Archive for the ‘Jazz’Category

Pharoah återuppväckt

Pharoah Sanders ”Pharoah” (Luaka Bop/Border)

betyg 3

Om någon skulle vilja bli introducerad i vad jazz är skulle jag inte ta detta album som ett bra exempel. Eller också skulle jag det? Albumet Pharoah kom ut 1977 och har nu av någon okänd anledning återgivits med liveinspelningar.

Pharoah Sanders är en jazzmusiker och saxofonist som tillhör den skara av musiker som spelat med både John Coltrane och hans fru Alice.

Pharoahs mest kända komposition är förmodligen Creator have a master plan, med text av Leon Thomas.

Detta nyutgivna album innehåller tre skilda kompositioner.

Harvest är den mest tillgängliga av de tre. En komposition som svävar fram på ett ypperligt sätt i närmare 15 minuter. Slagverk och Steve Neils bas inramar Pharoahs andliga saxofon solon.

Love will find a way innehåller funkigare tongångar med afrorytmer och sång. Pharoah utnyttjar saxofonens hela register i något som skulle kunna kallas jazzens svar på primalskriket.

Albumet sista och kortaste verk är döpt till Memories of Edith Johnson och är den svagaste länken i denna triad. Körer, röster orgel och slagverk förmedlar inte något man vill komma ihåg.

Detta album bärs upp helt och hållet av Harvests femton minuter andliga flytande jazzmusik. Som helhet blir albumet för splittrat och varför ges det ut nu igen är frågan som kvarstår.

Bengt Berglind 

13

11 2023

Lugnt och dynamiskt

Brian Blade & the Fellowship band ”Kings Highway” (Stoner Hill/Border)

Trumljud från datorer dominerar i dag. Det är enkelt, billigt och låter stumt, dumt och tomt. För det mesta. Därför blir man lycklig när en riktig trummis som Brian Blade och hans band Fellowship åter är aktuella med ett nytt album.

Musiken är helt instrumental med stora jazzinfluenser. Inte jazzfusion för här finns även mer lyriska och lugnare passager som samsas väl med den mer dynamiska sidan av albumet.

Styrkan i bandets musik är både stillheten som sedan bryter av i en eufori och ett suveränt ensemblespel med inte så långa solopassager.

Brian Blades tidigare album är något du ska kolla upp om du gillar jazzinspirerad instrumentalmusik. Ett av årets bästa album.

Bengt Berglind     

06

09 2023

Jazz och vemod med nordiska förtecken

Daniel Herskedal feat Emilie Nicolas ”Out of the fog” (E2/Border)

Den norske tubaisten Daniel Herskedal är en stor favorit. Det är lika bra att sätta detta på pränt från början. Hans musik som är en hybrid av jazz med nordiska förtecken i form av vemod och lån från folkmusik. Det finns alltid en melodifras att hålla sig till i hans vida jazz- och ljudväv.

På nya albumet Out of the fog är den starkare än tidigare då han bjudit in Emilie Nicolas vars klara röst står i motsats till tubans mer dova tonspråk.

Herskedal har adderat mer än den mänskliga rösten på nya albumet. Trummor och slagverk hjälper till av bygga upp och skapa dramatik på ett mer påtagligt sätt än på tidigare album. Ibland kan det påminna om en rituell dans från ett urfolk.

Det har till och med smugit sig in en gitarr här och var.

Det känns som genom att bredda sitt tonspråk så har Daniel Herskedal tagit ett steg bort från jazzmusiken på hans tidigare album. Om det nu är så, är det fortfarande en nutida musik som är både vacker, dramatisk och bör och ska upptäckas av vänner av god musik. Bilda kö !

Bengt Berglind

22

11 2022

Magisk klang

nils landgren

Nils Landgren ”Nature boy” (ACT)

Denne Degerfors-pöjk har med tiden utvecklats till en av landets finaste och mest högkvalitativa musiker alla kategorier – som trombonist, producent, sångare, bandledare, musikalisk maestro och mycket mera.

Landgren har släppt otaliga plattor i olika konstellationer och sammanhang. Men ”Nature boy” är faktiskt hans första riktiga soloplatta som trombonist i eget namn. Under pandemin gjorde han slag i saken och spelade in ett knippe låtar av skiftande ursprung och bakgrund. Psalmer, jazz, ”Värmlandsvisan” – exempelvis. Detta i en närbelägen kyrka där Landgren nuförtiden bor i Skåne.

