nyaskivor.se

Little Feat ”Strike Up The Band” (MegaForce/Border)

Det är ingen tvekan om att Little Feat är ett legendariskt band. Det för med sig att det har skett en del frånfällen, medlemsbyten samt ett avbrott sedan de bildades 1969, men också att det karakteristiska soundet är bibehållet intakt. Den som gillar rock’n’roll, blues och bluegrass till boogie, funk, folk-country till soul och en touch av gospel – allt finns här, hela vägen, till och från New Orleans. Lägg därtill hjärtlig manlig sång med feta bleckblåssektioner och du kommer utan tvekan att hitta det du söker här samt uppskatta den musikaliska virtuositeten med vilket det framförs.

Little Feat i dags datum är lika varierade och fantasifulla som alltid. Låtarna är skapade med stor noggrannhet i detaljerna, texterna hyllar svunna tider och utstrålar en optimistisk, positiv inställning till livet. ”Strike Up The Band” består uteslutande av helt nya originalkompositioner och den kommer direkt i kölvattnet efter förra årets album ”Sam’s Place” som var tillägnat några handplockade bluesklassiker.

Nu för tiden har de flesta välkända banden bara en eller två överlevande, ursprungliga medlemmar kvar eller ibland rentav inga alls. I Little Feat är den enda återstående sedan start Bill Payne (keyboard, sång) och han har i samråd med producenten Vance Powell sett till att bandet förblir troget sin ursprungliga, unika stil. Det är också precis vad vi hör här i all sin pompa och ståt. Det är traditionsenligt i ordets rätta bemärkelse, men det finns också en fräschör som smyger sig in här och där.

En bit in på dubbelalbumet återfinns Midnight Flight som bjuder på soulfull rock med frodig instrumentation och harmoniska arrangemang. Vem som helst i Allman Brothers band skulle säkert ha anfäktas av avund inför det här stycket. Efterföljande och tillika verklighetsbaserade To High To Cut My Hair visar bandet på toppen av sin jam-liknande och genreöverskridande skicklighet. Med starka funkinfluenser tränger den humoristiska aspekten igenom massivt precis som det var på den gamla goda tiden. Båda låtarna sjungs av nytillskottet Scott Sharrard.

Americana-balladerna When Hearts Fall med enastående slidespel av ovan nämnda Sharrard samt titellåten Strike Up The Band där systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe tillför vackra sångstämmor är båda starkt känslopräglade. Texten i den senare sprudlar av gospelsanning och musiken lyfter normerna till himlen. Paynes pianosolo skrider fram majestätiskt.

Det bluesiga crossover-numret Bluegrass Pines känns som en utpräglad vintage-klingande Little Feat. Texten är typiskt abstrakt och musiken full av motsträviga rytmiska vändningar. Det melodiska och förmodligen mest medryckande spåret Disappearing Ink får dig sannolikt att falla på knä bara för att ta emot denna gåva på ett vördigt sätt.

Running Out Of Time With The Blues tar oss ut till träskmarkerna med sin delta-bluesiga känsla. En udda blues som hyllar tidsdoften med den slinkiga gitarren och sångintonationer som sveper in så fint på haciendan. Som om det inte vore nog så får du också en typisk New Orleans-upplevelse i slutet, pendlande mellan sorg och ohämmad glädje återgiven av New Orleans Cries When She Sings.

Du borde sannolikt redan ha Little Feats livealbum ”Waiting For Columbus” (1978) i din ägo och då är det helt naturligt att stoppa ner ”Strike Up The Band” i samma skivback. De nya låtarna kommer nämnligen att smälta in sömlöst med Feat-klassiker som alltid dominerar deras shower och som de spelar med övertygelse och vördnad. Detta är musiken från ett band som erkänner och respekterar sitt förflutna, men samtidigt banar väg för en utökning av sitt arv.

Thomas Claesson

Ally Venable ”Money & Power” (Ruf/Border)

Även inom rockmusiken måste kvinnor – som så ofta i livet – vara lite bättre för att hävda sig i den mansdominerade rockvärlden. Den blott 26-åriga amerikanska gitarristen, sångerskan och låtskrivaren Ally Venable har för länge sedan erövrat sin permanenta plats. Med sin talang och passion lockar hon till sig erkännande från alla håll. Hennes sjätte album ”Money & Power” är ett imponerande bevis på denna suveränitet.

