nyaskivor.se

The Quill ”Master of the skies” (Metaville/Sound Pollution)

Det är nyanserna som gör skillnaden när ett etablerat band som the Quill predikar sitt evangelium. Ibland förespråkas retro heavy rock-influenser, ibland får doom-skolan stå i förgrunden. På ”Master Of The Skies” fokuserar de lite mer på den Sabbath-liknande kärnan i sin musik, även om det inte bara handlar om att tåga rakt in i det mörka rummet. Vissa band jagar trender, andra överlever dem. The Quill tillhör helt klart den senare kategorin.

De högt respekterade veteranerna från en ständigt fruktbar svensk hårdrockscen vet hur man hanterar riff. De visar sig också vara noggranna väktare av den uppslukande albumupplevelsen och överträffar därmed det lovvärda ”Wheel Of Illusion” från 2024. De fyra musikerna behöver inte sudda ut sina tidigare influenser. Med Magnus Ekwalls närvaro vid mikrofonen, vare sig i de mjukare tonföljderna eller när det brakar loss för kung och fosterland så är det egna soundet obestridligt.

Högt upp på listan för att åskådliggöra hur doom metal gestaltar sig i modern tid bidrar titelspåret som banar väg i en eskalerande rundtur av så många detaljrika ögonblick med förfinad färdighet. De har lyckats strama upp sitt gryniga sound ytterligare, vilket resulterat i en produktion som är tydligare, mer nyanserad och mer metallisk än någonsin tidigare. Med ett vackert analogt och varmt ljud tar bandet lyssnarna med sig på en vild resa tillbaka till 70-talet.

Dark City tar vid med ett något mer melodiskt tillvägagångssätt utan att för den delen förlora sin spets. De hårt rullande tongångarna förstärks med gitarristen Christian Carlsson som trollar fram råa riff och delikata solon ur sin rockärm. Den akustiskt nyanserade You Can Not Kill My Soul introducerar en melodramatisk öppning i ljudlandskapet. Dynamiken får utrymme mellan de tunga passagerna vilket visar en kapacitet av mer än ren urkraft.

If Tomorrow Never Comes och Light Turns Low är ett perfekt radarpar. Båda rör sig i regioner som tilltalar utövare av den här konstarten och dess åhörare. Båda rockar med en kraftfull, heroisk udd, men förblir lyriskt djupt depressiva. Båda är i en mästarklass av psykedelisk stoner-doom. Här visar bandet sitt nyfunna självförtroende i att hantera tempo och intensitet. Ingenting känns påtvingat. Låtarna får ta sin tid utan att bli osammanhängande.

Efter att i stort sett allt redan har åstadkommits smyger sig den överväldiga hydran Mastodon in i omgivningen som tack vare sitt omfång ger utrymme för vidlyftiga utsvävningar. Ett ogenomträngligt, meditativt och mörkt epos tar form. Den byggs upp, utvecklas och dröjer sig kvar – som en signal från yttre rymden vars fulla budskap först avslöjas när tiden är mogen. Utan tvekan albumets mest ambitiösa ögonblick.

The Quill förblir sin nisch trogen med en respektingivande och medryckande blandning av psykedelisk hårdrock, tung stonerrock och doom. De har förfinat sitt sound utan att ge upp sin identitet vilket har bidragit till att underhållningsvärdet är stort med många sofistikerade och snillrika moment. I mer än 40 år har de hållit på, men låter fortfarande kusligt ungdomliga. ”Master Of The Skies” är ett album för lyssnare som inte vill ha en struntförnäm attityd, utan ärlig, tung rock med substans.

Thomas Claesson

Eileen Rose ’’Insanitia’’ (New Shot/Border)

Italiensk-amerikansk americana som golvar mig med en fräsch och fartfyllt attityd. Något som inte händer så ofta i dagens viskande datormanglade musikutbud. På den kvinnliga vokala sidan är det tyvärr så att det viskas med tunna röster, helst dolda i elektronik.

Eileen Rose står för något helt annat. Hon är ingen nybörjare utan har varit med ett tag i musiksvängen. Men hon är ny för mig och det tackar jag för.

