Avgrundens arkitekt
Rob Zombie ”The Great Satan” (Nuclear Blast)
Om du letar efter kompakt och kompromisslös punk-influerad tungrock från helvetet, så se inte längre bort än hit. Rob Zombie är tillbaka med ett kraftfullt album utan krusiduller – rått, högljutt och med kalkylerad provokation. Den chockerande rockaren som i årtionden har suddat ut gränserna mellan musik, film och mardröm släpper närmare bestämt den yttersta ljudstormen som verkar ha sprungit lös direkt från en demonisk karneval.
Förvrängda stämningsuttryck, metalliska rytmer och zombiemekanik kolliderar med skräckfilmskonst och ohelig energi. Zombie predikar undergång – och hans lärjungar dansar extatiskt till den. ”The Great Satan” är inte ett album för den räddhågsne, utan en skoningslös färd genom hans kreativitets mörka tumult. Musiken försöker inte behaga, utan snarare påverka. De som söker enkla riff och omedelbar tillfredsställelse kommer att bli besvikna, men de som är villiga att engagera sig i dess komplexitet kommer att belönas med ett verk som utvecklas successivt.
Det höga tempot är slående: 15 spår avhandlas på 38 minuter varav flera inlägg håller sig under tre minuter och ibland dem finns två betraktelser (Who Am I, Welcome To The Electric Age) som knappt är längre än några andetag. Märkligt gestaltade och just därför så lockande. Bitar av filmdialog och trailers blandas abrupt med en musikalisk vägg av skrikande gitarrer och inslag av distraherad synt. En deklaration till kaos, kontroll och konst som vägrar att anpassa sig utan formas till en ljudmassa för en värld i moraliskt och estetiskt förfall.
Det är ingen tvekan om vad den inledande F.T.W. 84 står till svars för. Meddelandet förkunnas av den förvrängda predikanten som levererar passager som inte kunde vara mer omtalade. Zombie själv uttalar besvärjelser och fördömer med en erfarenheten som för länge sedan har införlivats i hans sinne. En av de mest omedelbara låtarna på albumet är Tarantula. Ingen undslipper det bisarra collaget av synd och spektakel. Zombie har flytt ifrån den alltigenom sig lika musikindustrin sedan karriären tog fart. Det här är den cyniska uppgörelsen.
Den självförklarande (I’m a) Rock N Roller är en ironisk hymn som tycks igenkännande, men som ändå singlar iväg i ett infernaliskt crescendo. I ett kaotiskt brus blixtrar Rob Zombies närvaro till med ett försök att hitta någon form av frälsning. Black Rat Coffin är full av iver att tänja på gränserna. Hamrande rytmer blandas med dansvänliga basgångar som mynnar ut i en surrealistiskt särart med mersmak.
Likt en rubbad cirkusdirektör presenterar Zombie den outgrundlig Sir Lord Acid Wolfman. Hans hesa barytonröst trevar sig fram ända till det förvirrade slutet. På den krattade manegen utspelas odefinierade rytmer med hypnotiska förtecken. The Devilman är en mörk ballad som sjunker ner i ett förvånansvärt grubblande melankolisk tillstånd. Minimalistiskt med släpande stipulerad drivmekanism.
Albumet åskådliggör en resa genom den amerikanska själens undre värld. Febriga stycken någonstans mitt ibland industrial metal och apokalyptisk punk varvas med ironiska samspel av stilar, citat och kollage. Han tar sig själv aldrig helt på allvar, utan sätter istället konstformen helt i fokus. Det är just detta som ger ”The Great Satan” dess unika struktur.
Thomas Claesson
