Posts Tagged ‘Magnus Bergström’

Lika starka som någonsin tidigare

Riot V ”Mean Streets” (Atomic Fire/Warner)

Efter lång och trogen tjänst har Riot – eller Riot V som de numera kallar sig – många fans från förr varav de flesta troligtvis har hängt med genom åren. Min egen relation till bandet är istället i princip obefintlig, eftersom de ”fallit mellan stolarna” i alla dessa år. Varför detta ”avslöjande”? Jo jag vill med det visa att det inte finns något ”bagage” när jag skriver dessa rader.

Jag gillar attityden i riviga Hail To The Warriors som verkligen har plattan i mattan, men snäppet starkare är Feel The Fire som börjar i stil med Judas Priest men snabbt tar vägen in i Riot-land; melodiös hårdrock med höj-näven-och-skråla med-refräng.

Before This Time ger mig av någon anledning starka vibbar av Helloween (kanske för att basspelet är så framträdande?)) och är om inte bäst på skivan så bra nära förstaplatsen.  Titellåten har en ”klistrig” refräng och imponerande sång av zzzz och med låtar som den här har jag svårt att tro annat än att Riot är lika starka som någonsin tidigare.

En svacka i form av mättnadskänsla uppstår mot slutet av skivan, men då dyker avslutningsduon Lean Into It och No More upp som räddande änglar och ger en vitamininjektion som heter duga. Hur många band hade valt att spara sådant kanonmaterial till avslutningen?

Mean Streets är ingen skiva som skriver hårdrockshistoria, men den förvaltar bandets arv samtidigt som den känns lagom uppdaterad och anmärkningarna på slutresultatet är få i synnerhet eftersom musiken får mungiporna att peka uppåt.

Magnus Bergström

10

06 2024

Ett ilsket soundtrack till vår tid

Kerry King ”From Hell I Rise” (Reigning Phoenix Music)

Det ikoniska thrash metal-bandet Slayer, som gitarristen Kerry King var en färgstark och viktig del av, tackade för sig (trodde vi!) den 30 november 2019 på Los Angeles Forum.

Låt oss helt strunta i debatten om svek när Slayer trots allt har släppt några nya konsertdatum, utan istället koncentrera oss på att Kerry är tillbaka. Nu är det hans första soloskiva From Hell I Rise som gäller och det första som slår mig är att han gör sin grej och struntar i vad andra tycker. Ingen skräll med tanke på att han i intervjuer framstår som lika bestämd som hans nacke är rejäl.

Att höra Kerry lira sologitarr är som att bli attackerad – på ett bra sätt. Han går all in och tar inga fångar. Det låter vilt och då är allt i sin ordning.

Textmässigt är det politiker och samhällsklimatet som får sig ett antal spikförsedda käftsmällar och givetvis när Kerry är i farten blir det också en rejäl dos ond bråd död. Helt enkelt ett ilsket soundtrack till vår tid.

Diablo är ett klockrent intro och samtidigt en naturlig fortsättning på vad Slayer har gett oss i modern tid. Faktum är att ingen låt på skivan slår just detta smaskiga musikstycke som gärna hade fått vara längre och försetts med text.

Apropå text är sången signerad Mark Osegueda (Death Angel) föga överraskande urstark och individuellt är det han som imponerar mest. Men även om hans röst rent tekniskt är strået vassare än Tom Araya (Slayer ) känns det ändå som att den ”rätta” rösten till Kings låtsnickrande saknas.

Det övriga manskapet som står för underhållningen gör det som förväntas av dem och det är rakt igenom starka namn: Paul Bostaph (Slayer) trummor, Phil Demmel (ex-Machine Head) gitarr och Kyle Sanders (Hellyeah) bas.

Where I Reign och Residue är de givna låttopparna och utmanas främst av Shrapnel och From Hell I Rise. Den gemensamma nämnaren är att alla fem hade passat in på samtliga Slayer-skivor från God Hates Us All och framåt, men de hade inte stuckit ut. Nog hade låtskrivandet kunnat vässas en smula?

