nyaskivor.se

Megadeth ”Megadeth” (Frontiers Records)

Sista studioskivan? Det sägs så i alla fall. Den som lever får se.

Detta självbetitlade alster har fullt förståeligt ganska lite gemensamt med de tidigaste skivorna i diskografin.

Kopplingarna till Countdown to Extinction (1992), Cryptic Writings (1997) och i viss mån Youthanasia (1994) är desto starkare.

Även Endgame (2009) och Dystopia (2016) kan nämnas för att beskriva vilket musiklandskap vi befinner oss i.

Det är all guns blazing som gäller när Tipping Point brakar igång; vi snackar fartfylld thrash metal med vasst sologitarrspel.

Let There Be Shred har blivit många lyssnares favorit, såvitt jag förstår, men musikmässigt är den klassen under skivans bästa låtar eftersom den saknar det lilla extra. Men visst stampar jag takten när jag lyssnar, så något har den. Och glimten i ögat-låttexten om genren thrash metal faller jag pladask för; det är skönt när inte allt är på blodigt allvar.

Pratsång är vad vi får i Puppet Parade och utöver blixtrande gitarrsolon är det en detalj som verkligen definierar Dave (tänk Symphony of Destruction). Här höjer det greppet en hyfsad mellantempolåt till en plats på skivans övre halva.

Another Bad Day är melodiösa Megadeth på allra bästa låtskrivarhumör och sexsträngsakrobatiken i solopartiet är hur smaskigt som helst. Minus delas ändå ut på grund av det mycket enformiga upprepandet av låttiteln i refrängerna; några ytterligare ord hade utan tvekan gjort susen.

Made To Kill och I Am War är standardthrash serverad i typisk Megadeth-stil och de funkar för stunden men de har i mina öron en låg återvändandefaktor, det vill säga att de gånger skivan spisas lär de hoppas över.

The Last Note är självbiografisk och handlar om att ta sig igenom turnélivet år efter år, med svåra smärtor i kroppen, och att fansen och livekonserter är det som gör mödan värd. Fint det och jag gillar också att det är en bitterljuv ballad som ger en mycket stark känsla av minnesruna. Det är skivans riktiga avslutning, tycker jag.

Men…

När sista tonen klingat ut brakar det loss med bonuslåten Ride the Lightning som givetvis är Megadeths tolkning (inte en regelrätt cover enligt Dave) av Metallica-klassikern, som Dave var med och skrev under de vilda ungdomsåren. Det låter föga överraskande hur bra som helst och är fullt i klass med originalet. Hmmm, jag fegar ur och nöjer mig med att tycka att båda är lika bra, punkt slut.

Och att Megadeth hade Metallica-låten The Four Horsemen, med titeln The Mechanix, på 1985 års skivdebut Killing Is My Business… and Business Is Good! gör att säcken knyts ihop på ett passande sätt.

Jag önskar att jag skulle tycka om det här påstådda skivavskedet mer än vad som är fallet – trots att det i mångt och mycket låter som en lite svagare variant av min personliga favorit Countdown to Extintion. Det är liksom något som inte klickar fullt ut. Men kanske är det mig det är fel på och inte Megadeth. Eller…

Hur som helst kan jag inte annat än tycka att det vore synd om vi inte kommer att få något nytt från Dave & co i framtiden. Om inte annat för att nytillskottet Teemu Mäntysaari är en suverän sologitarrist som passar klockrent i Megadeth; han har gett de typiska gitarrsoloduellerna en rejäl spark i baken och förtjänar massor av beröm.

Magnus Bergström

Soen ”Reliance” (Silver Lining/Warner)

När Opeth övergav sina death metal-rötter med ”Heritage” år 2011 insåg trummisen Martin Lopez att det var dags att gå en annan väg. Hans vision var tydlig från början: att skapa musik som inte bara imponerar på lyssnarna med teknisk finess utan också berör dem känslomässigt. Tillsammans med sångaren Joel Ekelöf bildades Soen som snabbt etablerade sig som en av de mest karakteristiska banden inom samtida progressiv metal, en position de behåller än idag.

Debutalbumet ”Cognitive” (2012) med sin svåråtkomliga karaktär visade prov på den experimentella hungern hos ett ungt band. Allt sedan dess har Soen varit ett spännande och fascinerande fenomenen inom sofistikerad metal. Det sjunde kapitlet i deras historia år nu uppslaget och det visar att de sedan länge har hittat sin plats med ett renlärigt verk som likt en roman utforskar inre teman: hopp och rädsla, passion och likgiltighet, kampmoral och försoning.

