nyaskivor.se

Billy Sherwood ”Citizen” (Frontiers)

Uppbackad av en imponerande samling progressiva vänner svävar den kända musikern
Sherwood (Yes m.fl.) ut på en förfluten världsomspännande resa. Han har format
ett konceptalbum som handlar om en förlorad själ som återföds i vitt skilda
individer från när och fjärran. Sannerligen ett ämne som kräver viss eftertanke.

I titelspåret presenteras den beresta karaktären ackompanjerad av den sedermera
saligen ihågkomna Yes-ikonen Chris Squire. Det blev – som det visade sig – hans
sista framträdande i en studio, vilket sätter en vemodig stämpel på utförandet.

Ur den komplexa historieberättelsen med idel fördelaktiga musiker framstår ’Just
Galileo and Me’ som en favorit. I lågmält tempo med konturer från Genesis
fastställs en gång för alla att jorden inte är platt. Det var för väl.

När Steve Morse (Deep Purple) sätter gitarrsolot på ’No Mans Land’ och när Jerry
Goodman (The Mahavishnu Orchestra) förgyller tillvaron med sin fiol på ’Empire’
är båda tillfällen som stannar kvar lite extra i minnet.

Musiken har tydliga drag av Genesis, Yes och soloprestationerna från dess
medlemmar som Steve Hacket och Rick Wakeman, vilka också självfallet medverkar
på ’Man And The Machine’ respektive ’The Great Depression’.

Trots Sherwood’s ihärdiga föresatser och det massiva uppbådet av celebriteter
når inte skivan i sin helhet till de musikaliska höjder jag förväntade mig. Den
rätta känslan vill inte infinna sig. Däremot är det inget fel på
berättarkonsten. Lyriken är i klass med häxmästaren Stephen King’s bästa stunder
med trådar som spinner in i en aldrig sinande fantasi.

Thomas Claesson

Nadia Reid ”Listen To The Formation, Look For The Signs” (Spunk/Border)

Nadia Reid är tokhyllad upp till öronen i engelsk musikpress. Hon är en 24-årig tjej från Auckland i Australien som albumdebuterar här med sin version av folkmusik och country. Något som inte är helt ovanligt bland kvinnliga singer/songwriters i dag. Laura Marling och Oliva Chaney är några som jag håller högt inom samma genre.
Det råder ingen som helst tvekan om att det är ett genomarbetat och stabilt debutalbum Nadia levererar men håller det så hög kvalite som den engelska kritikerkåren anser, det vete gudarna. I mina numera utslitna medelålders öron, som också har hört en del genom åren låter det bra men inte mer. Albumet innehåller en lång räcka ballader där Nadias röst är som gjuten. Men det är i Reaching Through och Holy Low, när tempot snäppats upp som jag verkligen lyssnar till. Annars blir balladlunken lite för seg.
Kanske är detta ett album som bör ligga till sig och spelas ofta, så kanske framåt påsk hr trean ökat till en fyra. Det har hänt förr, så jag slänger in en bit av den berömda brasklappen redan nu, och firar min jul.

Bengt Berglind

Okkervil River ”Black Sheep Boy”

Det amerikanska indiebandet satsar stort inför sitt eget tioårsjubileum. I en trepack vinyl eller cd hittar vi trettio låtar med bandet från 2005 fram till idag. I denna trilogi ingår Black Sheep Boy, uppföljaren Black Sheep Boy appendix, plus nyinspelade tredje skivan med gamla blues- och folklåtar.

Black Sheep Boy som inleder denna jubileumssamling är bara en av Tim Hardins sköra mästerverk från slutet av sextiotalet. Tim Hardin som tyvärr gick vilse i drogdimmorna och spårade ur som låtskrivare. Okkervil River borde nog ha satsat på en platta med hans melodibakelser, för deras version av Blacksheep Boy hör till höjdpunkterna här. Sen är det väldigt tunnsått mellan något att yvas över. Främst för att bandets egna låtar inte håller måttet i längden, samt att sångaren har en ganska trist röst som sällan lyfter.

När bandet ska rocka till det faller det för det mesta platt som den berömda pannkakan. När man håller sig i det melankoliska melodilandet funkar det bättre. Några sköra och luftiga blåsarrangemang lyfter vemodet i till exempel Glow och A Stone till godkänd nivå. Men inte mer.