Albumet spelades in i den amerikanska musikscenens vagga – Nashville. Där kunde Ally Venable förlita sig på gräddan av studiomusiker så att hennes låtar skulle komma ut i rätt ljus. Ett par celebriteter bidrog också med att sätta extra krydda på anrättningen. 12 spår, alla fantastiska nummer med grovt och direkt gitarrarbete frigörs här på ett och samma bräde vilket definitivt säkerställer att varje låt levererar intensitet och autenticitet.

Att hon är en sydstatstjej står säkert klart för alla och envar vid det här laget. Om inte annat så tydliggjorde hennes förra kritikerrosade album ”Real Gone” (2023) det. Där spelade hon med sin idol Buddy Guy i den rykande låten Texas Louisiana. Hon träffade honom första gången i Dallas på sin 15-årsdag. En annan förebild som har betytt mycket är Stevie Ray Voughan. Han fick henne att över huvud taget börja med bluesmusik och det är inte svårt att förstå varför.

Skivan väcks till liv med Brown Liquor. En häpnadsväckande stilstudie med blixtrande riff och ett gästsolo från jämnåriga Christone ’Kingfish’ Ingram. Det är ett kraftpaket som sätter ribban högt. Den solida rocken fortsätter i titelspåret Money & Power som vecklar ut en rå, otyglad energi och lämnar ett tydligt budskap: kvinnor är starkare än de ofta får äran för. Det är ett resolut musikaliskt manifest som landar mitt i styrhytten av hennes tonart och omfång.

Musiken är inte bara energisk, utan också mångsidig och skickligt arrangerad. Med det själfulla numret Maybe Someday som lyser genom användningen av blåsinstrument utökar Ally det musikaliska spektrat. Även balladerna som Do You Cry och Keep Me In Mind utstrålar pondus som berör hjärtat och resonerar i sinnet. Hennes omisskännliga gitarrpassager på sin Les Paul ger speciella gåshudsögonblick, särskilt i det reducerade tempot i dessa stycken.

Den funkiga grooven i Stopper Back Papa är särskilt fängslande. En riktig stämningssättare som omedelbart får dig att vilja svänga runt i en dans. Duetten Unbreakable med den formidabla gästsångerskan Shemekia Copeland tillför en touch av gospel som på ett underbart sätt kompletterar samspelet mellan de två rösterna. Två generationer kraftkvinnor i blues förenas och resultatet blir till magi när de unisont hyllar motståndskraft och kvinnlig auktoritet.

Det må vara hänt att Ally Venerables röst inte har samma djupa sensualitet som Beth Harts eller för den delen Joanne Shaw Taylors, men hon har ändå inte långt till absolut stjärnstatus tack vare sin närvaro och övertygelse. Albumet som kombinerar mäktiga powerlåtar och själfulla, mjukare kompositioner har allt du älskar med bluesrock och kanske till och med lite till. Hon tar inte bara musiken till scenen om hon så står i en inrotad blueskällare med några inbitna fans eller på en baseballplan med tiotusentals åskådare utan hon förespråkar också kvinnor och deras självbestämmande. En äkta naturbegåvning som inspirerar och imponerar.

Thomas Claesson

DeWolff ”Muscle Shoals” (Mascot/Border) 

Den nederländska trion DeWolff beger sig till helig musikalisk mark på det nya albumet som är inspelat på Muscle Shoals – studion på 3614 Jackson Highway i Alabama. Man kan nog säga att det är här som bandets musik hör hemma. Deras bluesrock med rötterna i sydstaterna och som bygger på ett sammanhållet groove, kanske på grund av de bara är en trio utan bas, med hammondorgel, gitarr och trummor. Det ska vara och är tight utan några långa solon för här är det bandet i centrum.

Musikaliskt trampar de väl inte upp några nya stigar. De håller sig till den asfalterade storstadsgatan och dess ljudliga kuliss av rockmusik från 70- och 80-talet.

Lets Stay Together och Winner är soulballader som andas mycket Stax.

