nyaskivor.se

Deep Purple ”Splat” (Ear/Playground)

Deep Purple är själva sinnebilden av hårdrock. Efter nästan 60 år i branschen så turnerar de fortfarande outtröttligt och att ytterligare ett studioalbum får se dagens ljus känns nästan overkligt. De presenterar sig som förvånansvärt hungriga, experimentella och samtidigt mer fokuserade än någonsin. Albumet undviker i stort sett utbredda progressiva rockutflykter och koncentrerar sig istället på starka riff, medryckande melodier och förvånansvärt fängslande texter som blandar brittisk humor, social satir, filosofiska funderingar och udda berättelser.

Ingen skulle kunnat klandra dem om de hade låtit sin karriär ta slut som en väloljad nostalgi-jukebox för länge sedan. Efter mer än fem decennier kliver de istället utanför sin komfortzon och då är det hög tid att lyssna noga för tidens gång måste oundvikligen respekteras. Med den nya utgåvan bevisar de återigen sin roll som ett kreativt kollektiv med känsla för rock ’n’ roll, hårdrock, klassisk rock eller vad man nu vill kalla det.

Liksom sina föregångare frodas ”Splat!” på Ian Gillans mogna röst, som inte längre har det höga frekvensomfång som fanns i början av sjuttiotalet då varenda ögonlins på de främre bänkraderna riskerade att krossas. Nu kompenseras de högre registren med en anmärkningsvärd närvaro och karaktär. Tekniskt sett är de oklanderliga. Den enda återstående grundaren Ian Paice trummar fortfarande igenom setet med häpnadsväckande lätthet och Roger Glovers bas definierar spelplanen när de tre solisterna utbyter musikaliska utsvävningar.

Arrogant Boy tar oss inledningsvis med på en resa in i bandets förflutna. Don Airey får sin Hammond-orgel att flamma upp från allra första tonen. De explosiva riffen väcker minnen från sjuttiotalets storhetstid. På ytan berättar låten historien om Billy, en pojke som varken kan läsa eller skriva, men som ändå går genom livet med demonstrativt självförtroende. Diablo bjuder på ursinniga orgel- och sologitarrdueller, vilket ger coverbanden där ute några fler utmaningar att bemästra. Lyriskt beskriver låten en grotesk resa genom en helvetisk parallellvärld full av absurda otiginal och mörk humor.

The Only Horse In Town introduceras med en överraskande melankolisk ton. Bakom den till synes enkla berättelsen om ett övergivet motell och en gammal häst döljer sig en poetisk reflektion över tillfredsställelse, ensamhet och inre frid. Sacred Land å andra sidan, hämtar inspiration från skotsk historia och berättar om tidigare fiender som lägger ner sina svärd. Blandningen av mystisk atmosfär och marschliknande intensitet bidrar till en enorm kraft och passar perfekt in i albumets övergripande koncept.

Guilt Trippin’ kombinerar mörkt humoristiska självanklagelser med överraskande musikaliska vändningar. Det inledningsvis lugna pianot utvecklas till dramatisk hårdrock och är en av albumets mest varierade kompositioner. Självaste Charles Darwin bjuds in på en drink för att filosofera om mänsklighetens tillstånd. Scriblin’ Gib’rish tar sedan upp den ökande upplösningen av begriplig kommunikation och det i ett format som är snubblande nära metal. De avsiktligt meningslösa påhittade orden i finalen understryker på ett imponerande sätt det moderna språkets absurditet.

Med Jessica’s Bra ger sig bandet in på en underbart egenartad utflykt i en grotesk barvärld full av excentriska karaktärer. Med mer än en blinkning och en nick handlar det om Jessica , som egentligen bara agerar ersättare för en vågad utekväll på en bar. Airey befäster tillställningen med ett elegant pianosolo och sådana subtilt suggestiva teman har förekommit tidigare. Mary Long i all ära.

Med gitarristen Simon McBride har Deep Purple definitivt skapat en ny identitet. Hans signum är mycket mer inriktat på den bluesiga riff-stilen från bandets tidiga år än de invecklade fusionsinfluenserna från hans föregångare. Så även på den avslutande titellåten fortsätter han att lägga till en modern virtuos prägel på sitt välsignat koncisa gitarrspel. Om inte annat för att lära gamla hundar några nya trick.

