Hur gôtt som helst med tidlös hårdrock

Lucifer ”Lucifer V” (Nuclear Blast/Warner)

För att vara ärlig har jag emellanåt haft svårt att hoppa på trendtåget som ”alltid” pushat för Johanna Platow Andersson och Nicke Anderssons kärleksbarn Lucifer.

Det stilistiska har förvisso känts helt rätt redan från starten och live har bandet alltid varit knäckande bra, men skivorna har bjudit på en och annan låtsvacka.

Nu är hur som helst Lucifer V här och ser till att jag hajar grejen fullt ut.

På menyn står nio låtar varav en handfull är extra förföriska:

Fallen Angel är en klockren start på (retro)hårdrocksfesten. Ganska rivig men på ett svårförklarat sätt är samtidigt den för Lucifer så typiska ”doomigheten” närvarande.

At The Mortuary har ett antal olika musiklager att skala av; allt från väldigt långsam till mellantempo till lite mer fartfylld. Extra plus för skivans bästa inlevelsefulla sånginsats av Johanna och det pigga gitarrspelet med störtsköna melodislingor.

Slow Dance In A Crypt är en ballad med djup och ett fint exempel på låtskrivande av bästa märke. Den får mig att tänka på Take Me (Together As One ) från Paul Stanleys soloskiva 1978. De är väldigt långt från en stöld, utan mer att det förekommer en och annan ”blinkning” till Pauls guldlåt.

A Coffin Has No Silver Lining har i hård konkurrens skivans coolaste låttitel och har även förärats med det bästa gitarrsolot, liksom att Johanna åter igen höjer sig en smula och sjunger med passion i rösten och refrängen är guld.

Strange Sister svänger störtskönt och är nog mest ”smittande” låt med tanke på att det är den som jag själv småsjunger på efter att skivan spelats färdigt.

Undertecknad har en stark känsla av att Lucifer nu på femte alstret knåpat ihop exakt rätt låtmaterial inspelat i exakt rätt ljudbild och hittat hem till hundra procent.

För att tala klarspråk; det låter helt enkelt hur gôtt som helst om deras tidlösa hårdrock och lyriken inspirerad av döden i olika former är en stor del av en lyssnarupplevelse med många lager.

Tack och bock.

Magnus Bergström

02

02 2024

Nämn inte kriget

Saxon ”Hell, Fire And Damnation” (Silver Lining/Warner)

Den inspiration som de två coverskivorna från 2021/23 gav räckte inte längre än till en axelryckning. Desto högre är förväntningarna när Yorkshire-veteranerna flaggar med nyproducerat material. Den omstörtande titeln tyder på att det är något stort på gång.

Saxon firar femtiårsjubileum nästa år och deras levnadssaga har varit en stadig stöttepelare inom heavy metal. Den orubbliga hängivenheten är eftertraktad världen runt och återigen ser britterna varken åt vänster eller höger utan koncentrerar sig strikt på sin kärnverksamhet. Skivan genomsyras av mörka teman bestående av nedärvda melodier med träffsäkra riff och solon.

Ett mumlande som när ett urtidsväsen baklänges rabblar upp sataniska verser ger försmak till titelspåret som är en stormig berättelse om den aldrig sinande kampen mellan gott och ont. Byford gör allt som står i hans makt för att påkalla de högre makternas uppmärksamhet.

Saxon tappar inte huvudet när de i revolutionär anda stövlar vidare med Madame Guillotine. Det historiska minnet av Marie Antoinette drivs fram i ett stadigt medeltempo. Det lämnas bara en stund av andaktsfull stillhet i mitten av berättelsen när gitarren svävar som en osalig ande och eftertankens kranka blekhet obönhörligt gör sig påmind.

Ända sedan mordet på John F Kennedy (Dallas 1PM) har Byfords låtskrivande inspirerats av historiska händelser. Här och nu omnämns There’s Something In Roswell som avhandlar den utomjordiska rymdfarkostkraschen i New Mexico 1947. Kubla Khan And The Merchant Of Venice följer upp med en beskrivning av Marco Polos upptåg i det mongoliska imperiet.