Mest adrenalinstinn är utan tvekan punkigt hetsiga Everything I Hate About You men som låt betraktad ser jag den inte som mer än ett halvbra inslag. Detsamma gäller business-as-usual-låtarna Trophies Of The Tyrant och Two Fists.

Sammanfattningsvis har jag inget emot en fortsättning på soloäventyret eftersom det fyller om än långt ifrån hela men i alla fall en del av tomrummet som uppstått efter Slayers tack och hej.

Hårdrocksvärlden behöver thrash metal som inte lägger fingrarna emellan.

Magnus Bergström

03

06 2024

Dags för det stora genombrottet?

Loch Vostok ”Opus Ferox II: Mark Of The Beast” (Vicisolum/Sound Pollution)

Progressiv metal? You bet!

Skickliga musiker och bra låtar är ett recept som mer än ett band har haft svårt att få till med rätt proportioner av de olika ingredienserna. Det är uppenbarligen lätt hänt att det blir überduktigt med fokus på fingerfärdigheten.

Det går att namedroppa influenser från olika håll och kanter; helt naturligt när det som här skapas ett och annat nytt spår och det inte bara rullar på i kända hjulspår. Jag väljer att nämna Evergrey som jag kommer att tänka på mer än en gång när jag lyssnar på Opus Ferox II – Mark Of The Beast och det menar jag som en komplimang.

Teddy Möller och ”hans” manskap i Loch Vostok visar än en gång – det här är deras nionde skiva – att de inte bara är skickliga musiker; de kan även konsten att skriva varierade låtar. Välbalanserat rakt igenom om du frågar mig och tur är väl det eftersom det knappast är en lek att få till Opus Ferox-trilogin.

Det är tungt och det är mjukt och mycket där emellan och det är gott om melodiösa krokar som fastnar i hörselgångarna. Samtidigt är det inte tillrättalagt in the name of inställsamhet vilket ofta men inte alltid beror på sångaren Jonas Radehorn som kan konsten att ryta till rejält.

I en sammanhängande helhet som denna bär det lite emot att peka ut enskilda låtar men jag kan ändå inte låta bli att nämna The Great Wide Open, som på en och samma gång både ångvältar och svävar sig fram. I mina öron är det en progressiv metallåt som kan mäta sig med genregiganternas låtalster.

Om det finns någon form av rättvisa i hårdrocksvärlden får Loch Vostok sitt stora genombrott med Opus Ferox II – Mark Of The Beast. I en diskografi med hög lägstanivå är detta maffiga alster ”herre på täppan” och betygsfyran har plus i kanten.

Det tjatas ofta om att tiden går fort och jag brukar tänka att det är synd, men banne mig om jag inte önskar det just för att få höra säcken knytas ihop i den avslutande delen…

Magnus Bergström

24

04 2024

80-talskänsla som sprider glädje

Crazy Lixx ”Two Shots At Glory” (Frontiers/Playground)

Det här med samlingsskivor är tudelat. Å ena sidan är det ett vettigt sätt att ta till sig artistens hits med mera. Å andra sidan är känslan att lyssna på en bra ”vanlig” skiva från början till slut en svårslagen upplevelse.

Min känsla är att det som musikrecensent är lätt att slentrianmässigt sätta en lagom betygstrea för just samlingsskivor. Emellanåt delas ett absolut toppbetyg ut förutsatt att det bjuds på vettigt bonuslåtmaterial och/eller om förpackningen är extra lyxig.

Two Shots At Glory erbjuder tre nya låtar varav en cover och resterande nio är nyinspelade godingar ur den egna diskografin.

Även om låtarna inte är förpackade på något extra lyxigt sätt får ändå omslaget ett rejält plus i kanten; den coola omslagsbilden med glimten-i-ögat-mätaren på max sticker ut.

Two Shots At Glory är en typisk Crazy Lixx-låt av hög klass, men den slår sig ändå inte in bland bandets bättre för där är konkurrensen hårdare än hårdast.

Invincible är däremot en ny låt som slår sig in på bandets topp tio. Extra pulshöjning får jag av den ”stora” refrängen inte minst det überläckra gitarrsolot.

