Archive for the ‘Hårdrock’Category

Hur gôtt som helst med tidlös hårdrock

Lucifer ”Lucifer V” (Nuclear Blast/Warner)

För att vara ärlig har jag emellanåt haft svårt att hoppa på trendtåget som ”alltid” pushat för Johanna Platow Andersson och Nicke Anderssons kärleksbarn Lucifer.

Det stilistiska har förvisso känts helt rätt redan från starten och live har bandet alltid varit knäckande bra, men skivorna har bjudit på en och annan låtsvacka.

Nu är hur som helst Lucifer V här och ser till att jag hajar grejen fullt ut.

På menyn står nio låtar varav en handfull är extra förföriska:

Fallen Angel är en klockren start på (retro)hårdrocksfesten. Ganska rivig men på ett svårförklarat sätt är samtidigt den för Lucifer så typiska ”doomigheten” närvarande.

At The Mortuary har ett antal olika musiklager att skala av; allt från väldigt långsam till mellantempo till lite mer fartfylld. Extra plus för skivans bästa inlevelsefulla sånginsats av Johanna och det pigga gitarrspelet med störtsköna melodislingor.

Slow Dance In A Crypt är en ballad med djup och ett fint exempel på låtskrivande av bästa märke. Den får mig att tänka på Take Me (Together As One ) från Paul Stanleys soloskiva 1978. De är väldigt långt från en stöld, utan mer att det förekommer en och annan ”blinkning” till Pauls guldlåt.

A Coffin Has No Silver Lining har i hård konkurrens skivans coolaste låttitel och har även förärats med det bästa gitarrsolot, liksom att Johanna åter igen höjer sig en smula och sjunger med passion i rösten och refrängen är guld.

Strange Sister svänger störtskönt och är nog mest ”smittande” låt med tanke på att det är den som jag själv småsjunger på efter att skivan spelats färdigt.

Undertecknad har en stark känsla av att Lucifer nu på femte alstret knåpat ihop exakt rätt låtmaterial inspelat i exakt rätt ljudbild och hittat hem till hundra procent.

För att tala klarspråk; det låter helt enkelt hur gôtt som helst om deras tidlösa hårdrock och lyriken inspirerad av döden i olika former är en stor del av en lyssnarupplevelse med många lager.

Tack och bock.

Magnus Bergström

02

02 2024

Nämn inte kriget

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

31

01 2024

Inga snedsteg utanför mallen

Magnum ”Here Comes The Rain” (Steamhammer)

betyg 3

Det låter föga överraskande Magnum om Here Comes The Rain. På gott och ont, mest på gott. Magnum är Magnum och inget annat.

Det är för övrigt inte så lite ironiskt och lite ledsamt att bandpappan tillika huvudlåtskrivaren och gitarristen Tony Clarkins sista studioskiva oftast har gitarrljudet kvar i baksätet som passagerare i låtarna. Det är de andra instrumenten och framför allt Bob Catleys röst som tillåts dominera ljudbilden.

Rösten? Den har i nutid kritiserats ganska mycket i livesammanhang. Men i studion funkar stämbanden lika bra som förr om åren och även om det ”knarrar” lite här och där ger det bara mer känsla till låttexterna. Få har en så karakteristisk röst och det är logiskt att den får ta stor plats.

Det är genomgående bra tryck i trummorna och det märks att Lee Morris hade roligt under inspelningen; det låter rappt och han spelar med pondus.

Titellåten är lätt att fastna för. Melodin känns smått bekant och fastnar på direkten, vilket förstås beror på att Magnum har varit med många år i branschen och förvaltar sitt arv på ett föredömligt sätt. Inga nedsteg utanför mallen här inte!

Det är väl egentligen bara i småriviga Blue Tango som det bränner till en aning gitarrmässigt och vi bjuds på ett halvlångt gitarrsolo (annars är det överlag glest på den fronten) och ett kort keyboarddito.

The Seventh Darkness är ett skolboksexempel på hur gitarr och blås kan samarbeta och utmynna i en fin (hård)rockdänga som får igång lyssnarens fotarbete.

