nyaskivor.se

The Hanging Stars ”On the Golden Shore” (Loose/Border)

Samtidigt som de första svaga solstrålarna påminner om något som kan kallas vårkänslor släpper engelska countryrockbandet Hanging Stars albumet On The Golden Shore.

Tidigare album har enbart skymtat förbi i både media och örongångar. Men denna gång har de fått till det på alla håll och kanter. Det är absolut ingen revolution inom sin genre men är så snyggt sammanhållet i melodier, arrangemang och framförande.

Bandet har lånat in lite cosmic country som bland annat Beackwood Sparks har ägnat sig åt. Det vill säga att man bäddar in låtarna med hjälp av steelgitarr och en uppsjö av elektronik som jag inte ens kan gissa namnet på. I bland kan detta helt enkelt sluka både låt och melodi men här hjälper det till att försköna och lyfta det på ett positivt sätt.

Men för den skull glömmer inte bandet bort de traditionella instrumenten som innefattar snygga pianopålägg och lite banjo.

För att nu On The Golden Shore ska få sin femma så hänger det på att sångstämmor och andra vokala inslag håller en mycket hög nivå.

Vilket det gör på hela albumet med Hanging Stars.

Bengt Berglind

Jason Isbell and the 400 unit ”Live in Alabama” (Lightning Rod Records)

Musikbranchen är snurrig. Varför ger man ut denna liveplatta med Jason Isbell nu? Året var 2012 då denna hans första livealbum spelades in i hemstaten Alabama under en lång turné tillsammans med bandet 400 Unit. Detta är alltså en re-release.

Nu är inte vi Jason Isbell-vänner speciellt ledsna över att åter få ta del av vilket fint samspel Jason Isbell och hans band bjuder på.

Den här  bevisats tidigare från albumet Live at Ryman som kom 2018.

Däremot var inte hans senaste album från förra året vad jag hade hoppats på. Hans texter var skarpare och bättre än tidigare men musikaliskt var det lite stelt och stabbigt. Det saknades bra melodislingor.

Här låter det mer rätt och riktigt, som det ska vara. Även om det var några år sedan. Kanske är så det så att liveartisten Jason höjer sig ett eller flera snäpp. Här sjunger han med pondus, bra och uttrycksfullt albumet igenom.

Dessutom är låtmaterialet väl så bra.  Bandet 400 unit är täta som ett finmaskigt myggnät och dessutom förstärkta med en liten blåssektion.

Förutom bra tolkningar av hans egna låtar som Deceration Day, Alabama Pines och Danko/Manuel finns en skön version av Candi Staitons Heart on the the String och den avslutande sköna versionen av Neil Youngs Like a Hurricane.

Andra bra album av och med Jason Isbell är Nashville Sound och Reunions.

Bengt Berglind

JJ Grey & Mofro ”Olustee” (Alligator/Border)

Ny musik från ett band som bildades 2001 och har en lång radda album bakom sig. Deras musik är en mix av soul, funk, blues och rock som vi ofta kopplar samman med södra USA, där Mississippideltat kommer samman i trakterna av New Orleans.

På tidigare album som Country Ghetto och Georgia Warhorse har det varit den lilla väl sammansvetsade gruppen som har dominerat ljudbilden, ibland förstärkt med lite blås, med ett skönt groove.

På nya releasen är det en ny bredare ljudbild som lanseras. Så även om det  i grunden är musik som andas soul och funk, så tillkommer det ofta stora körer och blåssektioner.

Sen finns här även en del ganska slätstrukna ballader som drar ner helhetsintrycket.

Det som räddar albumet i viss mån är Siminole Wind, för det är en vacker och bra låt inbäddad i både kör och blås med en bra melodikänsla. Utöver den kan nämnas On the Breeze, bluesballaden Starry Night och småtrevliga Rooster.

De tidigare albumen rekommenderas före denna nya utgåva.

Bengt Berglind

Brown Horse ”Reservoir” (Loose/Border) 

Då ett av mina engelska musikmagasin tipsade om det nya engelska countryrockbandet Broken Horse och att de skulle låta som The Band, Wilco, Will Oldham och några tungviktare till i samma sväng då blev jag naturligtvis hyperintresserad.

Nu kan jag konstatera att ibland är det inte så bra att göra alla dessa jämförelser. Det blir lätt som i detta fall att man gör bandet eller den enskilda artisten en rejäl så kallad björntjänst.