Pirates Of The Airwaves har en stor sentimental dignitet på grund av dess hyllning till Radio Luxembourg. Vi som var med på 60-talet glömmer aldrig det eviga rattandet på mellanvågsradion på kvällarna för att få lyssna till rockmusik som inte fanns nån annan stans att tillgå. Låten i sig lämnar inget övrigt att önska i synnerhet eftersom den är beskaffad med något så ovanligt som ett högt affektionsvärde.

Det tog 24 album och nästan ettusen år innan slaget vid Hastings 1066 hann ifatt Saxon. Genomsyrad av frenesi och sträv råhet vältrar sig krigshymnen fram med sin skildring av normandernas slakt av de dåligt förberedda saxarna. Ett bifall rent musikaliskt med trycket i gitarrerna och strukturen av bandets Barnsley-magi som är strödd över hela bataljen. Ett avslag rent historiskt som anglosaxarna helst vill glömma.

Hell, Fire And Damnation är ett kraftfullt album med hårdslående melodisk heavy metal. De genomträngande gitarriffen och Biffs distinkta röst visar att Saxon kan rocka lika tungt och stolt som någonsin. Den genomarbetade lyriken ger ytterligare en dimension vilket sammantaget leder till att skivan blir till stor glädje för både gammal och ung.

Thomas Claesson

31

01 2024

Har mycket att berätta

Willi Carlisle ”Critterland” (Signature/Border)

Willi Carlisle är en historieberättare som använder musiken för att berätta vad han har på hjärtat från Dagens USA. Denna gång är det inte mörk våt asfalt, skumma klubbar och det urbana livet som skildras.

Istället är det ur ett mer lantligt perspektiv med historier om den lilla människan i kolgruvor, bondgårdar där hönsen kacklar och arbetet pågår från morgon till kväll och är den enda tillfredsställelsen i livet.

Här finns också en del mer morbida historier som är drogrelaterade och där saker och ting går bokstavligen åt skogen.

Willi Carlisle är en folksångare i Woodie Guthries fotspår även om det funnits fler som har försökt sig på att leva upp till den berättarnivån.

På hans tredje album Critterland vill Willi berätta så mycket det bara går. Det gör han med råge, och glömmer ibland bort melodikänslan. Därför blir lite för ordrikt. Det är svårt att ta in alla texter men några låtar i taget fungerar bra.

Musikerna runt Willi är få. Det kan vara en ensam fiol, steelgitarr eller dragspel. Albumet avslutas med en spoken word på sju minuter. Willi Carlisle har så mycket att berätta att det nästan väller över och blir lite svårhanterligt för den som lyssnar.

Men en trevlig ny bekantskap är det, därom råder inget tvivel.

Bengt Berglind

30

01 2024

Inga snedsteg utanför mallen

Magnum ”Here Comes The Rain” (Steamhammer)

betyg 3

Det låter föga överraskande Magnum om Here Comes The Rain. På gott och ont, mest på gott. Magnum är Magnum och inget annat.

Det är för övrigt inte så lite ironiskt och lite ledsamt att bandpappan tillika huvudlåtskrivaren och gitarristen Tony Clarkins sista studioskiva oftast har gitarrljudet kvar i baksätet som passagerare i låtarna. Det är de andra instrumenten och framför allt Bob Catleys röst som tillåts dominera ljudbilden.

Rösten? Den har i nutid kritiserats ganska mycket i livesammanhang. Men i studion funkar stämbanden lika bra som förr om åren och även om det ”knarrar” lite här och där ger det bara mer känsla till låttexterna. Få har en så karakteristisk röst och det är logiskt att den får ta stor plats.

Det är genomgående bra tryck i trummorna och det märks att Lee Morris hade roligt under inspelningen; det låter rappt och han spelar med pondus.

Titellåten är lätt att fastna för. Melodin känns smått bekant och fastnar på direkten, vilket förstås beror på att Magnum har varit med många år i branschen och förvaltar sitt arv på ett föredömligt sätt. Inga nedsteg utanför mallen här inte!

