nyaskivor.se

Testament ”Para Bellum” (Nuclear Blast/Warner)

Det går bra nu för firma Chuck Billy (sång) och Eric Peterson (gitarr och sång) det vill säga duon som de facto styr Testament på de flesta fronter.

Thrash metal med starka inslag av black metal (Erics influenser från sidoprojektet Dragonlord får ta stor plats) och i viss mån death metal i en modernt maffig produktion går hem oss massorna. En stor del av Testament-fansen verkar uppenbarligen stormförtjusta i de tuffare inslagen i bandets diskografi (till exempel The Gathering och Titans Of Creation) så att Para Bellum kommer att uppskattas tvivlar jag inte en sekund på.

Hur det är möjligt att uppbåda sådan energi som de visar upp på Para Bellum – efter att ha varit i thrash metals tjänst sedan 1983 under namnet Legacy – är minst sagt imponerande.

Aggressiviteten är påtaglig redan från start i form av den inledande smockan med det passande namnet For The Love Of Pain. Här ges ingen tid för eftertanke; antingen är du med på tåget eller inte.

De låtar som fastnat i mina öron och som jag gett lite extra upprepad lyssning är Shadow People, Room 117 (bäst på skivan) samt den avslutande titellåten.

Låt mig heller inte glömma att nämna balladen Meant To Be, som ger gitarristen Alex Skolnick en välförtjänt chans att soloskina med sitt känslosamma melodiösa lir.

Det är faktiskt just herr Skolnicks sololir eller rättare sagt frånvaron av det som gör att jag inte kan dela ut ett högre betyg. En sådan guldgitarrist får helt enkelt inte slösas bort på det sätt som Testament gör när de nästan rakt igenom väljer den hårda linjen. Visst innehållet låtarna gitarrsolon men när det manglas på som det gör är det svårt för sexsträngaren att slåss mot ljudväggen.

Jag menar absolut inte att de behöver spela in en endaste ballad till i hela sin karriär (Return To Serenity och Trail Of Tears är i en klass för sig). Nej, det jag är ute efter är blandningen av låtstilar som finns på tidigare nämnda Dark Roots Of Earth liksom på min personliga favorit Practice What You Preach.

En viktig ingrediens måste nämnas innan recensionsutrymmet tar slut: Chuck Billy. Karln gör utan tvekan sitt livs sånginsats. Gång på gång låter han oss höra sin enorma bredd genom att hantera allt ifrån en ballad till det hårdaste av det hårda. Starkt jobbat om vi dessutom tänker på att han inte har den mest varierade av sångröster; han jobbar med det han har utan att krångla till det och det fungerar.

Till sist är frågan om Testament väljer att ösa på även nästa gång det är dags att släppa nytt eller om de väljer en mjukare linje eller något mitt emellan. De som lever får höra…

Magnus Bergström

p.s. För övrigt kommer inte årets bästa thrashskiva från USA. Den kommer från Schweiz och stavas Coroner.

Pavlov’s Dog ”Wonderlust” (Ruf/Border)

Ibland räcker två unika album från 70-talet för att göra ett band oförglömligt. Ibland är det den exceptionella stilen som definierar bandets musik som gör dem oförglömliga. Båda faktorerna sammanfaller med det amerikanska bandet Pavlov’s Dog. Över 50 år efter bildandet i St. Louis visar bandet nu att ingenting är förgängligt. Wonderlust är ett mycket idérikt verk med låtar byggda på begåvning, förstklassigt musikaliskt kunnande och en osviklig känsla för drama som har präglat bandets sound genom åren.

Elva låtar, spridda över två vinylsidor, visar att Pavlov’s Dog fortfarande lever och frodas i högsta välmående. Den oförlikneliga blandningen av rock, klassisk musik och folkmusik är intakt och framåtsträvande. Sångaren David Surkamp med sin omisskännliga falsettröst och hans pålitliga team levererar ett album som inte bara hedrar bandets rötter med många välbekanta stilelement utan även fångar den kreativa energin i nutiden.

