Det skulle vara lätt eller i alla fall lätt hänt för ett band med så många år på nacken att upprepa sig – avsiktligt eller oavsiktligt – men inte Treat.
Lyssna bara på Mad Honey som har orientaliska vibbar och det är sannerligen inte vardagsmat i en diskografi som påbörjades 1984 med singeln Too Wild. Visst går det att säga att just detta grepp för att bryta mönstret har använts av många tidigare, men det förringar inte att det här låter hur rätt som helst.
Back to the Future är årets melodiösa hårdrockslåt. Den är så ”direkt” att det nästan är löjligt… Melodislingor som fastnar och vägrar att lämna skallbasen och som om det inte vore nog är refrängen så bra att det är konstigt att den inte skrivits tidigare. Endeavour har även den en så rackarns stark refräng att många band skulle ge vad som helst för den. Men så är det melodi- och refrängekvilibristerna Treat det handlar om.
Andra låtar av yppersta klass är Out With a Bang som rivstartar skivan i klassisk Treat-stil och 1985 som är härligt tillbakablickande utan att det blir lökigt.
Vi får 13 låtar och ingen är sämre än bra. Därför är det inte konstigt att jag blir knäsvag av melodierna och refrängerna, samtidigt som jag imponeras av precis hela bandets insatser. Alla bitar från alla inblandade sitter ju verkligen så klockrent som det bara är möjligt i den melodiösa hårdrocksgenren. Måtte de aldrig sluta släppa skivor…
Undertecknad är fullkomligt övertygad om att ”bandpappan” Michael Sweet (sång, gitarr) och hela Stryper tar det kristna budskapet på allra största allvar. Bandet är som klippt och skuret för att hårdrocka julen och ger oss fem julklassiker och fem egenkomponerade jullåtar.
Tro inte att det handlar om en gravallvarlig ”predikan” om Maria och Jesus och alla de andra. Nej då, det visas inte bara ett utan flera prov på glimten i ögat, som till exempel en mer fartfylld variant av Winter Wonderland som kryddas med ett lekfullt gitarrsolo signerat Oz Fox.
Trumspelet av Robert Sweet är som vanligt stabilt och han bjuder på många sköna trumfills när han leker lite med de traditionella arrangemangen.
Maffiga körer får ta stor plats i några av låtarna och där utmärker sig On This Holy Night som låtmässigt hade passat in på In God We Trust och då är det inte så konstigt att jag har den låten som min favorit på skivan eftersom jag verkligen diggar nyss nämnda skivsläpp från 1988. Apropå sång gillar jag att Michaels röst är lite mer återhållsam (en åldersfråga skulle jag tro) och att de allra högsta tonerna undviks. Det gör inte bara lyssningen snällare mot öronen; det blir också lättare att ta till sig julens budskap.
The Greatest Gift of All, Silent Night, On This Holy Night och Winter Wonderland är fyra riktigt bra låtar med Go Tell It on the Mountain som bubblare. Av de övriga är två-tre och resten något mindre lyssningsvärda.
Emellanåt lyser det tyvärr igenom att det inte är den mest påkostade av studioproduktioner som vi har att göra med. Jag har absolut inget emot att livekänslan är större än på flertalet skivor som släpps numera – tvärtom applåderar jag det – men det låter väl ofta som att någon har klippt och klistrat i en hemmastudio. Å andra sidan ska kanske Perry Richardson vara glad för det eftersom hans basspel verkligen hörs och inte dränks i en klinisk perfekt slutprodukt.
Onödigt skivsläpp? En del säger det. Jag tycker inte det. För även om jag tvivlar så smått på sanningshalten i Michaels påstående om att många fans har längtat efter en julskiva, så kvarstår faktum att de har varit aktiva sedan 1983 och då har de banne mig rätt att spela in vad de vill utan förklaringar. Domen kommer ju ändå när skivan är ute, det vill säga hur den säljer.
Personligen blir jag glad av att lyssna på The Greatest Gift of All och det är sannerligen inte det sämsta. Faktum är att ibland (ofta?) räcker det bra med att bara lyssna utan något som helst granskande under lupp, speciellt i den tid vi lever i med krig på flera platser och mycket annat elände. Strypers bidrag till den stora julmusikindustrin är ett småroligt tillskott som även om den inte kommer att vara i närheten av att bli en klassiker tillför en gnutta nytänk.
