nyaskivor.se

The Third Mind ’’Right Now!” (Yep roc/Border)

Begreppet ”supergrupp” är förmodligen ett ganska utslitet begrepp inom musiksvängen dessa dagar. Ursprungligen lär begreppet har myntats när Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Barker gick samman och bildade Cream under senare delen av sextiotalet.

The Third Mind består av fem musiker och sångare som kanske inte får de stora rubrikerna. I gruppen ingår bland annat Jesse Sykes, som har en röst som gör att man lyssnar lite extra. Dave Alvin är en gitarrist och sångare med ett högt anseende. Tillsammans med tre andra studiomusiker har dom producerat ett mycket bra album. Deras tredje vad jag vet.

På albumet ”Right Now” samlas folkmusik med tidig blues och till och med en jazzpärla som ”Creator have a masterplan” av Pharaoh Sanders och Leon Thomas.

Från folkmusikens lite dammiga men välfyllda förråd lyfter gruppen fram ”Rino Nevada” av syskonen Farina, Darkness, Darkness av Jesse Colin Young.

Pretty Polly och Shake Sugeree har en stark folkmusikprägel och har tolkats på många sätt.

Samtliga låtar får en ny välanpassad musikalisk kostym, mycket på grund av Jesse Sykes lite säregna röst och Dave Alvins gitarrspel.

Låt oss inte glömma bort den trio musiker av studioveteraner som ser till att detta är ett album som sitter ihop som en en formsydd handske.

Ett album som vi kan spela många gånger under hösten ”Right Now !”.

….manar…

…Bengt Berglind

Brennen Leigh ’’Don’t you ever give up on love’’ (Signature/Border)

Brennen Leigh skymtade till första gången i ett av Jill Johnsons verandaprogram from Nashville – vi får hoppas att det kommer fler i serien från SVT.  Därefter inköptes Brennens då nya album ”Ain’t Through Honky Tonkin´Yet ” från 2023. Ett utmärkt album fyllt med fräsch bra countrymusik, starka låtar och bra sång.

Man skulle kunna tro att hennes nu nya album skulle bli något liknande, men så är inte fallet. Istället verkar hon ha tagit ett steg tillbaka i tiden för det låter svagt och tunt med ett sound som verkar vara en kvarleva från femtio- eller sextiotalet. Inte heller finns det starka låtmaterial som gjorde hennes förra album till en framgång.

På nya ”Don’t you ever…” är låtarna korta, sällan över tre minuter och inramas av en övergiven steel guitar och ett klinkande barpiano i Floyd Cramers anda. Visserligen brukar jag efterlysa just ett skönt, härligt pianospel men denna gång ekar det tomt i ljudbilden. Samtidigt som steelgitarren lever sitt eget liv vid sidan om. 

Frågan är då om Brennen Leighs nya album är underproducerat med vett och vilja för att skilja sig från mängden. Om det är så får vi kanske se för Brennen är en bra och skicklig vokalist och gitarrist men det ser vi inga större exempel på här

Bengt Berglind

Hayes Carll ’’We’re only human’’ (Hwy 87/Border)

På nya albumet som är det tionde reflekterar Hayes Carll över sin samtid som låtskrivare och den kommande femtioårsdagen som människa.

Han gör det med en lågmäld eftertänksamhet genom hela albumet vilket är ett spännande grepp. I första hand gäller det tempot i musiken som är lugnt tillbakalutat, inramat av ett öppet halvakustiskt countrysound med steel guitar och fiol i högsätet.

Hayes sångröst tillhör avdelningen som pratsjunger med känsla och effektivitet. Det finns även en skön melodikänsla i flertalet av hans sånger. Men den stora styrkan ligger i rollen som låtskrivare, där mörk humor och smarta one-liners har en framträdande roll.

Även om detta album inte är hans främsta så konstaterar Hayes Carll att ”We’re only human”.

Bengt Berglind

Marshall Crenshaw ”From the Hellhole” (Yep Roc/Border)

Vi är nog inte så många som kommer ihåg denna powerpopsnubbe från åttio- och nittiotalet. Marshall såg ut som en snyggare variant av Elvis Costello med sin Buddy Hollylook. Hans halvstora hit från denna tid var ”Someday Somehow”. Det var en tid då gitarrpopen var gångbar med bra melodikänsla och ett fagert yttre var en fördel.

