Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Hur gôtt som helst med tidlös hårdrock

Lucifer ”Lucifer V” (Nuclear Blast/Warner)

För att vara ärlig har jag emellanåt haft svårt att hoppa på trendtåget som ”alltid” pushat för Johanna Platow Andersson och Nicke Anderssons kärleksbarn Lucifer.

Det stilistiska har förvisso känts helt rätt redan från starten och live har bandet alltid varit knäckande bra, men skivorna har bjudit på en och annan låtsvacka.

Nu är hur som helst Lucifer V här och ser till att jag hajar grejen fullt ut.

På menyn står nio låtar varav en handfull är extra förföriska:

Fallen Angel är en klockren start på (retro)hårdrocksfesten. Ganska rivig men på ett svårförklarat sätt är samtidigt den för Lucifer så typiska ”doomigheten” närvarande.

At The Mortuary har ett antal olika musiklager att skala av; allt från väldigt långsam till mellantempo till lite mer fartfylld. Extra plus för skivans bästa inlevelsefulla sånginsats av Johanna och det pigga gitarrspelet med störtsköna melodislingor.

Slow Dance In A Crypt är en ballad med djup och ett fint exempel på låtskrivande av bästa märke. Den får mig att tänka på Take Me (Together As One ) från Paul Stanleys soloskiva 1978. De är väldigt långt från en stöld, utan mer att det förekommer en och annan ”blinkning” till Pauls guldlåt.

A Coffin Has No Silver Lining har i hård konkurrens skivans coolaste låttitel och har även förärats med det bästa gitarrsolot, liksom att Johanna åter igen höjer sig en smula och sjunger med passion i rösten och refrängen är guld.

Strange Sister svänger störtskönt och är nog mest ”smittande” låt med tanke på att det är den som jag själv småsjunger på efter att skivan spelats färdigt.

Undertecknad har en stark känsla av att Lucifer nu på femte alstret knåpat ihop exakt rätt låtmaterial inspelat i exakt rätt ljudbild och hittat hem till hundra procent.

För att tala klarspråk; det låter helt enkelt hur gôtt som helst om deras tidlösa hårdrock och lyriken inspirerad av döden i olika former är en stor del av en lyssnarupplevelse med många lager.

Tack och bock.

Magnus Bergström

02

02 2024

Inga snedsteg utanför mallen

Magnum ”Here Comes The Rain” (Steamhammer)

betyg 3

Det låter föga överraskande Magnum om Here Comes The Rain. På gott och ont, mest på gott. Magnum är Magnum och inget annat.

Det är för övrigt inte så lite ironiskt och lite ledsamt att bandpappan tillika huvudlåtskrivaren och gitarristen Tony Clarkins sista studioskiva oftast har gitarrljudet kvar i baksätet som passagerare i låtarna. Det är de andra instrumenten och framför allt Bob Catleys röst som tillåts dominera ljudbilden.

Rösten? Den har i nutid kritiserats ganska mycket i livesammanhang. Men i studion funkar stämbanden lika bra som förr om åren och även om det ”knarrar” lite här och där ger det bara mer känsla till låttexterna. Få har en så karakteristisk röst och det är logiskt att den får ta stor plats.

Det är genomgående bra tryck i trummorna och det märks att Lee Morris hade roligt under inspelningen; det låter rappt och han spelar med pondus.

Titellåten är lätt att fastna för. Melodin känns smått bekant och fastnar på direkten, vilket förstås beror på att Magnum har varit med många år i branschen och förvaltar sitt arv på ett föredömligt sätt. Inga nedsteg utanför mallen här inte!

Det är väl egentligen bara i småriviga Blue Tango som det bränner till en aning gitarrmässigt och vi bjuds på ett halvlångt gitarrsolo (annars är det överlag glest på den fronten) och ett kort keyboarddito.

The Seventh Darkness är ett skolboksexempel på hur gitarr och blås kan samarbeta och utmynna i en fin (hård)rockdänga som får igång lyssnarens fotarbete.

