nyaskivor.se

Anvil ”One And Only” (AFM Records)

Kvalitetsgaranti och (nästan) noll musikaliska överraskningar år efter år och hela tiden med en svåröverträffad kärlek till hantverket. Det är Anvil för mig.

Koppla ur den del av hjärnan som söker musik med tvära kast och nymodigheter. Den kanadensiska trion är trion är helt klart medvetna om att pang-på-rödbetan-heavy metal är deras musikväg att vandra.

Därmed inte sagt att parhästarna Steve ”Lips” Kudlow (gitarr och sång) och Robb Reiner (trummor) varit fega genom åren, nej då. Ett par av skivorn har haft en liiiiite hårdare inriktning och ett och annat spår av en mer tidsanpassad stil. Dessutom är det inte alla som vågar lämna ut sig själva så mycket som de gör i kultförklarade dokumentärfilmen The Story Of Anvil.

Att det rör sig om duktiga musiker och att de i basisten Chris Robertson (medlem sedan tiotalet år tillbaka) har en körsångare av rang är det ingen tvekan om. Ingen solobriljerar utanför ramen vilket inte behövs när konsekventa Anvil är i farten. Låtlängderna är enligt principen inget onödigt fett. One And Only är helt enkelt tolv låtar av ”less is more”.

Genomgående är det mest slående refrängernas enkelhet; låttiteln mer eller mindre bankas in i skallen på lyssnaren. Apropå sistnämnda är Gold And Diamonds och Dead Man Shoes och Truth Is Dying på gränsen till för mycket av samma vara, men eftersom det är Anvil får det passera.

Feed Your Fantasy kändes ärligt talat som ett blekt singelval första gången jag hörde den och jag hade samma inställning en eller ett par lyssningar senare. Men… Snacka om refräng som fastnar! Till och med min son – nio år och schlagerfantast – stampar takten och sjunger med varenda gång jag spelar den. Hoppsan liksom.

Nu låter det kanske mellan raderna som att jag tycker att One And Only saknar variation men det är fel. Condemned Liberty är en riktigt hård rackare och Truth Is Dying å andra sidan en melodiös pärla.

Jag är glad över att Anvil efter 46 år (!) är aktiva och släpper skivor som är värda att lyssna på. Med det sagt är det ärligt talat många artister och skivor jag hellre lyssnar på regelbundet, men att som ”Lips” & co fylla rollen som stabil ”avbytare” är ändå inte det sämsta.

Magnus Bergström

Riot V ”Mean Streets” (Atomic Fire/Warner)

Efter lång och trogen tjänst har Riot – eller Riot V som de numera kallar sig – många fans från förr varav de flesta troligtvis har hängt med genom åren. Min egen relation till bandet är istället i princip obefintlig, eftersom de ”fallit mellan stolarna” i alla dessa år. Varför detta ”avslöjande”? Jo jag vill med det visa att det inte finns något ”bagage” när jag skriver dessa rader.

Jag gillar attityden i riviga Hail To The Warriors som verkligen har plattan i mattan, men snäppet starkare är Feel The Fire som börjar i stil med Judas Priest men snabbt tar vägen in i Riot-land; melodiös hårdrock med höj-näven-och-skråla med-refräng.

Before This Time ger mig av någon anledning starka vibbar av Helloween (kanske för att basspelet är så framträdande?)) och är om inte bäst på skivan så bra nära förstaplatsen.  Titellåten har en ”klistrig” refräng och imponerande sång av zzzz och med låtar som den här har jag svårt att tro annat än att Riot är lika starka som någonsin tidigare.

En svacka i form av mättnadskänsla uppstår mot slutet av skivan, men då dyker avslutningsduon Lean Into It och No More upp som räddande änglar och ger en vitamininjektion som heter duga. Hur många band hade valt att spara sådant kanonmaterial till avslutningen?

