nyaskivor.se

Jack White ”Blunderbuss” (XL/Playground)

Jack White och hans förra band The White Stripes och Raconteurs har det skrivits  kilometervis med lovord om i svensk och utländsk musikmedia. Jag har inte fattat ett dugg förrän nu. Blunderbuss är hans första soloalbum och är fyllt av nutida musik som har rötterna i rockhistorien.Det är inte många som lyckas med en sådan bedrift.

Starttrilogin Missing Pieces, Sixteen Saltines och Freedom At 21 bär ett larm med sig som påminner om de grupper som var samtida med ett ungt Zeppelin.

Men Jack White visar också upp en sida som överraskar med bra melodier och massor av snyggt pianospel som dessutom färgas av steelguitar. Kolla in titelspåret Blunderbuss och efterföljande Hypocritical Kiss så fattar du.

Bluesklassikern I’m Shakin’ är hämtat från bluesgubbarna i Amerikanska södern och levereras här med både hjärta och en god portion humor.

Sedan sjunger Jack White som den unga rockgud han är eller vill vara plattan igenom och hans gitarrspel är smart och själfullt.

Bengt Berglind

The Soundtrack Of Our Lives ”Throw It To The Universe” (Parlophone/EMI)

I mitten av 90-talet splittras noise-garagerockbandet Union Carbide Productions och ur askan av detta superba band bildas en grupp, som under knappt 20 år släpper ett gäng album och som i år påstår sig släppa sitt avskedsalbum, The Soundtrack Of Our Lives. Om skivan ”Throw It To The Universe” är TSOOLs sista låter jag framtiden utvisa, men vad som är helt klart är att det är deras bästa skiva så här långt. Slutar man nu gör man det på topp med en skiva värd ett värdigt avslut.

Jag upplever nya skivan som mindre experimentell och mer rak, utan att på det sätt bli slätstruken och enkel. Den innehåller fina rock- och popsånger som gör att man sitter med ett leende på läpparna när man lyssnar. Låtarna på ”Throw It To The Universe” ska enligt en intervju med Ebbot Lundberg, sångaren, vara ett hopkok av gamla låtar som inte riktigt varit klara. Och jag tycker att detta märks för någonstans kan man höra olika delar av bandens tidigare skivor.

Jag tycker att skivan är perfekt avvägd och är i perfekt längd och blir inte långrandig som TSOOLs skivor ibland tidigare har blivit. Det är 46 minuter intressant och skön musik som passar hemma i vardagsrummet så väl som på resa genom vårt avlånga land.

Som jag sagt tidigare det här The Soundtrack Of Our Lives bästa skiva så här långt, så varför ska de sluta nu? Det är förvisso ett respektabelt beslut att sluta när man är på topp. Men skivan är så fruktansvärt (hade hellre använt mig av en svordomsharang) bra att missar du skivan och bandets livekonserter under sommaren får du helt enkelt skylla dig själv.

Vill du höra mina favoriter på skivan börja med ”Throw It To The Universe”, ”Freeride” och ”Faster Than The Speed Of Light”.

Trots att jag inte lyssnat överdrivet mycket på TSOOL genom åren har de nästan varit som ett soundtrack även av mitt liv, så jag får väl ta och tacka så mycket nu när bandet står bredvid sin egen grav och blickar ner. Tack för alla skivor och den tid som varit.

Lars Svantesson

Crippled Black Phoenix ”(Mankind) The Crafty ape” (Music Theories/Border)

Den inledande robotrösten förkunnar: ”Använd din ilska för att fullständigt
tillintetgöra dina förtryckare”. Det är också supergruppens Crippled Black
Phoenix’s budskap på dubbel-CD:n ’(Mankind) The Crafty Ape’. Åskådliggjort
genom ett ambitiöst 90 minuters opus, med den bärande idén staplad i tre kapitel:
’A thread’ (slaveri och förtryck), ’The Trap’ (uppror och smädelse) och ’The
Blues of A Man’ (heder och hjältemod).

Klangen från kyrkklockor långt bort i fjärran, änglalika körer samt det
verklighetsfrämmande vinandet från en såg genomsyrar ’The Heart Of Every
Country’ när den, vad det lider, kommer fram ur dimman. Milda ljudvågor rör
sig under ytan men ’A Letter Concerning Dogheads’ och ’The Brain/Poznan’ är en
kamp mot döden och dess andeväsen.