Tempot på albumet är för det mesta relativt högt som i inledande småpunkiga ”Dusty Bones” som vilar på en skön underliggande hammondorgelslinga .

Vidare bjuder hon på en underbar tolkning av Los Lobos ”When will the wolves survive” eller John Prines ”Stormy Windows”.

Det är attityden i hennes röst söm färgar och gör detta till ett fullödigt album i den ibland urvattnade americanagenre som sköljer över oss.

Hon sjunger med både kraft, skönhet och känsla albumet igenom. Snyggt blåsarrangemang och lite heartland-rockkänsla i ”Daydream Fail”. Mer lättfotad country mixas med texmexrytmer, fioler och banjo.

Albumet är inspelat i hennes pappas hemland Italien, med god hjälp av till exempel Scarlet Rivera, Charlie McCoy och Carrie Rodriguez från Staterna.

Insanitia är ett lysande exemple på fartfylld, skön och värmande musik att ta med sig denna vår och sommar.

Bengt Berglind

Altered Five Blues Band ”Hammer & Chisel” (Blind Pig/Border)

Millwaukee vid Lake Ontarios västra strand i Wisconsin är inte bara känt för Steve Miller och gitarrbyggaren Les Paul. Här har även Altered Five Blues Band haft sitt säte i över 20 år. Den som uppskattar modern, soul- och rockinfluerad blues får helt enkelt inte missa detta eminenta band. Professionella musiker som med stor erfarenhet blandar tradition med modernitet, uppfinningsrikedom och passion vilket med tiden har utvecklats till en av de mest pålitliga och hårt drivande nutida tillskotten.

Albumtiteln ”Hammer & Chisel” är ett bildligt uttryck som sammanställer de verktyg som de har använts för att hitta sitt eget hörn av bluesen. Med entusiasm framförd av sångaren Jeff Taylor i förgrunden sprakar varje låt av energin hos ett band som har alla sinnen skärpta – tajt musikaliskt kunnande, lättsam hållning och kvicka texter som leder till eftertanke. Främste låtskrivaren och gitarristen Jeff Schroedl är tillika chef för skivbolaget Blind Pig Records vilket ger bandet en garanti utöver det vanliga.

Öppningstakterna i I Got It Good är direkt medryckande, inte minst tack vare den tillfällga förstärkningen med trumpet och saxofon som manar på i höga toner. Trummorna och den rullande basgången pumpar ut energi med en drivande rytm. Bluesigt, rått gitarrspel, en hammondorgel som lägger en förförisk atmosfär i bakgrunden. Jeff Taylor kryddar anrättningen med en sång som både utstrålar kraft och själ.

Chicago som inte ligger långt söder om Milwaukee ger avtryck med sin karakteristiska blues i Dare Me To Do It. Det är en övertygande långsamt brinnande låga med ett sprakande piano. Gästmusikern Jason Ricci utför magi på munspel. Krispiga trumslag hamrar hem det rebelliska titelspåret. Hatten av för den perfekt utförda dynamiken. Väl utmejslad instrumentering leder till ett välpolerat gitarrsolo med stor påverkan.

Headline Blues visar upp en träffande lyrik. Här fördöms den deprimerande, konstanta nyhetscykeln som hur mycket vi än vill motstå, ständigt ändå tränger sig på från alla hörn. Rytmsektionen spelar med diskret elegans, men ger ändå ett perfekt understöd. Den orubbliga hängivenheten i Hell or High Water skapar en högtidlig stämning. En markant känslosam flodvåg fylld med soul sveper fram.

De väl tilltagna gåvorna från Taylor är i sin fulla prakt när han gör en otvetydig deklaration av passion i My Love Ain’t A Lie. Steve Hueblers fingrar rör sig lätt och ledigt över Hammond B3 orgelns tangenter vilket ger en uttrycksfull trygghet som uppskattas. En låt som är precis lika rolig som titeln antyder är Crazy One. Honky-tonk-pianot driver den uppsluppna stämningen avslappnat, men samtidigt glädjefyllt. Albumet avslutas sedan stilfullt med ett kraftfullt budskap levererat med innerlig sång i The Will Of Man.