Borken City är en stråkpyntad ballad av den typ som får tårkanalerna att öppna sig för vissa, medan andra snabbt konstaterar att smörmätaren står i givakt på rött. I mina öron är det Bobs innerliga framförande med känslosamma betoningar på orden som gör låten och inte själva låten i sig.

Borderline avslutar i smått pampig stil och lämnar lyssnaren med känslan att allt är som det ska vara i Magnums musiklandskap. Även om vi idag vet att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen…

Tack för musiken Tony och rocka i frid.

Magnus Bergström

23

01 2024

Kärlek till hantverket heavy metal med the metal queen

Doro ”Conqueress – Forever Strong And Proud” (Nuclear Blast/Warner) Release: 27 oktober

En ny Doro skiva låter alltid som… Doro Pesch. Kvinnan vars metal heart alltid bultar för 100 procent metal. Integritet och passion på en och samma gång.

Accept, Doro, Helloween, Primal Fear, Running Wild och U.D.O. är bara några av de många tyska artister som genom hela karriären har stått upp för det de tror på – heavy metal. Det är uppenbart att det inte bara är de tyska renhetslagarna i bryggeribranschen som står för kvalitetsgaranti; detsamma gäller tysk heavy metal.

”Many anthems and many diehard metal songs” har Doro sagt om Conqueress – Forever Strong And Proud och det är bara att hålla med. Det bjuds på snabba låtar, tunga låtar, mellantempolåtar och den obligatoriska balladen.

Ovanstående uttalande innebär som vi alla förstår att det låter som det brukar när the metal queen är i farten. På gott och ont och med det sagt; här och där dyker lite ”piggare” låtarrangemang upp. Andreas Bruhn (ex-Sisters Of Mercy) är i dagsläget Doros låtskrivarpartner nummer ett och fungerar uppenbarligen lika bra för musikskapandet som Tommy Bolan gjorde när Warlock-klassikern Triumph And Agony skapades.

Liksom dubbelskivan Forever Warriors, Forever United (2018) är det många låtar som gäller. Närmare bestämt 20 stycken varav fem är bonuslåtar. Ja det är tydligt att Doro tycker om att ge skivköparna valuta för pengarna. Inget fel med det och helt klart något jag applåderar. Egentligen. Men alltså…

Om det hade stannat vid 15 låtar hade även det varit i mastigaste laget, enligt undertecknad. En artist som har så många halv- och helklassiker i bagaget gör det lite väl svårt för sig genom att försöka banka in så många nya låtar i fansens metalskallar.

Children Of The Dawn är en pampig heavy metal-låt med ”gängskrik” i refrängen som för tankarna till Sister Sin och det är en mycket passande öppningslåt.

Reptilsnabba Fire In The Sky tar vid och den som inte rycks med i fartfesten är inte av kött och blod.

Living After Midnight i duett med Rob Halford är ett väl förutsägbart låtval men då båda är metalskallar med hjärtan av metal funkar den ändå klart bra.

Doro gör allt för heavy metal och sina fans och All For You bankar in det budskapet – om det mot förmodan var någon som tvivlade. Musikmässigt är det exakt den typ av låt som vi alla kan räkna med och det menar jag som något positivt.

Som ”traditionen” bjuder är också en och annan låttext av det lite mer pinsamma slaget och här utmärker sig Lean Mean Rock Machine men att den har skivans mest direkta refräng gör ändå att den räddas från dikeskörning.

I Will Prevail blir tidigt min favoritlåt och så har det fortsatt efter ungefär dussinet lyssningar. Melodi och bett kryddat med en av Doros bästa sånginsatser någonsin (här är hon verkligen på tårna)resulterar i en låtpärla av hög klass. Det korta och snärtiga gitarrsolot är dessutom riktigt läckert och för att vara en i grunden hårding till låt är den osannolikt lättuggad.

Redan 9 juni släpptes Time For Justice som singel med tillhörande Mad Max-inspirerad video (kolla in den!) och även om jag förstår att den valdes för att representera skivan så får den ändå pisk av en handfull andra låtar. Lite för mycket standard helt enkelt.