Mean Streets är ingen skiva som skriver hårdrockshistoria, men den förvaltar bandets arv samtidigt som den känns lagom uppdaterad och anmärkningarna på slutresultatet är få i synnerhet eftersom musiken får mungiporna att peka uppåt.

Magnus Bergström

Kerry King ”From Hell I Rise” (Reigning Phoenix Music)

Det ikoniska thrash metal-bandet Slayer, som gitarristen Kerry King var en färgstark och viktig del av, tackade för sig (trodde vi!) den 30 november 2019 på Los Angeles Forum.

Låt oss helt strunta i debatten om svek när Slayer trots allt har släppt några nya konsertdatum, utan istället koncentrera oss på att Kerry är tillbaka. Nu är det hans första soloskiva From Hell I Rise som gäller och det första som slår mig är att han gör sin grej och struntar i vad andra tycker. Ingen skräll med tanke på att han i intervjuer framstår som lika bestämd som hans nacke är rejäl.

Att höra Kerry lira sologitarr är som att bli attackerad – på ett bra sätt. Han går all in och tar inga fångar. Det låter vilt och då är allt i sin ordning.

Textmässigt är det politiker och samhällsklimatet som får sig ett antal spikförsedda käftsmällar och givetvis när Kerry är i farten blir det också en rejäl dos ond bråd död. Helt enkelt ett ilsket soundtrack till vår tid.

Diablo är ett klockrent intro och samtidigt en naturlig fortsättning på vad Slayer har gett oss i modern tid. Faktum är att ingen låt på skivan slår just detta smaskiga musikstycke som gärna hade fått vara längre och försetts med text.

Apropå text är sången signerad Mark Osegueda (Death Angel) föga överraskande urstark och individuellt är det han som imponerar mest. Men även om hans röst rent tekniskt är strået vassare än Tom Araya (Slayer ) känns det ändå som att den ”rätta” rösten till Kings låtsnickrande saknas.

Det övriga manskapet som står för underhållningen gör det som förväntas av dem och det är rakt igenom starka namn: Paul Bostaph (Slayer) trummor, Phil Demmel (ex-Machine Head) gitarr och Kyle Sanders (Hellyeah) bas.

Where I Reign och Residue är de givna låttopparna och utmanas främst av Shrapnel och From Hell I Rise. Den gemensamma nämnaren är att alla fem hade passat in på samtliga Slayer-skivor från God Hates Us All och framåt, men de hade inte stuckit ut. Nog hade låtskrivandet kunnat vässas en smula?

Mest adrenalinstinn är utan tvekan punkigt hetsiga Everything I Hate About You men som låt betraktad ser jag den inte som mer än ett halvbra inslag. Detsamma gäller business-as-usual-låtarna Trophies Of The Tyrant och Two Fists.

Sammanfattningsvis har jag inget emot en fortsättning på soloäventyret eftersom det fyller om än långt ifrån hela men i alla fall en del av tomrummet som uppstått efter Slayers tack och hej.

Hårdrocksvärlden behöver thrash metal som inte lägger fingrarna emellan.

Magnus Bergström

Loch Vostok ”Opus Ferox II: Mark Of The Beast” (Vicisolum/Sound Pollution)

Progressiv metal? You bet!

Skickliga musiker och bra låtar är ett recept som mer än ett band har haft svårt att få till med rätt proportioner av de olika ingredienserna. Det är uppenbarligen lätt hänt att det blir überduktigt med fokus på fingerfärdigheten.

Det går att namedroppa influenser från olika håll och kanter; helt naturligt när det som här skapas ett och annat nytt spår och det inte bara rullar på i kända hjulspår. Jag väljer att nämna Evergrey som jag kommer att tänka på mer än en gång när jag lyssnar på Opus Ferox II – Mark Of The Beast och det menar jag som en komplimang.

Teddy Möller och ”hans” manskap i Loch Vostok visar än en gång – det här är deras nionde skiva – att de inte bara är skickliga musiker; de kan även konsten att skriva varierade låtar. Välbalanserat rakt igenom om du frågar mig och tur är väl det eftersom det knappast är en lek att få till Opus Ferox-trilogin.

