av den uppslukande albumupplevelsen och överträffar därmed det lovvärda ”Wheel Of Illusion” från 2024. De fyra musikerna behöver inte sudda ut sina tidigare influenser. Med Magnus Ekwalls närvaro vid mikrofonen, vare sig i de mjukare tonföljderna eller när det brakar loss för kung och fosterland så är det egna soundet obestridligt.

Högt upp på listan för att åskådliggöra hur doom metal gestaltar sig i modern tid bidrar titelspåret som banar väg i en eskalerande rundtur av så många detaljrika ögonblick med förfinad färdighet. De har lyckats strama upp sitt gryniga sound ytterligare, vilket resulterat i en produktion som är tydligare, mer nyanserad och mer metallisk än någonsin tidigare. Med ett vackert analogt och varmt ljud tar bandet lyssnarna med sig på en vild resa tillbaka till 70-talet.

Dark City tar vid med ett något mer melodiskt tillvägagångssätt utan att för den delen förlora sin spets. De hårt rullande tongångarna förstärks med gitarristen Christian Carlsson som trollar fram råa riff och delikata solon ur sin rockärm. Den akustiskt nyanserade You Can Not Kill My Soul introducerar en melodramatisk öppning i ljudlandskapet. Dynamiken får utrymme mellan de tunga passagerna vilket visar en kapacitet av mer än ren urkraft.

If Tomorrow Never Comes och Light Turns Low är ett perfekt radarpar. Båda rör sig i regioner som tilltalar utövare av den här konstarten och dess åhörare. Båda rockar med en kraftfull, heroisk udd, men förblir lyriskt djupt depressiva. Båda är i en mästarklass av psykedelisk stoner-doom. Här visar bandet sitt nyfunna självförtroende i att hantera tempo och intensitet. Ingenting känns påtvingat. Låtarna får ta sin tid utan att bli osammanhängande.

Efter att i stort sett allt redan har åstadkommits smyger sig den överväldiga hydran Mastodon in i omgivningen som tack vare sitt omfång ger utrymme för vidlyftiga utsvävningar. Ett ogenomträngligt, meditativt och mörkt epos tar form. Den byggs upp, utvecklas och dröjer sig kvar – som en signal från yttre rymden vars fulla budskap först avslöjas när tiden är mogen. Utan tvekan albumets mest ambitiösa ögonblick.

The Quill förblir sin nisch trogen med en respektingivande och medryckande blandning av psykedelisk hårdrock, tung stonerrock och doom. De har förfinat sitt sound utan att ge upp sin identitet vilket har bidragit till att underhållningsvärdet är stort med många sofistikerade och snillrika moment. I mer än 40 år har de hållit på, men låter fortfarande kusligt ungdomliga. ”Master Of The Skies” är ett album för lyssnare som inte vill ha en struntförnäm attityd, utan ärlig, tung rock med substans.

Thomas Claesson

Altered Five Blues Band ”Hammer & Chisel” (Blind Pig/Border)

Millwaukee vid Lake Ontarios västra strand i Wisconsin är inte bara känt för Steve Miller och gitarrbyggaren Les Paul. Här har även Altered Five Blues Band haft sitt säte i över 20 år. Den som uppskattar modern, soul- och rockinfluerad blues får helt enkelt inte missa detta eminenta band. Professionella musiker som med stor erfarenhet blandar tradition med modernitet, uppfinningsrikedom och passion vilket med tiden har utvecklats till en av de mest pålitliga och hårt drivande nutida tillskotten.

Albumtiteln ”Hammer & Chisel” är ett bildligt uttryck som sammanställer de verktyg som de har använts för att hitta sitt eget hörn av bluesen. Med entusiasm framförd av sångaren Jeff Taylor i förgrunden sprakar varje låt av energin hos ett band som har alla sinnen skärpta – tajt musikaliskt kunnande, lättsam hållning och kvicka texter som leder till eftertanke. Främste låtskrivaren och gitarristen Jeff Schroedl är tillika chef för skivbolaget Blind Pig Records vilket ger bandet en garanti utöver det vanliga.