Med den första inlevelsefulla betraktelsen Primal känns det genast att jag är ombord på rätt tåg. Precisa trummor möter kraftfulla gitarrer och Joel Ekelöfs distinkta sång. Balansen mellan eruptiv kraft och teatraliskt självbeskådande är till belåtenhet. Den tematiska kärnan av frustration, instängdhet och splittring bärs upp av tunga riff och en drivande rytm, medan melodiska öppningar upprepade gånger erbjuder glimtar av hopp.

Mercenary visar upp bandets råa kraft i all sin fulla skepnad. Lägg örat mot marken och lyssna på de stampande gitarrerna. Ett lysande exempel på förmågan att kombinera tyngd med melodi. Lyriken är direkt, anklagande och lämnar föga utrymme till att försköna den hårda verkligheten. Här avhandlas ärvt våld, svek och maktstrukturer som kvarstår över generationer. Den medryckande refrängen kommer att skapa allsångssuccé när den väl kommer upp inför öppen ridå. 

Soen förmedlar genrens hedervärda historia med stor känsla och sin egenartade touch. Låtar som Discordia med häftiga framstötar och ihållande syntar och den olycksbådande Huntress, som pendlar mellan graciös skönhet och djup intensitet vittnar om detta. Dessa titlar fungerar som vägvisare på en emotionell resa som sträcker sig från grovkornig energi till praktiskt taget meditativa ögonblick.

Om det finns någon som befinner sig i drömmarnas värld vid det här laget så ser Drifter till att uppvaknandet blir desto mer livfullt. En frenetisk stormtrupp marscherar fram i sin iver att finna de själar som är i ständig rörelse, men som aldrig riktigt anländer. En kurragömmalek strukturerad av ljud och inlevelse. Den rituella Draconian följer upp strikt och obevekligt. Oundvikligt och konsekvent predikar Ekelöf med allvar och djup i stämman. De närgående riffen lämnar ingen oberörd.

Det tog ett decennium för Soen innan de gjorde uppträdanden på svensk mark. Lika lång tid tog det för mig att upptäcka dem. ”Reliance” har medryckande melodier, vackra solon, lyckade riff – allt detta finns närvarande. Personligen önskar jag att de kliver ut från sin komfortzon ibland med lite mer extravagans och en vilja att ta risker. Det låter hursomhelst solitt, självsäkert, nästan avslappnat – vilket visar att köra i gamla hjulspår inte nödvändigtvis är en dålig sak. 

Thomas Claesson

Kreator ’’Krushers Of The World” (Nuclear Blast/Warner)

Berättelsen om Kreator under 2000-talet handlar om tillväxt och förfining. Nere i delstaten Niedersachsen har stångjärnshammaren arbetat så till den grad att produktionen under de senaste 25 åren har höjt deras status till att vara thrash metals mest oangripliga mästare. ”Krushers Of The World” är ingen avvikelse från den exceptionella formen utan snarare en imponerande comeback, vilket återigen bevisar varför de har varit bland de avgörande krafterna inom den unika konstformen.

Deras sextonde studioalbum känns som produkten av ett band som inte har övergett sitt arv, utan snarare använder det som en grund för att gå vidare med förnyad handlingskraft. Medan tidigare album såsom t.ex. ”Extreme Aggression” frodades på ungdomlig vildsinthet och kompromisslös snabbhet visar ”Krushers Of The World” upp en mer mogen, men alltifrån tämjd version av den skoningslösa energin.

Från den första frenetiska virveln åskådliggjord med Seven Serpents upprätthåller de en osinnlig uppfattning om vad det hela egentligen handlar om nämligen våldsamt ursinne. Bandet spelar med ohämmad energi, ettrigt, bitande som inte lämnar någon andhämtningspaus, men även den mest grymma thrashattacken förtjänar en storslagen och melodisk death metal-refräng och den finns accentuerad i olycksbådande, symfoniska partier.

Majestätisk tyngd och överraskande variation återfinns på titelspåret Krushers Of The World som visar upp Kreator från deras rituella sida. Groovet är massivt, riffet låter som en långsamt rullande stridsvagn på väg över ett minfält med endast något reducerad hastigheten. Ett tillvägagångssätt avsett för att ge mer dynamik till sången. Det besvärjande talande ordet under mittsektionen sänder rysningar längs hela ryggraden.