Brown Horse är ett bra band, därom råder igen tvekan. Det låter bra och homogent överlag genom hela albumet. Små inpass av fiol, banjo och dragspel spräcker upp den väl sammansatta ljudbilden.

I vanliga fall har jag lätt för så kallade ”ickesångare” men gruppens huvudvokalist Patrik Turner sjunger för det mesta med ett manér som är på gränsen till vad jag står ut med. Varför kan man undra. Är det för att skapa sig en egen vokal identifikation?

Det blir lite bättre i albumets sista del, men inte nämnvärt.

Det sista som heller inte tilltalar nämnvärt är avsaknaden av melodislingor genom hela albumet. Detsamma händer lite för ofta på många nya album idag när gruppmedlemmarna ska skriva själva.

Brown Horse får gärna återkomma det är trots allt deras första album.

Bengt Berglind

Willi Carlisle ”Critterland” (Signature/Border)

Willi Carlisle är en historieberättare som använder musiken för att berätta vad han har på hjärtat från Dagens USA. Denna gång är det inte mörk våt asfalt, skumma klubbar och det urbana livet som skildras.

Istället är det ur ett mer lantligt perspektiv med historier om den lilla människan i kolgruvor, bondgårdar där hönsen kacklar och arbetet pågår från morgon till kväll och är den enda tillfredsställelsen i livet.

Här finns också en del mer morbida historier som är drogrelaterade och där saker och ting går bokstavligen åt skogen.

Willi Carlisle är en folksångare i Woodie Guthries fotspår även om det funnits fler som har försökt sig på att leva upp till den berättarnivån.

På hans tredje album Critterland vill Willi berätta så mycket det bara går. Det gör han med råge, och glömmer ibland bort melodikänslan. Därför blir lite för ordrikt. Det är svårt att ta in alla texter men några låtar i taget fungerar bra.

Musikerna runt Willi är få. Det kan vara en ensam fiol, steelgitarr eller dragspel. Albumet avslutas med en spoken word på sju minuter. Willi Carlisle har så mycket att berätta att det nästan väller över och blir lite svårhanterligt för den som lyssnar.

Men en trevlig ny bekantskap är det, därom råder inget tvivel.

Bengt Berglind

Svante Sjöblom ”Telling Lies” (Rootsy/Border)

Bara på den sista veckan har jag stött på flera för mig okända svenska artister som har överraskat med sin musik. En musik som lever ett rikt och fullödigt liv långt från den strömningsmättade så kallade marknaden. En marknad där allt räknas i antalet strömningar och i många fall inte i kvalité eller att man lyssnat färdigt på låten som är tre minuter.

I skivbolagets utskick kallas Svante Sjöbloms musik för blues. Vilket det absolut inte är. Musiken på albumet Telling Lies har sina rötter i den amerikanska folkmusiken, där man tidigare har hittat John Prine, Kris Kristoffeson eller Townes VanZandt.

Man kan även skönja det nordiska vemodet i Svantes musik. Detta kommer främst fram när han sjunger med enbart sin gitarr. I övrigt är albumet fullt av bra melodier och luftiga arrangemang med blås.

Down by the river som inte är en version på Neil Youngs episka låt utan en en lite småtung lätt funkig historia med trombonsolo. 

Svante Sjöbloms skiva är en mycket trevlig bekantskap som du gärna kan kolla in på Soundcloud.

Bengt Berglind  

Buddy & Julie Miller ”In the throes” (New West/Border)

Man kan säga att det är ett strävsamt par i Americanmusiken som nu kommer med ännu ett album. 2019 kom det förra, Breakdown on 20th Ave South, som jag inte fastande speciellt för. Däremot står det att antal soloalbum i hyllan med Buddy Miller som håller i alla väder. På flera av dessa finns Julie med på bakgrundssång.

Denna gång delar de på det vokala som det par dom är.

Julie inleder med Youre my thrill. Hon har en säregen röst som man gillar eller inte. Har hon en bra melodi att hålla sig till kan det bli riktigt bra. Buddy har en röst som når mig bättre, den är ofta självklar och uttalar sångens innebörd tydligare. I de låtar när de sjunger duett fungerar det utmärkt, som i ”Painkillers dont work” och gospelballaden ”The last bridge you will cross” där även Emmylou Harris ansluter med sin sublima stämma. Min favorit på albumet är ”Tattooed tears”.