Öppningstakterna i I Got It Good är direkt medryckande, inte minst tack vare den tillfällga förstärkningen med trumpet och saxofon som manar på i höga toner. Trummorna och den rullande basgången pumpar ut energi med en drivande rytm. Bluesigt, rått gitarrspel, en hammondorgel som lägger en förförisk atmosfär i bakgrunden. Jeff Taylor kryddar anrättningen med en sång som både utstrålar kraft och själ.

Chicago som inte ligger långt söder om Milwaukee ger avtryck med sin karakteristiska blues i Dare Me To Do It. Det är en övertygande långsamt brinnande låga med ett sprakande piano. Gästmusikern Jason Ricci utför magi på munspel. Krispiga trumslag hamrar hem det rebelliska titelspåret. Hatten av för den perfekt utförda dynamiken. Väl utmejslad instrumentering leder till ett välpolerat gitarrsolo med stor påverkan.

Headline Blues visar upp en träffande lyrik. Här fördöms den deprimerande, konstanta nyhetscykeln som hur mycket vi än vill motstå, ständigt ändå tränger sig på från alla hörn. Rytmsektionen spelar med diskret elegans, men ger ändå ett perfekt understöd. Den orubbliga hängivenheten i Hell or High Water skapar en högtidlig stämning. En markant känslosam flodvåg fylld med soul sveper fram.

De väl tilltagna gåvorna från Taylor är i sin fulla prakt när han gör en otvetydig deklaration av passion i My Love Ain’t A Lie. Steve Hueblers fingrar rör sig lätt och ledigt över Hammond B3 orgelns tangenter vilket ger en uttrycksfull trygghet som uppskattas. En låt som är precis lika rolig som titeln antyder är Crazy One. Honky-tonk-pianot driver den uppsluppna stämningen avslappnat, men samtidigt glädjefyllt. Albumet avslutas sedan stilfullt med ett kraftfullt budskap levererat med innerlig sång i The Will Of Man.

”Hammer & Chisel” tar upp glädjeämnena, ångesten och upplevelserna i det dagliga livet. Vi får en ärlig, rättfram och ljudmässigt sammanhängande samling av verkligt välskrivna låtar. De täcker ett brett spektrum av stilar och dynamik, sammanställda med stor smak och musikalisk mognad. Den häpnadsväckande kvaliteten på detta mångsidiga album kommer inte heller som en överraskning för något annat var inte att vänta.

Thomas Claesson

Rob Zombie ”The Great Satan” (Nuclear Blast)

Om du letar efter kompakt och kompromisslös punk-influerad tungrock från helvetet, så se inte längre bort än hit. Rob Zombie är tillbaka med ett kraftfullt album utan krusiduller – rått, högljutt och med kalkylerad provokation. Den chockerande rockaren som i årtionden har suddat ut gränserna mellan musik, film och mardröm släpper närmare bestämt den yttersta ljudstormen som verkar ha sprungit lös direkt från en demonisk karneval.

Förvrängda stämningsuttryck, metalliska rytmer och zombiemekanik kolliderar med skräckfilmskonst och ohelig energi. Zombie predikar undergång – och hans lärjungar dansar extatiskt till den. ”The Great Satan” är inte ett album för den räddhågsne, utan en skoningslös färd genom hans kreativitets mörka tumult. Musiken försöker inte behaga, utan snarare påverka. De som söker enkla riff och omedelbar tillfredsställelse kommer att bli besvikna, men de som är villiga att engagera sig i dess komplexitet kommer att belönas med ett verk som utvecklas successivt. 

Det höga tempot är slående: 15 spår avhandlas på 38 minuter varav flera inlägg håller sig under tre minuter och ibland dem finns två betraktelser (Who Am I, Welcome To The Electric Age) som knappt är längre än några andetag. Märkligt gestaltade och just därför så lockande. Bitar av filmdialog och trailers blandas abrupt med en musikalisk vägg av skrikande gitarrer och inslag av distraherad synt. En deklaration till kaos, kontroll och konst som vägrar att anpassa sig utan formas till en ljudmassa för en värld i moraliskt och estetiskt förfall.