Fels In Der Brandung är inte en ny Für Immer – den är faktiskt bättre, tro det eller inte, och jag har svårt att se att den inte kommer att omfamnas rejält av hårdrockare världen över. Årets cigaretttändarballad!

Best In Me har skivans djupaste och starkaste text. Doro låter lite så där extra angelägen och den tyska brytningen är som vanligt bara härligt charmig och gör att hon sticker ut. Brytningen i all ära men det är en annan detalj som jag genom hennes karriär alltid har uppskattat och som blir allt tydligare för varje skiva; det låter glädje- och lustfyllt och som lyssnare får jag känslan av att hon alltid har roligt på jobbet.

Att starka Heavenly Creatures placerats i slutet känns hur fel som helst. Det är en av skivans absolut starkaste låtar och förtjänar därmed ett bättre öde än att hamna i bakvattnet. Extra konstigt är det eftersom texten handlar om något som Doro älskar (nästan?) lika mycket som heavy metal: djur. Som kuriosa kan nämnas att låten är skriven tillsammans med en av producenterna på Warlock-skivan Hellbound.

Total Eclipse Of The Heart (BonnieTyler) och The Four Horsemen (Metallica) är två coverlåtar som sticker ut på olika sätt. Den förstnämnda i duett med Rob Halford (här kom minsann ett mer överraskande låtval) och de gör låten rättvisa med en uppenbar respekt för superhiten. Metallica-covern är ett kaxigt val eftersom många fans ser på bandets skivdebut som en helig graal som inte bör röras. Jag måste säga att det till en början känns ovant med en kvinna bakom mikrofonen istället för James Hetfields vid den tiden tämligen opolerade röst. Låtarrangemanget är originaltroget och Doro är givetvis entusiastisk vilket gör att det sammantaget landar i en av Doros bästa coverlåtar.

Conqueress – Forever Strong And Proud är en ren och skär hyllning till heavy metal och blir samtidigt en hyllning till Doro själv, som stolt bär sin kärlek till hantverket på utsidan av den nitförsedda skinnvästen.

Ja åren går men Doro och hennes röst består.

Magnus Bergström

Fotnot: Conqueress – Forever Strong And Proud släpps 27/10 vilket är dagen före Doros 40-årsjubileumskonsert på hemmaplan i Düsseldorf.

20

10 2023

Dåtid och nutid ger oss årets partysoundtrack

Electric Boys ”Grand Explosivos” (Mighty Music)

Beröringspunkterna med tidigare skivor som Funk-O-Metal Carpet Ride (1990) och The Ghost Ward Diaries (2018) förekommer mer eller mindre rikligt. Notera antalet år mellan nämnda skivor och du förstår att det låter både som dåtid och nutid på en och samma gång.

Lika framträdande är spår av The Hellcopters när de inte slamrar på för fullt samt väl valda delar ur Hanoi Rocks-manualen samt även Thin Lizzys mer radiovänliga stunder.

Mest av allt låter det dock Electric Boys. Deras stil må bestå av influenser från höger och vänster men landar i något högst eget och så är Conny Blooms ”knarriga” röst en omedelbar igenkänningsfaktor.

When Life Treats You Funky är en kul öppningslåt med bra drag under galoscherna och en minst sagt underhållande text.

I’ve Got A Feelin’ låter i mina öron väldigt mycket The Hellacopters och är en riktig läckerbit till låt och sann låtskrivarkonst.

And The Band Played On (Part 1) gungar på fint och fungerar som en innehållsdeklaration i och med att den är sååååå Electric Boys. Missed Her By A Minute är ”syskon” till ovan nämnda I’ve Got A Feelin’ och är minst lika stark. Dessutom adderas extra krydda i form av störtskönt pianolir. Trots uppförstorat målfoto går det inte att sära på de två när pokalen för skivans bästa låt ska delas ut.

Learjet är ett finfint exempel på att det genomgående är den rika förekomsten av förföriska gitarrslingor och ett trumpel med inte bara en utan flera rävar bakom öronen (läs uppfinningsrikt) som bär upp Grand Explosivos.