Fire It Up ’23 är lika bra som alltid. Melodiös hårdrock av allra högsta klass. Det finns väl knappast en hårdrockare med eller utan permanent som inte faller pladask för den här låtpärlan?

Sword And Stone är en cover som görs i stort sett efter ”mallen”, det vill säga Paul Stanleys demo från 1987, men den fiffiga stämsången i slutet samt att låten avslutas och inte tonar ut är egna påhitt som får tummen upp av undertecknad. Den här låten är värd att inte glömmas bort; med andra ord gör sångaren Danny Rexon & co något av en kulturgärning.

Whiskey Tango Foxtrot ’23 är som en storebror till nytillskottet Invincible men är aningens vassare än lillebror; refrängen och sologitarrspelet är ännu mer välkomponerat och den starka känslan av 1980-tal är grädde på moset.

Only The Dead Know (’23) är en ballad som egentligen inte avviker från standardmallen för en hårdrocksballad, förutom låttiteln som inte på något sätt antyder att det rör sig om en ballad och det gillas. Bristen på musikalisk originalitet spelar ingen som helst roll när alla delar som utgör Crazy Lixx sätter sin prägel på materialet – då liksom händer ”det” med hjälp av refrängen som fixar gåshuden.

Sleazehårdrock? Partyhårdock? Pudelhårdrock?

Melodiös hårdrock med stark 80-talskänsla är beskrivningen jag väljer om någon frågar hur det låter. Oavsett vilket fack som du och jag väljer att placera bandet i kan ingen påstå att de kopierar någon eller några andra; de norpar lite här och där och kör på i ett eget stickspår.

Hur som helst är det viktigaste att det ska vara roligt att lyssna på musik och efter drygt 20 år blir jag alltid lika glad i hela kroppen när jag hör Crazy Lixx. Kvalitet? You bet!

Om så bara för en stund är det här medicinen som får dig att glömma dina egna och hela världens problem. Se det som ett löfte.

Avslutningsvis ska jag delge er läsare en dröm som jag har: Chez Kane som support till Crazy Lixx på en framtida turné. Mmm, bara tanken får det att vattnas i munnen…

Magnus Bergström

p.s. Crazy Lixx musikvideos är rakt igenom välgjorda och ofta med glimten i ögat. Jag Något gott att dricka med tilltugg och Youtube är allt som behövs. Rekommenderas!

28

02 2024

Hur gôtt som helst med tidlös hårdrock

Lucifer ”Lucifer V” (Nuclear Blast/Warner)

För att vara ärlig har jag emellanåt haft svårt att hoppa på trendtåget som ”alltid” pushat för Johanna Platow Andersson och Nicke Anderssons kärleksbarn Lucifer.

Det stilistiska har förvisso känts helt rätt redan från starten och live har bandet alltid varit knäckande bra, men skivorna har bjudit på en och annan låtsvacka.

Nu är hur som helst Lucifer V här och ser till att jag hajar grejen fullt ut.

På menyn står nio låtar varav en handfull är extra förföriska:

Fallen Angel är en klockren start på (retro)hårdrocksfesten. Ganska rivig men på ett svårförklarat sätt är samtidigt den för Lucifer så typiska ”doomigheten” närvarande.

At The Mortuary har ett antal olika musiklager att skala av; allt från väldigt långsam till mellantempo till lite mer fartfylld. Extra plus för skivans bästa inlevelsefulla sånginsats av Johanna och det pigga gitarrspelet med störtsköna melodislingor.

Slow Dance In A Crypt är en ballad med djup och ett fint exempel på låtskrivande av bästa märke. Den får mig att tänka på Take Me (Together As One ) från Paul Stanleys soloskiva 1978. De är väldigt långt från en stöld, utan mer att det förekommer en och annan ”blinkning” till Pauls guldlåt.

A Coffin Has No Silver Lining har i hård konkurrens skivans coolaste låttitel och har även förärats med det bästa gitarrsolot, liksom att Johanna åter igen höjer sig en smula och sjunger med passion i rösten och refrängen är guld.

Strange Sister svänger störtskönt och är nog mest ”smittande” låt med tanke på att det är den som jag själv småsjunger på efter att skivan spelats färdigt.