Det är ingen tvekan om vad den inledande F.T.W. 84 står till svars för. Meddelandet förkunnas av den förvrängda predikanten som levererar passager som inte kunde vara mer omtalade. Zombie själv uttalar besvärjelser och fördömer med en erfarenheten som för länge sedan har införlivats i hans sinne. En av de mest omedelbara låtarna på albumet är Tarantula. Ingen undslipper det bisarra collaget av synd och spektakel. Zombie har flytt ifrån den alltigenom sig lika musikindustrin sedan karriären tog fart. Det här är den cyniska uppgörelsen.

Den självförklarande (I’m a) Rock N Roller är en ironisk hymn som tycks igenkännande, men som ändå singlar iväg i ett infernaliskt crescendo. I ett kaotiskt brus blixtrar Rob Zombies närvaro till med ett försök att hitta någon form av frälsning. Black Rat Coffin är full av iver att tänja på gränserna. Hamrande rytmer blandas med dansvänliga basgångar som mynnar ut i en surrealistiskt särart med mersmak.

Likt en rubbad cirkusdirektör presenterar Zombie den outgrundlig Sir Lord Acid Wolfman. Hans hesa barytonröst trevar sig fram ända till det förvirrade slutet. På den krattade manegen utspelas odefinierade rytmer med hypnotiska förtecken. The Devilman är en mörk ballad som sjunker ner i ett förvånansvärt grubblande melankolisk tillstånd. Minimalistiskt med släpande stipulerad drivmekanism.

Albumet åskådliggör en resa genom den amerikanska själens undre värld. Febriga stycken någonstans mitt ibland industrial metal och apokalyptisk punk varvas med ironiska samspel av stilar, citat och kollage. Han tar sig själv aldrig helt på allvar, utan sätter istället konstformen helt i fokus. Det är just detta som ger ”The Great Satan” dess unika struktur.

Thomas Claesson

Black Swan ”Paralyzed” (Frontiers/Playground)

Även om Black Swan är kategoriserad som en supergrupp är det inte rättvist att jämföra dem med t.ex. Black Country Communion eller Cream. Med förflutet i respektive Michael Schenker, Whitesnake, Foreigner och Ace Frehley är det ändå klarlagt att irländaren Robin McAuley åtföljd av amerikanarna Reb Beach, Jeff Pilson och Matt Starr har ett stabilt säte någonstans i mitten av den melodiska rockens rike.

Ensemblen bildades omkring 2019 efter initiativ från Jeff Pilson som tillika är producent. Projektet som inte bara skulle visa upp McAuleys sångförmåga, utan också ge en mäktig musikalisk ryggrad att luta sig mot. Debutalbum ”Shake The World” (2020) var en grym introduktion från erfarna musiker som musikaliskt sett passade ihop. Andra albumet ”Generation Mind” som följde 2022 befäste kvartettens status och lyfte fram talangen hos var och en av dem. ”Paralyzed” fullbordar deras hattrick av album oavsett om det är en kontraktsförpliktelse eller om de bara gillar varandra.

Visserligen ger själva albumtiteln sken av att ha fastnat i 80-talets hårdrockande, men det finns ändå en anda av mod och motståndskraft. Spänningen finns här och reflektioner avlöser varandra. Gammaldags kvalitet med tidlöst sound är inte att förakta. Bandet har uthållighet, envishet och melodier djupt inbäddade i sin identitet vilket gör att även under mörkare stunder så pressar musiken sig framåt. Snabba nummer varvas med mellantempo-spår och mer ömsinta ballader.

When The Cold Wind Blows strömmar ut från någonstans där alliansen möttes till rakt in i lyssnarens öron. McAuleys mogna röst med den magnifika karaktären får företräde och glänser med en vackert råare ton efter åratal av hårt arbete. Death Of Me trampar plattan i botten. Slagkraftiga riff och en mörkare lyrisk prägel regerar här. Refrängen träffar hårt och fastnar så pass mycket att det går att föreställa sig sin egen AI-genererade luftgitarrvideo.

Drömscenariot If I Was A King breder ut ogenomträngliga riff som banar väg innan sånginsatsen tar vid. En släng av magi breder ut sig när de känslomässiga kontrasterna mellan vers och refräng tumlar runt. Ett värdigt avslut utan nedtoning ger en extra knorr. Den pådrivande I’m Ready utstrålar hoppfullhet och motivation. Den självsäkra och själfulla stämman lyfter fram budskapet på ett meningsfullt sätt aktivt uppbackad av till buds stående instrumentering.