”Hammer & Chisel” tar upp glädjeämnena, ångesten och upplevelserna i det dagliga livet. Vi får en ärlig, rättfram och ljudmässigt sammanhängande samling av verkligt välskrivna låtar. De täcker ett brett spektrum av stilar och dynamik, sammanställda med stor smak och musikalisk mognad. Den häpnadsväckande kvaliteten på detta mångsidiga album kommer inte heller som en överraskning för något annat var inte att vänta.

Thomas Claesson

Valter Nilsson ”Högsbo Riviera” (Blackvalley/Border)

Det är inte ofta man kan möta våren med en jublande kavalkad av Göteborgsk hamnarbetarsoul. Nu är det möjligt i och med Valter Nilssons senaste album Högsbo Rivera. Det är så skönt att träffa på ny svensk musik som egentligen inte är ett dugg ny men ändå så befriande i sitt uttryck.

Här finns inga trumljud från datorbanken eller tillrättalagda arrangemang. Valter Nilssons lite snuviga röst är fylld av känsla och skön värme när han i sina texter visar upp alla tänkbara sidor av sitt Göteborg. Det är en myriad av gator, platser och Göteborgs profiler som passerar revy. Det gäller att hänga med och ett textblad förhöjer det hela det kan jag lova.

Det är inte bara fullt ös som i ”Händer” utan Valter får även till några sköna ballader som ”Buddy” i duett med Amanda Bergman. Låtar som ”Göteborg”, ”Sån Tur”, ”Pang Pang” och titellåten ”Högsbo Riviera” är sköna vykort från Lilla London.

Delar av huvudstadens kritikerkår hakar upp sig att nu finns ju H.H. så varför ska vi ha en kopia. Vilket är helt åt skogen. För det finns alltid tid och plats för Valter Nilsson och H.H. Bättre reklampelare får inte Göteborg på länge. Om inte GAIS vinner allsvenskan.

Bengt Berglind

Rob Zombie ”The Great Satan” (Nuclear Blast)

Om du letar efter kompakt och kompromisslös punk-influerad tungrock från helvetet, så se inte längre bort än hit. Rob Zombie är tillbaka med ett kraftfullt album utan krusiduller – rått, högljutt och med kalkylerad provokation. Den chockerande rockaren som i årtionden har suddat ut gränserna mellan musik, film och mardröm släpper närmare bestämt den yttersta ljudstormen som verkar ha sprungit lös direkt från en demonisk karneval.

Förvrängda stämningsuttryck, metalliska rytmer och zombiemekanik kolliderar med skräckfilmskonst och ohelig energi. Zombie predikar undergång – och hans lärjungar dansar extatiskt till den. ”The Great Satan” är inte ett album för den räddhågsne, utan en skoningslös färd genom hans kreativitets mörka tumult. Musiken försöker inte behaga, utan snarare påverka. De som söker enkla riff och omedelbar tillfredsställelse kommer att bli besvikna, men de som är villiga att engagera sig i dess komplexitet kommer att belönas med ett verk som utvecklas successivt. 

Det höga tempot är slående: 15 spår avhandlas på 38 minuter varav flera inlägg håller sig under tre minuter och ibland dem finns två betraktelser (Who Am I, Welcome To The Electric Age) som knappt är längre än några andetag. Märkligt gestaltade och just därför så lockande. Bitar av filmdialog och trailers blandas abrupt med en musikalisk vägg av skrikande gitarrer och inslag av distraherad synt. En deklaration till kaos, kontroll och konst som vägrar att anpassa sig utan formas till en ljudmassa för en värld i moraliskt och estetiskt förfall.

Det är ingen tvekan om vad den inledande F.T.W. 84 står till svars för. Meddelandet förkunnas av den förvrängda predikanten som levererar passager som inte kunde vara mer omtalade. Zombie själv uttalar besvärjelser och fördömer med en erfarenheten som för länge sedan har införlivats i hans sinne. En av de mest omedelbara låtarna på albumet är Tarantula. Ingen undslipper det bisarra collaget av synd och spektakel. Zombie har flytt ifrån den alltigenom sig lika musikindustrin sedan karriären tog fart. Det här är den cyniska uppgörelsen.