Undertecknad har en stark känsla av att Lucifer nu på femte alstret knåpat ihop exakt rätt låtmaterial inspelat i exakt rätt ljudbild och hittat hem till hundra procent.

För att tala klarspråk; det låter helt enkelt hur gôtt som helst om deras tidlösa hårdrock och lyriken inspirerad av döden i olika former är en stor del av en lyssnarupplevelse med många lager.

Tack och bock.

Magnus Bergström

02

02 2024

Inga snedsteg utanför mallen

Magnum ”Here Comes The Rain” (Steamhammer)

betyg 3

Det låter föga överraskande Magnum om Here Comes The Rain. På gott och ont, mest på gott. Magnum är Magnum och inget annat.

Det är för övrigt inte så lite ironiskt och lite ledsamt att bandpappan tillika huvudlåtskrivaren och gitarristen Tony Clarkins sista studioskiva oftast har gitarrljudet kvar i baksätet som passagerare i låtarna. Det är de andra instrumenten och framför allt Bob Catleys röst som tillåts dominera ljudbilden.

Rösten? Den har i nutid kritiserats ganska mycket i livesammanhang. Men i studion funkar stämbanden lika bra som förr om åren och även om det ”knarrar” lite här och där ger det bara mer känsla till låttexterna. Få har en så karakteristisk röst och det är logiskt att den får ta stor plats.

Det är genomgående bra tryck i trummorna och det märks att Lee Morris hade roligt under inspelningen; det låter rappt och han spelar med pondus.

Titellåten är lätt att fastna för. Melodin känns smått bekant och fastnar på direkten, vilket förstås beror på att Magnum har varit med många år i branschen och förvaltar sitt arv på ett föredömligt sätt. Inga nedsteg utanför mallen här inte!

Det är väl egentligen bara i småriviga Blue Tango som det bränner till en aning gitarrmässigt och vi bjuds på ett halvlångt gitarrsolo (annars är det överlag glest på den fronten) och ett kort keyboarddito.

The Seventh Darkness är ett skolboksexempel på hur gitarr och blås kan samarbeta och utmynna i en fin (hård)rockdänga som får igång lyssnarens fotarbete.

Borken City är en stråkpyntad ballad av den typ som får tårkanalerna att öppna sig för vissa, medan andra snabbt konstaterar att smörmätaren står i givakt på rött. I mina öron är det Bobs innerliga framförande med känslosamma betoningar på orden som gör låten och inte själva låten i sig.

Borderline avslutar i smått pampig stil och lämnar lyssnaren med känslan att allt är som det ska vara i Magnums musiklandskap. Även om vi idag vet att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen…

Tack för musiken Tony och rocka i frid.

Magnus Bergström

23

01 2024

Kärlek till hantverket heavy metal med the metal queen

Doro ”Conqueress – Forever Strong And Proud” (Nuclear Blast/Warner) Release: 27 oktober

En ny Doro skiva låter alltid som… Doro Pesch. Kvinnan vars metal heart alltid bultar för 100 procent metal. Integritet och passion på en och samma gång.

Accept, Doro, Helloween, Primal Fear, Running Wild och U.D.O. är bara några av de många tyska artister som genom hela karriären har stått upp för det de tror på – heavy metal. Det är uppenbart att det inte bara är de tyska renhetslagarna i bryggeribranschen som står för kvalitetsgaranti; detsamma gäller tysk heavy metal.

”Many anthems and many diehard metal songs” har Doro sagt om Conqueress – Forever Strong And Proud och det är bara att hålla med. Det bjuds på snabba låtar, tunga låtar, mellantempolåtar och den obligatoriska balladen.

Ovanstående uttalande innebär som vi alla förstår att det låter som det brukar när the metal queen är i farten. På gott och ont och med det sagt; här och där dyker lite ”piggare” låtarrangemang upp. Andreas Bruhn (ex-Sisters Of Mercy) är i dagsläget Doros låtskrivarpartner nummer ett och fungerar uppenbarligen lika bra för musikskapandet som Tommy Bolan gjorde när Warlock-klassikern Triumph And Agony skapades.