Särskilt intressant är Tränenpalast (Tårarnas palats) – ett spår som kanaliserar sångaren Petrozzas kärlek till skräckfilmer. Med mörka melodislingor, en kuslig atmosfär och ett gästspel av Britta Görtz (Hiraes) får låten ett oväntat djup. Det är ett av de starkaste ögonblicken på albumet och demonstrerar bandets förmåga att blanda thrash med moderna extrema metal-element. Här har de tack vare sitt mogna utförande och enorma självförtroende skapat ett verk som imponerar stort.

Den dödsbringande Combatants bombarderas med trumexplosioner och våldsamma angrepp av gitarrtrollkarlen Sami Yli-Sirniö. Tungt och skoningslöst utan pardon. Rasande riff, orkestrala mellanspel, bitande sång – allt i dess väg sätts i brand. Balansen mellan desperation och teknisk finess är imponerande. Loyal To The Grave är en värdig avslutning med en episkt, nästan gåtfull manifestation. Det är möjligt att den testar nerverna hos de mera gammaldags Kreator-fansen, men med en obevekligt medryckande inriktning och en obetalbar allsångsrefräng så är det svårt att inte falla in i ledet.

Kreator reflekterar över sin historia, inser sina styrkor och använder dem för att skriva nya kapitel.

Den stilistiska utvecklingen är signifikativ. Vi beaktar ett kompromisslöst studioalbum, men ändå fullt av nya impulser. Här härskar kraft, aggression och en omisskännlig känsla för dramatisk dynamik. Med hälften av de fyra stora i någon fas av förtidspensionering så är det viktigt att strida till sista man. Det är här ”Krusher Of The World” kommer in som en garant med en vidmakthållen försäkran: moget, fokuserat, obevekligt och fullt av konstnärlig klarhet.

Thomas Claesson

Treat ”The Wild Card” (Frontiers/Playground)

Det skulle vara lätt eller i alla fall lätt hänt för ett band med så många år på nacken att upprepa sig – avsiktligt eller oavsiktligt – men inte Treat.

Lyssna bara på Mad Honey som har orientaliska vibbar och det är sannerligen inte vardagsmat i en diskografi som påbörjades 1984 med singeln Too Wild. Visst går det att säga att just detta grepp för att bryta mönstret har använts av många tidigare, men det förringar inte att det här låter hur rätt som helst.

Back to the Future är årets melodiösa hårdrockslåt. Den är så ”direkt” att det nästan är löjligt… Melodislingor som fastnar och vägrar att lämna skallbasen och som om det inte vore nog är refrängen så bra att det är konstigt att den inte skrivits tidigare. Endeavour har även den en så rackarns stark refräng att många band skulle ge vad som helst för den. Men så är det melodi- och refrängekvilibristerna Treat det handlar om.

Andra låtar av yppersta klass är Out With a Bang som rivstartar skivan i klassisk Treat-stil och 1985 som är härligt tillbakablickande utan att det blir lökigt.

Vi får 13 låtar och ingen är sämre än bra. Därför är det inte konstigt att jag blir knäsvag av melodierna och refrängerna, samtidigt som jag imponeras av precis hela bandets insatser. Alla bitar från alla inblandade sitter ju verkligen så klockrent som det bara är möjligt i den melodiösa hårdrocksgenren. Måtte de aldrig sluta släppa skivor…

Magnus Bergström

Kahil El’zabar’s Ethnic Heritage Ensamble ”Let the Spirit Out – Live At ’mu’ London” (Spiritmuse/Border)   

Om du nu ska börja lyssna på jazz någon gång så börja inte med detta album. Eller kanske ska du det. Och ta tjuren vid hornen med en gång.

En bekant kommenterade jazzmusik med frågan: ”Varför ska de spela varsin melodi samtidigt? Kan de inte komma överens? Det kanske är så den Jazzmusik uppfattas som bygger på improvisationsspel.

På detta album som är inspelat live i London får man mycket av den varan i kubik. Kahil Chicago är en centralgestalt i den genre inom jazzen som kallas för spirituell jazz och härstammar från legender som John Coltrane , hans fru Alice och Pharao Sanders. Ofta är det långa kompositioner som får tid på sig att breda ut sig och utvecklas musikaliskt.

Det säregna med denna ensemble som leds av Kahil Zabar är den annorlunda sättning med barytonsax, trumpet, cello och allehanda vokala inslag och slagverk av Kahil Zabar.