Borken City är en stråkpyntad ballad av den typ som får tårkanalerna att öppna sig för vissa, medan andra snabbt konstaterar att smörmätaren står i givakt på rött. I mina öron är det Bobs innerliga framförande med känslosamma betoningar på orden som gör låten och inte själva låten i sig.

Borderline avslutar i smått pampig stil och lämnar lyssnaren med känslan att allt är som det ska vara i Magnums musiklandskap. Även om vi idag vet att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen…

Tack för musiken Tony och rocka i frid.

Magnus Bergström

23

01 2024

Den som söker, han finner

Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action At A Distance” (Inside Out)

I ett parallellt universum som kännetecknas av hänförande visioner och utpräglade karaktärsdrag har Pattern-Seeking Animals sin hemvist. En gång i tiden för inte så länge sedan blev de avknoppade från sina kollegor i Spock’s Beard. Nu lever de i sin egen värld där de har levererat ett betydande antal utgåvor av gudabenådad progressiv rock de senaste fyra åren.

På deras aktuella album Spooky Action At A Distance berättas det riktigt underfundiga historier så det står helt klart att alla inbitna entusiaster får sitt lystmäte tillgodosett. Det komplexa låtskrivandet med fokus på nydanande sångvänliga skapelser avger nämligen en illusion av att vara enklare än det i verkligheten faktiskt är.

Tveklöst har låtskrivaren och multiinstrumentalisten John Boegehold levererat sitt mest storslagna verk någonsin utan att det för den delen har blivit svårsmält. Det här är ett känslosamt album fullt av noveller som på ett fascinerande sätt fasas in med med den underliggande musiken. Med många övertygande teman som behandlar livets gång lär det få lyssnaren att reflektera över sina egna utmaningar.

The Man Made Of Stone bryter tystnaden med sin anekdot om en nordisk kung som undrar om det var värt allting när han inser att detta är hans sista strid. De upproriska trummorna manar till batalj när folkloristiska toner varvas med klaviaturtung samtida konstrock och polyfoniska vokalarrangemang vilket gör att det ljudmässiga fotavtrycket blir märkbart annorlunda.

Den svallande Window To The World tar över kommandot när Jimmy Keegan frammanar några ovanliga taktarter som mer än väl berättigar den att ingå i en mer sofistikerad värld. Dessutom krumbuktar sig ryggraden i Dave Meros basgitarr vilket gör det hela till en märklig reggae som är klart medryckande i sin utformning. Boegeholds tangentbord spinner de beseglade trådarna som sammanvävs med Ted Leonards sång och nyanserade gitarr.

Under loppet av dryga tolv minuter förespråkar He Once Was en hjärtskärande berättelse om en soldats upplevelser under första världskriget. Omgivet av dynamiska och flödande toner med överväldigande instrumentering blir detta till albumets epicentrum som allting kretsar runt. Musiken är i ena stunden stillsam, dramatisk i nästa i ett evigt föränderligt skeende som rör sig mellan ljus och fasa.

Det melankoliska temat fortsätter i Underneath The Orphan Moon när en gravid flicka lämnar sitt familjehem. Stråkarna lägger till ytterligare dramatik och det utmärkande gitarrsolot effektuerar flickans situation och hennes beslutsamhet att fly. Clouds That Never Rain andas optimism med ett återkommande riff som rent av känns spralligt. Den utsökta iscensättningen på fem minuter innehåller många betraktelser som det är upp till var och en att ägna en tanke åt.

Somewhere North Of Nowhere och Summoned From Afar har båda en livsbejakande karaktär som är svår att bortse från. Den förra är pyntad med några smakfulla klaviaturutsmyckningar som kringgärdad av övriga episoder får den egna fantasin att blomstra. Den senare förkovras med flöjt, mandolin och en änglalik kvinnokör vilket ger den övergripande ljudpaletten en subtil atmosfär med en välkommen förändring av tonernas färg.