Mezzrow är bandet som trots den urstarka debutskivan Then Came The Killing (1990), som enligt undertecknad har ”hits” rakt igenom, inte fick något genombrott och liksom bara försvann. Tills 2022 då deras kultförklarade demokassetter släpptes på skivan Then Came The Demos.
Vi snackar om ett band med en minst sagt originell skivutgivningstakt:
1990 Then Came The Killing 2022 Then Came The Demos 2023 Summon Thy Demons 2023 Keep It True – Live 2025 Embrace The Awakening.
De har dessutom gett sig på att göra en cool tolkning av Ritual (Ghost) som gavs ut helt separat. Ett smart drag som sannolikt har gett extra uppmärksamhet.
Testament-kopior. Det går inte att komma ifrån att många har haft och fortfarande har den åsikten om Mezzrow och en starkt bidragande orsak till handlar om sångaren Ulf ”Uffe” Petterssons Chuck Billy-lika framförande.
Men om inte tidigare så är det 2025 nu och dags att släppa det och gå vidare.
Det finns förresten en likhet med Testament just i år eftersom båda har vridit upp reglagen och levererat ett mestadels hårdare anslag än tidigare.
Architects Of The Silent War sparkar igång med besked och rakt på sak. Vi får en mer attackerande sånginsats från ”Uffe” än vad som varit fallet tidigare och det är en stil han kör med i stort sett genomgående på det nya alstret.
Som grädde på moset får vi i refrängen ”gang vocals” i klassisk thrashstil; ett välkommet inslag som numera inte är lika vanligt förekommande i genren som förr om åren – och här får vi det i de flesta låtar. Mums filibabba!
Jag vet inte om det bara är mina öron men banne mig om det inte är In Flames-liknande melodislingor som är med och lattjar i Sleeping Cataclysm-refrängen.
Ett kul grepp hur som helst och ett modernare inslag som passar veteranerna alldeles utmärkt och dessutom är Magnus Södermans smakfulla gitarrsolo skivans vassaste.
Bandet har landat i ett låtskriveri med progressiva inslag som i Foreshadowing. En låt med olika ”ansikten” som bland annat akustiska gitarrer inbakade i låten (alltså inte som intro eller outro). Helt enkelt en snyggt sammansatt låt.
Inside The Burning Twilight är en annan varierad skapelse; det går ofta undan men slutdelen är tyngre än tyngst. Jag nickar gillande.
När det gäller individuella prestationer – utöver de som nämnts ovan – vore det fel av mig att inte lyfta fram Conny Welén vars skicklighet på basgitarren inte går att skoja bort, speciellt inte när han som här får chansen att sticka ut och inte dränks i en vägg av ljud.
Mezzrow har helt klart rötterna i thrash metal från den gamla goda tiden men blandar som sagt även in element från nutid. Det känns också som att de här och där även ger oss glimtar av genrens framtida sound.
När jag recenserade Summon Thy Demons delade jag ut en betygsfyra och jag gör detsamma nu. Med tillägget att Embrace The Awakening håller aningens högre klass och är sååååå snubblande nära ett högre betyg.
Det går bra nu för firma Chuck Billy (sång) och Eric Peterson (gitarr och sång) det vill säga duon som de facto styr Testament på de flesta fronter.
Thrash metal med starka inslag av black metal (Erics influenser från sidoprojektet Dragonlord får ta stor plats) och i viss mån death metal i en modernt maffig produktion går hem oss massorna. En stor del av Testament-fansen verkar uppenbarligen stormförtjusta i de tuffare inslagen i bandets diskografi (till exempel The Gathering och Titans Of Creation) så att Para Bellum kommer att uppskattas tvivlar jag inte en sekund på.
Hur det är möjligt att uppbåda sådan energi som de visar upp på Para Bellum – efter att ha varit i thrash metals tjänst sedan 1983 under namnet Legacy – är minst sagt imponerande.