Truce med en inlånad sax svänger tungt och skönt. Likaså Ophelia och Out of Town.

På Book of life har orgeln byts ut mot ett pärlande barpiano vilket är kul på alla sätt.

De Wolff har många album bakom sig och är trygga med sitt sammansvetsade sound. Sedan är de väl inte de allra främsta vokalisterna men grundsvänget och sammanhållningen i bandet står i fokus.

Vi tackar och bugar för att det finns band som De Wolff som fortsätter att vifta med rockmusikens numera blekta och fransiga banér .

Bengt Berglind

Shemekia Copeland ”Blame It On Eve” (Alligator/Border)

Bluesmannen Johnny Copeland från Texas var i framkant när det gällde att hålla bluesen levande och fräsch på 80 och 90-talen. Nu vandrar hans dotter Shemekia i samma fotspår och hon får ses som en av de ledande bluesvokalisterna i modern tid. Älskad och hedrad över hela världen för sin glada, trotsiga musik och hennes rörande själfulla framträdanden.

Den i mångt och mycket oföränderliga bluesen med låtar om förlorad kärlek, otrohet och svåra tider har genom åren förvisso burit mycket frukt. Copeland gäckar i viss mån det generella upplägget genom att vidareutveckla sociala teman med lättsamma ämnen såsom dråpliga historier, kärlek vid första ögonkastet, festligheter och en god portion med humor.

Öppningsspåret Blame It On Eve är ett ihärdigt bemötande av kvinnors rättigheter. Hon refererar oaktat till den bibliska arvsynden som predikar att om något går fel så kan man alltid skylla på kvinnan. Insvept i en stark rockmiljö påminns vi om de dagar då ödesdigra orkaner och tropiska stormar alltid var uppkallade efter kvinnonamn.

Det växlar till Mississippi-blues när Tough Mother med den elaka gitarren som matchar Copelands resoluta sång basuneras ut. Skydd inte aggression är motivationen som genljuder ända ut i träskmarkerna. En reträtt till den krattade manegen följer upp på Only Miss You All The Time. Ett sparsamt arrangemang som är ändamålsenligt i sin enkelhet.

Temperaturen stiger igen när Broken High Heels trampar in med en svärm av bluesrock i följe. Ett muntert grundtema surrar i luften även om ämnen som kongress, kyrka, samhälle och politik avhandlas. Den medryckande och kvicka Wine O’clock gör att de dagliga bekymren än mer försvinner i tomma intet. Inte undra på det när happy hour drar igång redan tidigt på eftermiddagen.

Plikttroget fullbordas den storstilade begivenheten med en cover av hennes fars låt Down On Bended Knee. En traditionell blueslåt som i Shemekias ägo förvandlas till en uppvisning i konsten att få grundvalarna att rämna tack vare den fräsande rösten och de övriga musikerna som går i bräschen med fria tyglar.

Blame It On Eve är Shemekia Copelands budskap om verkligheten. Ibland dämpad med humor, men hennes gripande stämma ger alltid upphov till en smittsam mängd muskulös rock, bultande blues, sumpig soul och hjärtskärande ballader. Under hela sin karriär har hon gång efter annan visat varför hon ses som en levande legend i sin egen värld och detta album är inget undantag.

Thomas Claesson

Little Feat ”Sam’s Place” (Megaforce/Border)

När inspirationen med nytt material tryter finns alltid bluescovers att luta sig mot. Little Feat har kommit till den gränden nu, men de är inte de första. Många kanske minns det kanadensiska 80-talsbandet April Wine med sångaren Myles Goodwyn i spetsen. De frälste världen med äkta hårdrock. På sin ålders höst blev bluesen hans riktmärke.

Alldeles nyligen har vi även Slash (presentation överflödig) som samlade ihop sin digra vänskapskrets och resultatet blev Orgy Of The Damned. Ett träffsäkert och namnkunnigt album med djupa rötter i bluesen. Här betas den ena slagdängan efter den andra av på ett raffinerat sätt.