Den självförklarande (I’m a) Rock N Roller är en ironisk hymn som tycks igenkännande, men som ändå singlar iväg i ett infernaliskt crescendo. I ett kaotiskt brus blixtrar Rob Zombies närvaro till med ett försök att hitta någon form av frälsning. Black Rat Coffin är full av iver att tänja på gränserna. Hamrande rytmer blandas med dansvänliga basgångar som mynnar ut i en surrealistiskt särart med mersmak.

Likt en rubbad cirkusdirektör presenterar Zombie den outgrundlig Sir Lord Acid Wolfman. Hans hesa barytonröst trevar sig fram ända till det förvirrade slutet. På den krattade manegen utspelas odefinierade rytmer med hypnotiska förtecken. The Devilman är en mörk ballad som sjunker ner i ett förvånansvärt grubblande melankolisk tillstånd. Minimalistiskt med släpande stipulerad drivmekanism.

Albumet åskådliggör en resa genom den amerikanska själens undre värld. Febriga stycken någonstans mitt ibland industrial metal och apokalyptisk punk varvas med ironiska samspel av stilar, citat och kollage. Han tar sig själv aldrig helt på allvar, utan sätter istället konstformen helt i fokus. Det är just detta som ger ”The Great Satan” dess unika struktur.

Thomas Claesson

Black Swan ”Paralyzed” (Frontiers/Playground)

Även om Black Swan är kategoriserad som en supergrupp är det inte rättvist att jämföra dem med t.ex. Black Country Communion eller Cream. Med förflutet i respektive Michael Schenker, Whitesnake, Foreigner och Ace Frehley är det ändå klarlagt att irländaren Robin McAuley åtföljd av amerikanarna Reb Beach, Jeff Pilson och Matt Starr har ett stabilt säte någonstans i mitten av den melodiska rockens rike.

Ensemblen bildades omkring 2019 efter initiativ från Jeff Pilson som tillika är producent. Projektet som inte bara skulle visa upp McAuleys sångförmåga, utan också ge en mäktig musikalisk ryggrad att luta sig mot. Debutalbum ”Shake The World” (2020) var en grym introduktion från erfarna musiker som musikaliskt sett passade ihop. Andra albumet ”Generation Mind” som följde 2022 befäste kvartettens status och lyfte fram talangen hos var och en av dem. ”Paralyzed” fullbordar deras hattrick av album oavsett om det är en kontraktsförpliktelse eller om de bara gillar varandra.

Visserligen ger själva albumtiteln sken av att ha fastnat i 80-talets hårdrockande, men det finns ändå en anda av mod och motståndskraft. Spänningen finns här och reflektioner avlöser varandra. Gammaldags kvalitet med tidlöst sound är inte att förakta. Bandet har uthållighet, envishet och melodier djupt inbäddade i sin identitet vilket gör att även under mörkare stunder så pressar musiken sig framåt. Snabba nummer varvas med mellantempo-spår och mer ömsinta ballader.

When The Cold Wind Blows strömmar ut från någonstans där alliansen möttes till rakt in i lyssnarens öron. McAuleys mogna röst med den magnifika karaktären får företräde och glänser med en vackert råare ton efter åratal av hårt arbete. Death Of Me trampar plattan i botten. Slagkraftiga riff och en mörkare lyrisk prägel regerar här. Refrängen träffar hårt och fastnar så pass mycket att det går att föreställa sig sin egen AI-genererade luftgitarrvideo.

Drömscenariot If I Was A King breder ut ogenomträngliga riff som banar väg innan sånginsatsen tar vid. En släng av magi breder ut sig när de känslomässiga kontrasterna mellan vers och refräng tumlar runt. Ett värdigt avslut utan nedtoning ger en extra knorr. Den pådrivande I’m Ready utstrålar hoppfullhet och motivation. Den självsäkra och själfulla stämman lyfter fram budskapet på ett meningsfullt sätt aktivt uppbackad av till buds stående instrumentering.