Cozmic Jagger har inte bara en cool text; Conny Blooms stämband gör sin bästa insats på skivan. Jag erkänner att jag emellanåt har lite svårt för hans ”knarriga” röst men här passar den verkligen klockrent.

Årets partysoundtrack? Svar: ja. Come on katten, det svänger ju!

Magnus Bergström

15

09 2023

70-talshårdrock med sylvassa låttexter

Alice Cooper ”Road” (Ear music/Playground)

betyg 3

Sällan har jag hört/läst så många skilda åsikter om ett nytt skivsläpp. Det handlar om ”tröttsamt och platta låttexter” eller ”bland hans absolut bästa” men inget mitt emellan. Tills nu…

I’m Alice är som i stort sett allt på Road musikaliskt (tidigt 70-tal) och textmässigt (glimten i ögat) i gammal god Alice Cooper-stil och då menar jag originalbandet. Passningen till Elected i slutet är smaskens.

All Over The World har både blås och Ukraina i texten och jag smälter direkt.

Modernare och tuffa tongångar får vi i Dead Don’t Dance som drar åt industrihållet, en stil som Alice provat på tidigare, och blir ett välkommet stilbrott i 70-talsfrossandet.

Go Away har ett gitarrsolo som fullkomligt glöder och det kombinerat med rejält sväng i trumspelet gör att den växer för varje lyssning. Och lyssna bara på texten som får det att rycka i mungipan mer än en gång.

Road Rats Forever får en ny chans. Den såg dagens ljus 1977, utan tillägget Forever, och är givetvis klockren i skivans turnétema.

Alice och ballader hänger ihop sedan begynnelsen och Baby Please Don’t Go bär ett släktskap med lysande och sorgligt underskattade Might As Well Be On Mars (Hey Stoopid 1991). Den nyfödda skapelsen är inte riktigt i samma klass men skäms inte heller för sig.

En låt som kunde ha strukits helt är Rules Of The Road för den är bara rätt och slätt tjatig. Detsamma gäller den ganska poänglösa The Who-covern Magic Bus, men det ska dock sägas att sistnämnda får lite upprättelse när ett kort trumsolo brakar loss i slutet och bryter mönstret.

Det skrivs inte musikhistoria med Road men lägstanivån är hyfsat hög och Alices låttextpenna är sylvass. Två komponenter som gör Road till en bra skiva, varken mer eller mindre.

Magnus Bergström

08

09 2023

Tysk heavy metal med extra sting från U.D.O.-fabriken

U.D.O. ”Touchdown” (Atomic Fire Records)

Liksom musiken går jag rakt på sak och beskriver en stor del av låtarna som levererats från U.D.O.-fabriken denna gång. För vem behöver bakgrundsinfo om Udo Dirkschneider och hans manskap? Nej, exakt, jag ser inga händer uppe så here we go.

Det blir inte mer U.D.O. än Isolation Man som sparkar igång heavy metal-festen med plattan i mattan. Men handen på hjärtat är det – med undantag för det instrumentala partiet innan gitarrsolot – en typ av skivöppnare vi hört på alla tidigare U.D.O.-skivor. Med andra ord en bra låt men långt ifrån en kioskvältare.

Fight For The Right ger oss visdomsord i form av att tro på det goda för att det goda alltid vinner och Udo ska vi förstås lyssna på. Skivans bästa gitarrsolo glänser med finfina klassiska inslag i stil med vad som hörts i en och annan Accept-låt och det är välförtjänt att sexsträngsgodiset får en rejäl bit av speltiden att breda ut sig på.

Herr Dirkschneider fortsätter att komma med goda råd i Forever Free som handlar om att tro på sig själv och leva livet fullt ut på det sätt som passar var och en bäst. Låter det självklart? Ja förvisso men en och annan kan nog behöva en påminnelse om att det är du själv och inte någon annan som har nyckeln till ditt liv.

En textrad som ”acting like a fool don’t make you cool” balanserar på gränsen till det banala men eftersom Punchline stånkar på i tyskt marschtempo hamnar den på rätt sida av kvalitetsstrecket.