Förbluffande nog är titelspåret Paralyzed inte ett spår som sticker ut speciellt mycket. Riffandet är visserligen intensivt, men det saknas material för en hit då vare sig versstrukturen eller refrängen ger ett minnesvärt intryck. Då är det bättre stadga på Carry On som gör att öronen spetsas redan under inledningsriffet. Den förbättrade melodiska känslan som aktningsfullt kramar refrängen är betydligt behagligare.

Det verkar som om Black Swan-projektet var fast beslutet att ta saker och ting till en ny nivå här, men det är tvivelaktigt om det verkligen hände. Det angenäma problemet är att deras tidigare utgåvor är väl så bra och då har vi även McAuleys soloskivor att beakta. Bandet försöker verkligen göra något innovativt, men det lutar mer åt en korsbefruktning och då hamnar de på en grundmurad nivå som varken ger burop eller stående ovationer.

Thomas Claesson

Soen ”Reliance” (Silver Lining/Warner)

När Opeth övergav sina death metal-rötter med ”Heritage” år 2011 insåg trummisen Martin Lopez att det var dags att gå en annan väg. Hans vision var tydlig från början: att skapa musik som inte bara imponerar på lyssnarna med teknisk finess utan också berör dem känslomässigt. Tillsammans med sångaren Joel Ekelöf bildades Soen som snabbt etablerade sig som en av de mest karakteristiska banden inom samtida progressiv metal, en position de behåller än idag.

Debutalbumet ”Cognitive” (2012) med sin svåråtkomliga karaktär visade prov på den experimentella hungern hos ett ungt band. Allt sedan dess har Soen varit ett spännande och fascinerande fenomenen inom sofistikerad metal. Det sjunde kapitlet i deras historia år nu uppslaget och det visar att de sedan länge har hittat sin plats med ett renlärigt verk som likt en roman utforskar inre teman: hopp och rädsla, passion och likgiltighet, kampmoral och försoning.

Med den första inlevelsefulla betraktelsen Primal känns det genast att jag är ombord på rätt tåg. Precisa trummor möter kraftfulla gitarrer och Joel Ekelöfs distinkta sång. Balansen mellan eruptiv kraft och teatraliskt självbeskådande är till belåtenhet. Den tematiska kärnan av frustration, instängdhet och splittring bärs upp av tunga riff och en drivande rytm, medan melodiska öppningar upprepade gånger erbjuder glimtar av hopp.

Mercenary visar upp bandets råa kraft i all sin fulla skepnad. Lägg örat mot marken och lyssna på de stampande gitarrerna. Ett lysande exempel på förmågan att kombinera tyngd med melodi. Lyriken är direkt, anklagande och lämnar föga utrymme till att försköna den hårda verkligheten. Här avhandlas ärvt våld, svek och maktstrukturer som kvarstår över generationer. Den medryckande refrängen kommer att skapa allsångssuccé när den väl kommer upp inför öppen ridå. 

Soen förmedlar genrens hedervärda historia med stor känsla och sin egenartade touch. Låtar som Discordia med häftiga framstötar och ihållande syntar och den olycksbådande Huntress, som pendlar mellan graciös skönhet och djup intensitet vittnar om detta. Dessa titlar fungerar som vägvisare på en emotionell resa som sträcker sig från grovkornig energi till praktiskt taget meditativa ögonblick.

Om det finns någon som befinner sig i drömmarnas värld vid det här laget så ser Drifter till att uppvaknandet blir desto mer livfullt. En frenetisk stormtrupp marscherar fram i sin iver att finna de själar som är i ständig rörelse, men som aldrig riktigt anländer. En kurragömmalek strukturerad av ljud och inlevelse. Den rituella Draconian följer upp strikt och obevekligt. Oundvikligt och konsekvent predikar Ekelöf med allvar och djup i stämman. De närgående riffen lämnar ingen oberörd.