Sam’s Place är Little Feats hyllning till blues med slagverkaren Sam Clayton som huvudsångare. Det är också deras första studioalbum med Scott Sharrard på gitarr och Tony Leone på trummor tillsammans med de långvariga medlemmarna Bill Payne (tangenter), Kenny Gradney (bas) och Fred Tackett (gitarr).

Det känns säkert bra för Little Feat att segla in i trygg hamn efter tolv år av albumtorka Och kanske är det naturligt att låta den 78-åriga afroamerikanen Sam Clayton släppa sina congas för en stund. Han har trots allt den skrovliga barytonrösten som tillför rättmätig känsla även om Bill Payne och Fred Tacket med fördel hade kunnat ta över sången på några låtar.

Öppningsspåret Milkman är den enda låten med Little Feats underskrift. Clayton / Tacket / Sharrad är upphovsmän och här finns de underliggande musikaliska elementen som alltid har gjort det här bandet så spännande. Det universella bluesbältet sträcker sig nu, genom gruppens försorg, ända in i Louisianas träskmarker.

Muddy Waters sångbok ligger sedan uppslagen och i samspråk med Bonnie Raitt kopplas Long Distance Call upp. Hon är en trogen vän till bandet och det är en ynnest att höra hennes röst som följsamt bär upp hela låten. Det hela utspelar sig i sakta mak med en akustisk prägel som begåvat tillför en vädjande sparsamhet.

Häpnadsväckande virtuositet och tidlösa excentriska talanger lyfter de nio spåren varav åtta är inspelade på Sam Philips Studio i Memphis. Feats organiska boogie med inpräntad Chicagoblues ger sig uttryck som bubblande champagne i den karakteristiska Can’t Be Satisfied. Inte en enda fot är i stillhet när Paynes piano tar oss ända till New Orleans innan vi ens hinner klä våra tankar med ord.

Last Night vaggar fram i ett fridsamt tempo med en långsamt vandrande gitarr. Albumets andra gäst Michael ’Bull’ LoBue går en storslagen rond med sitt munspel både här och i den efterföljande Why People Like That. Den sistnämnda polerad med utpräglad Little Feat-touch och brass som hakar på för att runda upp ljudet,

Den sprudlande entusiasmen som Feat tillämpar på dessa bluespärlor visar att det finns gott om styrka kvar i bandet. Det är en bedrift att de fortfarande är i bländande form mer än 50 år efter landmärken som Sailin’ Shoes, Dixie Chicken och Feats Don’t Fail Me Now. Det visar med all önskvärdhet tydlighet att det är inga problem att ha små fötter bara du inte försöker att trä på två vänsterdojor.

Thomas Claesson

Savoy Brown ”Blues All Around” (Quarto Valle/Border)

Med detta postuma album tar historien om ett av världens äldsta bluesband slut. Savoy Brown bildades 1965 och har färgat den brittiska blues med en meritlista som omfattar mer än 40 album. Mannen bakom bandet – Kim Simmonds – hann just slutföra inspelningen innan beskedet om hans bortgång kom i mitten av december förra året. Bara en vecka efter hans 75-årsdag.

Alla låtarna är skrivna av Simmonds som visste att slutet var nära, men ändå ansträngde sig till det yttersta med gitarr och sång precis som om han hade många år kvar att leva. På albumet återfinns också hans trogna bandmedlemmar basisten Pat DeSalvo och trummisen Garnet Grimm vilket gjorde att hela proceduren med färdigställandet löpte så friktionsfritt som möjligt.

Att det rör sig om ett avskedsalbum där lyriken återspeglar saknad och minnen råder ingen tvekan. Det 42 sekunder långa introt som öppnar albumet med långsam elektrisk blues och den enkla raden Falling Through som upprepas med intervaller kunde ha varit svår att begripliggöra om man inte kände till sammanhanget.

Black Heart däremot har alla de företräden som kännetecknar en bra blueslåt av det rockigare slaget. Den allvarliga rösten beskriver saknaden av sin kvinna som lurar och sviker honom. I Going Down South bär det av till Louisianas träskmarker med mycket smärta och djup i sinnet för det annalkande bittra slutet närmar sig.