Spooky Action At A Distance är ett album tillägnat dig som vill ha modern progressiv rock med både stil och substans. Här finns betydande värden tillgängliga för alla som känner sig manade. Övertygande skildringar fyllda av gripande innebörd som även om de i vissa fall är dystra alltid har en känsla av handlingskraft och bemyndigande som hyllar förmågan att möta livets vedermödor.

Thomas Claesson

10

11 2023

Kärlek till hantverket heavy metal med the metal queen

Doro ”Conqueress – Forever Strong And Proud” (Nuclear Blast/Warner) Release: 27 oktober

En ny Doro skiva låter alltid som… Doro Pesch. Kvinnan vars metal heart alltid bultar för 100 procent metal. Integritet och passion på en och samma gång.

Accept, Doro, Helloween, Primal Fear, Running Wild och U.D.O. är bara några av de många tyska artister som genom hela karriären har stått upp för det de tror på – heavy metal. Det är uppenbart att det inte bara är de tyska renhetslagarna i bryggeribranschen som står för kvalitetsgaranti; detsamma gäller tysk heavy metal.

”Many anthems and many diehard metal songs” har Doro sagt om Conqueress – Forever Strong And Proud och det är bara att hålla med. Det bjuds på snabba låtar, tunga låtar, mellantempolåtar och den obligatoriska balladen.

Ovanstående uttalande innebär som vi alla förstår att det låter som det brukar när the metal queen är i farten. På gott och ont och med det sagt; här och där dyker lite ”piggare” låtarrangemang upp. Andreas Bruhn (ex-Sisters Of Mercy) är i dagsläget Doros låtskrivarpartner nummer ett och fungerar uppenbarligen lika bra för musikskapandet som Tommy Bolan gjorde när Warlock-klassikern Triumph And Agony skapades.

Liksom dubbelskivan Forever Warriors, Forever United (2018) är det många låtar som gäller. Närmare bestämt 20 stycken varav fem är bonuslåtar. Ja det är tydligt att Doro tycker om att ge skivköparna valuta för pengarna. Inget fel med det och helt klart något jag applåderar. Egentligen. Men alltså…

Om det hade stannat vid 15 låtar hade även det varit i mastigaste laget, enligt undertecknad. En artist som har så många halv- och helklassiker i bagaget gör det lite väl svårt för sig genom att försöka banka in så många nya låtar i fansens metalskallar.

Children Of The Dawn är en pampig heavy metal-låt med ”gängskrik” i refrängen som för tankarna till Sister Sin och det är en mycket passande öppningslåt.

Reptilsnabba Fire In The Sky tar vid och den som inte rycks med i fartfesten är inte av kött och blod.

Living After Midnight i duett med Rob Halford är ett väl förutsägbart låtval men då båda är metalskallar med hjärtan av metal funkar den ändå klart bra.

Doro gör allt för heavy metal och sina fans och All For You bankar in det budskapet – om det mot förmodan var någon som tvivlade. Musikmässigt är det exakt den typ av låt som vi alla kan räkna med och det menar jag som något positivt.

Som ”traditionen” bjuder är också en och annan låttext av det lite mer pinsamma slaget och här utmärker sig Lean Mean Rock Machine men att den har skivans mest direkta refräng gör ändå att den räddas från dikeskörning.

I Will Prevail blir tidigt min favoritlåt och så har det fortsatt efter ungefär dussinet lyssningar. Melodi och bett kryddat med en av Doros bästa sånginsatser någonsin (här är hon verkligen på tårna)resulterar i en låtpärla av hög klass. Det korta och snärtiga gitarrsolot är dessutom riktigt läckert och för att vara en i grunden hårding till låt är den osannolikt lättuggad.

Redan 9 juni släpptes Time For Justice som singel med tillhörande Mad Max-inspirerad video (kolla in den!) och även om jag förstår att den valdes för att representera skivan så får den ändå pisk av en handfull andra låtar. Lite för mycket standard helt enkelt.