Det är tungt och det är mjukt och mycket där emellan och det är gott om melodiösa krokar som fastnar i hörselgångarna. Samtidigt är det inte tillrättalagt in the name of inställsamhet vilket ofta men inte alltid beror på sångaren Jonas Radehorn som kan konsten att ryta till rejält.

I en sammanhängande helhet som denna bär det lite emot att peka ut enskilda låtar men jag kan ändå inte låta bli att nämna The Great Wide Open, som på en och samma gång både ångvältar och svävar sig fram. I mina öron är det en progressiv metallåt som kan mäta sig med genregiganternas låtalster.

Om det finns någon form av rättvisa i hårdrocksvärlden får Loch Vostok sitt stora genombrott med Opus Ferox II – Mark Of The Beast. I en diskografi med hög lägstanivå är detta maffiga alster ”herre på täppan” och betygsfyran har plus i kanten.

Det tjatas ofta om att tiden går fort och jag brukar tänka att det är synd, men banne mig om jag inte önskar det just för att få höra säcken knytas ihop i den avslutande delen…

Magnus Bergström

Blue Öyster Cult ”Ghost Stories” (Frontiers/Playground)

Blue Öyster Cult dammsuger sitt förflutna och återkallar en samling outgivna låtar som inte fick se dagens ljus när det begav sig mellan åren 1978 till 1983. Även en udda fågel från 2016 (If I Fell) släpps nu fri. Samtliga spelades in i hopp om att de en gång skulle bli kommersiellt användbara när ingenting annat fanns tillhanda.

Så istället för en värdig uppföljare till den fenomenala The Symbol Remains (2020) blev det en arkeologisk utgrävning i hopp om att hitta oslipade ädelstenar. Det som erbjuds är en AI-assisterad samling låtar analogt flerspårsinspelade på rullband för decennier sedan. Vända och vridna i mixerstudio under överinseende av originalmedlemmarna Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser.

Det kan jämföras med deras i mina ögon mest aktade skivsläpp under samma tidsepok. Nämligen Cultosaurus Erectus och Fire Of Unknown Origin som genom den brittiska demonproducenten Martin Birch (Deep Purple/ Black Sabbath) rattades till tunga gitarrdrivna rockmonster med skräckinjagande framtoning.

Hur som helst bryter Late Night Street Fight tystnaden med ett slags rullande boggierock som med stämsång och tung basgång fungerar anständigt. Harmonierna fortsätter i Cherry men nu med rock n’ roll som kunde varit hämtad från baksätet i en Chevrolet Impala ytterligare tjugo år tillbaks i tiden. Det frikostiga hoandet förstärker känslan av regummerade däck.

De gamla takterna visar sig till viss del i So Supernatural när de astrofysiska starkt grubblande impulserna gör sig hörda bland skuggorna i dunklet. En ihållande gitarrton banar väg för Gun som i skydd av mörkret rockar vidare med bara upptempo i tanken. Ett exempel på bandets förkrigshistoria så gott som något.

Sen har vi då en räcka med covers. We Gotta Get Out of This Place av The Animals fungerar under alla omständigheter. Jag ger dem det. The MC5:s klassiker Kick Out The Jams är bara för de mest inbitna fansen. Under avdelningen för utdöende arter återfinns slutligen Beatles vaggvisa If I Fell som i ärlighetens namn känns helt malplacerad och dessutom låter mycket bättre med John Lennon på sång eftersom tonerna ligger utanför Eric Blooms räckvidd.

Ghost Stories ger inte Blue Öyster Cult full rättvisa eftersom den evigt brinnande lågan fladdrar betänkligt vilket på sina håll leder till en något besvärlig lyssning. Mixen låter ihålig med gitarrer som är nedtonade och inte ger så mycket intryck. Skivan återerövrar knappast bandets omisskännliga magi och som instegsskiva för nyblivna fans är den helt missvisande. Gör dig själv en tjänst och vänd blicken istället mot deras 70-och tidiga 80-talssläpp då Godzilla satte ner foten. Det är här de äkta pärlorna finns.