Aggressiviteten är påtaglig redan från start i form av den inledande smockan med det passande namnet For The Love Of Pain. Här ges ingen tid för eftertanke; antingen är du med på tåget eller inte.
De låtar som fastnat i mina öron och som jag gett lite extra upprepad lyssning är Shadow People, Room 117 (bäst på skivan) samt den avslutande titellåten.
Låt mig heller inte glömma att nämna balladen Meant To Be, som ger gitarristen Alex Skolnick en välförtjänt chans att soloskina med sitt känslosamma melodiösa lir.
Det är faktiskt just herr Skolnicks sololir eller rättare sagt frånvaron av det som gör att jag inte kan dela ut ett högre betyg. En sådan guldgitarrist får helt enkelt inte slösas bort på det sätt som Testament gör när de nästan rakt igenom väljer den hårda linjen. Visst innehållet låtarna gitarrsolon men när det manglas på som det gör är det svårt för sexsträngaren att slåss mot ljudväggen.
Jag menar absolut inte att de behöver spela in en endaste ballad till i hela sin karriär (Return To Serenity och Trail Of Tears är i en klass för sig). Nej, det jag är ute efter är blandningen av låtstilar som finns på tidigare nämnda Dark Roots Of Earth liksom på min personliga favorit Practice What You Preach.
En viktig ingrediens måste nämnas innan recensionsutrymmet tar slut: Chuck Billy. Karln gör utan tvekan sitt livs sånginsats. Gång på gång låter han oss höra sin enorma bredd genom att hantera allt ifrån en ballad till det hårdaste av det hårda. Starkt jobbat om vi dessutom tänker på att han inte har den mest varierade av sångröster; han jobbar med det han har utan att krångla till det och det fungerar.
Till sist är frågan om Testament väljer att ösa på även nästa gång det är dags att släppa nytt eller om de väljer en mjukare linje eller något mitt emellan. De som lever får höra…
Magnus Bergström
p.s. För övrigt kommer inte årets bästa thrashskiva från USA. Den kommer från Schweiz och stavas Coroner.
Syskonduon Lzzy (sång och gitarr) och Arejay Hale (trummor) har kommit en lång väg med sitt Halestorm och har idag delat scen med alla som är något inom rock, hårdrock och metal.
En detalj är dock exakt likadan sedan starten 1997 i Red Lion, Pennsylvania, USA; inställningen att spela vart som helst när som helst och alltid ge allt. Just den inställningen delas uppenbarligen av Joe Hottinger (gitarr) och Josh Smith (bas) som klev in i bandet 2003 respektive 2004.
På sjätte skivan är det föga överraskande lite väl radiorocksanpassat i ett par låtar (jag tittar på er Gather The Lambs och Broken Doll) men som tur är får ofta en sorts lekfullhet ta plats. Ett bra exempel på det sistnämnda är slutdelen av förvånansvärt återhållsamma öppningslåten Fallen Star, där det plötsligt bränner till och blir en annan typ av låt.
Everest är Halestorm i sitt esse. Melodislingor, Lzzys innerliga sång med klös, Joes karriärbästa gitarrsolo och en mäktig refräng som inte vill lämna huvudet.
Textmässigt spelar balladerna Darkness Always Wins och Like A Woman Can i en egen division. Verkligen tänkvärda rader. Lyssna bara!
Like A Woman Can liknar förresten inget annat i Halestormkatalogen. En stor del av den är rena rama popballaden men i refrängerna bankar Arejay loss så att trumskinnen håller på att spricka samtidigt som Lzzy tar i med rösten som att hon aldrig haft något viktigare att förmedla. Det är omöjligt att inte beröras på ett eller annat sätt.
Rain Your Blood On Me kan vid okoncentrerad lyssning framstå som en ordinär rocklåt. Jag säger; ge den chansen och inte bara ett utan flera intressanta grepp lär visa sig. Som att Lzzy ibland låter som en väckelsepräst eller varför inte tempoväxlingarna. Kontraster är ordet.
Kan det vara så att Lzzys tillfälliga inhopp som sångare i Skid Row har satt sina spår? För nog låter WATCH OUT! (ja låttiteln ska skrivas så) som Skid Row när de försökt sig på att vara lite punkkaxiga. Hyfsad låt men inte mer.