Bengt Berglind

Robert Forster ”Songs to play” (Tapete/Border)

Entonigt ringer den lilla indiegitarren sin nästan loopade slinga. Robert Forster har knäppt upp skjortan och lossat slipsen en gnutta. Han pratsjunger coolt och lagom laidback.
Melodierna träder så småningom fram och det är svårt att inte hänga på i den lätt lunkande takten. Let Me Imagine You är ett bra val för att få grepp om detta soloalbum, som inte är hans första. Go Betweens var en utmärkt åttiotalsgrupp från Australien som med sin melodiösa pop hade en speciell egen stil. Tillsammans med Grant Mc Lennen var Robert Forster en av bandets frontfigurer.
På detta album låter Robert Forster som en blandning mellan en ung gladlynt Lou Reed och en Brian Ferry som varit hos sångpedagogen. Rösten är alltså hans instrument, den låter nära och personlig i sitt tilltal med sin berättande stil. Till detta kommer att han har förmågan att knåpa ihop en rad melodihookar. Albumet igenom använder han sig av det återkommande tricket att låta gitarrfigurer inleda och vara återkommande inslag i många av låtarna. Forna vänner av Go Betweens köper naturligtvis, men jag hoppas att nya popsnören tillkommer och får ta del av denna konservativa men trevliga låtsmed.

Bengt Berglind

Återutgivet: Love ”Reel To Real” (High Moon/Border)

Vilken obeskrivlig tur att någon människa i musiksvängen kom på att restaurera och återutge detta lite bortglömda Love-album med en massa bonusspår. Detta i sin tur gör att jag får chansen att påminna er musiknördar om ett av sextiotalets mästerverk, ’Forever Changes’ (1976).
Pet Sounds, Sgt. Peppper och Dylan i all ära men just här var Arthur Lee på sitt mest bländande popmelodi- och arrangemangshumör . Sen gick det rakt in i drogträsket och en morddom gjorde att Arthur Lee var borta från scenen under lång tid. Med svensk musikerhjälp 2003 spelades Foreveralbumet in på nytt under en kort turné. Lite rossligare, lite äldre men fortfarande hör man storheten hos Arthur Lee. Något år senare gick han bort.
Åter till återutgivningen Reel To Real där Arthur Lee landar i musiklandet mellan soul, pop, funk och blues. Arrangemangen är blåstyngda men melodierna finns fortfarande där fast inte så sublima som på Forever-albumet. Vokalt kan man klart höra att Arthur Lee inspirerats av soulens tungviktare som Al Green, Otis Redding och Wilson Pickett. Men det är helt okey, för han håller sig till sina egna uttryck och variationen i musiken. Sen kan man undra varför inte Reel To Real blev någon hit när det begav sig.
Love Forever Changes (1967) eller Live in concert (2003) bör kollas in om du inte gjort det.

Bengt Berglind

Israel Nash ”Silver Season” (Rootsy/Warner)

Vill man generalisera en smula kan man säga att detta album är en logisk fortsättnig på hans förra, Rain Plans. Ljudmässigt anknyter både det och hans nya Silver Seasons till Neil Youngs Harvestperiod med svävande låtar som liksom flyter in i varandra med ett likartat tempo och uttryck.
Men får musiken bara verka ett tag och växa till sig så händer det saker i lyssnandet. Musiken framstår som dovare, mer ödesmättad, där den ligger i lager på lager med massor av små detaljer att upptäcka för den som tar det lungt och ger albumet en fair chans.
Musiken breder då ut sig med en rik ljudvärld med soloröster och körer som glider in och ut behagligt och melodiöst. Gitarrer, gitarrer och massor av steelgitarrer bildar ofta luftiga fundament för rösterna. Trummorna ligger ofta lånt fram i mixen och ger ett driv och stadga. Som tur är undviker Israel Nash därmed flummighetens utmarker.
Silver Season är ett alldeles utmärkt album som du måste ge tid för att ta till dig. Först då blir du som lyssnare rikt belönad.
Sen räcker det. Till nästa album bör nog Israel Nash vandra vidare i ett nytt spännande musiklandskap. Det skulle i alla fall jag uppskatta.
Bästa spår på albumet, ”LA Lately och Mariner´s Ode”.

Bengt Berglind

Blackmore’s Night ”All Our Yesterdays” (Frontiers)

Efter tio skivor med Blackmore’s Night är det nog tid att acceptera att Ritchie Blackmore definitivt är inne på sin andra livscykel och det som en gång i tiden fanns aldrig kommer tillbaka. Även om Ritchie blev bländad av ljuset från sin bättre hälft Candice Night, så är det starkt gjort av honom att hålla fast vid den inslagna vägen.

Den erbarmliga titellåten som förrätt är en besk citron. Ett bidrag till Schlagerfestivalen var det man minst ville ha i synnerhet då den mot alla odds dessutom skulle kunna komma någonstans från Balkan.

Det finns några covers som bryter av det medeltida mönstret. Är det någon som inte har hört Mike Oldfields ’Moonlight Shadow’ eller Sony & Chers ’I Got You Babe’ så räck upp en hand? Ingen hand synlig, nej jag tänkte väl det. Nu finns de i alla fall här av någon outgrundlig anledning.

Annars trallar det mesta på som vanligt i de här omgivningarna. Ett gyckelspel framför lägerelden i största allmänhet med både mjöd och grillade kycklinglår. Vi har både sett och hört det förr och ’Allan Yn Y Fan’ och ’Will O’ The Wisp’ är inga undantag.