Liksom dubbelskivan Forever Warriors, Forever United (2018) är det många låtar som gäller. Närmare bestämt 20 stycken varav fem är bonuslåtar. Ja det är tydligt att Doro tycker om att ge skivköparna valuta för pengarna. Inget fel med det och helt klart något jag applåderar. Egentligen. Men alltså…

Om det hade stannat vid 15 låtar hade även det varit i mastigaste laget, enligt undertecknad. En artist som har så många halv- och helklassiker i bagaget gör det lite väl svårt för sig genom att försöka banka in så många nya låtar i fansens metalskallar.

Children Of The Dawn är en pampig heavy metal-låt med ”gängskrik” i refrängen som för tankarna till Sister Sin och det är en mycket passande öppningslåt.

Reptilsnabba Fire In The Sky tar vid och den som inte rycks med i fartfesten är inte av kött och blod.

Living After Midnight i duett med Rob Halford är ett väl förutsägbart låtval men då båda är metalskallar med hjärtan av metal funkar den ändå klart bra.

Doro gör allt för heavy metal och sina fans och All For You bankar in det budskapet – om det mot förmodan var någon som tvivlade. Musikmässigt är det exakt den typ av låt som vi alla kan räkna med och det menar jag som något positivt.

Som ”traditionen” bjuder är också en och annan låttext av det lite mer pinsamma slaget och här utmärker sig Lean Mean Rock Machine men att den har skivans mest direkta refräng gör ändå att den räddas från dikeskörning.

I Will Prevail blir tidigt min favoritlåt och så har det fortsatt efter ungefär dussinet lyssningar. Melodi och bett kryddat med en av Doros bästa sånginsatser någonsin (här är hon verkligen på tårna)resulterar i en låtpärla av hög klass. Det korta och snärtiga gitarrsolot är dessutom riktigt läckert och för att vara en i grunden hårding till låt är den osannolikt lättuggad.

Redan 9 juni släpptes Time For Justice som singel med tillhörande Mad Max-inspirerad video (kolla in den!) och även om jag förstår att den valdes för att representera skivan så får den ändå pisk av en handfull andra låtar. Lite för mycket standard helt enkelt.

Fels In Der Brandung är inte en ny Für Immer – den är faktiskt bättre, tro det eller inte, och jag har svårt att se att den inte kommer att omfamnas rejält av hårdrockare världen över. Årets cigaretttändarballad!

Best In Me har skivans djupaste och starkaste text. Doro låter lite så där extra angelägen och den tyska brytningen är som vanligt bara härligt charmig och gör att hon sticker ut. Brytningen i all ära men det är en annan detalj som jag genom hennes karriär alltid har uppskattat och som blir allt tydligare för varje skiva; det låter glädje- och lustfyllt och som lyssnare får jag känslan av att hon alltid har roligt på jobbet.

Att starka Heavenly Creatures placerats i slutet känns hur fel som helst. Det är en av skivans absolut starkaste låtar och förtjänar därmed ett bättre öde än att hamna i bakvattnet. Extra konstigt är det eftersom texten handlar om något som Doro älskar (nästan?) lika mycket som heavy metal: djur. Som kuriosa kan nämnas att låten är skriven tillsammans med en av producenterna på Warlock-skivan Hellbound.

Total Eclipse Of The Heart (BonnieTyler) och The Four Horsemen (Metallica) är två coverlåtar som sticker ut på olika sätt. Den förstnämnda i duett med Rob Halford (här kom minsann ett mer överraskande låtval) och de gör låten rättvisa med en uppenbar respekt för superhiten. Metallica-covern är ett kaxigt val eftersom många fans ser på bandets skivdebut som en helig graal som inte bör röras. Jag måste säga att det till en början känns ovant med en kvinna bakom mikrofonen istället för James Hetfields vid den tiden tämligen opolerade röst. Låtarrangemanget är originaltroget och Doro är givetvis entusiastisk vilket gör att det sammantaget landar i en av Doros bästa coverlåtar.