Förbluffande nog är titelspåret Paralyzed inte ett spår som sticker ut speciellt mycket. Riffandet är visserligen intensivt, men det saknas material för en hit då vare sig versstrukturen eller refrängen ger ett minnesvärt intryck. Då är det bättre stadga på Carry On som gör att öronen spetsas redan under inledningsriffet. Den förbättrade melodiska känslan som aktningsfullt kramar refrängen är betydligt behagligare.

Det verkar som om Black Swan-projektet var fast beslutet att ta saker och ting till en ny nivå här, men det är tvivelaktigt om det verkligen hände. Det angenäma problemet är att deras tidigare utgåvor är väl så bra och då har vi även McAuleys soloskivor att beakta. Bandet försöker verkligen göra något innovativt, men det lutar mer åt en korsbefruktning och då hamnar de på en grundmurad nivå som varken ger burop eller stående ovationer.

Thomas Claesson

Temple Balls ’’Temple Balls’’ (Frontiers/Playground)

Stunden är kommen för ett självbetitlat femte album från tioårsjubilarerna från Oulo, Finland och… Pang – där satt den! För visst är väl Temple Balls bandets hittills bästa skiva? Woooooooooops, det där sista kanske jag skulle ha sparat till slutet av recensionstexten (men jag kunde inte hålla mig).

Dörrarna till tidsmaskinen står på vid gavel med destination 80-talet och att inte känna glädje måste bara vara omöjligt.

På menyn står näst intill noll originalitet men hundra procent smaskig melodiös partyhårdrock med en tydlig nordisk kvalitetsstämpel.

Hela tiden med en uppfriskande kaxighet med glimten i ögat.

Förutom ytterst välskrivna låtar finns ytterligare en stor plusfaktor och det är förstås att Jona Tee (H.E.A.T.) åter igen suttit i producentstolen. Den mannen har en fingertoppskänsla som är få förunnat och kan verkligen konsten att ta fram det bästa ur alla inblandade.

Lockande melodislingor, gitarriff med sting och allsångsrefränger står som spön i backen. Faktum är att om det inte varit för att gitarren får ta den plats som den förtjänar, ja då hade rubbet stått sig väldigt bra i Eurovision.

Energin hålls uppe från första till sista sekunden; inga svackor i sikte förutom ett pyttelitet undantag (se längre ner).

Det som är extra roligt är att även om låtarna är skrivna enligt handboken förekommer en och annan detalj som vässar till det hela. Eller vad sägs om de här exemplen:

Flashback Dynamite har en mörk näst intill growlröst i en liten men ack så effektiv del av refrängen. Det må låta malplacerat men känns ändå så rätt.

Tokyo Love har ett varulvstjut  i första versen och det är en kul ”effekt” som gör att du som lyssnare hajar till.

There Will Be Blood ger 80-talets synttrummor upprättelse. Men det gäller att vara uppmärksam för de är bara med som extra krydda i en låt som kan stoltsera med en av skivans allra bästa refränger.

Överst på låttoppen tronar Lethal Force i ensamt majestät. Snacka om att vara ohotad; jag törs lova att alla melodiös hårdrock-låtskrivare önskar att de knåpat ihop ett sådant här mästerverk. Lyssna bara! Den här låten sammanfattar allt jag tycker om med genren. I love it loud!

Efter att jag tagit fram den stora luppen och synat alla sömmar extra noggrant hittar jag en liten notering på minuskontot. Grejen är att We Are The Night är den enda av skivans elva låtar som ger mig en känsla av det där har jag hört förut och jag har hört det bättre. Vilket i sig visar att Temple Balls utan tvekan förtjänar det höga betyget, som jag ser det.

Vill du ha roligt och glömma allt annat för en stund och ge dig hän i melodikrokarnas hårdrocksrike? Då är det bara att du snörar på dig partyskorna och rockar loss till Temple Balls. Att inte göra det vore direkt korkat.

Magnus Bergström

Jesper Lindell ”3614 Jackson Highway” (Yep Roc/Border) Release 6 mars

Det är många artister och band som har styrt stegen till denna legendariska adress i Muscle Sholes, Alabama i södra USA. Studion är känd för otaliga klassiska soulalbum genom åren.