Titellåten i sig själv ger en upphöjd stämning även om eländet i följe med textraderna ligger där i bakgrunden och grinar. Den lugnande orgeln och den inslängda koskällan piggar upp humöret högst betänkligt. De lössläppta rytmiska variationerna i samspel med det strålande gitarrspelet släpper in ljus från forna glansdagar.

Winning Hand leder vidare på det vinnande spåret med traditionell blues. Nu med en långsamt brinnande låga med strategiskt inlagda gitarrslingor hela vägen. Den drivande slidegitarren tar över i Hurting Spell och visar prov på en förmåga utöver det vanliga. En angenäm utflykt som i följe med Simmonds känsloladdade röst ger uttryck för inlevelse och passion.

En av vår tids största blueslegender har gått ur tiden, men han lämnar efter sig en stor låtskatt där Blues All Around är ett högt bidragande inslag. Han föddes med bluesen i ådrorna. Han levde med bluesen som sitt kall hela livet, men han tog inte med sig bluesen i graven för hur än det kommer sig har bluesen evigt liv.

Thomas Claesson

Joe Bonamassa ”Royal Tea” (Provogue/Mascot/Warner)

En av vår tids mest framstående bluesrockartister sätter än en gång sin prägel på våran tillvaro. I det eviga sökandet efter nya infallsvinklar landar nu intresset på det sena 60-talet och grupper som Led Zeppelin, Fletwood Mac, John Mayall & The Bluesbreakers och Cream är utan tvekan ämnen för nya uppslag.

Vid sin sida har Bonamassa en hel del aktningsvärda personer som är väl värda att nämnas. Gitarristen, låtskrivaren och i största allmänhet den glada pricken Bernie Marsden som mer eller mindre har varit osynlig sedan Hobo With A Grin (2014). Nu är han lyckligt återfunnen. Britternas egen omslagspojke, känd från många TV-shower, boogie-woggie estradören Jols Holland får också ett finger med i spelet lika väl som Dave Stewart, Mr Eurythmics själv i egen hög person.

För att få lite extra klurighet i lyriken anlitades Pete Brown. Han är mest känd för att ha skrivit många av texterna till Creams låtar. I minnet finns alltid de legendariska White Room, Sunshine Of Your Love och Swalbr. Den sistnämnda med den underfundiga meningen: You’ve got that rainbow feel, but the rainbow has a beard. En lagom nöt att knäcka inför jul.

Tanken att spela in en bluesrock-skiva i staden där de forna hjältarna huserade blev verklighet när Bonamassa och hans vänner tågade in i Abbey Road-studion och sal nummer 1. En studio med historiska minnen. Tänk Beatles, tänk Pink Floyd. God nog för en orkester på 100 man och med en hyra som är mer än tillräcklig för att knäcka den bästa budgeten.

Den pampiga förväntansfulla orkestrala introduktion i When One Door Opens breder ut sig över London. Bonamassas Les Paul smälter mjukt och följsamt in och föga förebådande den episka urladdningen som stundar. Scenen förvandlas dramatiskt när alla gitarrpedaler är under bearbetning och ett tunggungande Bolero-stycke befinner sig i full aktion. Imponerande och den avslutande akustiska återhämtningen är befogad.

Bonamassa är fullt medveten om vad han gör bäst. Nya idéer ploppar upp hela tiden och det finns ingen risk får återupprepning. Han illustrerar fyndigt Harry och Megans separation från hovet i titellåten – Royal Tea. Gitarren växlar frenetiskt mellan forna brittiska gitarrhjältars signum medans den kvinnliga bakgrundssången sätter extra guldkant och lyriken gör någonting vettigt av det hela.

Bernie Marsdens fingeravtryck finns över hela Why Does It Take So Long To Say Goodbye. Blanda en skottkärra med Deep Purple och en lastbil med Whitesnake så blir toner och engagemang till en själfull ballad som ingen vill lämna. A Conversation With Alice är verklighetsbaserad. Bonamassa blev ordinerad terapi, men det blev en kortvarig sejour eftersom de excentriska anlagen inte gick att bota. Det får vi vara evigt tacksamma för.

Mot slutet faller garden ner något med följden att en rockabilly-låt och en vemodig visa från söderns prärie ser dagens ljus. Jols Holland får ta skulden för Lonely Boy och Bernie Marsden skulle ha satt Savannah på en egen soloplatta.