Vill du komma in i denna musikaliska värld kan du gott börja med denna version av Gershwins klassiker Summertime. Här finns en underbar melodi att förhålla sig till. Albumets självklara höjdpunkt. När bandet även massakrerar en annan klassiker Caravan blir det mest kul och fullständigt galet, men kul!

Detta är musik som kan få dig att släppa taget, men du måste våga och låta både kropp och sinne följa med på en spirituell resa. En resa som kan var båda kaotisk och vilsam, eller allt på samma gång. Som jazz ska vara.

Bengt Berglind

Stryper ”The Greatest Gift of All” (Frontiers/Playground)

Undertecknad är fullkomligt övertygad om att ”bandpappan” Michael Sweet (sång, gitarr) och hela Stryper tar det kristna budskapet på allra största allvar.
Bandet är som klippt och skuret för att hårdrocka julen och ger oss fem julklassiker och fem egenkomponerade jullåtar.

Tro inte att det handlar om en gravallvarlig ”predikan” om Maria och Jesus och alla de andra. Nej då, det visas inte bara ett utan flera prov på glimten i ögat, som till exempel en mer fartfylld variant av Winter Wonderland som kryddas med ett lekfullt gitarrsolo signerat Oz Fox.

Trumspelet av Robert Sweet är som vanligt stabilt och han bjuder på många sköna trumfills när han leker lite med de traditionella arrangemangen.

Maffiga körer får ta stor plats i några av låtarna och där utmärker sig On This Holy Night som låtmässigt hade passat in på In God We Trust och då är det inte så konstigt att jag har den låten som min favorit på skivan eftersom jag verkligen diggar nyss nämnda skivsläpp från 1988.
Apropå sång gillar jag att Michaels röst är lite mer återhållsam (en åldersfråga skulle jag tro) och att de allra högsta tonerna undviks. Det gör inte bara lyssningen snällare mot öronen; det blir också lättare att ta till sig julens budskap.

The Greatest Gift of All, Silent Night, On This Holy Night och Winter Wonderland är fyra riktigt bra låtar med Go Tell It on the Mountain som bubblare.
Av de övriga är två-tre och resten något mindre lyssningsvärda.

Emellanåt lyser det tyvärr igenom att det inte är den mest påkostade av studioproduktioner som vi har att göra med. Jag har absolut inget emot att livekänslan är större än på flertalet skivor som släpps numera – tvärtom applåderar jag det – men det låter väl ofta som att någon har klippt och klistrat i en hemmastudio. Å andra sidan ska kanske Perry Richardson vara glad för det eftersom hans basspel verkligen hörs och inte dränks i en klinisk perfekt slutprodukt.

Onödigt skivsläpp? En del säger det. Jag tycker inte det.
För även om jag tvivlar så smått på sanningshalten i Michaels påstående om att många fans har längtat efter en julskiva, så kvarstår faktum att de har varit aktiva sedan 1983 och då har de banne mig rätt att spela in vad de vill utan förklaringar.
Domen kommer ju ändå när skivan är ute, det vill säga hur den säljer.

Personligen blir jag glad av att lyssna på The Greatest Gift of All och det är sannerligen inte det sämsta. Faktum är att ibland (ofta?) räcker det bra med att bara lyssna utan något som helst granskande under lupp, speciellt i den tid vi lever i med krig på flera platser och mycket annat elände.
Strypers bidrag till den stora julmusikindustrin är ett småroligt tillskott som även om den inte kommer att vara i närheten av att bli en klassiker tillför en gnutta nytänk.

Magnus Bergström

Mezzrow ”Embrace The Awakening” (Roar/Playground)

Mezzrow är bandet som trots den urstarka debutskivan Then Came The Killing (1990), som enligt undertecknad har ”hits” rakt igenom, inte fick något genombrott och liksom bara försvann. Tills 2022 då deras kultförklarade demokassetter släpptes på skivan Then Came The Demos.

Vi snackar om ett band med en minst sagt originell skivutgivningstakt:

1990 Then Came The Killing
2022 Then Came The Demos
2023 Summon Thy Demons
2023 Keep It True – Live
2025 Embrace The Awakening.

De har dessutom gett sig på att göra en cool tolkning av Ritual (Ghost) som gavs ut helt separat. Ett smart drag som sannolikt har gett extra uppmärksamhet.