Så inte helt oväntat att Jesper Lindell med band har hamnat där för att spela in ett album som en homage till soulmusiken.

Det kan vara en risk att som Jesper även ge sig på att tolka ett flertal soulpärlor som redan finns i otaliga versioner. Han kommenterar detta med att det gick inte att låta bli och var tvungen att testa nu när han är på plats med sitt band.

Vill man vara petig, och det ska vi inte vara, för då skulle man plocka fram alla originalversioner av Dobie Greys ”Drift Away, Respect Yourself” med Staple Singers eller Rainbow Road och Midnight Train to Georgia”. För att sen sitta och jämföra och kanske rynka lite snorkigt på näsan.

Jesper Lindell och hans band klarar av att göra sina tolkningar med hedern i behåll. Ludvikasonen sjunger föredömligt och det är snygga arrangemang över lag. Det framgår inte av den information jag har om de har tagit hjälp av studiomusiker. För mig fungerar tolkningarna bäst i balladerna där Jesper sjunger sin” blue-eyed soul”version av dessa klassiker. Sedan kan man hoppas att den yngre generationen nu kan upptäcka denna musikskatt. Där ska ett namn nämnas bland många, låtskrivaren, sångaren och producenten Dan Penn.

Bengt Berglind

Megadeth ”Megadeth” (Frontiers Records)

Sista studioskivan? Det sägs så i alla fall. Den som lever får se.

Detta självbetitlade alster har fullt förståeligt ganska lite gemensamt med de tidigaste skivorna i diskografin.

Kopplingarna till Countdown to Extinction (1992), Cryptic Writings (1997) och i viss mån Youthanasia (1994) är desto starkare.

Även Endgame (2009) och Dystopia (2016) kan nämnas för att beskriva vilket musiklandskap vi befinner oss i.

Det är all guns blazing som gäller när Tipping Point brakar igång; vi snackar fartfylld thrash metal med vasst sologitarrspel.

Let There Be Shred har blivit många lyssnares favorit, såvitt jag förstår, men musikmässigt är den klassen under skivans bästa låtar eftersom den saknar det lilla extra. Men visst stampar jag takten när jag lyssnar, så något har den. Och glimten i ögat-låttexten om genren thrash metal faller jag pladask för; det är skönt när inte allt är på blodigt allvar.

Pratsång är vad vi får i Puppet Parade och utöver blixtrande gitarrsolon är det en detalj som verkligen definierar Dave (tänk Symphony of Destruction). Här höjer det greppet en hyfsad mellantempolåt till en plats på skivans övre halva.

Another Bad Day är melodiösa Megadeth på allra bästa låtskrivarhumör och sexsträngsakrobatiken i solopartiet är hur smaskigt som helst. Minus delas ändå ut på grund av det mycket enformiga upprepandet av låttiteln i refrängerna; några ytterligare ord hade utan tvekan gjort susen.

Made To Kill och I Am War är standardthrash serverad i typisk Megadeth-stil och de funkar för stunden men de har i mina öron en låg återvändandefaktor, det vill säga att de gånger skivan spisas lär de hoppas över.

The Last Note är självbiografisk och handlar om att ta sig igenom turnélivet år efter år, med svåra smärtor i kroppen, och att fansen och livekonserter är det som gör mödan värd. Fint det och jag gillar också att det är en bitterljuv ballad som ger en mycket stark känsla av minnesruna. Det är skivans riktiga avslutning, tycker jag.

Men…

När sista tonen klingat ut brakar det loss med bonuslåten Ride the Lightning som givetvis är Megadeths tolkning (inte en regelrätt cover enligt Dave) av Metallica-klassikern, som Dave var med och skrev under de vilda ungdomsåren. Det låter föga överraskande hur bra som helst och är fullt i klass med originalet. Hmmm, jag fegar ur och nöjer mig med att tycka att båda är lika bra, punkt slut.

Och att Megadeth hade Metallica-låten The Four Horsemen, med titeln The Mechanix, på 1985 års skivdebut Killing Is My Business… and Business Is Good! gör att säcken knyts ihop på ett passande sätt.