Musikaliskt kombinerar ”Splat!” klassiska hårdrockrötter med ett fräscht, energiskt tillvägagångssätt. Albumet låter varken nostalgiskt eller artificiellt modernt, utan förvånansvärt tidlöst. Det är just denna balans som gör det till ett av de mest fängslande studioalbumen i den nuvarande Mark IX Purple-inkarnation. En kraftfull påminnelse om att band som Deep Purple inte skapas nuförtiden.

Thomas Claesson

Dimmu Borgir ”Grand Serpent Rising” (Nuclear Blast)

Grand Serpent Rising är de norska black metal-giganternas första studioskiva på åtta år (!) vilket givetvis innebär att förväntningarna är höga. Samtidigt finns det i alla fall hos undertecknad alltid en viss oroskänsla när ”stora artister” oavsett genre släpper nytt; kommer det nya att hålla måttet jämfört med det gamla?

Det finns en risk att fans av tidiga Dimmu Borgir blir besvikna över Grand Serpent Rising eftersom det inte bjuds på så mycket hårda tongångar.

Å andra sidan lär de som är fans av Abrahadabra och Eonian nicka gillande och sluka det melodistinna rubbet med hull och hår.

Den lugna inledningen med Tridentium sätter en stämningsfull ton med filmkänsla och den känslan håller i sig skivan igenom. På gott och ont.

Gott för att det är skönt att svepas med i Dimmu Borgirs värld och ont för att lite mer klös i grejerna hade resulterat i en mer dynamisk lyssningsupplevelse.

Jag väljer att lyfts fram följande när det gäller enskilda låtar:

Det ödesmättade pianospelet i As Seen in the Unseen ger en lätt kalla kårar-vibb och hade platsat i valfri rysarrulle.

Shagraths sång är lika originell som vanligt – lyssna bara på Repository of Divine Transmutation – och ger Dimmu Borgir en välbehövlig särprägel i den ganska tätbefolkade symfoniska black metal-genren. Det närmaste jag kommer att jämföra honom med någon annan sångare är när det handlar om pratsången, då vibbar av Dennis ”Seregor” Droomers (Carach Angren) kan skönjas.

Apropå sång är det en smula överraskande att inte bara en utan flera låtar framförs på det norska moderspråket. Givetvis en inte så liten blinkning till old school-fansen liksom det är ett sätt att bryta mönstret. Och den i mina öron bästa låten på skivan är Slik Minnes en Alkymist – snacka om skön låttitel – med olika tempoväxlingar och åter igen det där härliga ödesmättade pianospelet på några väl valda ställen. Låtsnickrande av bästa kvalitet resulterar i en av bandets bästa låtar på många år.

Den avslutande Gjoll gör sitt jobb med den äran, då vi bjuds på filmkänsla direkt kopplad till inledande Tridentium.

Som nämnts ovan hade det inte skadat med lite mer variation eller i alla fall ett eller ett par helt oväntade grepp. Det är inget snack om att de ofta förekommande lugna partierna drar ner tempot. Med det sagt är det, som jag tolkar det, så att bandet har varit ute efter att ta med lyssnaren på en resa och sugas in i det som är Grand Serpent Rising och då är det måhända vettigt att det liksom lunkar på.

Musik uppfattas olika av olika öron men det som är lätt att konstatera, och som de flesta av oss bör vara överens om, är att Dimmu Borgir gjort som vanligt. Nämligen att komponera låtar för sitt eget höga nöjes skull och de bryr sig inte om vad andra tycker.

För det hyser jag den största av respekt och applåderar attityden alla dagar i veckan.

Men snälla Shagrath & co, låt det inte dröja åtta år till nästa gång…

…för jag tror banne mig att ni har karriärens bästa skiva ogjord.

Magnus Bergström

Crown Lands ”Apocalypse” (Insideoutmusic)

Spänn fast säkerhetsbältet – det här är guld!

Eller vid närmare eftertanke; skippa säkerhetsbältet och luta dig tillbaka på din favoritplats och låt Crown Lands ta dig med på ett mångbottnat musikäventyr utöver det vanliga.

Hörlurar rekommenderas för maximal njutning.

Apocalypse är fortsättningen på en berättelse som utspelar sig i en galax långt borta. Det är dock inga högtravande tankar eller rappakalja. Låttexterna bär starka drag av vår nutid och inte sällan ställs tuffa frågor. Till exempel har Cody Bowles (trummor och sång) nämnt att de tar upp något som de och många andra anser, nämligen att U.S. Immigration and Customs Enforcement (ICE) kan ses som ett verktyg för att den amerikanska armén och inget annat.