Sad Sad Man’s Show har ett för genren ovanligt lekfullt trumspel och det är tydligare än någonsin att Sven Dirkschneider vet vad han pysslar med och låten är hans show.

The Betrayer är ett litet guldkorn med en fantasifull sånginsats av Udo som kryddar sin fina insats med en ovanligt demonisk röst vilket passar den lite mörkare låtstilen. Refrängen är ”U.D.O. goes modern metal” utan att gå i upptrampade fotspår; de hittar istället på en egen metalknorr med sting. Det skulle verkligen vara intressant att höra en hel skiva med den här typen av låtar. Dirkschneider junior är åter igen på hugget och det är far och sons insatser som ger låten det lilla extra. Mersmakande!

En av de bästa U.D.O.-låtar jag hört på senare år är Heroes Of Freedom och den största orsaken till det är skivans bästa refräng som är oemotståndlig.

God tvåa i ”refrängmatchen” kommer Living In Hell men dess vinnande recept är ändå kombinationen av tuggande riff och melodiösa gitarrslingor. Gitarrsolot är grädden på moset i en mycket välskriven låt.

Tretton låtar kan tyckas vara ett par för mycket och jag är böjd att hålla med om det. Men… För de som tycker att det blir för mycket av ”det gamla vanliga” vill jag tipsa om att det är en god idé att lyssna till den allra sista tonen klingat ut. Varför? Jo i mina öron är det nämligen för ovanlighetens skull skivans andra halva som är klart starkast.

Vi har inte att göra med en karriärtopp och det kan knappast någon räkna med vid det här laget. Hur som helst att bjuds det på roliga idéer och bra refränger i en handfull låtar och just där och då rör det sig banne mig om det piggaste U.D.O. har fått till på många år.

Vad vi som lyssnar och skriver om Touchdown än tycker är en sak lika glasklar som alltid; fortsättning följer så länge Udo får fram ljud ur metalstrupen.

Magnus Bergström

05

09 2023

Gitarrhjälte imponerar med allsång och mellodödsgodis

Nita Strauss ”The Call Of The Void” (Sumerian Records)

Vroooooooooom! Summer Storm och The Wolf You Feed rivstartar och det är omedelbart glasklart att The Call Of The Void inte är någon tillbakalutad historia.

Även om låtduon delar samma dna är det en viktig detalj som skiljer; den ena är instrumental och den andra är det inte. För till skillnad från den helt instrumentala solodebuten Controlled Chaos (2018) har Nita den här gången bjudit in gästsångare och det är inte vilka som helst.

The Wolf You Feed med Alissa White-Gluz (Arch Enemy) är knäckande bra i verserna och gitarrspelet är superläckert. Synd bara att rensångspartiet i refrängen ”bara” är bra och inte har det lilla extra för annars hade det här kunnat bli rena rama monsterlåten. Ta bara den oerhört läckra detaljen att ta ner tempot till nästan krypkasino innan det smakfulla gitarrsolot höjer tempot igen.

Från skivbolagets håll hoppas det säkert på att Digital Bullets med Chris Motionless ska få rejäl rotation på diverse radiostationer i USA och nog är det en klart vettig ”modern” hårdrockslåt. Textmässigt är den mycket stark när den tar upp hur lätt det är att i dagens digitala samhälle ”göra ner” någon eller något med bara några få knapptryck.

Mellodödsgodisbiten The Golden Trail med Anders Fridén (In Flames) i bästa form tar hem förstaplatsen i mina öron (jag säger bara breaket drygt halvvägs – gåshud) i tuff konkurrens med snärtiga allsångsdängan Victorious med Dorothy. Det krävdes uppförstorat målfoto innan det visade sig att gammal är äldst.

Tidigare nämnda käftsmällen till låt kallad The Wolf You Feed får nöja sig med att agera outsider.

Att det är hög klass på låtmaterialet och gästsånginsatserna bevisas av att Through the Noise med röststarka Lzzy Hale (Halestorm) och Winner Takes All med Nitas ”boss” Alice Cooper inte mäktar med att ta sig in på den övre halvan.

Kanske hade jag för stora förhoppningar i och med att de två sångarna är stora personliga favoriter, men sådant är (musik)livet.