Thomas Claesson

The Obsessed ”Gilded Sorrow” (Ripple Music)

Efter att ha för en tid sagt farväl till ett av sina andra band – Saint Vitus – så fortsätter frontfiguren Scott ”Wino” Weinrich sitt uppdrag med The Obsessed. Den sju år långa inspelningstystnaden är nu som bortblåst och kapaciteten att definiera ljudet av doom-metal är intakt. Den stora föränderliga amerikanska undergången är här igen och erbjuder äkta pärlor av vanvettig magi.

När det ligger ett nytt album med The Obsessed och snurrar på tallriken så är det en garanti för konsoliderad erfarenhet. En behaglig säkerhetsnivå med en värme som är typisk för klassiska ljud infinner sig. Musiken levereras med aggressivt självförtroende och ibland med en mer melodisk attityd. Vissa delar av albumet ger sig t.o.m. ut på progressiva och psykedeliska vatten.

Kompetensen hos de nya medlemmarna Jason Taylor (gitarr) och Chris Angleberger (bas) smälter perfekt in i bandets stolta ide’ om absolut apokalyps. I följe med riffmästaren Winos skepnad blir det till en pessimistisk rock n’ roll åstadkommen av eftertänksam bitterhet. Den grova ljudnivån har glimten av en tillvaro balanserad mellan överdrifter, dåligt leverne, sävlighet och musik hämtad från någonstans i trakterna av mellangärdet

Den ödesmättade Daughter Of An Echo ger en solid och dödlig start på hänförelsen. Vi välkomnas in i en till synes stillastående och orörd värld som knappast är förorenad av moderniteter. Här frodas det hårda koncentrerade riffet och den nästan stereotypa sången i ett ömsint samfund. Ett medvetet otympligt avstamp som ingjuter respekt för gruppens identitet.

Oskönt och nasalt och med ett driv från trummorna som rör omkring det mörka dammet landar It’s Not Ok som en välriktad käftsmäll. Berättelsen om lögn och feghet dallrar i ett rike av nakna och enkla känslor med små drömmar och mycket verklighet. Det omisskännliga gitarrspelet tar fäste i en tillvaro fylld av toner med genomträngande vintagesmak.

Medans solen envist försöker att tränga igenom dimman nästlar sig den bitterljuva Realize A Dream med sin breda gitarrfront oförtrutet in i örat för att slutligen skoningslöst fastna i huvudet. Den brutala ökenvandringen blir än mer påtaglig i det poetiska titelspåret som är sprängfylld med förvrängt stenad sång som utstrålar nederlag. Den gamla aldrig tyglade andedräkten från Black Sabbath ligger som ett moln runt skådeplatsen.

Ett annat monotont framåtrullande doomnummer är den grumliga Stoned Back To The Bomb Age. Här styr onda andar den tröga framfarten av Winos plågade sång och det särskilt enkla gitarrsolot ger uttryck för modfälldhet. Berättarkonsten avslutas på ett nästan teatraliskt sätt under den mystiska Yen Sleep som omsluter oss i en filt av fantasifulla toner. En långsam utflykt med gitarren ger den sista smörjelsen.

Detta är ett album som väver en trollbindande gobeläng av doom-laddade riff, demoniska melodier och frispråkig lyrik. De nio spåren ägnar sig åt olika soniska territorier samtidigt som de bibehåller en sammanhållen beskrivande tråd som resonerar med lyssnaren. En styrkedemonstration som är lika känslomässigt klangfull som ljudmässigt äventyrlig.

Thomas Claesson

Crazy Lixx ”Two Shots At Glory” (Frontiers/Playground)

Det här med samlingsskivor är tudelat. Å ena sidan är det ett vettigt sätt att ta till sig artistens hits med mera. Å andra sidan är känslan att lyssna på en bra ”vanlig” skiva från början till slut en svårslagen upplevelse.