Fels In Der Brandung är inte en ny Für Immer – den är faktiskt bättre, tro det eller inte, och jag har svårt att se att den inte kommer att omfamnas rejält av hårdrockare världen över. Årets cigaretttändarballad!

Best In Me har skivans djupaste och starkaste text. Doro låter lite så där extra angelägen och den tyska brytningen är som vanligt bara härligt charmig och gör att hon sticker ut. Brytningen i all ära men det är en annan detalj som jag genom hennes karriär alltid har uppskattat och som blir allt tydligare för varje skiva; det låter glädje- och lustfyllt och som lyssnare får jag känslan av att hon alltid har roligt på jobbet.

Att starka Heavenly Creatures placerats i slutet känns hur fel som helst. Det är en av skivans absolut starkaste låtar och förtjänar därmed ett bättre öde än att hamna i bakvattnet. Extra konstigt är det eftersom texten handlar om något som Doro älskar (nästan?) lika mycket som heavy metal: djur. Som kuriosa kan nämnas att låten är skriven tillsammans med en av producenterna på Warlock-skivan Hellbound.

Total Eclipse Of The Heart (BonnieTyler) och The Four Horsemen (Metallica) är två coverlåtar som sticker ut på olika sätt. Den förstnämnda i duett med Rob Halford (här kom minsann ett mer överraskande låtval) och de gör låten rättvisa med en uppenbar respekt för superhiten. Metallica-covern är ett kaxigt val eftersom många fans ser på bandets skivdebut som en helig graal som inte bör röras. Jag måste säga att det till en början känns ovant med en kvinna bakom mikrofonen istället för James Hetfields vid den tiden tämligen opolerade röst. Låtarrangemanget är originaltroget och Doro är givetvis entusiastisk vilket gör att det sammantaget landar i en av Doros bästa coverlåtar.

Conqueress – Forever Strong And Proud är en ren och skär hyllning till heavy metal och blir samtidigt en hyllning till Doro själv, som stolt bär sin kärlek till hantverket på utsidan av den nitförsedda skinnvästen.

Ja åren går men Doro och hennes röst består.

Magnus Bergström

Fotnot: Conqueress – Forever Strong And Proud släpps 27/10 vilket är dagen före Doros 40-årsjubileumskonsert på hemmaplan i Düsseldorf.

20

10 2023

Dåtid och nutid ger oss årets partysoundtrack

Electric Boys ”Grand Explosivos” (Mighty Music)

Beröringspunkterna med tidigare skivor som Funk-O-Metal Carpet Ride (1990) och The Ghost Ward Diaries (2018) förekommer mer eller mindre rikligt. Notera antalet år mellan nämnda skivor och du förstår att det låter både som dåtid och nutid på en och samma gång.

Lika framträdande är spår av The Hellcopters när de inte slamrar på för fullt samt väl valda delar ur Hanoi Rocks-manualen samt även Thin Lizzys mer radiovänliga stunder.

Mest av allt låter det dock Electric Boys. Deras stil må bestå av influenser från höger och vänster men landar i något högst eget och så är Conny Blooms ”knarriga” röst en omedelbar igenkänningsfaktor.

When Life Treats You Funky är en kul öppningslåt med bra drag under galoscherna och en minst sagt underhållande text.

I’ve Got A Feelin’ låter i mina öron väldigt mycket The Hellacopters och är en riktig läckerbit till låt och sann låtskrivarkonst.

And The Band Played On (Part 1) gungar på fint och fungerar som en innehållsdeklaration i och med att den är sååååå Electric Boys. Missed Her By A Minute är ”syskon” till ovan nämnda I’ve Got A Feelin’ och är minst lika stark. Dessutom adderas extra krydda i form av störtskönt pianolir. Trots uppförstorat målfoto går det inte att sära på de två när pokalen för skivans bästa låt ska delas ut.

Learjet är ett finfint exempel på att det genomgående är den rika förekomsten av förföriska gitarrslingor och ett trumpel med inte bara en utan flera rävar bakom öronen (läs uppfinningsrikt) som bär upp Grand Explosivos.