På det stora hela har Bonamassa fångat tidsandan och visst ruvar Beyond The Silence på mycket eftertänksamhet. Det hade varit min önskan att få återuppleva 1968, men eftersom det ter sig omöjligt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av musiken, en kopp te och några scones.

Thomas Claesson

Walter Trout ”Ordinary Madness” (Provogue/Mascot/Warner)

Det krävs många års erfarenhet för att bli en bluesman. Walter Trout har passerat pärleporten med livet som insats och kommit undan med nöd och näppe. Han träffade B.B. King vid 10 års ålder bara för att få en autograf, men det tog en timme innan de hade pratat klart. Han är god vän med gudfadern John Mayall. Han har blivit en auktoritet i sitt område. Med 50 år i hetluften är han kort och gott en äkta bluesman.

Att kastas mellan hopp och förtvivlan inför ett skivsläpp är obefogat. Varje utgåva är lika trygg som ett kassaskåp. Utan att sänka ner lodet alltför djupt och göra en komplett analys är magkänslan att Trout har släppt c:a 30 skivor. Det är en ansenlig mängd och alla har syftet att tillvarata den äkta varan.

Efter en lättare distorsion rullar titellåten in lugn och fin. På ett avslappnat och balanserat sätt läggs ett intimt doftspår ut som ingen kan motstå. Dramatiskt gripande med en röst som tycks försvinna ner i sin egen avgrund och ett gitarrsolo som sveper fram som i en dimslöja av overklighet.

Wanna Dance etablerade sig tidigt i minnet eftersom den först släpptes som singel. När rödljuset slår om till grönt växlas det upp till bluesrock. Livet som har levts på sin spets genomskådas med fart och fläkt när desperat sång och vinande gitarr gör sitt jobb.

Stämningen ändras påfallande under My Foolish Pride när den allra lenaste rösten plockas fram. En grannlaga ballad som får det att susa i säven då Trout i det närmaste viskar fram sången. Hos en artist av den här digniteten är det bara en förändring av inramningen som är lika naturligt som att andas.

Förutom de ovan nämnda låtarna finns flera potentiella vinnare. Den munspelsorienterade Final Curtain Call eller den sydstatsinfluerande The Sun Is Going Down är två sådana aspiranter, som med Trouts sträva röst båda griper tag i dilemmat med att åldras och att tiden bara flyger iväg.

Erfarenhet och hans obestridda kompetens som musiker finns i varje ton. Emotionell sång, bra kompositioner och kanonader av gitarrsolon i perfekt harmoni. Det musikaliska och lyriska spektrumet blottlägger ett överflöd av obehindrad kreativitet. En stilistisk mångfald presenteras till lyssnarens välbefinnande.

All galenskap omkring oss, all galenskap inom oss relateras på Ordinary Madness. Ingenting är utelämnat, ingenting är uppdiktat. Det här är livet som vi lever. Livet som får oss må dåligt eller bra. Livet som gör oss svaga eller ger oss kraft. Det här är blues.

Thomas Claesson

Joe Bonamassa ”A new Day Now” (Ada UK/Warner)

Föga kunde Ian Anderson (Jethro Tull) i slutet av sextiotalet ana att A New Day Yesterday skulle bli Joe Bonamassas genombrottslåt 31 år senare. Inte heller kunde han förklara sångtitelns innebörd. Ett likartat dilemma hade James Dewar (bas, sång Robin Trower Trio) när han 1973 skulle redogöra för vad som menades med Twice Removed From Yesterday. Han svarade kort och gott: Inte den blekaste aning.

Med 2020 års nyutgåva är den naturliga, oskuldsfulla charmen som bortblåst. Det har passerat 20 år sedan debuten och livserfarenheten kantad av allt vad det innebär har gett ett mognare och mera själfullt uttryckssätt. Med ålderdom kommer klokhet och nya värderingar.

Albumet är estetiskt förnyat så långt det är möjligt, men grundplåten med bl.a. sex covers kvarstår. Det är inte en slump att Rory Gallaghers Cradle Rock får inleda bjudningen. Den forna gitarrhjälten från Cork, Irland kräver så mycket heder och uppmärksamhet som det bara är möjligt.

