Smaskig melodiös partyhårdrock
Temple Balls ’’Temple Balls’’ (Frontiers/Playground)
Stunden är kommen för ett självbetitlat femte album från tioårsjubilarerna från Oulo, Finland och… Pang – där satt den! För visst är väl Temple Balls bandets hittills bästa skiva? Woooooooooops, det där sista kanske jag skulle ha sparat till slutet av recensionstexten (men jag kunde inte hålla mig).
Dörrarna till tidsmaskinen står på vid gavel med destination 80-talet och att inte känna glädje måste bara vara omöjligt.
På menyn står näst intill noll originalitet men hundra procent smaskig melodiös partyhårdrock med en tydlig nordisk kvalitetsstämpel.
Hela tiden med en uppfriskande kaxighet med glimten i ögat.
Förutom ytterst välskrivna låtar finns ytterligare en stor plusfaktor och det är förstås att Jona Tee (H.E.A.T.) åter igen suttit i producentstolen. Den mannen har en fingertoppskänsla som är få förunnat och kan verkligen konsten att ta fram det bästa ur alla inblandade.
Lockande melodislingor, gitarriff med sting och allsångsrefränger står som spön i backen. Faktum är att om det inte varit för att gitarren får ta den plats som den förtjänar, ja då hade rubbet stått sig väldigt bra i Eurovision.
Energin hålls uppe från första till sista sekunden; inga svackor i sikte förutom ett pyttelitet undantag (se längre ner).
Det som är extra roligt är att även om låtarna är skrivna enligt handboken förekommer en och annan detalj som vässar till det hela. Eller vad sägs om de här exemplen:
Flashback Dynamite har en mörk näst intill growlröst i en liten men ack så effektiv del av refrängen. Det må låta malplacerat men känns ändå så rätt.
Tokyo Love har ett varulvstjut i första versen och det är en kul ”effekt” som gör att du som lyssnare hajar till.
There Will Be Blood ger 80-talets synttrummor upprättelse. Men det gäller att vara uppmärksam för de är bara med som extra krydda i en låt som kan stoltsera med en av skivans allra bästa refränger.
Överst på låttoppen tronar Lethal Force i ensamt majestät. Snacka om att vara ohotad; jag törs lova att alla melodiös hårdrock-låtskrivare önskar att de knåpat ihop ett sådant här mästerverk. Lyssna bara! Den här låten sammanfattar allt jag tycker om med genren. I love it loud!
Efter att jag tagit fram den stora luppen och synat alla sömmar extra noggrant hittar jag en liten notering på minuskontot. Grejen är att We Are The Night är den enda av skivans elva låtar som ger mig en känsla av det där har jag hört förut och jag har hört det bättre. Vilket i sig visar att Temple Balls utan tvekan förtjänar det höga betyget, som jag ser det.
Vill du ha roligt och glömma allt annat för en stund och ge dig hän i melodikrokarnas hårdrocksrike? Då är det bara att du snörar på dig partyskorna och rockar loss till Temple Balls. Att inte göra det vore direkt korkat.
Magnus Bergström