Det märks att Nita har haft de olika gästsångarna i åtanke när låtarna har snickrats ihop och det som är lika uppenbart är att låtskrivandet har utvecklats rejält sedan solodebuten, som Nita själv har beskrivit som en orkan av idéer som bara skulle ut.

Den här gången känns allting mer kontrollerat och välbalanserat. Gitarrsolon är förstås flitigt förekommande men det sker aldrig på bekostnad av låten och det blir aldrig för mycket av någonting. Det är bra fördelning av låtarna; flödet känns helrätt och de olika låtstilarna flyter ihop förvånansvärt bra.

Gästsångarna ger skivan variation och det är bara någon enstaka gång som jag tycker att det blir en smula spretigt med olika sångare istället för en enda rakt igenom.

Apropå låtskivande är Victorious ett typexempel på hur det låter när ingredienserna är de rätta. En medryckande melodi, stark sång med ett bra budskap och ett stekhett gitarrsolo.

Vad mer kan en hårdrockare önska sig? Knappast något…

De instrumentala låtarna då?

Summer Storm inleder förtjänstfullt med en full frontal attack och den liksom Surfacing med Marty Friedman (ex-Megadeth) är instrumentalgodis deluxe för alla som uppskattar sexsträngsuppvisningar i den högre skolan.

Bäst i denna låtkategori är ändå Kintsugi som lustigt nog utan problem hade platsat på någon av just Martys soloskivor. Kul grepp av Nita att låta honom gästspela på en annan låt och inte denna.

Som lyssnare är det bara att tacka och ta emot när Nita och hennes vänner i sommarhettan levererat vad som i skrivande stund är undertecknads favorit till förstaplatsen på årsbästalistan. Starkt jobbat!

Magnus Bergström

28

07 2023

En uppryckning i den melodiösa hårdrockens namn

Sweet & Lynch ”Heart & Sacrifice” (Frontiers/Playground)

Den dynamiska duon är tillbaka. Ja det är onekligen något speciellt med samarbetet mellan Michael Sweet (Stryper) och George Lynch (Lynch Mob, ex-Dokken) och deras mix av sisådär 60 procent nutida Stryper, 30 procent Lynch Mob när de är som bäst och som extra krydda tio procent av Michael när han är på solokvist. Och nog går det att spåra en och annan ”blinkning” till Van Halen?

Heart & Sacrifice är duons tredje skivsamarbete och är en uppryckning efter den ärligt talat ganska svaga föregångaren. Ordningen är därmed återställd eftersom debuten var riktigt bra, men utan tvivel är det nykomlingen som är bäst i klassen.

Första skivhalvan är starkast och där återfinns också de tre enskilt starkaste låtarna:

Det lilla skriket av Michael precis innan refrängen i inledande titellåten Heart & Sacrifice säger om inte allt så i alla fall något väldigt viktigt; rösten håller fortfarande och det är glasklart att Georges flinka gitarrfingrar lockar fram det bästa ur stämbanden.

Miracle börjar i fin Lynch Mob-stil och framstår tidigt som en personlig favorit och det intrycket kvarstår när dessa recensionsrader skrivs.

Vassast refrängmässigt är You’ll Never Be Alone. En låt som genomgående fokuserar på den melodiösa grenen av hårdrocksträdet; ett intryck som förstärks av det öronsmekande gitarrsolot av George.

Skivan har snurrat åtskilliga gånger i min skivspelare och lär luftas även efter att det här recensionsjobbet är avslutat.

Jag har dock två invändningar och det är att ett par låtar kunde ha plockats bort för ett snärtigare intryck, men framför allt är jag inte förtjust i det ”lätta” och maskinsterila trumljudet.

Som helhet höjer inte Heart & Sacrifice ribban i genren melodiös hårdrock men nog hettar det till lite extra emellanåt och ingen seriös hårdrockare kan blunda för det gedigna hantverket.

Och låt oss hoppas på ett fortsatt samarbete mellan två veteraner som fortfarande har ”det”.