Tänka sig att en barndomsdröm kan slå in så som den gjort för Lzzy och Arejay på ett sätt som de ärligt talat inte hade kunnat räkna med. Det är fint.
Halestorm har inte bara Grammynominerats – både bandet och Lzzy – flera gånger. De har även kammat hem detta prestigefulla branscherkännande och det är inte illa. Men det största avtrycket bandet och inte minst frontkvinnan har gjort är att sparka in inte bara en utan flera dörrar, genom självutlämnande låttexter kombinerat med en adrenalinfylld ta-ingen-skit-attityd som få kan matcha.
Everest får dock finna sig i att inte peta ner undertecknads favorit The Strange Case Of… (2012) som bäst i diskografin. Även Back From The Dead (2022) är med i matchen om pallplatserna, men oavsett fortsätter Halestorm att jobba vidare på den inslagna vägen vilket är helt rätt spår.
Ärligheten i deras musikskapande går inte att ta miste på.
Det ges ut enormt mycket ny musik i en till synes aldrig sinande ström, så även om viss mättnadskänsla kan uppstå ställer jag mig ändå rejält frågande. Över mig själv. För hur jag har kunnat missa Blackbriar – tills nu – känns som ett ganska rejält klavertramp.
För när det gäller symfonisk metal är de ju banne mig inte långt ifrån det absoluta toppskiktet. I mina öron har de ett extra vapen; smakfulla gothinslag ger A Thousand Little Deaths extra krydda och låtarna får rejäla vingar. Charmigt och förtrollande.
Är du ett fan av till exempel Battle Beast, Delain, Epica, Kamelot, Leave’s Eyes och Within Temptation?
Eller har du kanske inte riktigt fastnat för den här typen av hårdrock?
Då kan Blackbriar vara något för dig – oavsett vilken av kategorierna ovan som du tillhör.
Låt mig ge en närmare beskrivning av de fyra första låtarna på A Thousand Little Deaths, för att förklara vad Blackbriar handlar om:
Bluebeard’s Chamber startar pampigt och med småtungt sväng innan Zora Cocks änglalika röst tar vid. Där satt den!
Hennes omfångsrika röst är dock som mest framträdande i The Hermit And The Lover. Snacka om att dominera en låt.
The Fossilized Widow är bästa exemplet på det som i pressreleasen kallar filmisk känsla (återfinn även i låttexterna) när Ruben Wijgas piano och stråkar samspelar fint och växlar mellan att krydda med små detaljer i bakgrunden för att sedan kliva fram och ställa skåp.
Gitarrsolospelet av Bart Winters får chansen i My Lonely Crusade som är en låt med lite mer bett än de två föregående.
Ja ungefär så fortsätter det skivan igenom. Det vill säga med olika varianter av symfonisk metal samt ovan nämnda gothinslag.
Okej, det ska sägas att det inte handlar om en skiva som ritar om kartan för hur bra symfonisk metal ska göras. Regelboken har använts och några få gånger känner jag ”det här har jag hört förut”, men och det är ett stort men; de gör det ovanligt bra i en genre med många utövare och steget till de absoluta toppnamnen är inte gigantiskt.
Ordet musiklandskap är måhända en smula överanvänt – inte minst av undertecknad – men det måste bara användas när det handlar om Blackbriar, som helt klart har kommit långt sedan första singelsläppet Ready to Kill (2014).
Med ytterligare vässat låtmaterial till nästa gång kanske saken är biff?
Refränger som gjorda för publiken att vråla med i – Out For Blood och Kingdom Of Rust är två typexempel – kombinerat med melodislingor som krokar fast lyssnaren. Så kallad melodic death metal blir inte smaskigare än så här.
Öronkittlande keyboard- och gitarrsolodueller står som spön i backen. Redan efter bara en dryg minut av inledande ”programförklaringen” tillika titelspåret Band of Brothers blir det åka av på den fronten.
Det är överlag aggressiva tongångar, men variation erbjuds när en påtagligt progressiv ådra visar sig i form av många taktbyten. Eller varför inte i de power metal-inspirerade keyboardslingorna signerade Janne Wirman (Children Of Bodom) i March Or Die. För övrigt undertecknads favoritlåt på skivan just nu.