Redan vid första lyssningen är det stora djupet, mognaden och visionen påtaglig. Vissa låtar, som öppningslåten Anyway There’s Snow framhäver Abbie Steilings vackra fiol som lyser med stor dramatik. Stilfull folkrock möter amerikansk rock med massor av patos. Jet Black Cadillac förlitar sig på gitarrpop med en rockig attityd, skarpsynt och medryckande. En liten stämningshöjare som tar oss förbi pittoreska landskap fulla av intensiv livsglädje.

Mona visar upp en upphetsande, gungande klangfärg, omgiven av en varm, ärlig och jordnära atmosfär. Rytmen driver på och träffar mitt i prick. Den schatterade Another Blood Moon fylld av stråkar är ytterligare ett exempel på bandets kännetecknande musikaliska melankoli. På ett album fullt av gripande sångframträdanden når Surkamp utan tvekan sin kulmen här vilket lämnar ett minne åt det vemodiga hållet.

Collingwood Hotel avrundar första sidan med mellantemporock, handfast men känslomässigt tät utan några onödiga krusiduller. Det intensiva pianot frambringar en romantisk känsla som pendlar mellan äventyr och längtan. Den fräcka charmen i Solid Water, Liquid Sky ger sig till känna i en avslappnad, lättsam stil med tydliga bluesrötter i sitt följe.

Den i sådana här sammanhang ovanligt saftiga Can’t Stop The Hurt lämnar ingen pardon. Ett överraskande inslag som visar prov på en exceptionellt för att inte säga gripande, sprakande och tillspetsad rock. Det obligatoriska samtalet med Sigried verkställs i Calling Sigfried. Inte ett ord sägs, men tråden tas upp med instrumentalt uttalade och expansiva jazzinfluenser. Här visar bandet upp sin fulla virtuositet.

De tre sista låtarna erbjuder allt ett progfan kan önska sig avseende tempoväxlingar, vidsträckta gitarrriff och livfulla keyboardpassager i all sin prakt. I Told You So till en början är inte att förakta utan snarare delikat och målmedveten med orgelspel och gitarrsolo (David Surkamp) av den högre skolan. Canadian Rain faller in med storslagna pianoaccord innan den fullbordas med ett förbluffande basgitarrsolo (Rick Steiling) som kan få den mest tillbakalutade att spetsa öronen. I Wait For You avslutar, kort och sött, men hemtrevligt. David Surkamps röst smälter samman med fiolen i ett sista, ljuvligt avsked.

Thomas Claesson

The Third Mind ’’Right Now!” (Yep roc/Border)

Begreppet ”supergrupp” är förmodligen ett ganska utslitet begrepp inom musiksvängen dessa dagar. Ursprungligen lär begreppet har myntats när Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Barker gick samman och bildade Cream under senare delen av sextiotalet.

The Third Mind består av fem musiker och sångare som kanske inte får de stora rubrikerna. I gruppen ingår bland annat Jesse Sykes, som har en röst som gör att man lyssnar lite extra. Dave Alvin är en gitarrist och sångare med ett högt anseende. Tillsammans med tre andra studiomusiker har dom producerat ett mycket bra album. Deras tredje vad jag vet.

På albumet ”Right Now” samlas folkmusik med tidig blues och till och med en jazzpärla som ”Creator have a masterplan” av Pharaoh Sanders och Leon Thomas.

Från folkmusikens lite dammiga men välfyllda förråd lyfter gruppen fram ”Rino Nevada” av syskonen Farina, Darkness, Darkness av Jesse Colin Young.

Pretty Polly och Shake Sugeree har en stark folkmusikprägel och har tolkats på många sätt.

Samtliga låtar får en ny välanpassad musikalisk kostym, mycket på grund av Jesse Sykes lite säregna röst och Dave Alvins gitarrspel.

Låt oss inte glömma bort den trio musiker av studioveteraner som ser till att detta är ett album som sitter ihop som en en formsydd handske.

Ett album som vi kan spela många gånger under hösten ”Right Now !”.

….manar…

…Bengt Berglind

Michael Schenker Group ”Don’t Sell Your Soul” (Ear/Playground)

Trots att Michael Schenker till synes har spelat med och sägs ha blivit osams med en ansenlig lista över hårdrockens mest frekventerade artister så har han ändå behållit en god tillgivenhet. Den 70-årige gitarristen är fortfarande i strålande form vilket inte minst visade sig när han bearbetade det förflutna med förra årets utgåva ”My Years With UFO”. Den här gången rör det sig uteslutande om helt nya originalkompositioner.