Själva berättelsen lanserades fullt ut på Fearless (2023) men grunden lades redan i låten The Oracle på ep-skivan White Buffalo (2021). Ja vi har alltså att göra med en så kallad prequel, vilket onekligen är passande när musiken ger lyssnaren alla möjligheter att blunda och ge sig hän och spela upp en film i huvudet.

Efter den formidabla inledningen med det stämningssättande introt Proclamation I som sömnlöst glider in i Foot Soldier of the Syndicate tänker jag att musik inte blir bättre än så här. Jag hade fel.

För när Through the Looking Glass pockar på uppmärksamhet är det svårt för en icke musiker som undertecknad att beskriva dess storhet. Öronorgasm är den enkla beskrivning jag erbjuder och det borde egentligen räcka. Refrängen är rent förtrollande med änglalik sång av Cody, som trollbinder lyssnaren, och med sina 3 minuter och 45 sekunders speltid är låten ett skolboksexempel på att underbart är kort. Kort sagt en låt som motsvarar de ljuvaste av smekningar i sänghalmen.

Å andra sidan visar den 19 minuter långa titellåten – som är uppdelad i tretton kapitel – att även långt kan vara underbart. Mäktigt värre och än en gång har jag svårt att sätta ord på exakt vad det är jag hör, men sanslöst bra är det.

Den kanadensiska duon har i princip hittat ett eget musikspår med rötterna djupt rotade i 70-talet (och till viss del i 60-talet) med en alldeles extra egen knorr och de verkar ha hur många ess som helst att rycka fram ur rockärmarna.

Produktionen är spot on och ett skolboksexempel på hur prog ska låta oavsett om det rör sig om prog rock eller prog metal.

Kevin Comeau (gitarr, bas, keyboards) säger i ett pressmeddelande inför Apocalypse att de efter förra årets Ritual I och II har självförtroendet att spela in skivor på sina egna villkor utan en storbolagsbudget och en snofsig studio.

Amen till det, säger jag.

Önskas jämförelser med andra artister går tankarna omedelbart till Rush och deras megaklassiker 2112 (1976) men något plagiat är det absolut inte tal om.

Spår av Gentle Giant, King Crimson och Pink Floyd liksom italiensk progrock hörs också och ja givetvis är Led Zeppelin en annan inspirationskälla.

Önskas nyare namn som så att säga spelar gammal musik är det givet att nämna Greta Van Fleet och banne mig om det inte går att spåra en liten smula Opeth?

Den enda orsaken till att jag håller inne med betygsfemman är att jag gärna hade hört ännu mer musik; en längre speltid hade nästan garanterat resulterat i den ultimata musikresan.

Hur som helst törs jag utan att darra på manschetten slå vad om att Apocalypse kommer att ta hem förstaplatsen på min årsbästalista.

Cody och Kevin; tack och bock för musiken.

Magnus Bergström

The Quill ”Master of the skies” (Metaville/Sound Pollution)

Det är nyanserna som gör skillnaden när ett etablerat band som the Quill predikar sitt evangelium. Ibland förespråkas retro heavy rock-influenser, ibland får doom-skolan stå i förgrunden. På ”Master Of The Skies” fokuserar de lite mer på den Sabbath-liknande kärnan i sin musik, även om det inte bara handlar om att tåga rakt in i det mörka rummet. Vissa band jagar trender, andra överlever dem. The Quill tillhör helt klart den senare kategorin.

De högt respekterade veteranerna från en ständigt fruktbar svensk hårdrockscen vet hur man hanterar riff. De visar sig också vara noggranna väktare av den uppslukande albumupplevelsen och överträffar därmed det lovvärda ”Wheel Of Illusion” från 2024. De fyra musikerna behöver inte sudda ut sina tidigare influenser. Med Magnus Ekwalls närvaro vid mikrofonen, vare sig i de mjukare tonföljderna eller när det brakar loss för kung och fosterland så är det egna soundet obestridligt.

Högt upp på listan för att åskådliggöra hur doom metal gestaltar sig i modern tid bidrar titelspåret som banar väg i en eskalerande rundtur av så många detaljrika ögonblick med förfinad färdighet. De har lyckats strama upp sitt gryniga sound ytterligare, vilket resulterat i en produktion som är tydligare, mer nyanserad och mer metallisk än någonsin tidigare. Med ett vackert analogt och varmt ljud tar bandet lyssnarna med sig på en vild resa tillbaka till 70-talet.