Det är väl egentligen bara i småriviga Blue Tango som det bränner till en aning gitarrmässigt och vi bjuds på ett halvlångt gitarrsolo (annars är det överlag glest på den fronten) och ett kort keyboarddito.

The Seventh Darkness är ett skolboksexempel på hur gitarr och blås kan samarbeta och utmynna i en fin (hård)rockdänga som får igång lyssnarens fotarbete.

Borken City är en stråkpyntad ballad av den typ som får tårkanalerna att öppna sig för vissa, medan andra snabbt konstaterar att smörmätaren står i givakt på rött. I mina öron är det Bobs innerliga framförande med känslosamma betoningar på orden som gör låten och inte själva låten i sig.

Borderline avslutar i smått pampig stil och lämnar lyssnaren med känslan att allt är som det ska vara i Magnums musiklandskap. Även om vi idag vet att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen…

Tack för musiken Tony och rocka i frid.

Magnus Bergström

23

01 2024

Årets bästa…

23

12 2023

Nordiskt vemod

Svante Sjöblom ”Telling Lies” (Rootsy/Border)

Bara på den sista veckan har jag stött på flera för mig okända svenska artister som har överraskat med sin musik. En musik som lever ett rikt och fullödigt liv långt från den strömningsmättade så kallade marknaden. En marknad där allt räknas i antalet strömningar och i många fall inte i kvalité eller att man lyssnat färdigt på låten som är tre minuter.

I skivbolagets utskick kallas Svante Sjöbloms musik för blues. Vilket det absolut inte är. Musiken på albumet Telling Lies har sina rötter i den amerikanska folkmusiken, där man tidigare har hittat John Prine, Kris Kristoffeson eller Townes VanZandt.

Man kan även skönja det nordiska vemodet i Svantes musik. Detta kommer främst fram när han sjunger med enbart sin gitarr. I övrigt är albumet fullt av bra melodier och luftiga arrangemang med blås.

Down by the river som inte är en version på Neil Youngs episka låt utan en en lite småtung lätt funkig historia med trombonsolo. 

Svante Sjöbloms skiva är en mycket trevlig bekantskap som du gärna kan kolla in på Soundcloud.

Bengt Berglind  

02

12 2023

Tappar greppet

Foghat ”Sonic Mojo” (Metalville/Sound Pollution)

betyg 3

Foghat var som bekant känt som ett boogierockband med glansdagar på 70-talet. Som så ofta när det gäller band som har överlevt sig själva i över ett halvt sekel så återstår endast en medlem kvar sedan det begav sig. I det här fallet är det trummisen Roger Earl som klockar in på sina modiga 77 år. Så vad har vi att vänta av bandet – som till mångas förvåning, inte minst deras egen fortfarande är vid liv – i det mycket märkliga året 2023?

Tja, den som suktar efter bandets karakteristiska boogierock går bet och får söka sig tillbaks i tiden och finna tröst i någon av de utmärkta liveskivorna som t.ex live II där titlar som Drivin’ Wheel och I Just Wanna Make Love To You uppfyller de önskemålen. På den nya skivan tar kvartetten ett mer lugnt och lättsamt grepp. Förvisso finns det traditionell amerikansk rock inbakat på en del av spåren, men det singlar mest iväg med blues, covers och rentav country.

Mycket av det nya materialet är skrivet av Kim Simmonds (Savoy Brown) salig i åminnelse och kanske just därför hålls skutan på rätt köl. Inledande She’s A Little Bit Of Everything är den första ut i den skaran och här trippas det iväg på ett lätt och trivsamt sätt som föregriper hela albumets avslappnade stämning.

En elektrifierad version av Elvis Presleys Mean Woman Blues, med ett ursprug frän 1957, är den första covern ut. Kingen må vara förebilden och den elaka kvinnan är fortfarande lika elak även om arrangemanget gjorts om för att passa Foghats intuitioner med riviga gitarrer och Scott Holts raspiga röst som går i bräschen.