Petri Lindroos (Ensiferum) röst gifter sig perfekt med musiken och det är lätt att konstatera att han sjunger minst lika bra som Alexi Laiho (R.I.P.) någonsin gjorde. Lyssna bara på till exempel When Doves Cry Blood.
Bandet låter som en enhet på ett sätt som aldrig tidigare och spelglädjen lyser igenom. Rätt man på rätt plats helt enkelt, såväl fysiskt som psykiskt som jag tolkar det hela.
Samtliga bandmedlemmar är lika viktiga för helhetsintrycket och utöver ovan nämnda är det Antti Wirman (gitarr), Jyri Helko (bas) och Seppo Tarvainen (trummor) som står för jobbet.
Warmen har hamnat rätt på det till hundra procent; exakt så här vill mina öron att ”hård” metal ska låta.
Det är måhända som att svära i kyrkan, men jag vågar påstå att Band Of Brothers är skivan som gör att saknaden efter Children Of Bodom är i det närmaste obefintlig.
Betygsfyran är mycket stark. Jag vill ha mer…
Ja just det, en sak till måste nämnas. Stratovarius-covern (!) The Kiss of Judas funkar bra och är ett lika oväntat som kul tilltag. Bandharmoni är ordet.
Låt oss börja med den viktigaste frågan; kan Yngwie fortfarande konsten att trollbinda oss lyssnare med gitarrakrobatik i den högre skolan? Jodå, utan tvekan svar ja på den frågan.
För det är givetvis gitarrliret som är och ska vara i fokus när Yngwie släpper nytt. Då är det glädjande att höra att fingrarna är fortsatt flinka (inga ålderskrämpor här inte) och att hans kärlek till sexsträngaren brinner lika starkt som tidigare.
Däremot är det mindre kul att konstatera att det där med att producera fortsatt inte är herr Malmsteens starkaste gren. Å ena sidan är det förvisso skoj att det verkligen låter live och inte skapat i studio, möjligtvis med undantag av det sterila trumljudet.
Å andra sidan är hans förkärlek för grötig produktion – den här gången kryddad med ett sanslöst irriterande eko på hans egen sång – inget som gör öronen glada. Hur gick förresten tankegångarna att ta till ekotricket…? Karln har ju en hyfsad sångröst men får inte ens chansen att visa det.
Att bas och trummor får spela andrafiolen har jag inga problem med, för det är sedan gammalt i den svenska gitarrhjältens diskografi. Keyboardtrudelutterna hörs när de ska så den punkten går det inte att anmärka på.
Låtlistan är svår att klaga på. Det bjuds på Yngwie-klassiker och ett rejält knippe nyare låter. Som vanligt är det Rising Force som kittlar mina hörselgångar allra mest även om jag lider lite över att den är nedkortad; ett öde den delar med andra godingar som till exempel I’ll See The Light Tonight.
Det är en imponerande lång låtlista vi får ta del av och utöver ovan nämnda väljer jag att lyfta fram följande:
Instrumentala Baroque & Roll och Brothers som ger likaledes instrumentala klassikerna Black Star och Far Beyond The Sun en rejäl match.
En överraskning är att den på skiva seeeeega balladen Like An Angel får ett litet lyft live, inte minst tack vare Yngwies inlevelsefulla röst. Det hörs onekligen att han sjunger orden direkt till sin fru.
För övrigt är jag tacksam över att slippa höra Heaven Tonight för hundrafemtioelfte gången och ska den framföras är det med Joe Lynn Turner bakom mikrofonen och ingen annan. Därmed basta.
Att de två Göran Edman-frontade skivorna ignoreras helt och hållet är lite av ett tjänstefel och rent ut sagt korkat.
När det inte är Yngwie som tar ton på Tokyo Live är det keyboardisten Nick Z. Marino (NZM och Generation Axe) som står för den biten. Han pendlar mellan att låta ganska bra till ansträngd och lätt skrikig och får godkänt med inte mer. Å andra sidan är konkurrensen mördande, om vi tänker på vilka namn som har hanterat mikrofonen tidigare…
Slutsatsen landar i att i Yngwie-land är det inget som har förändrats. Det är more is more (gitarrsolon!) som gäller och det mina vänner är bevis på envishet och stabilitet, på en och samma gång.