Dark City tar vid med ett något mer melodiskt tillvägagångssätt utan att för den delen förlora sin spets. De hårt rullande tongångarna förstärks med gitarristen Christian Carlsson som trollar fram råa riff och delikata solon ur sin rockärm. Den akustiskt nyanserade You Can Not Kill My Soul introducerar en melodramatisk öppning i ljudlandskapet. Dynamiken får utrymme mellan de tunga passagerna vilket visar en kapacitet av mer än ren urkraft.

If Tomorrow Never Comes och Light Turns Low är ett perfekt radarpar. Båda rör sig i regioner som tilltalar utövare av den här konstarten och dess åhörare. Båda rockar med en kraftfull, heroisk udd, men förblir lyriskt djupt depressiva. Båda är i en mästarklass av psykedelisk stoner-doom. Här visar bandet sitt nyfunna självförtroende i att hantera tempo och intensitet. Ingenting känns påtvingat. Låtarna får ta sin tid utan att bli osammanhängande.

Efter att i stort sett allt redan har åstadkommits smyger sig den överväldiga hydran Mastodon in i omgivningen som tack vare sitt omfång ger utrymme för vidlyftiga utsvävningar. Ett ogenomträngligt, meditativt och mörkt epos tar form. Den byggs upp, utvecklas och dröjer sig kvar – som en signal från yttre rymden vars fulla budskap först avslöjas när tiden är mogen. Utan tvekan albumets mest ambitiösa ögonblick.

The Quill förblir sin nisch trogen med en respektingivande och medryckande blandning av psykedelisk hårdrock, tung stonerrock och doom. De har förfinat sitt sound utan att ge upp sin identitet vilket har bidragit till att underhållningsvärdet är stort med många sofistikerade och snillrika moment. I mer än 40 år har de hållit på, men låter fortfarande kusligt ungdomliga. ”Master Of The Skies” är ett album för lyssnare som inte vill ha en struntförnäm attityd, utan ärlig, tung rock med substans.

Thomas Claesson

Rob Zombie ”The Great Satan” (Nuclear Blast)

Om du letar efter kompakt och kompromisslös punk-influerad tungrock från helvetet, så se inte längre bort än hit. Rob Zombie är tillbaka med ett kraftfullt album utan krusiduller – rått, högljutt och med kalkylerad provokation. Den chockerande rockaren som i årtionden har suddat ut gränserna mellan musik, film och mardröm släpper närmare bestämt den yttersta ljudstormen som verkar ha sprungit lös direkt från en demonisk karneval.

Förvrängda stämningsuttryck, metalliska rytmer och zombiemekanik kolliderar med skräckfilmskonst och ohelig energi. Zombie predikar undergång – och hans lärjungar dansar extatiskt till den. ”The Great Satan” är inte ett album för den räddhågsne, utan en skoningslös färd genom hans kreativitets mörka tumult. Musiken försöker inte behaga, utan snarare påverka. De som söker enkla riff och omedelbar tillfredsställelse kommer att bli besvikna, men de som är villiga att engagera sig i dess komplexitet kommer att belönas med ett verk som utvecklas successivt. 

Det höga tempot är slående: 15 spår avhandlas på 38 minuter varav flera inlägg håller sig under tre minuter och ibland dem finns två betraktelser (Who Am I, Welcome To The Electric Age) som knappt är längre än några andetag. Märkligt gestaltade och just därför så lockande. Bitar av filmdialog och trailers blandas abrupt med en musikalisk vägg av skrikande gitarrer och inslag av distraherad synt. En deklaration till kaos, kontroll och konst som vägrar att anpassa sig utan formas till en ljudmassa för en värld i moraliskt och estetiskt förfall.

Det är ingen tvekan om vad den inledande F.T.W. 84 står till svars för. Meddelandet förkunnas av den förvrängda predikanten som levererar passager som inte kunde vara mer omtalade. Zombie själv uttalar besvärjelser och fördömer med en erfarenheten som för länge sedan har införlivats i hans sinne. En av de mest omedelbara låtarna på albumet är Tarantula. Ingen undslipper det bisarra collaget av synd och spektakel. Zombie har flytt ifrån den alltigenom sig lika musikindustrin sedan karriären tog fart. Det här är den cyniska uppgörelsen.

Den självförklarande (I’m a) Rock N Roller är en ironisk hymn som tycks igenkännande, men som ändå singlar iväg i ett infernaliskt crescendo. I ett kaotiskt brus blixtrar Rob Zombies närvaro till med ett försök att hitta någon form av frälsning. Black Rat Coffin är full av iver att tänja på gränserna. Hamrande rytmer blandas med dansvänliga basgångar som mynnar ut i en surrealistiskt särart med mersmak.