Min känsla är att det som musikrecensent är lätt att slentrianmässigt sätta en lagom betygstrea för just samlingsskivor. Emellanåt delas ett absolut toppbetyg ut förutsatt att det bjuds på vettigt bonuslåtmaterial och/eller om förpackningen är extra lyxig.

Two Shots At Glory erbjuder tre nya låtar varav en cover och resterande nio är nyinspelade godingar ur den egna diskografin.

Även om låtarna inte är förpackade på något extra lyxigt sätt får ändå omslaget ett rejält plus i kanten; den coola omslagsbilden med glimten-i-ögat-mätaren på max sticker ut.

Two Shots At Glory är en typisk Crazy Lixx-låt av hög klass, men den slår sig ändå inte in bland bandets bättre för där är konkurrensen hårdare än hårdast.

Invincible är däremot en ny låt som slår sig in på bandets topp tio. Extra pulshöjning får jag av den ”stora” refrängen inte minst det überläckra gitarrsolot.

Fire It Up ’23 är lika bra som alltid. Melodiös hårdrock av allra högsta klass. Det finns väl knappast en hårdrockare med eller utan permanent som inte faller pladask för den här låtpärlan?

Sword And Stone är en cover som görs i stort sett efter ”mallen”, det vill säga Paul Stanleys demo från 1987, men den fiffiga stämsången i slutet samt att låten avslutas och inte tonar ut är egna påhitt som får tummen upp av undertecknad. Den här låten är värd att inte glömmas bort; med andra ord gör sångaren Danny Rexon & co något av en kulturgärning.

Whiskey Tango Foxtrot ’23 är som en storebror till nytillskottet Invincible men är aningens vassare än lillebror; refrängen och sologitarrspelet är ännu mer välkomponerat och den starka känslan av 1980-tal är grädde på moset.

Only The Dead Know (’23) är en ballad som egentligen inte avviker från standardmallen för en hårdrocksballad, förutom låttiteln som inte på något sätt antyder att det rör sig om en ballad och det gillas. Bristen på musikalisk originalitet spelar ingen som helst roll när alla delar som utgör Crazy Lixx sätter sin prägel på materialet – då liksom händer ”det” med hjälp av refrängen som fixar gåshuden.

Sleazehårdrock? Partyhårdock? Pudelhårdrock?

Melodiös hårdrock med stark 80-talskänsla är beskrivningen jag väljer om någon frågar hur det låter. Oavsett vilket fack som du och jag väljer att placera bandet i kan ingen påstå att de kopierar någon eller några andra; de norpar lite här och där och kör på i ett eget stickspår.

Hur som helst är det viktigaste att det ska vara roligt att lyssna på musik och efter drygt 20 år blir jag alltid lika glad i hela kroppen när jag hör Crazy Lixx. Kvalitet? You bet!

Om så bara för en stund är det här medicinen som får dig att glömma dina egna och hela världens problem. Se det som ett löfte.

Avslutningsvis ska jag delge er läsare en dröm som jag har: Chez Kane som support till Crazy Lixx på en framtida turné. Mmm, bara tanken får det att vattnas i munnen…

Magnus Bergström

p.s. Crazy Lixx musikvideos är rakt igenom välgjorda och ofta med glimten i ögat. Jag Något gott att dricka med tilltugg och Youtube är allt som behövs. Rekommenderas!

Lucifer ”Lucifer V” (Nuclear Blast/Warner)

För att vara ärlig har jag emellanåt haft svårt att hoppa på trendtåget som ”alltid” pushat för Johanna Platow Andersson och Nicke Anderssons kärleksbarn Lucifer.

Det stilistiska har förvisso känts helt rätt redan från starten och live har bandet alltid varit knäckande bra, men skivorna har bjudit på en och annan låtsvacka.