Jag önskar att jag skulle tycka om det här påstådda skivavskedet mer än vad som är fallet – trots att det i mångt och mycket låter som en lite svagare variant av min personliga favorit Countdown to Extintion. Det är liksom något som inte klickar fullt ut. Men kanske är det mig det är fel på och inte Megadeth. Eller…

Hur som helst kan jag inte annat än tycka att det vore synd om vi inte kommer att få något nytt från Dave & co i framtiden. Om inte annat för att nytillskottet Teemu Mäntysaari är en suverän sologitarrist som passar klockrent i Megadeth; han har gett de typiska gitarrsoloduellerna en rejäl spark i baken och förtjänar massor av beröm.

Magnus Bergström

Soen ”Reliance” (Silver Lining/Warner)

När Opeth övergav sina death metal-rötter med ”Heritage” år 2011 insåg trummisen Martin Lopez att det var dags att gå en annan väg. Hans vision var tydlig från början: att skapa musik som inte bara imponerar på lyssnarna med teknisk finess utan också berör dem känslomässigt. Tillsammans med sångaren Joel Ekelöf bildades Soen som snabbt etablerade sig som en av de mest karakteristiska banden inom samtida progressiv metal, en position de behåller än idag.

Debutalbumet ”Cognitive” (2012) med sin svåråtkomliga karaktär visade prov på den experimentella hungern hos ett ungt band. Allt sedan dess har Soen varit ett spännande och fascinerande fenomenen inom sofistikerad metal. Det sjunde kapitlet i deras historia år nu uppslaget och det visar att de sedan länge har hittat sin plats med ett renlärigt verk som likt en roman utforskar inre teman: hopp och rädsla, passion och likgiltighet, kampmoral och försoning.

Med den första inlevelsefulla betraktelsen Primal känns det genast att jag är ombord på rätt tåg. Precisa trummor möter kraftfulla gitarrer och Joel Ekelöfs distinkta sång. Balansen mellan eruptiv kraft och teatraliskt självbeskådande är till belåtenhet. Den tematiska kärnan av frustration, instängdhet och splittring bärs upp av tunga riff och en drivande rytm, medan melodiska öppningar upprepade gånger erbjuder glimtar av hopp.

Mercenary visar upp bandets råa kraft i all sin fulla skepnad. Lägg örat mot marken och lyssna på de stampande gitarrerna. Ett lysande exempel på förmågan att kombinera tyngd med melodi. Lyriken är direkt, anklagande och lämnar föga utrymme till att försköna den hårda verkligheten. Här avhandlas ärvt våld, svek och maktstrukturer som kvarstår över generationer. Den medryckande refrängen kommer att skapa allsångssuccé när den väl kommer upp inför öppen ridå. 

Soen förmedlar genrens hedervärda historia med stor känsla och sin egenartade touch. Låtar som Discordia med häftiga framstötar och ihållande syntar och den olycksbådande Huntress, som pendlar mellan graciös skönhet och djup intensitet vittnar om detta. Dessa titlar fungerar som vägvisare på en emotionell resa som sträcker sig från grovkornig energi till praktiskt taget meditativa ögonblick.

Om det finns någon som befinner sig i drömmarnas värld vid det här laget så ser Drifter till att uppvaknandet blir desto mer livfullt. En frenetisk stormtrupp marscherar fram i sin iver att finna de själar som är i ständig rörelse, men som aldrig riktigt anländer. En kurragömmalek strukturerad av ljud och inlevelse. Den rituella Draconian följer upp strikt och obevekligt. Oundvikligt och konsekvent predikar Ekelöf med allvar och djup i stämman. De närgående riffen lämnar ingen oberörd.

Det tog ett decennium för Soen innan de gjorde uppträdanden på svensk mark. Lika lång tid tog det för mig att upptäcka dem. ”Reliance” har medryckande melodier, vackra solon, lyckade riff – allt detta finns närvarande. Personligen önskar jag att de kliver ut från sin komfortzon ibland med lite mer extravagans och en vilja att ta risker. Det låter hursomhelst solitt, självsäkert, nästan avslappnat – vilket visar att köra i gamla hjulspår inte nödvändigtvis är en dålig sak. 

Thomas Claesson