nyaskivor.se

Kraja ”Hur långt som helst” (Westpark/Border)

Kan det bli mer svenskt, ljuvt och vackert än när de kvinnliga rösterna i gruppen Kraja sammanstrålar och flätas runt varandra i a cappellasång. Deras röster måste vara en ren skär produkt av den svenska musikskolan och en sångpedagogs dröm.
Gruppens fyra röster har haft tid på sig att smälta ihop på detta sköra men samtidigt kraftfulla sätt. Debuten Vackert Väder kom redan 2005, tvåan Under Himmelens Fäste 2008 och Brusande Hav 2010. I början var det enbart svenska folkvisor, vilka följdes upp av egna kompositioner. På det här albumet har man hämtat en del av materialet utanför svenska gränser.
Även om jag fascineras över Kranjas a cappella-bedrifter så anser jag att de skulle ta ett steg till och gifta ihop sin musik med den svenska jazzen, i den anda som Jan Johansson lade grunden till. Ta in pianister som Anders Widmark eller Peter Nordahl, eller varför inte ett samarbete med de främsta nytänkarna på den svenska så aktiva folkmusikmarknaden, Skenet från Bollnäs.
Valde Kraja någon av dessa vägar att gå i en nära framtid, skulle vi ha ännu en stor musikexport.

Bengt Berglind

The Lilac Time ”No Sad Songs” (Tapete/Border)

Stephen Duffy spelar in album under namnet The Lilac Time som dyker upp då och då. Ofta uppmärksammas hans album av kritikerkåren. Om han spelat live under detta namn är ingenting som jag hittat i popspalterna. Men Stephen har medverkat som musiker med bland andra Paul Weller och Belle and Sebastian. Han var också en av grundmedlemarna i Duran Duran.

No Sad Songs är en bra titel på detta album som är sammanfogat som en musikalisk helhet. Musiken är genomgående utan hårda kanter. Den är melodiös i sin struktur och skulle kunna vara ett soundtrack från en film om det engelska landskapet i Midlands. Om musiken vore färger kunde de vara milda skiftningar  i gröna, bruna och gula pasteller. Som en tidig höstdag eller en sommarkväll efter regnet.

Det som påverkar detta är naturligtvis valet av den akustiska instrumentparken och de utmejslade arrangemangen av Nick Duffy. Det är naturligtvis sorgligt att ett utmärkt och välspelat popalbum som detta aldrig kommer att nå en större musikintresserad krets av lyssnare. Stephen Duffy och hans musik skulle vara värd att lyftas ut på de större scenerna och få chansen att bli hörd.

Ett popalbum som smeker örat och själen på ett ytterst behagligt sätt.

Bengt Berglind

Jill Barber ”Fool’s gold” (Outside/Border)

De är många nu, konkurensen och kvalitén är hård och hög. Det är inte melodierna i svenska mellon jag menar utan det stora antalet kvinnliga singer/songwriters som fullkomligt översvämmar musikmarknaden.

Jill Barber, kanadensiskan är ny för min öron. Hon spelar i samma musikaliska liga som Norah Jones och Madeline Peroux, men har kanske inte den höga nivån i sin musik. Hennes röst är stundtals lite lätt sandpapprig på ett tilltalande sätt, mellan sjok av stråkar och lättviktiga blåsarrangemang.

Det finns ett visst soulstråk in hennes musik, lite late-night-jazz och radiovänlig vuxen-pop. Så även om det är skönt att lyssna till i soffhörnet, med en bra bok eller ett tjock musikmagasin plus ett glas rött, så blir det i längden en aning anonymt.

Jill Barber skulle denna gång ha tjänat på att spela in med en mindre grupp musiker som ligger närmare jazz, soul och funk. Detta plus några fler starkare låtar som matchar hennes smått beslöjade röst bättre och jag återvänder gärna till hennes musik.

Bengt Berglind

Amy Lavere/Will Sexton ”Hallelujah I’m a Dreamer” (Archer/Border)
Mandolin Orange ”Such Jubilee” (Yeproc/Border)

Två par sammanstrålar fast i olika studios, Amy och Will samt Emelie Andrew och Franz Marlin. Ljuv musik uppstår och inga skarpa kanter eller oväntade element stör den positiva och genomtrevliga stämningen.De båda albumen bjuder på musik som hör hemma i gränslandet mellan modern folkmusik och country. Such Jubilee är den mer countryinfluerade av de två. Mest på grund av att fioler och mandolin har en viktig del i instrumenteringen, men också genom Emelie Andrews eminenta röst.
Hallelujah.. albumet bygger mer på den moderna folkmusiken. Här står också Amy Lverens röst i större focus, eftersom hon sjunger leadstämmman mer. Will Sexton lägger understämmor och koncentrerar sig på sitt gitarrspel som är ypperligt, följsamt och läckert. I mina öron har detta album de något starkare låtarna.
Dessa två album visar på vilket enormt utbud det finns ’över där’ och visar också vilken musikalisk kvalite´ som finns. Så söker du vilsam, genomarbetad välspelad americana så spelar det ingen roll vilket av dessa album du väljer.
Måste jag välja blir det Hallelujah I’m a Dreamer.