Nu är hur som helst Lucifer V här och ser till att jag hajar grejen fullt ut.

På menyn står nio låtar varav en handfull är extra förföriska:

Fallen Angel är en klockren start på (retro)hårdrocksfesten. Ganska rivig men på ett svårförklarat sätt är samtidigt den för Lucifer så typiska ”doomigheten” närvarande.

At The Mortuary har ett antal olika musiklager att skala av; allt från väldigt långsam till mellantempo till lite mer fartfylld. Extra plus för skivans bästa inlevelsefulla sånginsats av Johanna och det pigga gitarrspelet med störtsköna melodislingor.

Slow Dance In A Crypt är en ballad med djup och ett fint exempel på låtskrivande av bästa märke. Den får mig att tänka på Take Me (Together As One ) från Paul Stanleys soloskiva 1978. De är väldigt långt från en stöld, utan mer att det förekommer en och annan ”blinkning” till Pauls guldlåt.

A Coffin Has No Silver Lining har i hård konkurrens skivans coolaste låttitel och har även förärats med det bästa gitarrsolot, liksom att Johanna åter igen höjer sig en smula och sjunger med passion i rösten och refrängen är guld.

Strange Sister svänger störtskönt och är nog mest ”smittande” låt med tanke på att det är den som jag själv småsjunger på efter att skivan spelats färdigt.

Undertecknad har en stark känsla av att Lucifer nu på femte alstret knåpat ihop exakt rätt låtmaterial inspelat i exakt rätt ljudbild och hittat hem till hundra procent.

För att tala klarspråk; det låter helt enkelt hur gôtt som helst om deras tidlösa hårdrock och lyriken inspirerad av döden i olika former är en stor del av en lyssnarupplevelse med många lager.

Tack och bock.

Magnus Bergström

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

Magnum ”Here Comes The Rain” (Steamhammer)

Det låter föga överraskande Magnum om Here Comes The Rain. På gott och ont, mest på gott. Magnum är Magnum och inget annat.

Det är för övrigt inte så lite ironiskt och lite ledsamt att bandpappan tillika huvudlåtskrivaren och gitarristen Tony Clarkins sista studioskiva oftast har gitarrljudet kvar i baksätet som passagerare i låtarna. Det är de andra instrumenten och framför allt Bob Catleys röst som tillåts dominera ljudbilden.

Rösten? Den har i nutid kritiserats ganska mycket i livesammanhang. Men i studion funkar stämbanden lika bra som förr om åren och även om det ”knarrar” lite här och där ger det bara mer känsla till låttexterna. Få har en så karakteristisk röst och det är logiskt att den får ta stor plats.

Det är genomgående bra tryck i trummorna och det märks att Lee Morris hade roligt under inspelningen; det låter rappt och han spelar med pondus.

Titellåten är lätt att fastna för. Melodin känns smått bekant och fastnar på direkten, vilket förstås beror på att Magnum har varit med många år i branschen och förvaltar sitt arv på ett föredömligt sätt. Inga nedsteg utanför mallen här inte!

Det är väl egentligen bara i småriviga Blue Tango som det bränner till en aning gitarrmässigt och vi bjuds på ett halvlångt gitarrsolo (annars är det överlag glest på den fronten) och ett kort keyboarddito.

The Seventh Darkness är ett skolboksexempel på hur gitarr och blås kan samarbeta och utmynna i en fin (hård)rockdänga som får igång lyssnarens fotarbete.

Borken City är en stråkpyntad ballad av den typ som får tårkanalerna att öppna sig för vissa, medan andra snabbt konstaterar att smörmätaren står i givakt på rött. I mina öron är det Bobs innerliga framförande med känslosamma betoningar på orden som gör låten och inte själva låten i sig.

Borderline avslutar i smått pampig stil och lämnar lyssnaren med känslan att allt är som det ska vara i Magnums musiklandskap. Även om vi idag vet att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen…

Tack för musiken Tony och rocka i frid.

Magnus Bergström