Likt en rubbad cirkusdirektör presenterar Zombie den outgrundlig Sir Lord Acid Wolfman. Hans hesa barytonröst trevar sig fram ända till det förvirrade slutet. På den krattade manegen utspelas odefinierade rytmer med hypnotiska förtecken. The Devilman är en mörk ballad som sjunker ner i ett förvånansvärt grubblande melankolisk tillstånd. Minimalistiskt med släpande stipulerad drivmekanism.

Albumet åskådliggör en resa genom den amerikanska själens undre värld. Febriga stycken någonstans mitt ibland industrial metal och apokalyptisk punk varvas med ironiska samspel av stilar, citat och kollage. Han tar sig själv aldrig helt på allvar, utan sätter istället konstformen helt i fokus. Det är just detta som ger ”The Great Satan” dess unika struktur.

Thomas Claesson

Black Swan ”Paralyzed” (Frontiers/Playground)

Även om Black Swan är kategoriserad som en supergrupp är det inte rättvist att jämföra dem med t.ex. Black Country Communion eller Cream. Med förflutet i respektive Michael Schenker, Whitesnake, Foreigner och Ace Frehley är det ändå klarlagt att irländaren Robin McAuley åtföljd av amerikanarna Reb Beach, Jeff Pilson och Matt Starr har ett stabilt säte någonstans i mitten av den melodiska rockens rike.

Ensemblen bildades omkring 2019 efter initiativ från Jeff Pilson som tillika är producent. Projektet som inte bara skulle visa upp McAuleys sångförmåga, utan också ge en mäktig musikalisk ryggrad att luta sig mot. Debutalbum ”Shake The World” (2020) var en grym introduktion från erfarna musiker som musikaliskt sett passade ihop. Andra albumet ”Generation Mind” som följde 2022 befäste kvartettens status och lyfte fram talangen hos var och en av dem. ”Paralyzed” fullbordar deras hattrick av album oavsett om det är en kontraktsförpliktelse eller om de bara gillar varandra.

Visserligen ger själva albumtiteln sken av att ha fastnat i 80-talets hårdrockande, men det finns ändå en anda av mod och motståndskraft. Spänningen finns här och reflektioner avlöser varandra. Gammaldags kvalitet med tidlöst sound är inte att förakta. Bandet har uthållighet, envishet och melodier djupt inbäddade i sin identitet vilket gör att även under mörkare stunder så pressar musiken sig framåt. Snabba nummer varvas med mellantempo-spår och mer ömsinta ballader.

When The Cold Wind Blows strömmar ut från någonstans där alliansen möttes till rakt in i lyssnarens öron. McAuleys mogna röst med den magnifika karaktären får företräde och glänser med en vackert råare ton efter åratal av hårt arbete. Death Of Me trampar plattan i botten. Slagkraftiga riff och en mörkare lyrisk prägel regerar här. Refrängen träffar hårt och fastnar så pass mycket att det går att föreställa sig sin egen AI-genererade luftgitarrvideo.

Drömscenariot If I Was A King breder ut ogenomträngliga riff som banar väg innan sånginsatsen tar vid. En släng av magi breder ut sig när de känslomässiga kontrasterna mellan vers och refräng tumlar runt. Ett värdigt avslut utan nedtoning ger en extra knorr. Den pådrivande I’m Ready utstrålar hoppfullhet och motivation. Den självsäkra och själfulla stämman lyfter fram budskapet på ett meningsfullt sätt aktivt uppbackad av till buds stående instrumentering.

Förbluffande nog är titelspåret Paralyzed inte ett spår som sticker ut speciellt mycket. Riffandet är visserligen intensivt, men det saknas material för en hit då vare sig versstrukturen eller refrängen ger ett minnesvärt intryck. Då är det bättre stadga på Carry On som gör att öronen spetsas redan under inledningsriffet. Den förbättrade melodiska känslan som aktningsfullt kramar refrängen är betydligt behagligare.

Det verkar som om Black Swan-projektet var fast beslutet att ta saker och ting till en ny nivå här, men det är tvivelaktigt om det verkligen hände. Det angenäma problemet är att deras tidigare utgåvor är väl så bra och då har vi även McAuleys soloskivor att beakta. Bandet försöker verkligen göra något innovativt, men det lutar mer åt en korsbefruktning och då hamnar de på en grundmurad nivå som varken ger burop eller stående ovationer.