Albumet introduceras som det andra i en trilogi av album för hans nya skivbolag. De elva spåren ger förmodligen Schenker-fansen vad de vill ha, men med den bästa vilja i världen är det ogynnsamt att jämföra de gamla UFO-låtarna med denna samling av nutida tongångar. Även om Schenker behandlar sången som ett extra instrument så har en imponerande samling sångtalanger inviterats. Erik Grönwall, Robin McAuley, Dimitri ”Lia” Liapakis och Michael Voss bidrar var och en med sin egen stil i ett försök att ge låtarna rikedom och variation.

Saker och ting börjar hända när titelspåret Don’t Sell Your Soul sätts igång för den galopperande 70-talsrytmen med en härlig liten gitarrmelodi som följer riffet var precis det som önskades. Ännu fler hårdrocksvibbar blir det när Wah-Wah-pedalen kopplas in på solot. Den forna idolvinnaren Erik Grönwall tar sångrollen här och får till det riktigt bra. Han verkar ha fallit i god jord och sjunger på merparten av albumets spår. Det var väl för väl att idol har lett till något lyssningsbart.

Låtar som Danger Zone och Eye Of The Storm är intensiva rockstycken som fortsätter med att lyfta fram Schenkers virtuosa gitarrteknik. Det är ingen som slår honom på fingrarna där. Janey The Fox’s syntpulserande jakt har ett elegant och listigt groove som lunkar på i en udda taktart. Det blir flera kast åt olika håll, lågmält till en början, mer djup och karaktär vartefter det lider. Det är en udda skepnad på många sätt med massor av ovanliga ljud, men det mynnar ut i en väldigt cool låt. I synnerhet refrängen som är totalt avslappnad.

En något mer råbarkad röst tränger sig på när Dimitri ”Lia” Liapakis tar ton i It’s You. En rocklåt lika rak som en spik med en liderlig touch hårt driven av riff och rytmsektion. En gammal bekant i form av irländaren Robin McAuley tar sedan över mikrofonen i den obligatoriska rockballaden vid namn Sixstring Shotgun. Detta är ett mörkt, grubblande nummer med en lång refräng som han hanterar med lätthet. Den förtjänar utmärkelsen att vara gedigen och lättlyssnad, men inte enastående.

Sista paret ut Flesh And Bone och Surrender passerar spårlöst förbi. Den förstnämnda saknar attityd i sin iver att nå ett UFO-sound och den sistnämnda springer förbi sig själv med en stressfaktor som inte är nyttig. Oavsett så finns det sammantaget hur mycket gitarrgodis som helst att välja och vraka på, men antalet fängslande ögonblick matchar inte riktigt MSG:s tidigare prestationer.

En blick på skivomslaget till sist ger en rynka i pannan eftersom det accosieras med en affisch till en skräckfilm som ingen har sett. Å andra sidan är det kanske så det ser ut om själen säljs till djävulen.

Thomas Claesson

Brennen Leigh ’’Don’t you ever give up on love’’ (Signature/Border)

Brennen Leigh skymtade till första gången i ett av Jill Johnsons verandaprogram from Nashville – vi får hoppas att det kommer fler i serien från SVT.  Därefter inköptes Brennens då nya album ”Ain’t Through Honky Tonkin´Yet ” från 2023. Ett utmärkt album fyllt med fräsch bra countrymusik, starka låtar och bra sång.

Man skulle kunna tro att hennes nu nya album skulle bli något liknande, men så är inte fallet. Istället verkar hon ha tagit ett steg tillbaka i tiden för det låter svagt och tunt med ett sound som verkar vara en kvarleva från femtio- eller sextiotalet. Inte heller finns det starka låtmaterial som gjorde hennes förra album till en framgång.