Bengt Berglind

Mother’s Finest ”Goody 2 Shoes & The Filthy Beasts” (Steamhammer/Border)

Det har gått 12 år sedan det utpräglade livebandet Mother’s Finest kom ut med
nytt studiomaterial. Det är möjligt att underfundiga uttryck som ’Goody 2 Shoes
and the Filthy Beasts’ är vardagsmat i Atlanta och visst kan jag hålla med om
att det är en rolig ordlek. Det är också en fingervisning om den glädje som
musiken på albumet sprider omkring sig.

Innan pickupen släpps ner på första spåret ’Angels’ är det bra att känna till
begreppet ’Funk Metal’ och vara beredd på musik utan gränser. Det har man igen
när väl chockvågorna har lagt sig. Joyce ”Baby Jean” Kennedy kopplar nämligen
ett järngrepp med sin kraftfulla stämma fylld av soul och karisma.

’Tears Of Stone’ ringlar fram som ett fackeltåg, men kryddas av ett överraskande
inslag av rapp som bekräftar att humor har sin plats i musiken. Det inbjuder
till breakdance om man så vill. Glenn ”Doc” Murdock tar över sånginsatsen i ’I
Don’t Mind’ och dunkar in en härlig rytm fylld av salsa.

’My Badd’ inleds försiktigt i lönndom för att successivt utvecklas majestätiskt
med Gary ”Moses Mo” Moore’s blytunga gitarr som knappt går att marklyfta. En
värdig avslutning och min absoluta favorit på en skiva som fullständigt spritter
av spelglädje.

Jag är rädd att ”Baby Jean” kommer att linda mig runt lillfingret på Sweden Rock
i sommar, men det har jag å andra sidan inget emot.

Thomas Claesson

Tom Russell ”Rose of Roscrae” (Proper/Border)

Tom Russell ger sig här in i ett av de mer ambitiösa musikprojekt man skådat på länge. I 52 kortare och längre musikstycken och recitationer omfamnas den amerikanska rootsmusikens historia, här kallat en folkopera. Här finner vi en rad folkmusikklassiker, Streets Of Laredo, Home on the Range, Just a Closer walk with me, The water is wide och Carrickfergus. Men det är bara en bråkdel av all musik som hela tiden vävs in i en helhet som är klart imponerande.

Till sin hjälp har Tom Russell ett trettiotal röster från både nu och då, från Leadbelly, Johnny Cash, Joe Ely och Maureen O´Conner, plus en norsk stråkensamble. Det är vilsamt att bara luta sig tillbaka och få denna historielektion ett par gånger men i längden blir det något småtråkigt. Då hade jag mer utbyte av hans tidigare plattor Blood on the smoke och Mesabi, där han samarbetade med gruppen Calexico och musiken var mer varierad.

Men det är klart detta är en folkopera, en pedagogisk resa i Amerikas musikhistoria vilket kanske är behövligt för många amerikaner som tror att musiken uppfanns av Justin Timberlake. I mitt tycke har Tom Russell denna gång gått vilse i alla historiska nothäften. Men ambitiöst är det.

Bengt Berglind

Toto ”XIV” (Frontiers)

De gamla listiga rockrävarna TOTO har på senare tid fått luft under vingarna
efter att i många år ha levt en alltmer tynande tillvaro. Undantryckta som så
många andra av grungen på 90-talet är det nu upp till bevis och ge prov på att
de har åldrats med värdighet.

Det finns några ögonblick på XIV som man helst vill glömma (’The Little Things’
och ’All The Tears That Shines’). Det ska villigt erkännas. Den stora helheten
sett ur ett objektivt fasettögas exceptionella vidvinkelperspektiv gör ändå
albumet till bland det bästa som går att frambringa sin genre. Man behöver inte
vara ute med pannlampa och orientera speciellt länge för att inse det.

Det är inget fel på entusiasmen i inledande ’Running Out Of Time’. De sätter av
i full galopp med rullande bas och Steve Lukhaters glimrande gitarr i högform.
’Holy War’ är också en drivande kraft. En i mångt och mycket representativ TOTO-
låt med förfinad stämsång och efterhängsen refräng, där de inte utgör sig för
att vara några andra än de verkligen är.

Det är förmodligen vibrationerna från mina husgudar Steely Dan som gör att ’21st
Century Blues’ ligger så oerhört fint på tallriken. Någon annan förklaring går
inte att få. De progressiva takterna som visas i ’Great Expectations’ är fint
komponerade med hög teknisk kvalitet. Melodin inkarnerar Doobie Brothers i en
slags ohelig allians med Styx. När den tanken har landat är det bara att njuta.