Thomas Claesson

Temple Balls ’’Temple Balls’’ (Frontiers/Playground)

Stunden är kommen för ett självbetitlat femte album från tioårsjubilarerna från Oulo, Finland och… Pang – där satt den! För visst är väl Temple Balls bandets hittills bästa skiva? Woooooooooops, det där sista kanske jag skulle ha sparat till slutet av recensionstexten (men jag kunde inte hålla mig).

Dörrarna till tidsmaskinen står på vid gavel med destination 80-talet och att inte känna glädje måste bara vara omöjligt.

På menyn står näst intill noll originalitet men hundra procent smaskig melodiös partyhårdrock med en tydlig nordisk kvalitetsstämpel.

Hela tiden med en uppfriskande kaxighet med glimten i ögat.

Förutom ytterst välskrivna låtar finns ytterligare en stor plusfaktor och det är förstås att Jona Tee (H.E.A.T.) åter igen suttit i producentstolen. Den mannen har en fingertoppskänsla som är få förunnat och kan verkligen konsten att ta fram det bästa ur alla inblandade.

Lockande melodislingor, gitarriff med sting och allsångsrefränger står som spön i backen. Faktum är att om det inte varit för att gitarren får ta den plats som den förtjänar, ja då hade rubbet stått sig väldigt bra i Eurovision.

Energin hålls uppe från första till sista sekunden; inga svackor i sikte förutom ett pyttelitet undantag (se längre ner).

Det som är extra roligt är att även om låtarna är skrivna enligt handboken förekommer en och annan detalj som vässar till det hela. Eller vad sägs om de här exemplen:

Flashback Dynamite har en mörk näst intill growlröst i en liten men ack så effektiv del av refrängen. Det må låta malplacerat men känns ändå så rätt.

Tokyo Love har ett varulvstjut  i första versen och det är en kul ”effekt” som gör att du som lyssnare hajar till.

There Will Be Blood ger 80-talets synttrummor upprättelse. Men det gäller att vara uppmärksam för de är bara med som extra krydda i en låt som kan stoltsera med en av skivans allra bästa refränger.

Överst på låttoppen tronar Lethal Force i ensamt majestät. Snacka om att vara ohotad; jag törs lova att alla melodiös hårdrock-låtskrivare önskar att de knåpat ihop ett sådant här mästerverk. Lyssna bara! Den här låten sammanfattar allt jag tycker om med genren. I love it loud!

Efter att jag tagit fram den stora luppen och synat alla sömmar extra noggrant hittar jag en liten notering på minuskontot. Grejen är att We Are The Night är den enda av skivans elva låtar som ger mig en känsla av det där har jag hört förut och jag har hört det bättre. Vilket i sig visar att Temple Balls utan tvekan förtjänar det höga betyget, som jag ser det.

Vill du ha roligt och glömma allt annat för en stund och ge dig hän i melodikrokarnas hårdrocksrike? Då är det bara att du snörar på dig partyskorna och rockar loss till Temple Balls. Att inte göra det vore direkt korkat.

Magnus Bergström

Megadeth ”Megadeth” (Frontiers Records)

Sista studioskivan? Det sägs så i alla fall. Den som lever får se.

Detta självbetitlade alster har fullt förståeligt ganska lite gemensamt med de tidigaste skivorna i diskografin.

Kopplingarna till Countdown to Extinction (1992), Cryptic Writings (1997) och i viss mån Youthanasia (1994) är desto starkare.

Även Endgame (2009) och Dystopia (2016) kan nämnas för att beskriva vilket musiklandskap vi befinner oss i.

Det är all guns blazing som gäller när Tipping Point brakar igång; vi snackar fartfylld thrash metal med vasst sologitarrspel.

Let There Be Shred har blivit många lyssnares favorit, såvitt jag förstår, men musikmässigt är den klassen under skivans bästa låtar eftersom den saknar det lilla extra. Men visst stampar jag takten när jag lyssnar, så något har den. Och glimten i ögat-låttexten om genren thrash metal faller jag pladask för; det är skönt när inte allt är på blodigt allvar.

Pratsång är vad vi får i Puppet Parade och utöver blixtrande gitarrsolon är det en detalj som verkligen definierar Dave (tänk Symphony of Destruction). Här höjer det greppet en hyfsad mellantempolåt till en plats på skivans övre halva.

Another Bad Day är melodiösa Megadeth på allra bästa låtskrivarhumör och sexsträngsakrobatiken i solopartiet är hur smaskigt som helst. Minus delas ändå ut på grund av det mycket enformiga upprepandet av låttiteln i refrängerna; några ytterligare ord hade utan tvekan gjort susen.