Testament-kopior. Det går inte att komma ifrån att många har haft och fortfarande har den åsikten om Mezzrow och en starkt bidragande orsak till handlar om sångaren Ulf ”Uffe” Petterssons Chuck Billy-lika framförande.

Men om inte tidigare så är det 2025 nu och dags att släppa det och gå vidare.

Det finns förresten en likhet med Testament just i år eftersom båda har vridit upp reglagen och levererat ett mestadels hårdare anslag än tidigare.

Architects Of The Silent War sparkar igång med besked och rakt på sak. Vi får en mer attackerande sånginsats från ”Uffe” än vad som varit fallet tidigare och det är en stil han kör med i stort sett genomgående på det nya alstret.

Som grädde på moset får vi i refrängen ”gang vocals” i klassisk thrashstil; ett välkommet inslag som numera inte är lika vanligt förekommande i genren som förr om åren – och här får vi det i de flesta låtar. Mums filibabba!

Jag vet inte om det bara är mina öron men banne mig om det inte är In Flames-liknande melodislingor som är med och lattjar i Sleeping Cataclysm-refrängen.

Ett kul grepp hur som helst och ett modernare inslag som passar veteranerna alldeles utmärkt och dessutom är Magnus Södermans smakfulla gitarrsolo skivans vassaste.

Bandet har landat i ett låtskriveri med progressiva inslag som i Foreshadowing. En låt med olika ”ansikten” som bland annat akustiska gitarrer inbakade i låten (alltså inte som intro eller outro). Helt enkelt en snyggt sammansatt låt.

Inside The Burning Twilight är en annan varierad skapelse; det går ofta undan men slutdelen är tyngre än tyngst. Jag nickar gillande.

När det gäller individuella prestationer – utöver de som nämnts ovan – vore det fel av mig att inte lyfta fram Conny Welén vars skicklighet på basgitarren inte går att skoja bort, speciellt inte när han som här får chansen att sticka ut och inte dränks i en vägg av ljud.

Mezzrow har helt klart rötterna i thrash metal från den gamla goda tiden men blandar som sagt även in element från nutid. Det känns också som att de här och där även ger oss glimtar av genrens framtida sound.

När jag recenserade Summon Thy Demons delade jag ut en betygsfyra och jag gör detsamma nu. Med tillägget att Embrace The Awakening håller aningens högre klass och är sååååå snubblande nära ett högre betyg.

Tack för återkomsten, Mezzrow!

Magnus Bergström

Testament ”Para Bellum” (Nuclear Blast/Warner)

Det går bra nu för firma Chuck Billy (sång) och Eric Peterson (gitarr och sång) det vill säga duon som de facto styr Testament på de flesta fronter.

Thrash metal med starka inslag av black metal (Erics influenser från sidoprojektet Dragonlord får ta stor plats) och i viss mån death metal i en modernt maffig produktion går hem oss massorna. En stor del av Testament-fansen verkar uppenbarligen stormförtjusta i de tuffare inslagen i bandets diskografi (till exempel The Gathering och Titans Of Creation) så att Para Bellum kommer att uppskattas tvivlar jag inte en sekund på.

Hur det är möjligt att uppbåda sådan energi som de visar upp på Para Bellum – efter att ha varit i thrash metals tjänst sedan 1983 under namnet Legacy – är minst sagt imponerande.

Aggressiviteten är påtaglig redan från start i form av den inledande smockan med det passande namnet For The Love Of Pain. Här ges ingen tid för eftertanke; antingen är du med på tåget eller inte.

De låtar som fastnat i mina öron och som jag gett lite extra upprepad lyssning är Shadow People, Room 117 (bäst på skivan) samt den avslutande titellåten.

Låt mig heller inte glömma att nämna balladen Meant To Be, som ger gitarristen Alex Skolnick en välförtjänt chans att soloskina med sitt känslosamma melodiösa lir.

Det är faktiskt just herr Skolnicks sololir eller rättare sagt frånvaron av det som gör att jag inte kan dela ut ett högre betyg. En sådan guldgitarrist får helt enkelt inte slösas bort på det sätt som Testament gör när de nästan rakt igenom väljer den hårda linjen. Visst innehållet låtarna gitarrsolon men när det manglas på som det gör är det svårt för sexsträngaren att slåss mot ljudväggen.

Jag menar absolut inte att de behöver spela in en endaste ballad till i hela sin karriär (Return To Serenity och Trail Of Tears är i en klass för sig). Nej, det jag är ute efter är blandningen av låtstilar som finns på tidigare nämnda Dark Roots Of Earth liksom på min personliga favorit Practice What You Preach.