Conqueress – Forever Strong And Proud är en ren och skär hyllning till heavy metal och blir samtidigt en hyllning till Doro själv, som stolt bär sin kärlek till hantverket på utsidan av den nitförsedda skinnvästen.

Ja åren går men Doro och hennes röst består.

Magnus Bergström

Fotnot: Conqueress – Forever Strong And Proud släpps 27/10 vilket är dagen före Doros 40-årsjubileumskonsert på hemmaplan i Düsseldorf.

20

10 2023

Dåtid och nutid ger oss årets partysoundtrack

Electric Boys ”Grand Explosivos” (Mighty Music)

Beröringspunkterna med tidigare skivor som Funk-O-Metal Carpet Ride (1990) och The Ghost Ward Diaries (2018) förekommer mer eller mindre rikligt. Notera antalet år mellan nämnda skivor och du förstår att det låter både som dåtid och nutid på en och samma gång.

Lika framträdande är spår av The Hellcopters när de inte slamrar på för fullt samt väl valda delar ur Hanoi Rocks-manualen samt även Thin Lizzys mer radiovänliga stunder.

Mest av allt låter det dock Electric Boys. Deras stil må bestå av influenser från höger och vänster men landar i något högst eget och så är Conny Blooms ”knarriga” röst en omedelbar igenkänningsfaktor.

When Life Treats You Funky är en kul öppningslåt med bra drag under galoscherna och en minst sagt underhållande text.

I’ve Got A Feelin’ låter i mina öron väldigt mycket The Hellacopters och är en riktig läckerbit till låt och sann låtskrivarkonst.

And The Band Played On (Part 1) gungar på fint och fungerar som en innehållsdeklaration i och med att den är sååååå Electric Boys. Missed Her By A Minute är ”syskon” till ovan nämnda I’ve Got A Feelin’ och är minst lika stark. Dessutom adderas extra krydda i form av störtskönt pianolir. Trots uppförstorat målfoto går det inte att sära på de två när pokalen för skivans bästa låt ska delas ut.

Learjet är ett finfint exempel på att det genomgående är den rika förekomsten av förföriska gitarrslingor och ett trumpel med inte bara en utan flera rävar bakom öronen (läs uppfinningsrikt) som bär upp Grand Explosivos.

Cozmic Jagger har inte bara en cool text; Conny Blooms stämband gör sin bästa insats på skivan. Jag erkänner att jag emellanåt har lite svårt för hans ”knarriga” röst men här passar den verkligen klockrent.

Årets partysoundtrack? Svar: ja. Come on katten, det svänger ju!

Magnus Bergström

15

09 2023

70-talshårdrock med sylvassa låttexter

Alice Cooper ”Road” (Ear music/Playground)

betyg 3

Sällan har jag hört/läst så många skilda åsikter om ett nytt skivsläpp. Det handlar om ”tröttsamt och platta låttexter” eller ”bland hans absolut bästa” men inget mitt emellan. Tills nu…

I’m Alice är som i stort sett allt på Road musikaliskt (tidigt 70-tal) och textmässigt (glimten i ögat) i gammal god Alice Cooper-stil och då menar jag originalbandet. Passningen till Elected i slutet är smaskens.

All Over The World har både blås och Ukraina i texten och jag smälter direkt.

Modernare och tuffa tongångar får vi i Dead Don’t Dance som drar åt industrihållet, en stil som Alice provat på tidigare, och blir ett välkommet stilbrott i 70-talsfrossandet.

Go Away har ett gitarrsolo som fullkomligt glöder och det kombinerat med rejält sväng i trumspelet gör att den växer för varje lyssning. Och lyssna bara på texten som får det att rycka i mungipan mer än en gång.

Road Rats Forever får en ny chans. Den såg dagens ljus 1977, utan tillägget Forever, och är givetvis klockren i skivans turnétema.

Alice och ballader hänger ihop sedan begynnelsen och Baby Please Don’t Go bär ett släktskap med lysande och sorgligt underskattade Might As Well Be On Mars (Hey Stoopid 1991). Den nyfödda skapelsen är inte riktigt i samma klass men skäms inte heller för sig.