Låt mig gissa att Tokyo Live lär resultera i få nya fans men alla som är med i båten sedan tidigare kan luta sig tillbaka och sitta tryggt där de sitter.
Det är banne mig inte illa pinkat av herr Malmsteen. En svensk gitarrhjälte.
Deathstars är framme vid skiva nummer sex sedan 2003 års debut Synthetic Generation. Men att det har gått hela nio år sedan förra skivan The Perfect Cult är lite svårt att greppa.
Vid en första anblick kan det vara lätt att tro att image och det visuella konstnärliga uttrycket är prio ett. Fel. De tio låtarna på Everything Destroys You visar klart och tydligt att musikskapandet är det viktigaste. Mörker och ljus i skön samklang och det är nästan löjligt medryckande och proffsigt rakt igenom. Och bara en sådan sak som att i princip alla låtar har singelpotential.
Det är populärt att sortera in Deathstars i gothfacket men det är inget som faller bandet i smaken, så låt mig istället föreslå genren svärtad industrirock.
Vibbarna av Rammstein är påtagliga men i den här musikgrytan finns även en rejäl skopa Marilyn Manson och Pain kryddat med The 69 Eyes. Uttrycket känns ändå eget vilket beror på att det låter mer kött och blod än mekanik och Whiplasher Bernadottes karakteristiska pratsångstil ger anrättningen en egen twist.
This Is är så typisk för Deathstars att det nästan är löjligt. Ett enkelt knep kan tyckas, men det fansen får vad de vill ha och vem kan eller ska klaga på det. Låten svänger på det rätta sättet och det är allt som betyder något.
Midnight Party har en refräng som är omöjlig att värja sig emot. Den är inte undertecknads favorit men är ändå just den som jag kommer på mig själv att nynna mest på. Ja vi snackar alltså starkt låtsnickrande.
Between Volumes and Voids bjuder på maffiga kvinnokörer med pondus och det låter minst sagt mäktigt. Vi får heller inte glömma stråkarna som piffar till det.
An Atomic Prayer ger en lite oväntad känsla av Ghost och med en speltid på upp emot fem minuter finns det mycket gott att suga i sig av denna smällkaramell till låt.
Låtarnas överlag hyfsat väl tilltagna speltid visar att saker och ting har fått blomma ut och komma till liv istället för att strypas på luft. Jag kan inte nog poängtera att det gäller att vara beredd på att ge skivan ett ganska stort antal lyssningar för att avslöja fler lager än vad som märks till en början.
Möjligtvis tappar jag lite intresse mot slutet, i de två-tre sista låtarna, men det ska sägas att avslutande Angel Of Fortune And Crime ändå har ett plus i form av en tyngd som bryter av mot övriga låtar.
Att lyssna på texterna är en fröjd rakt igenom. De är mestadels åt det kluriga hållet med både allvar och humor och i min bok är även den biten en mycket viktig del i hantverket.
Fansen lär älska det de hör och dessutom lär ett och annat nytt fans tillkomma (som undertecknad) och lita på att det lär svänga ordentligt när de nya låtarna presenteras i liveformat.
Världens största hårdrocksband lever inte på gamla meriter, den saken är klar. För till skillnad från ganska många av de som varit med länge spelar de faktiskt in nytt material. Att det går många år mellan skivsläppen må vara hänt, i synnerhet som lägstanivån är klart godkänd och när det är som bäst ja då är det svårslaget.
Liveshowerna är ett annat bra exempel på det där med att inte vara nöjd och slå sig till ro. Sedan många år varieras låtlistorna från kväll till kväll och det sättet att jobba på når sin kulmen i sommar, då två konserter i rad spelas i en stad i olika länder runt om i Europa och den andra kvällen ska ha en låtlista totalt olik den första kvällen.
Nu gäller det alltså elfte studioskivan 72 Seasons och det är lika bra att ta upp ”problemet” på direkten.