På nya ”Don’t you ever…” är låtarna korta, sällan över tre minuter och inramas av en övergiven steel guitar och ett klinkande barpiano i Floyd Cramers anda. Visserligen brukar jag efterlysa just ett skönt, härligt pianospel men denna gång ekar det tomt i ljudbilden. Samtidigt som steelgitarren lever sitt eget liv vid sidan om. 

Frågan är då om Brennen Leighs nya album är underproducerat med vett och vilja för att skilja sig från mängden. Om det är så får vi kanske se för Brennen är en bra och skicklig vokalist och gitarrist men det ser vi inga större exempel på här

Bengt Berglind

Arjen Anthony Lucassen ”Songs No One Will Hear” (InsideOut)

Världen går mot sin undergång och Arjen Anthony Lucassen spelar upp soundtracket med fladdrande ljus i studion, svävande fioler och det sista leendet från en man som vet att även slutet fortfarande kan vara vackert. I årtionden har den nyligen adlade mångsysslaren transporterat oss in i skimrande konceptkolosser. Med Ayreon och ett otal andra projekt i sin famn har science fiction-operor varit ett ständigt fenomen i hans soniska universum.

Den här gången stannar han på jorden tillsammans med mänskligheten och inväntar en asteroid som kommer att förstöra allt om fem månader. Lite mindre bombastiskt än den vanliga kraftfulla produktionen, bara några handplockade gästmusiker istället för den gängse längre listan. Lägg därtill en blandning av svart humor, råa känslor och den kaotiska, surrealistiska naturen i den yttersta tiden. Vissa får panik, andra festar, andra kollapsar, men några finner frid mitt i kaoset.

Med The Clock Ticks Down sätts tidsmaskinen i rörelse, men livet står stilla. Högtidliga ackord svänger som en långsam pendel, hjärtat tungt och skört, medan Marcela Bovios ljusa röst skiner som en sista solstråle på tomma gator. Stickande metalliska riff bidrar till att de omedelbara konsekvenserna av nyheten känns. Mitt uppe i den vemodiga intensiteten kan Lucassen själv hittas på sång och de flesta instrumenten undantaget violin, flöjt och trummor.

Den skrämmande realistiska Goddamn Conspiracy går till angrepp likt en galen predikant som löper amok. Ett vansinne av konspiration breder ut sig medans flöjter och orglar virvlar runt som i ett töcken. Människor som trodde att världen låg vid deras fötter får abrupt sina planer krossade när The Universe Has Other Plans skär igenom villfarelsens dimma som kallt neonljus. Resignation och likgiltighet dominerar när den gudomliga refrängen med änglakören blir till en glimt in i en oändlig stjärnhimmel.

I den underbart absurda Shaggathon släpps mänsklighetens sista stora orgie loss. En skön, upplyftande partylåt med skuttande gitarrer, sensuell fiol och kvinnliga röster som kvittrar i bakgrunden. We’ll Never Know kommer sedan som ett plötsligt sammanbrott. Floor Jansen (Nightwish) spänner ögonen i dig och sjunger med sin allra finaste stämma i duett med Lucassen. De skildrar en framtid som aldrig kommer att upplevas, barn som aldrig växer upp. Låten svävar elektroniskt och melankoliskt där varje refräng drar ner solen allt djupare.

Den Magical Mystery Tour-liknande psykedeliska Dr. Slumber’s Blue Bus driver oss sedan i en fjäderlätt melodi genom en märkligt blå drömvärld. En imaginär slutgiltig resa till den förmodade nedslagsplatsen djupt förankrad i en njutbar blueskänsla. En skrämmande trovärdig sådan. Slutet åskådliggörs av det svepande eposet Our Final Song som erbjuder hela spektrumet, från intima ögonblick till kraftfulla körer och progressiva vändningar. Ett värdigt sista kapitel för sedan finns inget annat än tystnad.

Thomas Claesson

Helloween ”Giants & Monsters” (Reigning Phoenix/Playground)

I sitt fjärde decennium av verksamhet bevisar de tyska legenderna varför de har bosatt sig på toppen av power metal-berget. Det finns inga tecken på att skapandekraften har avtagit även om drygt fyra år har passerat sedan återföreningen och det självbetitlade comebackalbumet. Jämförelsen med föregångaren är dock uppenbar: Medan gränslös eufori rådde då är stämningen nu mer nyanserad.