En låt som kunde ha strukits helt är Rules Of The Road för den är bara rätt och slätt tjatig. Detsamma gäller den ganska poänglösa The Who-covern Magic Bus, men det ska dock sägas att sistnämnda får lite upprättelse när ett kort trumsolo brakar loss i slutet och bryter mönstret.

Det skrivs inte musikhistoria med Road men lägstanivån är hyfsat hög och Alices låttextpenna är sylvass. Två komponenter som gör Road till en bra skiva, varken mer eller mindre.

Magnus Bergström

08

09 2023

Tysk heavy metal med extra sting från U.D.O.-fabriken

U.D.O. ”Touchdown” (Atomic Fire Records)

Liksom musiken går jag rakt på sak och beskriver en stor del av låtarna som levererats från U.D.O.-fabriken denna gång. För vem behöver bakgrundsinfo om Udo Dirkschneider och hans manskap? Nej, exakt, jag ser inga händer uppe så here we go.

Det blir inte mer U.D.O. än Isolation Man som sparkar igång heavy metal-festen med plattan i mattan. Men handen på hjärtat är det – med undantag för det instrumentala partiet innan gitarrsolot – en typ av skivöppnare vi hört på alla tidigare U.D.O.-skivor. Med andra ord en bra låt men långt ifrån en kioskvältare.

Fight For The Right ger oss visdomsord i form av att tro på det goda för att det goda alltid vinner och Udo ska vi förstås lyssna på. Skivans bästa gitarrsolo glänser med finfina klassiska inslag i stil med vad som hörts i en och annan Accept-låt och det är välförtjänt att sexsträngsgodiset får en rejäl bit av speltiden att breda ut sig på.

Herr Dirkschneider fortsätter att komma med goda råd i Forever Free som handlar om att tro på sig själv och leva livet fullt ut på det sätt som passar var och en bäst. Låter det självklart? Ja förvisso men en och annan kan nog behöva en påminnelse om att det är du själv och inte någon annan som har nyckeln till ditt liv.

En textrad som ”acting like a fool don’t make you cool” balanserar på gränsen till det banala men eftersom Punchline stånkar på i tyskt marschtempo hamnar den på rätt sida av kvalitetsstrecket.

Sad Sad Man’s Show har ett för genren ovanligt lekfullt trumspel och det är tydligare än någonsin att Sven Dirkschneider vet vad han pysslar med och låten är hans show.

The Betrayer är ett litet guldkorn med en fantasifull sånginsats av Udo som kryddar sin fina insats med en ovanligt demonisk röst vilket passar den lite mörkare låtstilen. Refrängen är ”U.D.O. goes modern metal” utan att gå i upptrampade fotspår; de hittar istället på en egen metalknorr med sting. Det skulle verkligen vara intressant att höra en hel skiva med den här typen av låtar. Dirkschneider junior är åter igen på hugget och det är far och sons insatser som ger låten det lilla extra. Mersmakande!

En av de bästa U.D.O.-låtar jag hört på senare år är Heroes Of Freedom och den största orsaken till det är skivans bästa refräng som är oemotståndlig.

God tvåa i ”refrängmatchen” kommer Living In Hell men dess vinnande recept är ändå kombinationen av tuggande riff och melodiösa gitarrslingor. Gitarrsolot är grädden på moset i en mycket välskriven låt.

Tretton låtar kan tyckas vara ett par för mycket och jag är böjd att hålla med om det. Men… För de som tycker att det blir för mycket av ”det gamla vanliga” vill jag tipsa om att det är en god idé att lyssna till den allra sista tonen klingat ut. Varför? Jo i mina öron är det nämligen för ovanlighetens skull skivans andra halva som är klart starkast.

Vi har inte att göra med en karriärtopp och det kan knappast någon räkna med vid det här laget. Hur som helst att bjuds det på roliga idéer och bra refränger i en handfull låtar och just där och då rör det sig banne mig om det piggaste U.D.O. har fått till på många år.

Vad vi som lyssnar och skriver om Touchdown än tycker är en sak lika glasklar som alltid; fortsättning följer så länge Udo får fram ljud ur metalstrupen.

Magnus Bergström

05

09 2023