Sista albumet kom och gick mig förbi 2009. Nu har Marshall plockat ihop låtmaterial från några utgivna EP mellan 2012 -2016.

På nya albumet From the Hellhole finns förutom hans egna alster några coverlåtar från till exempel Todd Rundgren, Easy Beats, Eddie Cochran och Lovin’ Spoonful. Det som sticker ut är en skön soulfunkversion av ”I just wanna celebrate” som han skrev till bandet Rear Earth, samt Burt Bacharachs ballad ”Close to you” som var en stor hit med Carpenters.

I Marshall Crenshaws popväv smyger sig alltid snygga melodier omkring och andas Beatles lång väg. Då ska ni veta och det hörs att John Lennon var hans stora förebild när det kommer till det vokala.

En trevlig popåterkomst i fjorton delar som smeker örat för stunden kan vi konstatera.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”Airline Highway Stream” (New West/Border)

Ett av hans senaste album var baserat på influenser från Texas. På nya skivan är det intryck och upplevelser från en resa på vägen som går mellan Minnesota och New Orleans.

Liksom Texasalbumet är inte detta heller ett av hans bättre på senare tid. Då får vi återvända till Triange, Close Ties och Houston – the kid eller hans duettalbum med Emmylou Harris.

Visserligen finns det en radda duetter även här med Lukas Nelson och Larkin Poe, Snygga melodier och välspelat i kubik. Men hans texter biter inte riktigt denna gång. Man saknar svärtan och ironin. Visserligen glimtar det till i Keep it simple och avslutande Maybe somewhere down the road. 

Nu är det så här att jag gillar Rodney Crowell så även om detta album inte faller mig på läppen just nu är jag säker på att det kommer att spelas i hemmet lång in på hösten.

Bengt Berglind

Rigmor Gustafsson ”Rigmor på svenska” (Hoob/Border)

Efter ett stort antal album inom den vokala jazzen tar nu Rigmor
Gustafsson det modiga steget att sjunga på svenska. Man kan undra
varför det inte har skett tidigare. Enligt henne själv har hon alltid känt sig
trygg i den vokala jazztraditionen och det har alltid känts naturligt att
sjunga på engelska.

På nya albumet har hon valt att tolka svenska klassiker som Eva
Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna” och Mando Diaos ”Strövtåg i
hembygden” och Cornelis Vreeeswijks ”Cool water på Gyllene Freden”.
Här finns även en lätt jazz svängig förtjusande version av folkvisan
”Den första gången jag såg dig”, samt några översatta jazz standards
som ”Mig hände det nyss” och ”En liten sång om kärlek.

Idag finns det ett större antal svenska kvinnliga jazzvokalister som håller
en genomgående hög kvalité musikaliskt. Men i mina äldre jazzöron har
det blivit vanligt att sjunga viskande och lågmält. Därför passar det mig
perfekt att höra Rigmor Gustavsson som textar väl och vårdar det
svenska språket i jazzformat.

Man kan inte heller komma ifrån den trio som Rigmor Gustavsson
omger sig med i studion, pianisten Jonas Östlund, Martim Höper bass
och Chris Montgomery trummor. Dessa bidrar starkt till göra Rigmor på
svenska till ett utmärkt album. Nu hoppas vi på fler när väl isen är
bruten.

Bengt Berglind

Waterboys ”The life, death and Dennis Hopper’’ (Sun/Border)

Gillar man Waterboys och Mike Scott innebär detta att man utsätts för diverse prövningar rent musikaliskt. På albumen under senare år har Mike Scott verkligen prövat sig fram genom det musikaliska landskapet. Han har omfamnat rap, funk och hård rock i sann pionjäranda. I vissa stunder har han återvänt till sin så kallade grundmusik rotat i det skotska höglandet. Det är där han hör hemma enligt många och det gäller även för skrivande recensent.

Nya albumet The life, death and Dennis Hopper kanske ska ses som ett temaalbum, även om temat är lite vagt. Mike Scott bjuder in oss till ett ”extra-allt” album på tjugo låtar. Albumet inleds av Steve Earle och Bruce Springsteen dyker upp som duettpartner. Ljudcollage på runt en minut varvas med snygga ballader som Andy och Blues for Terry Southern, stråktyngda countryvalsen Riding Down To Mardi Gras eller recitationer till instrumentala inslag.