De energiska härförarna med ursprung från Hamburg är utan tvekan ett prima exempel på hur man kan sammanföra nuvarande och tidigare bandmedlemmar till en utökad uppsättning och ömsesidigt berika varandra kreativt. Presentation av de inblandade i the magnificent seven är i princip onödig då alla som rör sig i de här kretsarna vet vilka det handlar om.

Den här fullproppade uppställningen kunde lätt ha snubblat över sina egna fötter, men de har undvikit det. Sedan förra utgåvan har de blivit en bättre version av sig själva. Nu är det slut med att gå på tå för att inte göra sina egna bundsförvanter upprörda. Det finns inget sådant huvudbry på Giants & Monsters som står på stegen till deras dubbla höjdpunkter Keeper Of The Seven Keys, Pt.1 / Pt.2 utan att darra.

Den utmanande Giants On The Run bryter ut med klassisk eldgivning driven under Andi Deris befallande ledning och ingenting kunde ha varit mer överdådigt. Låtstrukturen är som vanligt full av vändningar med hymnliknande verser, en utsträckt brygga och storslagen refräng. Michael Kiske tar över sången i Savior Of The World och hans klockrena utstrålning gör det till en fest för alla konnässörer av klassiska verk.

Med hejdlös progressiv frenesi dundrar Universe (Gravity For Hearts) rakt in i sammanhanget. Tempot är bitvis förkrossande med ideliga taktskiften, gitarrsolon av den högre skolan, det talande ordet förespråkat av Kai Hansen, kosmisk körsång och en okrossbar solostämma som svävar högt däruppe. Varför göra något enkelt när man kan göra det komplicerat? Tja, det spelar ingen roll för Helloween. De uppnår ändå en sammanhängande helhet.

Det tar mindre än fyra minuter innan den raka Hand Of God korsar mållinjen. Ändå gör sättet de väver samman de rena gitarrljuden med den gudomliga refrängen att du aldrig kommer att få den ur huvudet. Modern och tung känsla som effektivt och mycket medryckande håller albumet stadigt förankrat i melodisk aggression.

Avslutningsnumret Majestic kombinerar återigen storslagna gester och komplexitet med flerstämmig pompa och ståt. Spänningen byggs skickligt upp med överraskningar och orientaliskt inspirerade gitarrer. Kiske sjunger inte om Helloween utan en utomjordisk makt fast oss emellan kunde det ju egentligen vara en och samma sak.

Giants & Monsters är ytterligare ett triumferande kapitel för Helloween. Idérikedomen och mångfalden är sensationell. Det finns ingen plats att gömma sig för den dramatiska urkraften. Den oförnekliga bandkemin har förvandlats till en gigantisk hydra. Antingen hoppar du upp på ryggen och åker med eller annars håll dig ur vägen.

Thomas Claesson

Hayes Carll ’’We’re only human’’ (Hwy 87/Border)

På nya albumet som är det tionde reflekterar Hayes Carll över sin samtid som låtskrivare och den kommande femtioårsdagen som människa.

Han gör det med en lågmäld eftertänksamhet genom hela albumet vilket är ett spännande grepp. I första hand gäller det tempot i musiken som är lugnt tillbakalutat, inramat av ett öppet halvakustiskt countrysound med steel guitar och fiol i högsätet.

Hayes sångröst tillhör avdelningen som pratsjunger med känsla och effektivitet. Det finns även en skön melodikänsla i flertalet av hans sånger. Men den stora styrkan ligger i rollen som låtskrivare, där mörk humor och smarta one-liners har en framträdande roll.

Även om detta album inte är hans främsta så konstaterar Hayes Carll att ”We’re only human”.

Bengt Berglind

Marshall Crenshaw ”From the Hellhole” (Yep Roc/Border)

Vi är nog inte så många som kommer ihåg denna powerpopsnubbe från åttio- och nittiotalet. Marshall såg ut som en snyggare variant av Elvis Costello med sin Buddy Hollylook. Hans halvstora hit från denna tid var ”Someday Somehow”. Det var en tid då gitarrpopen var gångbar med bra melodikänsla och ett fagert yttre var en fördel.