En viktig ingrediens måste nämnas innan recensionsutrymmet tar slut: Chuck Billy. Karln gör utan tvekan sitt livs sånginsats. Gång på gång låter han oss höra sin enorma bredd genom att hantera allt ifrån en ballad till det hårdaste av det hårda. Starkt jobbat om vi dessutom tänker på att han inte har den mest varierade av sångröster; han jobbar med det han har utan att krångla till det och det fungerar.

Till sist är frågan om Testament väljer att ösa på även nästa gång det är dags att släppa nytt eller om de väljer en mjukare linje eller något mitt emellan. De som lever får höra…

Magnus Bergström

p.s. För övrigt kommer inte årets bästa thrashskiva från USA. Den kommer från Schweiz och stavas Coroner.

Pavlov’s Dog ”Wonderlust” (Ruf/Border)

Ibland räcker två unika album från 70-talet för att göra ett band oförglömligt. Ibland är det den exceptionella stilen som definierar bandets musik som gör dem oförglömliga. Båda faktorerna sammanfaller med det amerikanska bandet Pavlov’s Dog. Över 50 år efter bildandet i St. Louis visar bandet nu att ingenting är förgängligt. Wonderlust är ett mycket idérikt verk med låtar byggda på begåvning, förstklassigt musikaliskt kunnande och en osviklig känsla för drama som har präglat bandets sound genom åren.

Elva låtar, spridda över två vinylsidor, visar att Pavlov’s Dog fortfarande lever och frodas i högsta välmående. Den oförlikneliga blandningen av rock, klassisk musik och folkmusik är intakt och framåtsträvande. Sångaren David Surkamp med sin omisskännliga falsettröst och hans pålitliga team levererar ett album som inte bara hedrar bandets rötter med många välbekanta stilelement utan även fångar den kreativa energin i nutiden.

Redan vid första lyssningen är det stora djupet, mognaden och visionen påtaglig. Vissa låtar, som öppningslåten Anyway There’s Snow framhäver Abbie Steilings vackra fiol som lyser med stor dramatik. Stilfull folkrock möter amerikansk rock med massor av patos. Jet Black Cadillac förlitar sig på gitarrpop med en rockig attityd, skarpsynt och medryckande. En liten stämningshöjare som tar oss förbi pittoreska landskap fulla av intensiv livsglädje.

Mona visar upp en upphetsande, gungande klangfärg, omgiven av en varm, ärlig och jordnära atmosfär. Rytmen driver på och träffar mitt i prick. Den schatterade Another Blood Moon fylld av stråkar är ytterligare ett exempel på bandets kännetecknande musikaliska melankoli. På ett album fullt av gripande sångframträdanden når Surkamp utan tvekan sin kulmen här vilket lämnar ett minne åt det vemodiga hållet.

Collingwood Hotel avrundar första sidan med mellantemporock, handfast men känslomässigt tät utan några onödiga krusiduller. Det intensiva pianot frambringar en romantisk känsla som pendlar mellan äventyr och längtan. Den fräcka charmen i Solid Water, Liquid Sky ger sig till känna i en avslappnad, lättsam stil med tydliga bluesrötter i sitt följe.

Den i sådana här sammanhang ovanligt saftiga Can’t Stop The Hurt lämnar ingen pardon. Ett överraskande inslag som visar prov på en exceptionellt för att inte säga gripande, sprakande och tillspetsad rock. Det obligatoriska samtalet med Sigried verkställs i Calling Sigfried. Inte ett ord sägs, men tråden tas upp med instrumentalt uttalade och expansiva jazzinfluenser. Här visar bandet upp sin fulla virtuositet.

De tre sista låtarna erbjuder allt ett progfan kan önska sig avseende tempoväxlingar, vidsträckta gitarrriff och livfulla keyboardpassager i all sin prakt. I Told You So till en början är inte att förakta utan snarare delikat och målmedveten med orgelspel och gitarrsolo (David Surkamp) av den högre skolan. Canadian Rain faller in med storslagna pianoaccord innan den fullbordas med ett förbluffande basgitarrsolo (Rick Steiling) som kan få den mest tillbakalutade att spetsa öronen. I Wait For You avslutar, kort och sött, men hemtrevligt. David Surkamps röst smälter samman med fiolen i ett sista, ljuvligt avsked.

Thomas Claesson