Hur blev då resultatet? Så bra det kan bli med en ensam trombon. Andäktigt mäktigt. Klangen i kyrkorummet blir magisk när Landgren hanterar sin trollstav i form av trombonen. Lyssna själva.

Henric Ahlgren

13

10 2021

Musiken är stor, lugn och mäktigt vacker

daniel

Daniel Herskedal ”Harbour” (Border)

Daniel Herskedal är en norsk kompositör och spelar tuba på ett sätt som ställer alla förväntningar på kant, hur en tuba ska eller får låta.

Med på detta hans sjätte album finns även hans medmusiker, pianisten Eyolf Dale och slagverkaren Andreas Helge Norbakken.

Denna trio skapar sitt eget universum på album efter album och fick Norges version av Grammy Awards, Speleman för albumet Call for Winter härom året. Albumen The Roc och Voyage är även de att rekommendera varmt.

Musiken på detta och tidigare album kan eller ska inte stoppas in i något fack, men om vi nu ska göra det så bär den med sig tydliga element av jazz, folkmusik från Norge och andra länder, kanske även ett stänk europeisk konstmusik.

Den som vistas på eller nära havet en stormig dag eller natt på höstkanten och kan se hur vädrets makter leker med färgskalas alla skiftningar; eller när stormen har ebbat ut och naturen och havet försöker hitta tillbaks till ett normal läge. Alla dessa element kan jag återfinna och uppleva i musiken på Harbour. Den filmmakare som vill hitta ett mäktigt och svårslaget vackert soundtrack till sin film kan nog hitta det här.

Musiken på Habour är stor, lugn och mäktigt vacker, men kan även med jazzens notoriska sväng svepa in som en minitromb.

Bengt Berglind

10

09 2021

Magiska musikströmmar

espen

Espen Eriksen Trio ”End Of Summer” (Rune/Border)

För vissa av oss är fortfarande jazz ett musikaliskt begrepp man inte vill ta i eller känna av. Eller som när en till mig närstånde uttryckte det: ” varför måste dom spela 4 låtar samtidigt, kan dom inte komma överens ?”

Några som kommer bra överens inom jazzmusikens vida ramar är norska pianotrion med Espen Eriksen vid tangenterna, Andreas Bye trummor och Lars Tormod Jenset kontrabas.

På deras förra album fanns även saxofonisten Andy Shepard med. På End Of Summer återvänder de till det ursprungliga trioformatet och gör det på ett sätt som borde få den mest motsträviga antijazzlyssnare att kapitulera.

Espen och medmusikanter fortsätter att leverera en musik som sjuder och smeker av det nordiska vemodet, ett tydligt melodispråk och stänk av nordisk folkmusik. Visserligen är det improvisationsmusik men ändå innanför trions melodiska ramar. Något som borde få den som tycker att jazz är ett fult four-letter-word att kapitulera och bara låta sig åka med in i Espen Eriksens magiska musikströmmar.

Det finns en konsert inbokad i Örebro 21 april 2021, med Andy Shepard som gäst. Är det vår snart, eller ?

Bengt Berglind

08

10 2020

Musikaliskt möte mellan stad och land

espe

Espen Eriksen Trio with Andy Sheppard ’’Perfectly Unhappy” (Rune/Border)

Never Ending Sunday som landade i mitt musikaliska landskap 2015 var ett album som bar spår av Jan Johansson och Esbjörn Svensson. Spåren bestod av det stora nordiska vemodet men också allehanda bilder som kan kopplas till den nordiska naturens all skiftningar.

På nya albumet har Espen Eriksen behållit allt detta som en trygghetskärna men plussat på med saxofonisten Andy Shepard. Bilderna som kommer från Espens piano andas öppna nordiska landskap. Nu möter han detta med saxofonen som för mig är storstad. Varför det är så är väl bara att olika musikaliska uttryck bär på en egen historia. För mig är saxofonens ljudbild starkt kopplatd till rökiga mörklagda jazzklubbar downtown.