Magnus Bergström

08

06 2023

Svärtad industrirock av kött och blod

Deathstars ”Everything Destroys You” (Nuclear Blast/Warner)

Deathstars är framme vid skiva nummer sex sedan 2003 års debut Synthetic Generation. Men att det har gått hela nio år sedan förra skivan The Perfect Cult är lite svårt att greppa.

Vid en första anblick kan det vara lätt att tro att image och det visuella konstnärliga uttrycket är prio ett. Fel. De tio låtarna på Everything Destroys You visar klart och tydligt att musikskapandet är det viktigaste. Mörker och ljus i skön samklang och det är nästan löjligt medryckande och proffsigt rakt igenom. Och bara en sådan sak som att i princip alla låtar har singelpotential.

Det är populärt att sortera in Deathstars i gothfacket men det är inget som faller bandet i smaken, så låt mig istället föreslå genren svärtad industrirock.

Vibbarna av Rammstein är påtagliga men i den här musikgrytan finns även en rejäl skopa Marilyn Manson och Pain kryddat med The 69 Eyes. Uttrycket känns ändå eget vilket beror på att det låter mer kött och blod än mekanik och Whiplasher Bernadottes karakteristiska pratsångstil ger anrättningen en egen twist.

This Is är så typisk för Deathstars att det nästan är löjligt. Ett enkelt knep kan tyckas, men det fansen får vad de vill ha och vem kan eller ska klaga på det. Låten svänger på det rätta sättet och det är allt som betyder något.

Midnight Party har en refräng som är omöjlig att värja sig emot. Den är inte undertecknads favorit men är ändå just den som jag kommer på mig själv att nynna mest på. Ja vi snackar alltså starkt låtsnickrande.

Between Volumes and Voids bjuder på maffiga kvinnokörer med pondus och det låter minst sagt mäktigt. Vi får heller inte glömma stråkarna som piffar till det.

An Atomic Prayer ger en lite oväntad känsla av Ghost och med en speltid på upp emot fem minuter finns det mycket gott att suga i sig av denna smällkaramell till låt.

Låtarnas överlag hyfsat väl tilltagna speltid visar att saker och ting har fått blomma ut och komma till liv istället för att strypas på luft. Jag kan inte nog poängtera att det gäller att vara beredd på att ge skivan ett ganska stort antal lyssningar för att avslöja fler lager än vad som märks till en början.

Möjligtvis tappar jag lite intresse mot slutet, i de två-tre sista låtarna, men det ska sägas att avslutande Angel Of Fortune And Crime ändå har ett plus i form av en tyngd som bryter av mot övriga låtar.

Att lyssna på texterna är en fröjd rakt igenom. De är mestadels åt det kluriga hållet med både allvar och humor och i min bok är även den biten en mycket viktig del i hantverket.

Fansen lär älska det de hör och dessutom lär ett och annat nytt fans tillkomma (som undertecknad) och lita på att det lär svänga ordentligt när de nya låtarna presenteras i liveformat.

Magnus Bergström

05

05 2023

Metalgiganter som inte lever på gamla meriter

Metallica ”72 Seasons” (Blackened/Universal)

betyg 3

Världens största hårdrocksband lever inte på gamla meriter, den saken är klar. För till skillnad från ganska många av de som varit med länge spelar de faktiskt in nytt material. Att det går många år mellan skivsläppen må vara hänt, i synnerhet som lägstanivån är klart godkänd och när det är som bäst ja då är det svårslaget.

Liveshowerna är ett annat bra exempel på det där med att inte vara nöjd och slå sig till ro. Sedan många år varieras låtlistorna från kväll till kväll och det sättet att jobba på når sin kulmen i sommar, då två konserter i rad spelas i en stad i olika länder runt om i Europa och den andra kvällen ska ha en låtlista totalt olik den första kvällen.

Nu gäller det alltså elfte studioskivan 72 Seasons och det är lika bra att ta upp ”problemet” på direkten.

Att trimma bort överflödigt fett som till exempel att inte återupprepa samma grej inte bara en utan flera gånger för mycket är som vanligt inte Metallicas grej.