Cozmic Jagger har inte bara en cool text; Conny Blooms stämband gör sin bästa insats på skivan. Jag erkänner att jag emellanåt har lite svårt för hans ”knarriga” röst men här passar den verkligen klockrent.

Årets partysoundtrack? Svar: ja. Come on katten, det svänger ju!

Magnus Bergström

15

09 2023

70-talshårdrock med sylvassa låttexter

Alice Cooper ”Road” (Ear music/Playground)

betyg 3

Sällan har jag hört/läst så många skilda åsikter om ett nytt skivsläpp. Det handlar om ”tröttsamt och platta låttexter” eller ”bland hans absolut bästa” men inget mitt emellan. Tills nu…

I’m Alice är som i stort sett allt på Road musikaliskt (tidigt 70-tal) och textmässigt (glimten i ögat) i gammal god Alice Cooper-stil och då menar jag originalbandet. Passningen till Elected i slutet är smaskens.

All Over The World har både blås och Ukraina i texten och jag smälter direkt.

Modernare och tuffa tongångar får vi i Dead Don’t Dance som drar åt industrihållet, en stil som Alice provat på tidigare, och blir ett välkommet stilbrott i 70-talsfrossandet.

Go Away har ett gitarrsolo som fullkomligt glöder och det kombinerat med rejält sväng i trumspelet gör att den växer för varje lyssning. Och lyssna bara på texten som får det att rycka i mungipan mer än en gång.

Road Rats Forever får en ny chans. Den såg dagens ljus 1977, utan tillägget Forever, och är givetvis klockren i skivans turnétema.

Alice och ballader hänger ihop sedan begynnelsen och Baby Please Don’t Go bär ett släktskap med lysande och sorgligt underskattade Might As Well Be On Mars (Hey Stoopid 1991). Den nyfödda skapelsen är inte riktigt i samma klass men skäms inte heller för sig.

En låt som kunde ha strukits helt är Rules Of The Road för den är bara rätt och slätt tjatig. Detsamma gäller den ganska poänglösa The Who-covern Magic Bus, men det ska dock sägas att sistnämnda får lite upprättelse när ett kort trumsolo brakar loss i slutet och bryter mönstret.

Det skrivs inte musikhistoria med Road men lägstanivån är hyfsat hög och Alices låttextpenna är sylvass. Två komponenter som gör Road till en bra skiva, varken mer eller mindre.

Magnus Bergström

08

09 2023

Altmeisters ser rött

Primal Fear ”Code Red” (Atomic Fire/Warner)

Än en gång baxar radarparet Ralf Scheppers (sång) och Mat Sinner (bas, sång) ut en skiva med Primal Fear vars omslag som så många gånger förr pryds av den ständigt vakande örnen. Det som en gång i tiden började i smidesverkstaden i Esslingen am Neckar (strax sydost om Stuttgart) är nu fullständigt utvecklad till en materia av rödglödgad power metal.

Att kasta ett getöga mot Tyskland när det gäller att hitta förstklassiga metalband är ingen dålig idé. Det går att spana långt och tänka länge. Från de pyrobesatta verkstadsjobbarna Rammstein till Tysklands svar på Iron Maiden – de stilbildande Helloween. Från de hårdföra piraterna Running Wild till andebesvärjarna Powerwolf. Från vakterna av det germanska kungariket av stål Accept till den förlängda läderarmen och urfadern själv U.D.O. Från de alltid lika strålande Gamma Ray till den oheliga alliansen Primal Fear som nu tar tillfället i akt och slår näven i bordet.

Another Hero som vi alla väntar på tar direkt kommandot. Är det frälsaren som skall visa vägen och hitta tillbaks till förnuftet? Nja, det oförutsägbara tangentbordet leder i alla fall så småningom in på idogt arbete med dallrande stålsträngar någonstans på den högre skalan i mitt-tempots rike. Det intensiva forumet leder knappast till en förändring av världsordningen även om refrängen biter sig fast förtjänstfullt.