Sista albumet kom och gick mig förbi 2009. Nu har Marshall plockat ihop låtmaterial från några utgivna EP mellan 2012 -2016.

På nya albumet From the Hellhole finns förutom hans egna alster några coverlåtar från till exempel Todd Rundgren, Easy Beats, Eddie Cochran och Lovin’ Spoonful. Det som sticker ut är en skön soulfunkversion av ”I just wanna celebrate” som han skrev till bandet Rear Earth, samt Burt Bacharachs ballad ”Close to you” som var en stor hit med Carpenters.

I Marshall Crenshaws popväv smyger sig alltid snygga melodier omkring och andas Beatles lång väg. Då ska ni veta och det hörs att John Lennon var hans stora förebild när det kommer till det vokala.

En trevlig popåterkomst i fjorton delar som smeker örat för stunden kan vi konstatera.

Bengt Berglind

Halestorm ”Everest” (Atlantic)

Syskonduon Lzzy (sång och gitarr) och Arejay Hale (trummor) har kommit en lång väg med sitt Halestorm och har idag delat scen med alla som är något inom rock, hårdrock och metal.

En detalj är dock exakt likadan sedan starten 1997 i Red Lion, Pennsylvania, USA; inställningen att spela vart som helst när som helst och alltid ge allt. Just den inställningen delas uppenbarligen av Joe Hottinger (gitarr) och Josh Smith (bas) som klev in i bandet 2003 respektive 2004.

På sjätte skivan är det föga överraskande lite väl radiorocksanpassat i ett par låtar (jag tittar på er Gather The Lambs och Broken Doll) men som tur är får ofta en sorts lekfullhet ta plats. Ett bra exempel på det sistnämnda är slutdelen av förvånansvärt återhållsamma öppningslåten Fallen Star, där det plötsligt bränner till och blir en annan typ av låt.

Everest är Halestorm i sitt esse. Melodislingor, Lzzys innerliga sång med klös, Joes karriärbästa gitarrsolo och en mäktig refräng som inte vill lämna huvudet.

Textmässigt spelar balladerna Darkness Always Wins och Like A Woman Can i en egen division. Verkligen tänkvärda rader. Lyssna bara!

Like A Woman Can liknar förresten inget annat i Halestormkatalogen. En stor del av den är rena rama popballaden men i refrängerna bankar Arejay loss så att trumskinnen håller på att spricka samtidigt som Lzzy tar i med rösten som att hon aldrig haft något viktigare att förmedla. Det är omöjligt att inte beröras på ett eller annat sätt.

Rain Your Blood On Me kan vid okoncentrerad lyssning framstå som en ordinär rocklåt. Jag säger; ge den chansen och inte bara ett utan flera intressanta grepp lär visa sig. Som att Lzzy ibland låter som en väckelsepräst eller varför inte tempoväxlingarna. Kontraster är ordet.

Kan det vara så att Lzzys tillfälliga inhopp som sångare i Skid Row har satt sina spår? För nog låter WATCH OUT! (ja låttiteln ska skrivas så) som Skid Row när de försökt sig på att vara lite punkkaxiga. Hyfsad låt men inte mer.

Tänka sig att en barndomsdröm kan slå in så som den gjort för Lzzy och Arejay på ett sätt som de ärligt talat inte hade kunnat räkna med. Det är fint.

Halestorm har inte bara Grammynominerats – både bandet och Lzzy – flera gånger. De har även kammat hem detta prestigefulla branscherkännande och det är inte illa. Men det största avtrycket bandet och inte minst frontkvinnan har gjort är att sparka in inte bara en utan flera dörrar, genom självutlämnande låttexter kombinerat med en adrenalinfylld ta-ingen-skit-attityd som få kan matcha.

Everest får dock finna sig i att inte peta ner undertecknads favorit The Strange Case Of… (2012) som bäst i diskografin. Även Back From The Dead (2022) är med i matchen om pallplatserna, men oavsett fortsätter Halestorm att jobba vidare på den inslagna vägen vilket är helt rätt spår.

Ärligheten i deras musikskapande går inte att ta miste på.

Magnus Bergström