En roadtrip är aldrig fel och med Drivin’ On så barkar det iväg i äkta ZZ Top-anda på de spikraka vägarna till synes utan slut. Det här är det närmaste ursprunget det går att komma vilket är en klen tröst i det stora hela. Om det hade varit lite mer av den här varan så hade solens uppgång över prärien lyst betydligt starkare.

När den egna skaparandan tryter så finns alltid bluesen att ta till hands och när ändå blicken är riktad mot 50-talet, så är Willie Dixons Let Me Love You Baby ett klart ämne att bearbeta. Drivande trummor, kraftfull sång och ylande gitarr ger utförandet extra stuns. Howlin’ Wolfs How Many More Years faller in under samma parasoll, men här har den pulserande takten en elegantare utformning.

Drömmen om Hank Williams är påtaglig i Wish I’d Been There för här åker cowboyhattarna på och Foghat klampar ut i hagen där ingenting annat än country finns. När väl det har sjunkit in så blir det filosofiska reflektioner över våra livs övergående natur i TimeSlips Away. Föreställningen avslutas med en version av Chuck Berrys Promise Land vilket är en traditionell amerikansk folksång som här åskådliggörs med en stadig rytm av jitterbug.

Som var och en förstår vid det här laget så ger albumet ett tamt energiskt intryck i förhållande till vad som kunde ha blivit fallet. Det egna materialet är tunt och den allmänt hållna tvehågsenheten faller inte i god jord. Historien har visat att Foghat hade bra snurr på saker och ting förr i tiden. Nu är virvelvindsrocken precis som bortblåst.

Thomas Claesson

21

11 2023

Krispig produktion

Buddy & Julie Miller ”In the throes” (New West/Border)

Man kan säga att det är ett strävsamt par i Americanmusiken som nu kommer med ännu ett album. 2019 kom det förra, Breakdown on 20th Ave South, som jag inte fastande speciellt för. Däremot står det att antal soloalbum i hyllan med Buddy Miller som håller i alla väder. På flera av dessa finns Julie med på bakgrundssång.

Denna gång delar de på det vokala som det par dom är.

Julie inleder med Youre my thrill. Hon har en säregen röst som man gillar eller inte. Har hon en bra melodi att hålla sig till kan det bli riktigt bra. Buddy har en röst som når mig bättre, den är ofta självklar och uttalar sångens innebörd tydligare. I de låtar när de sjunger duett fungerar det utmärkt, som i ”Painkillers dont work” och gospelballaden ”The last bridge you will cross” där även Emmylou Harris ansluter med sin sublima stämma. Min favorit på albumet är ”Tattooed tears”.

Men det som gör detta album till något extra är Buddy Millers produktion. Den är krispigt välljudande och lyfter fram alla instrument i mixning, även ett litet mandolininpass.

Albumet innehåller en bortglömd Dylan låt,”Dont make me cry”, som han skrev tillsammans med Regina McCrary. En helt ok tolkning, men ingen ny Bob-klassiker.

Bengt Berglind

18

11 2023

Pharoah återuppväckt

Pharoah Sanders ”Pharoah” (Luaka Bop/Border)

betyg 3

Om någon skulle vilja bli introducerad i vad jazz är skulle jag inte ta detta album som ett bra exempel. Eller också skulle jag det? Albumet Pharoah kom ut 1977 och har nu av någon okänd anledning återgivits med liveinspelningar.

Pharoah Sanders är en jazzmusiker och saxofonist som tillhör den skara av musiker som spelat med både John Coltrane och hans fru Alice.

Pharoahs mest kända komposition är förmodligen Creator have a master plan, med text av Leon Thomas.

Detta nyutgivna album innehåller tre skilda kompositioner.

Harvest är den mest tillgängliga av de tre. En komposition som svävar fram på ett ypperligt sätt i närmare 15 minuter. Slagverk och Steve Neils bas inramar Pharoahs andliga saxofon solon.

Love will find a way innehåller funkigare tongångar med afrorytmer och sång. Pharoah utnyttjar saxofonens hela register i något som skulle kunna kallas jazzens svar på primalskriket.

Albumet sista och kortaste verk är döpt till Memories of Edith Johnson och är den svagaste länken i denna triad. Körer, röster orgel och slagverk förmedlar inte något man vill komma ihåg.