Det tog ett decennium för Soen innan de gjorde uppträdanden på svensk mark. Lika lång tid tog det för mig att upptäcka dem. ”Reliance” har medryckande melodier, vackra solon, lyckade riff – allt detta finns närvarande. Personligen önskar jag att de kliver ut från sin komfortzon ibland med lite mer extravagans och en vilja att ta risker. Det låter hursomhelst solitt, självsäkert, nästan avslappnat – vilket visar att köra i gamla hjulspår inte nödvändigtvis är en dålig sak. 

Thomas Claesson

Kreator ’’Krushers Of The World” (Nuclear Blast/Warner)

Berättelsen om Kreator under 2000-talet handlar om tillväxt och förfining. Nere i delstaten Niedersachsen har stångjärnshammaren arbetat så till den grad att produktionen under de senaste 25 åren har höjt deras status till att vara thrash metals mest oangripliga mästare. ”Krushers Of The World” är ingen avvikelse från den exceptionella formen utan snarare en imponerande comeback, vilket återigen bevisar varför de har varit bland de avgörande krafterna inom den unika konstformen.

Deras sextonde studioalbum känns som produkten av ett band som inte har övergett sitt arv, utan snarare använder det som en grund för att gå vidare med förnyad handlingskraft. Medan tidigare album såsom t.ex. ”Extreme Aggression” frodades på ungdomlig vildsinthet och kompromisslös snabbhet visar ”Krushers Of The World” upp en mer mogen, men alltifrån tämjd version av den skoningslösa energin.

Från den första frenetiska virveln åskådliggjord med Seven Serpents upprätthåller de en osinnlig uppfattning om vad det hela egentligen handlar om nämligen våldsamt ursinne. Bandet spelar med ohämmad energi, ettrigt, bitande som inte lämnar någon andhämtningspaus, men även den mest grymma thrashattacken förtjänar en storslagen och melodisk death metal-refräng och den finns accentuerad i olycksbådande, symfoniska partier.

Majestätisk tyngd och överraskande variation återfinns på titelspåret Krushers Of The World som visar upp Kreator från deras rituella sida. Groovet är massivt, riffet låter som en långsamt rullande stridsvagn på väg över ett minfält med endast något reducerad hastigheten. Ett tillvägagångssätt avsett för att ge mer dynamik till sången. Det besvärjande talande ordet under mittsektionen sänder rysningar längs hela ryggraden.

Särskilt intressant är Tränenpalast (Tårarnas palats) – ett spår som kanaliserar sångaren Petrozzas kärlek till skräckfilmer. Med mörka melodislingor, en kuslig atmosfär och ett gästspel av Britta Görtz (Hiraes) får låten ett oväntat djup. Det är ett av de starkaste ögonblicken på albumet och demonstrerar bandets förmåga att blanda thrash med moderna extrema metal-element. Här har de tack vare sitt mogna utförande och enorma självförtroende skapat ett verk som imponerar stort.

Den dödsbringande Combatants bombarderas med trumexplosioner och våldsamma angrepp av gitarrtrollkarlen Sami Yli-Sirniö. Tungt och skoningslöst utan pardon. Rasande riff, orkestrala mellanspel, bitande sång – allt i dess väg sätts i brand. Balansen mellan desperation och teknisk finess är imponerande. Loyal To The Grave är en värdig avslutning med en episkt, nästan gåtfull manifestation. Det är möjligt att den testar nerverna hos de mera gammaldags Kreator-fansen, men med en obevekligt medryckande inriktning och en obetalbar allsångsrefräng så är det svårt att inte falla in i ledet.

Kreator reflekterar över sin historia, inser sina styrkor och använder dem för att skriva nya kapitel.

Den stilistiska utvecklingen är signifikativ. Vi beaktar ett kompromisslöst studioalbum, men ändå fullt av nya impulser. Här härskar kraft, aggression och en omisskännlig känsla för dramatisk dynamik. Med hälften av de fyra stora i någon fas av förtidspensionering så är det viktigt att strida till sista man. Det är här ”Krusher Of The World” kommer in som en garant med en vidmakthållen försäkran: moget, fokuserat, obevekligt och fullt av konstnärlig klarhet.

Thomas Claesson