Så har det varit på samtliga skivsläpp efter den svarta skivan.

Kärnduon James Hetfield och Lars Ulrich har uppenbarligen en ledstjärna som säger att om något är bra så är det bara att köra på med det om och om igen och…

Tänk så mycket gott en anings mer uppstyrning från producenten Greg Fidelman hade gjort.

Det sägs att de första 18 åren av livet formas våra sanna eller falska personligheter av vår omgivning och de värderingar som vi på olika sätt tar del av. Flera av låtarna går att knyta an till det temat eftersom i synnerhet James har tagit dessa ord till sig. Det rör sig dock inte om någon temaskiva så den som tycker att det låter ”djupt” och får Lulu-rysningar behöver inte oroa sig det minsta.

Efter den första lyssningen av de tolv låtarna lyder undertecknads anteckningar enligt följande: ”Det staplas mer eller mindre minnesvärda riff på hög och Kirk låter pigg.”

72 Seasons är klart bra och tillika mycket passande som inlednings- och titellåt; det är plattan i mattan som gäller i stort sett från första till sista sekunden.

Shadows Follow är inte lika fartfylld men har å andra sidan ett djup med ett antal tempoväxlingar och ett så typiskt Kirk-solo att det inte går att låta bli att le när han går loss på effektpedalen.

Lux Æterna är mycket lyckad ”tip of the hat” till de gamla tiderna och då framför allt NWOBHM och det går bara inte att motstå låtskrivande av den här kalibern. Det är inte det minsta konstigt att den släpptes som första singel innan skivan släpptes.

If Darkness Had A Son ger mig till en början inget särskilt, men i skrivande stund är den istället en av mina favoriter. Lars får till ett skönt sväng, riffen är vassa, Kirks sologitarr glöder och James sångslingor är smarriga (speciellt i refrängen).

Too Far Gone? låter old school-Metallica så att det heter duga och är något av en hybrid mellan No Remorse och Phantom Lord från Kill ’Em All.

Inamorata är en intressant koloss som byter skepnad flera gånger under sin väl tilltagna speltid på drygt elva minuter. Faktum är att det, med undantag för ett par Lulu-låtar, är den längsta studiolåt som de någonsin har spelat in.

Sleepwalk My Life Away tuggar mest på utan att det händer något – snacka om passande låttitel – och vibbarna av de minst intressanta låtarna på Load (1996) och Reload (1997) blir lite väl starka. Men den funkar ändå hyfsat tack vare James sånginsats som bjuder på det lilla extra.

You Must Burn! fortsätter i ett snarlikt spår, men här kan jag tyvärr inte hitta något som gör att den lyfter det minsta. Utfyllnad.

Crown Of Barbed Wire är på gränsen att hamna i samma minuskategori som de två nyss nämnda, men här och där bankar Lars på lite extra inspirerat plus att James åter igen levererar en bra och melodivarierad sånginsats.

När upprepad lyssning ska summeras i form av dessa rader slås jag av det rör sig om något av en tvilling till Hardwired… To Self-Destruct (2016). Jag vågar påstå att det är på dessa som Metallica hittat sitt bästa studiosound, i målfotoduell med ”svarta skivan”. Önskas bevis är det bara att lyssna på Lars utsvävningar bakom trummorna; det låter levande och lite som att befinna sig bredvid honom.

Tänk om undertecknads Metallica-favoritskiva i nutid – Death Magnetic (2008) – hade haft det här ljudet istället för det hårt komprimerade som är fallet.

Men allt är inte guld och gröna skogar för nog borde Rob Trujillos bas överlag ges mer plats i ljudbilden. Visst förstår jag att det med en sådan kompgitarrist som James är lockande att låta hans sex strängar dominera. Men ändå…

För övrigt har Lars sagt att den enda anledningen till att göra en ny skiva är tron på att den allra bästa inte har spelats in än. Ett kaxigt uttalande från en trummis i ett gigantiskt band vars fem första skivor bör finnas i varje seriös hårdrockares skivsamling.

Okej, ja men vi får väl se framöver då…

Magnus Bergström

24

04 2023