Made To Kill och I Am War är standardthrash serverad i typisk Megadeth-stil och de funkar för stunden men de har i mina öron en låg återvändandefaktor, det vill säga att de gånger skivan spisas lär de hoppas över.

The Last Note är självbiografisk och handlar om att ta sig igenom turnélivet år efter år, med svåra smärtor i kroppen, och att fansen och livekonserter är det som gör mödan värd. Fint det och jag gillar också att det är en bitterljuv ballad som ger en mycket stark känsla av minnesruna. Det är skivans riktiga avslutning, tycker jag.

Men…

När sista tonen klingat ut brakar det loss med bonuslåten Ride the Lightning som givetvis är Megadeths tolkning (inte en regelrätt cover enligt Dave) av Metallica-klassikern, som Dave var med och skrev under de vilda ungdomsåren. Det låter föga överraskande hur bra som helst och är fullt i klass med originalet. Hmmm, jag fegar ur och nöjer mig med att tycka att båda är lika bra, punkt slut.

Och att Megadeth hade Metallica-låten The Four Horsemen, med titeln The Mechanix, på 1985 års skivdebut Killing Is My Business… and Business Is Good! gör att säcken knyts ihop på ett passande sätt.

Jag önskar att jag skulle tycka om det här påstådda skivavskedet mer än vad som är fallet – trots att det i mångt och mycket låter som en lite svagare variant av min personliga favorit Countdown to Extintion. Det är liksom något som inte klickar fullt ut. Men kanske är det mig det är fel på och inte Megadeth. Eller…

Hur som helst kan jag inte annat än tycka att det vore synd om vi inte kommer att få något nytt från Dave & co i framtiden. Om inte annat för att nytillskottet Teemu Mäntysaari är en suverän sologitarrist som passar klockrent i Megadeth; han har gett de typiska gitarrsoloduellerna en rejäl spark i baken och förtjänar massor av beröm.

Magnus Bergström

Soen ”Reliance” (Silver Lining/Warner)

När Opeth övergav sina death metal-rötter med ”Heritage” år 2011 insåg trummisen Martin Lopez att det var dags att gå en annan väg. Hans vision var tydlig från början: att skapa musik som inte bara imponerar på lyssnarna med teknisk finess utan också berör dem känslomässigt. Tillsammans med sångaren Joel Ekelöf bildades Soen som snabbt etablerade sig som en av de mest karakteristiska banden inom samtida progressiv metal, en position de behåller än idag.

Debutalbumet ”Cognitive” (2012) med sin svåråtkomliga karaktär visade prov på den experimentella hungern hos ett ungt band. Allt sedan dess har Soen varit ett spännande och fascinerande fenomenen inom sofistikerad metal. Det sjunde kapitlet i deras historia år nu uppslaget och det visar att de sedan länge har hittat sin plats med ett renlärigt verk som likt en roman utforskar inre teman: hopp och rädsla, passion och likgiltighet, kampmoral och försoning.

Med den första inlevelsefulla betraktelsen Primal känns det genast att jag är ombord på rätt tåg. Precisa trummor möter kraftfulla gitarrer och Joel Ekelöfs distinkta sång. Balansen mellan eruptiv kraft och teatraliskt självbeskådande är till belåtenhet. Den tematiska kärnan av frustration, instängdhet och splittring bärs upp av tunga riff och en drivande rytm, medan melodiska öppningar upprepade gånger erbjuder glimtar av hopp.

Mercenary visar upp bandets råa kraft i all sin fulla skepnad. Lägg örat mot marken och lyssna på de stampande gitarrerna. Ett lysande exempel på förmågan att kombinera tyngd med melodi. Lyriken är direkt, anklagande och lämnar föga utrymme till att försköna den hårda verkligheten. Här avhandlas ärvt våld, svek och maktstrukturer som kvarstår över generationer. Den medryckande refrängen kommer att skapa allsångssuccé när den väl kommer upp inför öppen ridå. 

Soen förmedlar genrens hedervärda historia med stor känsla och sin egenartade touch. Låtar som Discordia med häftiga framstötar och ihållande syntar och den olycksbådande Huntress, som pendlar mellan graciös skönhet och djup intensitet vittnar om detta. Dessa titlar fungerar som vägvisare på en emotionell resa som sträcker sig från grovkornig energi till praktiskt taget meditativa ögonblick.