Detta album bärs upp helt och hållet av Harvests femton minuter andliga flytande jazzmusik. Som helhet blir albumet för splittrat och varför ges det ut nu igen är frågan som kvarstår.

Bengt Berglind 

13

11 2023

Den som söker, han finner

Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action At A Distance” (Inside Out)

I ett parallellt universum som kännetecknas av hänförande visioner och utpräglade karaktärsdrag har Pattern-Seeking Animals sin hemvist. En gång i tiden för inte så länge sedan blev de avknoppade från sina kollegor i Spock’s Beard. Nu lever de i sin egen värld där de har levererat ett betydande antal utgåvor av gudabenådad progressiv rock de senaste fyra åren.

På deras aktuella album Spooky Action At A Distance berättas det riktigt underfundiga historier så det står helt klart att alla inbitna entusiaster får sitt lystmäte tillgodosett. Det komplexa låtskrivandet med fokus på nydanande sångvänliga skapelser avger nämligen en illusion av att vara enklare än det i verkligheten faktiskt är.

Tveklöst har låtskrivaren och multiinstrumentalisten John Boegehold levererat sitt mest storslagna verk någonsin utan att det för den delen har blivit svårsmält. Det här är ett känslosamt album fullt av noveller som på ett fascinerande sätt fasas in med med den underliggande musiken. Med många övertygande teman som behandlar livets gång lär det få lyssnaren att reflektera över sina egna utmaningar.

The Man Made Of Stone bryter tystnaden med sin anekdot om en nordisk kung som undrar om det var värt allting när han inser att detta är hans sista strid. De upproriska trummorna manar till batalj när folkloristiska toner varvas med klaviaturtung samtida konstrock och polyfoniska vokalarrangemang vilket gör att det ljudmässiga fotavtrycket blir märkbart annorlunda.

Den svallande Window To The World tar över kommandot när Jimmy Keegan frammanar några ovanliga taktarter som mer än väl berättigar den att ingå i en mer sofistikerad värld. Dessutom krumbuktar sig ryggraden i Dave Meros basgitarr vilket gör det hela till en märklig reggae som är klart medryckande i sin utformning. Boegeholds tangentbord spinner de beseglade trådarna som sammanvävs med Ted Leonards sång och nyanserade gitarr.

Under loppet av dryga tolv minuter förespråkar He Once Was en hjärtskärande berättelse om en soldats upplevelser under första världskriget. Omgivet av dynamiska och flödande toner med överväldigande instrumentering blir detta till albumets epicentrum som allting kretsar runt. Musiken är i ena stunden stillsam, dramatisk i nästa i ett evigt föränderligt skeende som rör sig mellan ljus och fasa.

Det melankoliska temat fortsätter i Underneath The Orphan Moon när en gravid flicka lämnar sitt familjehem. Stråkarna lägger till ytterligare dramatik och det utmärkande gitarrsolot effektuerar flickans situation och hennes beslutsamhet att fly. Clouds That Never Rain andas optimism med ett återkommande riff som rent av känns spralligt. Den utsökta iscensättningen på fem minuter innehåller många betraktelser som det är upp till var och en att ägna en tanke åt.

Somewhere North Of Nowhere och Summoned From Afar har båda en livsbejakande karaktär som är svår att bortse från. Den förra är pyntad med några smakfulla klaviaturutsmyckningar som kringgärdad av övriga episoder får den egna fantasin att blomstra. Den senare förkovras med flöjt, mandolin och en änglalik kvinnokör vilket ger den övergripande ljudpaletten en subtil atmosfär med en välkommen förändring av tonernas färg.

Spooky Action At A Distance är ett album tillägnat dig som vill ha modern progressiv rock med både stil och substans. Här finns betydande värden tillgängliga för alla som känner sig manade. Övertygande skildringar fyllda av gripande innebörd som även om de i vissa fall är dystra alltid har en känsla av handlingskraft och bemyndigande som hyllar förmågan att möta livets vedermödor.

Thomas Claesson

10

11 2023