Att trimma bort överflödigt fett som till exempel att inte återupprepa samma grej inte bara en utan flera gånger för mycket är som vanligt inte Metallicas grej.
Så har det varit på samtliga skivsläpp efter den svarta skivan.
Kärnduon James Hetfield och Lars Ulrich har uppenbarligen en ledstjärna som säger att om något är bra så är det bara att köra på med det om och om igen och…
Tänk så mycket gott en anings mer uppstyrning från producenten Greg Fidelman hade gjort.
Det sägs att de första 18 åren av livet formas våra sanna eller falska personligheter av vår omgivning och de värderingar som vi på olika sätt tar del av. Flera av låtarna går att knyta an till det temat eftersom i synnerhet James har tagit dessa ord till sig. Det rör sig dock inte om någon temaskiva så den som tycker att det låter ”djupt” och får Lulu-rysningar behöver inte oroa sig det minsta.
Efter den första lyssningen av de tolv låtarna lyder undertecknads anteckningar enligt följande: ”Det staplas mer eller mindre minnesvärda riff på hög och Kirk låter pigg.”
72 Seasons är klart bra och tillika mycket passande som inlednings- och titellåt; det är plattan i mattan som gäller i stort sett från första till sista sekunden.
Shadows Follow är inte lika fartfylld men har å andra sidan ett djup med ett antal tempoväxlingar och ett så typiskt Kirk-solo att det inte går att låta bli att le när han går loss på effektpedalen.
Lux Æterna är mycket lyckad ”tip of the hat” till de gamla tiderna och då framför allt NWOBHM och det går bara inte att motstå låtskrivande av den här kalibern. Det är inte det minsta konstigt att den släpptes som första singel innan skivan släpptes.
If Darkness Had A Son ger mig till en början inget särskilt, men i skrivande stund är den istället en av mina favoriter. Lars får till ett skönt sväng, riffen är vassa, Kirks sologitarr glöder och James sångslingor är smarriga (speciellt i refrängen).
Too Far Gone? låter old school-Metallica så att det heter duga och är något av en hybrid mellan No Remorse och Phantom Lord från Kill ’Em All.
Inamorata är en intressant koloss som byter skepnad flera gånger under sin väl tilltagna speltid på drygt elva minuter. Faktum är att det, med undantag för ett par Lulu-låtar, är den längsta studiolåt som de någonsin har spelat in.
Sleepwalk My Life Away tuggar mest på utan att det händer något – snacka om passande låttitel – och vibbarna av de minst intressanta låtarna på Load (1996) och Reload (1997) blir lite väl starka. Men den funkar ändå hyfsat tack vare James sånginsats som bjuder på det lilla extra.
You Must Burn! fortsätter i ett snarlikt spår, men här kan jag tyvärr inte hitta något som gör att den lyfter det minsta. Utfyllnad.
Crown Of Barbed Wire är på gränsen att hamna i samma minuskategori som de två nyss nämnda, men här och där bankar Lars på lite extra inspirerat plus att James åter igen levererar en bra och melodivarierad sånginsats.
När upprepad lyssning ska summeras i form av dessa rader slås jag av det rör sig om något av en tvilling till Hardwired… To Self-Destruct (2016). Jag vågar påstå att det är på dessa som Metallica hittat sitt bästa studiosound, i målfotoduell med ”svarta skivan”. Önskas bevis är det bara att lyssna på Lars utsvävningar bakom trummorna; det låter levande och lite som att befinna sig bredvid honom.
Tänk om undertecknads Metallica-favoritskiva i nutid – Death Magnetic (2008) – hade haft det här ljudet istället för det hårt komprimerade som är fallet.
Men allt är inte guld och gröna skogar för nog borde Rob Trujillos bas överlag ges mer plats i ljudbilden. Visst förstår jag att det med en sådan kompgitarrist som James är lockande att låta hans sex strängar dominera. Men ändå…
För övrigt har Lars sagt att den enda anledningen till att göra en ny skiva är tron på att den allra bästa inte har spelats in än. Ett kaxigt uttalande från en trummis i ett gigantiskt band vars fem första skivor bör finnas i varje seriös hårdrockares skivsamling.