Det är möjligt att TOTO inte faller alla på läppen, i synnerhet om man har en
dragning åt det metallurgiska hållet, men hög klass måste belönas och det är
precis det jag gör här och nu. Deras spelning på Sweden Rock Festival i juni har
plötsligt blivit mer intressant än jag hade föreställt mig.

Thomas Claesson

Skenet ”Allting rullar” (Subliminal/Border)

För många månar sedan besöktes årligen spelmansstämman i Ransäter. Så här i backspegeln kan jag nog erkänna att det var den unga kvinnliga fägring som drog mer än buskspel och misslyckade turer i hambo och schottis. På väg hem i sommarnatten ner mot Karlstad var det alltid skönt om någon hade ett kassettband med en rejäl rockgitarr att rensa öronen med från alla 5/6 och 11/9-delar.

Men hade det då funnits ett band som Skenet från Bollnäs hade det varit guld för pop- och rockskadade hörselgångar. Det har gjorts många goda försök att blanda den svenska folkmusiken med rock, pop och jazz. ”Allting rullar” är det bästa och fräschaste på mycket länge. Skenet med riksspelemännen Lena och Staffan, plus goda musikaliska vänner med elguror och synthar och mellotroner i bagaget, skapar nya visioner och stämningar där alltid det så svenska vemodet är närvarande. På samma gång finns det drag av electronica, progg, psykedelica och rockfragment. Men det som fogar allt detta samman till något unikt är i grunden det svenskaste vi har, den stora folkmusikskatten.

Bengt Berglind

The Decemberists ”What a terrible world, what a beautiful world” (Rough Trade/Border)

Efter gruppens storverk The king is dead och det påföljande ljuvliga livealbumet We all raise our voices är naturligtvis förväntningarna skyhöga på detta nya album med Decemberists. Det råder ingen tvekan om att de har lyckats, igen. Sen kan man inte sticka under stolen med att detta beror på att gruppens centralgestalt Colin Meloy har ett sånt osvikligt sinne för melodibyggen, vilket är få förunnat idag. Tv-mellon är det tydligaste färska exemplet. Men det handlar väl inte om musik längre där, utan tittarsiffror och underhållning för massorna.

Alltså åter till What a terrible world…albumet där arrangemangen är mer varierade än tidigare med blås och stråkar som trycker på i Calvary Captain. En gjuten radiohit i mina öron. Sextiotalsdoftande Philimon kommer inte långt efter och melodin framkallar vibbar av Peter and Gordons tidiga hits.

Det som gjorde The king is dead till ett kanonalbum i mina öron var naturligtvis släktskapet med den engelska folkrocken och dess instrumentering och melodikänsla. Den finns som tur är här också inramande av mandoliner och fioler, plus Colins röst som är en stor del av gruppens sound. På flera av albumets låtar sänks tempot och vemodet och eftertänksamheten breder ut sig med stänk av melankoli. Kolla in Lake song och Carolina low. Detta bidrar starkt till att helheten känns variationsrik och lockande att återvända till, gång på gång under året som kommer. Decemberists är det enda vinterlika som får följa med mot vår och sommar.

Bengt Berglind

Fairport Convention ”Myths & Heroes” (Matty Groove/Border)

I skivhyllans avdelning för gamla men fortfarande spelbara skivbekanta på bokstaven F återfinns Fairport Convention. Nu och då plockas ofta klassikerna Leige & Lief och Unhalfbricking fram.
Senare album har inte spelats så ofta måste jag medge. Men varje nytt album är välkommet av detta veteranfolkrockband som bildades 1967 i England.
Dave Pegg har varit med sen starten,Simon Nichol strax efter.
På deras nya album Myths and Heros har i stort sett allt material skrivits av bandets andra medlemmar, Ric Sanders och Chris Laslie. På trumpallen sitter numera en av mina engelska trumfavoriter Gary Conway.

Att återigen ta del av ett nytt album med Fairport är som att hälsa på en god vän från förr och som man gärna tillbringar en trevlig stund med. Därifrån går man med gott humör och ett leende på läpparna.

Soundet är nu som då omisskännligt och bandet förvaltar sitt anglosaxiska folkmusikarv med den äran. Men det finns också nyheter speciellt i de instrumentella låtarna där det smyger sig in Balkanmusikinfluenser.
The Galliant är en härlig musikalisk berg- och dalbana där både tempo och taktbyten fungerar väl.

Stämmorna sitter skönt i The way in the water och Ric Sanders har ett vemod i fiolspelet som hämtat från dimmiga engelska hedar.
Det enda som faller något ur ramen är titelspåret som har en något för poppig struktur.

Så även om Myth and Heroes är bandets femtioelfte album, så är det alltid kul och trevligt att återse Fairport Convention i full musikalisk blomning. Å snart är det vår !

Bengt Berglind