Men just då tankarna börjar fara iväg åt annat håll så uppenbarar sig i mörkret ’Darker Shade of Black’ med klar dragning åt Pink Floyd. Ett i högsta grad emotionellt spår där den forne gitarrhjälten mot slutet visar att de gamla takterna finns kvar.

Visst har Candice en röst som en näktergal och visst är de andra musikerna duktiga i sin utövning av folkrock, men faktum kvarstår trots allt. Det finns inget guld där regnbågen slutar.

Thomas Claesson

Corb Lund ”Things That Be Undone” (New West/Border) 
Noah Gundersen ”Carry The Ghost” (Dualtone/Border) 

En del har det ena , en del har det andra. Ett fåtal har bägge. För att du inte ska tro att det här är någon gissningtävling eller någon gåta, ska vi nu försöka bena ut det hela. I grunden handlar det faktiskt om musik.
Corb och Noah två amerikanska sångare och låtskrivare som jobbar hårt på att nå ut till en större lyssnarskara. Corb Lund har gjort en del album tidigare och är en klart godkänd låtsmed, med en småsnuvig röst, som hyllar en bra melodislinga före känslan.
Noah Gundersen tillhör en annan genre. Han bygger sin musik och sitt uttryck i första hand på sin känsliga och återhållsamma röst.
Så när Corb Lund siktar in sig på den amerikanska countryradion, med sina melodihakar och skiftande tempon, så vänder sig Noah direkt till kvinnorna framför den öppna elden i skymningen med sina hudnära folkinspirerade visor.
Om det nu vore så att jag skulle välja ett soundtrack vid en date så vore Corb Lunds Things That Can Be Undone perfekt för en bilsväng på landet. Senare på kvällen i ett mer intimt hörn av soffan skulle de flesta av spåren på Noah Gundersens album bereda vägen för andra trevligheter.

Bengt Berglind

Widespread Panic ”Street Dogs” (Vanguard)

Det genuina livebandet Widespread Panic som, namnet till trots, inte skapar den
minsta oro har gjort det enda raka. De klev, efter fem års väntan, in i en
inspelningslokal i Asheville, North Carolina och spelade in sin 12:e studioskiva
live.

Sex män med musiken i blodet, som får det att låta så äkta och så enkelt. Inte
bara fyller de effektivt igen luckan efter Grateful Dead. De färdas också sida
vid sida med Allman Brothers och Little Feat på sin road trip från kust till
kust.

Det finns tre covers på skivan som alla får en släng av Midas tusch. Ridån
öppnas med Allan Price’s ’Sell Sell’ och den rätta stämningen infinner sig
direkt accentuerad av Jimmy Herring’s wah-wah rytande gitarrsolon. Murray
McLauchlan’s ”Honky Red” med sin mullrande rock banar vägen för Villie Dixons
’Taildragger’ som först släpptes som singel och nu fortsätter att höja
temperaturen så att locket lättar.

Sångaren John Bell har en röst som man kan dö för. Den raspigt släpande
sydstatsdialekten är för varje ton en ynnest att få uppleva. De avslappnande
vibrationerna gör sig påminda i ’Steven’s Cat’ och ’Jamais Vu (The World Has
Changed).

Albumet består av tio låtar som alla har sin personliga charm. De kan var och en
vägas på guldvåg och bara några ynka gram skiljer mellan kriterierna mycket bra
(4,0) och excellent (4,5). Jag har följt Widespread Panic ända sedan starten
1988 och aldrig blivit besviken. Jag hoppas att fler än jag kommer att upptäcka
vilket fantastiskt band det verkligen är.

Jag frågade Sean Tyla (Tyla Gang, Ducks Deluxe) efter en spelning varför aldrig
Widespread Panic kommer till Sverige? Med 50 delstater och över 300 miljoner
människor i USA finns det ingen anledning att resa till Europa var svaret. Han
hade en synpunkt där, även om jag inte godtog den.

Thomas Claesson

Los Lobos ”Gates Of Gold” (Proper/Border)

Allt sedan How Will The Wolf Survive och Kiko And The Lavender Moon har Los Lobos försökt hitta tillbaks till det soundet och den låtskrivarkvalité som präglade detta album. De har försökt söka sig fram genom att byta stil, producent eller sound. Det har gått så där tycker jag. På de album som följde fanns det enstaka stunder av skär vargalycka, men sammanfattningsvis räckte de trots allt till ett godkänt minialbum.
Nya Gates Of Gold lovar däremot gott, det finns en antydan att de återigen är på rätt väg. Rösterna finns där, variationen på låtmaterial från lunkande balladen till den obligatoriska spanska traditionella, och en riktig boogierökare. Melodikänslan börjar återvända så sakterliga i When we were free, Gates of gold och Magdalena. Då när rösterna, melodierna och soundet smälter ihop till den där ljuvliga Los Loboskänslan, då är det riktigt bra.
Mellan dessa guldkorn blir det fortfarande lite för många transportsträckor med bland annat någon dussinblues och en spansk lektion för mycket.

Bengt Berglind