De medryckande riffen som leder in till Deep In The Night är svåra att värja sig mot eftersom det skapas ett vakuum fyllt av dunkla fasor. I grund och botten en smärtande hymn där mardrömmen blir till verklighet när alla lögner och synder kommer upp till ytan och kärleken går hopplöst förlorad. Igenkänningsfaktorn med liknande låtar plockade lite här o var är stor

Att inleda ett episkt stycke med akustiska gitarrer är ett tillvägagångssätt som ingjuter förtroende. När det dessutom mynnar ut i en kampsång med trippla elgitarrer i rotation så finns det ingen hejd på jubelropen. Det står klart att kriterierna är uppfyllda i beaktansvärda Their Gods Have Failed som med lätthet vrider sig över 7-minutersintervallet.

Röstmässigt låter Sheepers som att han rättfärdigar sina 58 år, men å andra sidan lät han som en 58-åring redan när han var 33 år så ingen skillnad där. I Steelmelter tar han i ända från tårna och skrämmer slag på alla sina landsmän i förbundslandet Hessen precis som om hans liv hängde på det. Kanske just därför griper de hänförande takterna tag i nacken på lyssnaren utan att släppa taget.

Efter över 25 år i gemenskapen visar Primal Fear att de fortfarande har mycket luft under vingarna. För det mesta utnyttjar de termodynamiken och fångar in uppvindarna till höga höjder, men ibland finns det frågetecken då några spår – som t.ex. den övertydliga Play A Song – känns vingklippta vilket troligtvis beror på att det är för mycket turbulens i omlopp.

Thomas Claesson

07

09 2023

Tysk heavy metal med extra sting från U.D.O.-fabriken

U.D.O. ”Touchdown” (Atomic Fire Records)

Liksom musiken går jag rakt på sak och beskriver en stor del av låtarna som levererats från U.D.O.-fabriken denna gång. För vem behöver bakgrundsinfo om Udo Dirkschneider och hans manskap? Nej, exakt, jag ser inga händer uppe så here we go.

Det blir inte mer U.D.O. än Isolation Man som sparkar igång heavy metal-festen med plattan i mattan. Men handen på hjärtat är det – med undantag för det instrumentala partiet innan gitarrsolot – en typ av skivöppnare vi hört på alla tidigare U.D.O.-skivor. Med andra ord en bra låt men långt ifrån en kioskvältare.

Fight For The Right ger oss visdomsord i form av att tro på det goda för att det goda alltid vinner och Udo ska vi förstås lyssna på. Skivans bästa gitarrsolo glänser med finfina klassiska inslag i stil med vad som hörts i en och annan Accept-låt och det är välförtjänt att sexsträngsgodiset får en rejäl bit av speltiden att breda ut sig på.

Herr Dirkschneider fortsätter att komma med goda råd i Forever Free som handlar om att tro på sig själv och leva livet fullt ut på det sätt som passar var och en bäst. Låter det självklart? Ja förvisso men en och annan kan nog behöva en påminnelse om att det är du själv och inte någon annan som har nyckeln till ditt liv.

En textrad som ”acting like a fool don’t make you cool” balanserar på gränsen till det banala men eftersom Punchline stånkar på i tyskt marschtempo hamnar den på rätt sida av kvalitetsstrecket.

Sad Sad Man’s Show har ett för genren ovanligt lekfullt trumspel och det är tydligare än någonsin att Sven Dirkschneider vet vad han pysslar med och låten är hans show.

The Betrayer är ett litet guldkorn med en fantasifull sånginsats av Udo som kryddar sin fina insats med en ovanligt demonisk röst vilket passar den lite mörkare låtstilen. Refrängen är ”U.D.O. goes modern metal” utan att gå i upptrampade fotspår; de hittar istället på en egen metalknorr med sting. Det skulle verkligen vara intressant att höra en hel skiva med den här typen av låtar. Dirkschneider junior är åter igen på hugget och det är far och sons insatser som ger låten det lilla extra. Mersmakande!