Som du kanske förstår är detta ett album som kräver tålamod om man nu vill försöka hitta en gemensam nämnare. Om det nu finns det. Det finns dock några underbara ögonblick där Mike levererar. Men det är få, av tjugo möjliga.

Förmodligen kommer albumet att geniförklaras av engelska musikkritiker.

Bengt Berglind

Pug Johnson ”El Cabron” (Break Maiden/Border)

Just är det country överallt, speciellt när många nöjesjournalister breder ut sina mediokra ickekunskaper i mellosammanhang. Men ofta är det bara en pop- eller schlagerdänga som har blivit countryfärgad en smula.

Låt oss också slå fast att det inte är country bara för att man bär en Stetsonhatt och ropar ”Ji-haa! mellan verserna.

Vid en fråga vad country är för henne svarade Jill Johnson att det hänger en del på instrumenteringen. Det bör ingå steelgitarr, fiol, banjo i kompet. Den andra byggstenen i country är tre ackord och sanningen.

När det gäller detta album av och med Pug Johnson lever han upp till kravet när det gäller instrument. Han plockar snyggt in både en massa gitarrer, piano, dragspel och blås i sin klassiska country och lånar stilfullt från Buck Owens och andra legendarer som till exempel Doug Sahm.

Pugs röst är lite nasal och slängigt nonchalant, precis som det ska vara i genren. Vidare är det kul och lite extrakt sväng med gumbo, zydecorytmer och blås i flera av låtarna.

Pug Johnson är heller ingen oäven låtskivare på detta genomtrevliga countryalbum , som kan klassas som bra just Country med stort C.

Bengt Berglind

Sofia Karlsson ”En sång till Selma” (Supertradition/Border)

Ett av de svenska album jag håller högst är Svarta Ballader från 2005 där Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson.

På nya albumet hyllar och tolkar Sofia Karlsson Selma Lagerlöfs texter och författarskap. Tillsammans med Johan Selberg har Sofia enligt egen utsago läst 1000 sidor om och av Selma för att komma fram till dessa tio tonsatta fria tolkningar.

Tonsättningarna har en modern svensk folkmusikdräkt som i ena stunden kan vara jublande positivt varm och lycklig. Detta framträder tydligt i ”Svårt att här leva” och ”Slå upp dina fönster”. Men den ram som håller ihop albumet har stråk av det svenska vemodet som finns där ständigt närvarande i både text och musikarrangemang. Detta framträder tydligt i albumets senare del och balladerna Mörkret, Min älskade (brevet) och Hör mig!.

Sofia Karlsson har tillsammans med Johan Selberg och musikaliska vänner producerat ett av årets svenska album alla kategorier. En sann kulturgärning.

Bengt Berglind

Patterson Hood ”Exploding Trees & Airplane Screams” (Ato/Border)

Om jag nämner Drive By Truckers så kanske du känner igen namnet Patterson Hood som en medlem i denna rotrockgrupp från södra USA. Han har spelat in och givit ut några soloalbum tidigare som inte har satt några större avtryck i skivhyllan.
Det har däremot Drive By Truckers som är ett band med bra låtar och ett stort socialt patos.

På nya albumet känner man igen hans röst från första minuten i låten Exploding Trees. Lite gäll och pressad men på ett uttrycksfullt sätt.
På flera av låtarna bjuder han in kvinnliga duettpartners som Lydia Lovless i Wearwolf And The Girl och Waxahatchee i The Forks Of Cypress. Det tackar jag för eftersom jag har en förkärlek till just duetter i balladform.

Stora delar av albumet är mycket snyggt orkestrerat med stråkar, electronica i drivor och lågmält blås.
Denna typ av produktion som ligger miltal ifrån Drive By Truckers lite grovhuggna rockmusik passar Petterson Hood förvånandsvärt bra.
Tyvärr har jag inte i denna stund tillgång till hans texter som brukar vara en spark i baken på det amerikanska samhället. Vilket verkligen behövs idag.

Bengt Berglind