För de som öppnar sin bluesbag med jämna mellanrum är det ingen svårighet att känna igen Frees Walking In My Shadow. Även om inte Paul Rodgers röst finns här så lyfter Bonamassa fram den klassiska blueslåten med den böljande basgången och sitt bländande gitarrspel till oanade höjder.

Så när moderskeppet landar med A New Day Yesterday är samtliga förberedda. Prydligt uppställda på raka fina led med mössan i vacker hand. För det här är en gåva sänd från himlen som Bonamassa behandlar med absolut vördnad och till och med väger in lite extra guldkantad blues. Det har alla och envar med självinsikt förståelse för.

Hatkärleken som utspelar sig i Miss You, Hate You får sympati tack vare det utsträckta solot. Ett helt annat gensvar skapas i Nuthin’ I Wouldn’t Do (For A Women Like You). Den sedan länge saknade gitarrlegenden Rick Derringer delar på sånginsatsen och levererar dessutom det 1:a solot som glöder intensivare än en upphettad lödkolv. Välkommen tillbaka Rock and Roll, Hoochie Koo.

Vid 12 års ålder fick Bonamassa fylld av ungdomlig anda och optimism öppna en spelning för B.B. King. Etablissemanget höll andan och förstod att han var den utvalde. Nu vid 43 års ålder har han i princip lagt hela världen under sina fötter. Övertygande och mogen sångare, legitimerad gitarrnörd och betagande svärmorsdröm.

Originalinspelningen för 20 år sedan var bevis nog för Bonamassas framtid. Idag talar hans kall som arvtagare för sig självt. Att utvecklas och prestera sitt yttersta, men att aldrig glömma bort att högakta sina föregångare.

Thomas Claesson

Rob Tognoni ”Catfish Cake” (MIG/Border)

Med rötterna långt därunder i Tasmanien och med 35 års turnerande världen runt är det återigen dags för Tognoni att presentera ett överrumplande energiskt album. På Catfish Cake delar han med sig av sin långa livserfarenhet i egenskap av en sann bluesman av folket, naturbegåvning och äkta glädjespridare.

Den rivstartande New Set Of Rays är den saknade ZZ Top-låten som det lilla, till åren komna bandet från Texas aldrig fick till. Tognoni’s band är också en ensemble om tre. Förutom honom själv på sång och gitarr är för enkelhetens skull två tyska studiomusiker inhyrda på bas respektive trummor.

Livet är fullt av vägval och otaliga är de låtar som besjunger vägkorsningar. Ett outsinligt ämne och Dealin’ At The Crossroads följer den inslagna vägen. Den lede själv står vid vägkanten och domderar och allt man vill är att trampa plattan i botten. Fly från verkligheten och drömma sig bort med de stimulerande riffen som enda följeslagare.

På nedre planhalvan återfinns två rungande stolpskott. She Waited flämtar meningslöst vid lägereldens sken och faller platt till marken. James Brown går samma öde tillmötes. Soul, funk. rap, hiphop och gudarna vet vad hör inte hemma i sådana här sammanhang. Båda snedstegen är betryggande korta och viftas bort som ett klavertramp.

Med Outback strömmande ur högtalarna på resan längs det glesbefolkade inlandet i Australien blir åkturen riktigt gemytlig. Inte en levande själ så långt ögat kan nå, rutan nervevad, armbågen på dörren, rödfärgad sand, en och annan känguru, men framförallt taktfast pådrivande bluesrock.

Visst glimrar det för det mesta på Catfish Cake, men de äkta pärlorna påträffades för femton år sedan då Tognoni hälsade på djävulen i egen hög person (Shakin’ The Devil’s Hand) och dessutom lärde känna radarparet Jim Beam (Jim Beam Blues) och Jack Daniels (Drink Jack Boogie).

En genuin ambassadör för bluesen har satt ytterligare ett avtryck till eftervärlden. Som mångsidig gitarrist välbekant med alla riff som tillåts, som sångare i besittning av den magnetism och glimten i ögat som eftersträvas. Hans namn är inte Tortellini utan – läs mina läppar -Tognoni.

Thomas Claesson