Om det finns någon som befinner sig i drömmarnas värld vid det här laget så ser Drifter till att uppvaknandet blir desto mer livfullt. En frenetisk stormtrupp marscherar fram i sin iver att finna de själar som är i ständig rörelse, men som aldrig riktigt anländer. En kurragömmalek strukturerad av ljud och inlevelse. Den rituella Draconian följer upp strikt och obevekligt. Oundvikligt och konsekvent predikar Ekelöf med allvar och djup i stämman. De närgående riffen lämnar ingen oberörd.

Det tog ett decennium för Soen innan de gjorde uppträdanden på svensk mark. Lika lång tid tog det för mig att upptäcka dem. ”Reliance” har medryckande melodier, vackra solon, lyckade riff – allt detta finns närvarande. Personligen önskar jag att de kliver ut från sin komfortzon ibland med lite mer extravagans och en vilja att ta risker. Det låter hursomhelst solitt, självsäkert, nästan avslappnat – vilket visar att köra i gamla hjulspår inte nödvändigtvis är en dålig sak. 

Thomas Claesson

Kreator ’’Krushers Of The World” (Nuclear Blast/Warner)

Berättelsen om Kreator under 2000-talet handlar om tillväxt och förfining. Nere i delstaten Niedersachsen har stångjärnshammaren arbetat så till den grad att produktionen under de senaste 25 åren har höjt deras status till att vara thrash metals mest oangripliga mästare. ”Krushers Of The World” är ingen avvikelse från den exceptionella formen utan snarare en imponerande comeback, vilket återigen bevisar varför de har varit bland de avgörande krafterna inom den unika konstformen.

Deras sextonde studioalbum känns som produkten av ett band som inte har övergett sitt arv, utan snarare använder det som en grund för att gå vidare med förnyad handlingskraft. Medan tidigare album såsom t.ex. ”Extreme Aggression” frodades på ungdomlig vildsinthet och kompromisslös snabbhet visar ”Krushers Of The World” upp en mer mogen, men alltifrån tämjd version av den skoningslösa energin.

Från den första frenetiska virveln åskådliggjord med Seven Serpents upprätthåller de en osinnlig uppfattning om vad det hela egentligen handlar om nämligen våldsamt ursinne. Bandet spelar med ohämmad energi, ettrigt, bitande som inte lämnar någon andhämtningspaus, men även den mest grymma thrashattacken förtjänar en storslagen och melodisk death metal-refräng och den finns accentuerad i olycksbådande, symfoniska partier.

Majestätisk tyngd och överraskande variation återfinns på titelspåret Krushers Of The World som visar upp Kreator från deras rituella sida. Groovet är massivt, riffet låter som en långsamt rullande stridsvagn på väg över ett minfält med endast något reducerad hastigheten. Ett tillvägagångssätt avsett för att ge mer dynamik till sången. Det besvärjande talande ordet under mittsektionen sänder rysningar längs hela ryggraden.

Särskilt intressant är Tränenpalast (Tårarnas palats) – ett spår som kanaliserar sångaren Petrozzas kärlek till skräckfilmer. Med mörka melodislingor, en kuslig atmosfär och ett gästspel av Britta Görtz (Hiraes) får låten ett oväntat djup. Det är ett av de starkaste ögonblicken på albumet och demonstrerar bandets förmåga att blanda thrash med moderna extrema metal-element. Här har de tack vare sitt mogna utförande och enorma självförtroende skapat ett verk som imponerar stort.

Den dödsbringande Combatants bombarderas med trumexplosioner och våldsamma angrepp av gitarrtrollkarlen Sami Yli-Sirniö. Tungt och skoningslöst utan pardon. Rasande riff, orkestrala mellanspel, bitande sång – allt i dess väg sätts i brand. Balansen mellan desperation och teknisk finess är imponerande. Loyal To The Grave är en värdig avslutning med en episkt, nästan gåtfull manifestation. Det är möjligt att den testar nerverna hos de mera gammaldags Kreator-fansen, men med en obevekligt medryckande inriktning och en obetalbar allsångsrefräng så är det svårt att inte falla in i ledet.

Kreator reflekterar över sin historia, inser sina styrkor och använder dem för att skriva nya kapitel.

Den stilistiska utvecklingen är signifikativ. Vi beaktar ett kompromisslöst studioalbum, men ändå fullt av nya impulser. Här härskar kraft, aggression och en omisskännlig känsla för dramatisk dynamik. Med hälften av de fyra stora i någon fas av förtidspensionering så är det viktigt att strida till sista man. Det är här ”Krusher Of The World” kommer in som en garant med en vidmakthållen försäkran: moget, fokuserat, obevekligt och fullt av konstnärlig klarhet.

Thomas Claesson