Men det som gör detta album till något extra är Buddy Millers produktion. Den är krispigt välljudande och lyfter fram alla instrument i mixning, även ett litet mandolininpass.

Albumet innehåller en bortglömd Dylan låt,”Dont make me cry”, som han skrev tillsammans med Regina McCrary. En helt ok tolkning, men ingen ny Bob-klassiker.

Bengt Berglind

Pharoah Sanders ”Pharoah” (Luaka Bop/Border)

Om någon skulle vilja bli introducerad i vad jazz är skulle jag inte ta detta album som ett bra exempel. Eller också skulle jag det? Albumet Pharoah kom ut 1977 och har nu av någon okänd anledning återgivits med liveinspelningar.

Pharoah Sanders är en jazzmusiker och saxofonist som tillhör den skara av musiker som spelat med både John Coltrane och hans fru Alice.

Pharoahs mest kända komposition är förmodligen Creator have a master plan, med text av Leon Thomas.

Detta nyutgivna album innehåller tre skilda kompositioner.

Harvest är den mest tillgängliga av de tre. En komposition som svävar fram på ett ypperligt sätt i närmare 15 minuter. Slagverk och Steve Neils bas inramar Pharoahs andliga saxofon solon.

Love will find a way innehåller funkigare tongångar med afrorytmer och sång. Pharoah utnyttjar saxofonens hela register i något som skulle kunna kallas jazzens svar på primalskriket.

Albumet sista och kortaste verk är döpt till Memories of Edith Johnson och är den svagaste länken i denna triad. Körer, röster orgel och slagverk förmedlar inte något man vill komma ihåg.

Detta album bärs upp helt och hållet av Harvests femton minuter andliga flytande jazzmusik. Som helhet blir albumet för splittrat och varför ges det ut nu igen är frågan som kvarstår.

Bengt Berglind 

Tonbruket ”Light Wood, Dark Strings” (Smuggler/Border)    

När väderleken hänger över nejden som ett tung grått gröttäcke och den omvärld vi befinner oss i är mörkare än årstiden. I detta tillstånd gäller det att hitta något som kan tillfredsställa och lysa upp. Räcker det inte då med ett ljus att tända eller ytterligare en lampa så finns alltid musiken att ta till.

Ett av höstens bästa soundtrack får då bli Tonbrukets nya album Light Wood, Dark Strings. I gruppens musik finner jag allt som jag behöver just nu. Här finner jag det svenska vemodet att hålla i hand på ett stillsamt och vilande sätt. Musik som lugnar och invaggar och som känns som min egen, fast jag vet att det inte är så. Den framförs av en väl sammansvetsad grupp musiker och kommer att delas med många andra, hoppas jag.

När den lugna rogivande musiken känns som bäst och varmast förlöser den sig själv i ett skönt grundsväng och olika instrumentalister får chansen att ge sig ut på egna soloutflykter. Dessa återvänder alltid och landar mjukt i albumets grundtanke och helhet. En plats som för mig är där någonstans där vi finner trygghet och omtanke. Att det sedan kan omsättas till musik och bruket av toner är en lisa för både själ och hjärta.

Bengt Berglind

Buffalo Nichols ”The Fatalist” (Fat Possum/Border) Release: 27 oktober

För något år sedan stötte jag på Buffalo Nichols och recenserade hans första album. The Fatalist är alltså nummer två i raden. Han är en musiker och sångare som vill vara den nya generationen av bluesartister. Det tunnar ut hela tiden i de gamla leden och återväxten är inte betydande i denna genre.

Buffalo började lite smått på förra albumet att kombinera bluesen med bitar ur dagens ljudlandskap. Då lät det lite spännande och nydanande. Detta fortsätter Buffalo med på sitt nya album men utan att gå hela vägen och starta något nytt.

I öppningsspåret Cold Black Stare finns en skön gitarrslinga som samsas med sång och slagverk. Klassikern You’re gonna need someone on your bond är däremot inlindad i ett diffust ljudlandskap med spoken word inslag.

Här hittar bluesen nya stigar och bakgator att vandra på. I stället för fortsätta vandringen mot bluesens nymarker lägger Buffalo ett smutsigt filter på sin röst och ikläder sig folksångernas kostym. Då blir det inte lika angeläget och spännande längre. Hans gitarrspel är fortfarande lysande, men albumet tappar både fart och intresse på det som började så bra på debuten.

Bengt Berglind