Om nu Andy Shepard har anpassat sig till denna norska trios kan vi bara spekulera om. Men hans lätt lyriska ton i många av albumets spår adderar en ny mångfald i detta stämningsfulla jazzmöte som är och förblir ett utmärkt musikaliskt möte mellan stad och land för denna skribent.

Bengt Berglind

11

06 2018

Befriad från sockersött julkladd

stilla jul

Bröderna Johansson ”Stilla Jul” (Heptagon/Playground)

De svenska hårdrocklegendarerna och brödraparet Jens Johansson (klaviatur i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Stratovarius, Dio och Rainbow m.m.) och Anders Johansson (trummor i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force och Hammerfall m.m.) – tillika sönerna till den på slutet av 1960-talet för tidigt bortgångne stilbildande jazzpianisten Jan Johansson – har nu släppt en julskiva som går en hel del i deras fars anda. Egensinniga stillsamma tolkningar och versioner som väcker nytt liv i julsånger som till exempel ”Staffan var en stalledräng”, ”Stilla natt” och ”Sankta Lucia” med flera.

Upplägget är det samma som på faderns klassiska och mest älskade skiva ”Jazz på svenska” (den mest sålda svenska jazzplattan genom tiderna). Avskalade och finstämda tolkningar, på ståbas och piano, av traditionella sånger och visor – i det här fallet alltså låtar med jultema.

Bröderna lyckas alldeles utmärkt med den här idén. De förvaltar faderns arv, men gör ändå något som känns genuint och personligt. Det här är en helt utsökt instrumental julskiva. Befriad från sockersött julkladd och för istället tankarna till såväl något sakralt som stämningsfyllda stärkande vinterpromenader i en snöbeklädd skog där snön knarrar under kängorna och man får den intensiva doften av av granar i näsborrarna. Det är friskt och fräscht.

Det är på tiden att Jens Johansson rättmätigt lyfts fram som en av de absolut främsta klaviaturspelarna inom den internationella rockparnassen överhuvudtaget. Inte minst den här plattan understryker hans musikaliska lyhördhet och enorma kvaliteter. Magi!

Henric Ahlgren

18

12 2017

Ett måste för att få lite variation i musiklyssnandet

kick

Sonny Axell ”KickBack” (Hemifrån)

Sonny Axell är en pianist och sångare från St.Etienne i Frankrike. Han började ta pianolektioner redan vid 5 års ålder. Senare gick han National Conservatioire Primary School där skoldirektören rådde honom att delta i jazzlektioner i den intilliggande musikskolan. Han tog några sånglektioner också men gick sedan vidare på egen hand. Snart blev han professionell och spelade med andra jazzmusiker. En sådan var Sugar Blue som kom att betyda mycket för Sonnys utveckling. Dom turnerade runt om i världen under sex år och Sugars musik hade stort inflytande på Sonnys musikstil.

Genren Jazz/Funk är det som gäller. Det är i den fållan som bla Nils Landgren håller till men framför allt Maceo Parker och ett antal flera. Denna stil är, skulle jag vilja påstå, ett måste emellanåt för att få lite energi och variation i musiklyssnandet. Som jazzmusiker håller han sig förstås med riktigt bra musiker i studion.

Låtar att börja in-lyssningen med: Nighttime Lady, I Don’t Get It och Down In The Bottom.

Börje Holmén

02

10 2017

Glödande messengerjazz från sjuttiotalet

innerpeace

Blandade artister ”Inner Peace – Rare Spiritual Funk and Jazz Gems” (Border)

Shelly Manne, Harold Land, La Mont Johnson och Sonny Red är väl inte några namn som jag i vanliga fall skulle gå i spinn för. Men Inner Peace är ett utmärkt samlingsalbum fylld med glödande messenger jazz från sjuttiotalet.
Då var Art Blakey, Cannonball Adderley och Horance Silver några av förgrundsfigurerna. Messengerjazzens byggstenar var stänk av soul, funk och jazz. På samlingsalbumet Innerpeace flödar det av dessa ingredienser.
Tunga sköna funkiga trummor och slagverk mixas med elpiano, hammondorgel och diverse soulfyllda insatser av allehanda blåsinstrument. Så även om du inte är något jazzfreak så skulle jag nog rekommendera detta album som ett av sommarens skönaste soundtrack. Det kommer det i alla fall att bli i mina öron.

Bengt Berglind

21

06 2017