En av de bästa U.D.O.-låtar jag hört på senare år är Heroes Of Freedom och den största orsaken till det är skivans bästa refräng som är oemotståndlig.

God tvåa i ”refrängmatchen” kommer Living In Hell men dess vinnande recept är ändå kombinationen av tuggande riff och melodiösa gitarrslingor. Gitarrsolot är grädden på moset i en mycket välskriven låt.

Tretton låtar kan tyckas vara ett par för mycket och jag är böjd att hålla med om det. Men… För de som tycker att det blir för mycket av ”det gamla vanliga” vill jag tipsa om att det är en god idé att lyssna till den allra sista tonen klingat ut. Varför? Jo i mina öron är det nämligen för ovanlighetens skull skivans andra halva som är klart starkast.

Vi har inte att göra med en karriärtopp och det kan knappast någon räkna med vid det här laget. Hur som helst att bjuds det på roliga idéer och bra refränger i en handfull låtar och just där och då rör det sig banne mig om det piggaste U.D.O. har fått till på många år.

Vad vi som lyssnar och skriver om Touchdown än tycker är en sak lika glasklar som alltid; fortsättning följer så länge Udo får fram ljud ur metalstrupen.

Magnus Bergström

05

09 2023

På rätt plats vid rätt tillfälle

The Dust Coda ”Loco Paradise” (Earache/Sound Pollution)

Ett decennium in i karriären tillhandahåller det Londonbaserade bandet The Dust Coda sitt tredje album. Med påverkan från fasta hörnpelare av klassisk rock vänder och vrider de på idén om rock n’ roll så att deras egen identitet utformas. Omständigheterna känns lösa och lediga med en trygghet som ger en omedelbar känsla av att de trivs med tillvaron.

Bandets höga arbetsmoral är imponerande. De gångna tio åren har kantats av turnéer där de genom support till andra band har fått visa upp sina kvaliteter inför publik och därmed byggt upp både sitt eget varumärke och rykte. Det har lett till att de har blivit ett etablerat namn med en musikstil som spänner hela vägen från överrumplande hårdrock till mjuka akustiska inslag.

När Road To Hell kickstartar albumet finns det ingen återvändo. Den brådskande intensiteten tar kommandot och håller spänningen i ett järngrepp. Falska profeter och ledare förkastas i denna briljanta version av kraftfull hårdrock. Den rättfärdiga ilskan är övertygande och den blixtrande närvaron är påfallande autentisk.

Grundaren/sångaren/gitarristen John Drake ursprungligen från Melbourne valde på ett tidigt stadium att flytta till det musikaliska epicentret i London. Att säga att hans vokala talang är till belåtenhet är en stor underdrift för förmågan att med största lätthet fånga in hjärtskärande sårbarhet och morrande attityd i en och samma låt är magisk. Love Sick med Led Zep-vibbar sätter statusen.

Call Out The Dogs är med ens klar för premier league. Tydligare än så här kan inte budskapet bli. Det medryckande temat besitter alla tänkbara önskemål. Agitationen och frustrationen kommer fram i gitarrerna. Allt du behöver veta kommer fram i texten. En total upplevelse med högsta prioritet.

Gitarristen Adam Mackie var bara barnet när hans entusiasm för musik startade. Han fastnade redan som sjuåring för Eric Claptons Journeyman (1989) och den första elgitarren fick han som fjortonåring och sedan dess har han aldrig vänt sig om. Free All The Dancers visar om inte annat på hans fingerfärdigheten där inledningen får associationer till Slash för att sedan ge en godbit till lyssnarna genom att tona ut i en variant av Layla.

Guns N’ Roses-influenserna finns också lagrade helt öppet och den avslutande It Won’t Be Long är ett belägg för detta så gott som något. Dess inlindande refräng förvandlas till ett nynnande motiv som hypnotiskt upprepas och driver iväg i ett tjusigt ljudlandskap. Ett innerligt avsked som med sin ljuva harmoni platsar bra i ett galet paradis.  

Thomas Claesson

17

08 2023