Likt tidvattnets orubbliga ebb och flod böljar musiken fram och åter. När
den hittar fokus levereras glänsande svartkonst utkristalliserad med typfall som
’Laying Traps’ där kavalleriet rider till undsättning med fanan högt i skyn
och ’Release The Clowns’ med sitt surmulna utrop till alla fäaktiga gynnare.

Skivan inkluderar inga hitlåtar, men även en kopplingston kan vara nog så
angenäm och absolut ingenting som viftas bort hur som helst. Psykedelisk
rymdrock med progressiva inslag är nämligen något man inte kan hysa förakt
för. Musiken passar dock bäst- av förklariga skäl -när man får vara för sig själv
en stund (men det är sannerligen inte ofta).

Thomas Claesson

Phyllis Sinclair ”Dreams of the Washerwomen” (Phyllis Sinclair/Hemifrån)

Phyllis Sinclair började skriva sångtexter på 70-talet och sedan gjorde hon  ett långt uppehåll till in på 2000-talet.

Nu har amerikanskan släppt sitt tredje album och det låter någonstans mellan Joan Baez och Joni Mitchell.

När jag första gången spelade skivans första spår Washerwomans Lament slogs jag av att den mycket väl kunde vara skriven av Woody Guthrie där det tidlösa innehållet berättas på ett enkelt, följsamt och medryckande sätt. Att alla låtarna inte håller samma fantastiska klass, eller ens måttet, är å andra sidan tråkigt. Det finns iochförsig ytterligare ett par ljusglimtar som The Temptess ( Follow Me Down) och Finding Ontario (60´s Scoop Song) men tyvärr är det nog de enda tre jag orkar med.

Börje Holmén

Sinead O´Connor ”How about I be me (And you be you)?” (One Little Indian/Border)

Hennes privatliv har under åren som gått sedan megahiten Nothing Compares 2 U överskuggat hennes artistiska och musikaliska gärningar. Ett undantag är reaggae-albumet Throw Down Your Arms som producerades av Sly and Robbie och var klart godkänt, samt innehöll ett helt album med dubversioner.

Nu har Sinéad tagit upp samarbetet med producenten John Reynolds  som också var hennes första man. Resultatet av detta samarbete är väl inte den stora comeback som vi väntat på. Men Sinéad går som vanligt sin egen väg som tur är och sjunger med stor övertygelse och skärpa  i rösten som få kvinnliga artister förunnat idag. Ett bra exempel på detta är inledande 4th & Vine, som lär handla om ett förhållande med regissören Neil Jordan.

Direkt lysande är John Grant-covern Queen Of Denmark med de inledande raderna “I wanted to change the world, but I couldn’t even change my underwear”.

Vatikanen får sig en släng i Take Of Your Shoes och V.I.P behandlar kändisskapets baksidor. Så visst behöver vi kvinnliga musiker som Sinéad som ibland står med bägge fötterna på jorden, men lika ofta svingar vilt åt alla håll samtidigt, utan att ha markkontakt.

Allt är inte bra, med när det är det , då sprakar det om Sinéad O´Connor.

Bengt Berglind

George Harrison ”Early Takes Volume 1”  (Universal)

Detta album med demoinspelningar ger oss naturligtvis en viss inblick i George Harrisons skaparprocess, innan det var dags att gå in i studion för att spela in det som senare skulle ges ut på bland annat All The Things Must Past. Konceptet provades förra året på ett utmärkt sätt med John Lennon/Yoko Ono och deras gemensamma album Double Fantasy/Stripped Down, ett dubbelalbum till enkelpris med lite rårare repversioner, plus slutprodukten.

Här  på Early Takes finns förutom titelspåret bland annat nakna versioner av Run Of The Mill, My Sweet Lord, Behind  Closed Doors, Awaiting For You All och I’d  Have You Anytime.

Det som lyfter denna tunna samling med bara tio låtar är en känslig  tolkning av Dylans  Mama You Been On My Mind, Everly Brothers Let It Be Me samt en mer uppsluppen Harrison i bluesiga Women Don’t Cry For Me, med munjiga i kompet. Så även om detta fortfarande är musik som berör ända in i hjärteroten så är det sniket i  kubik att inte ge alla Harrison-fans en ordentlig dos med Early Takes, därav fyran i betyg. Skärpning!

Bengt Berglind

The Decemberists ”We all raise our voices to the air” (Rough Trade/Border)

Decemberists album ”The King Is Dead” drabbade cd-spelaren på vårvintern 2011 och har hängt med sedan dess. Nu är det dags för en livedubbel med detta Portland-baserade band som ofta låter mer engelskt i mina öron – än amerikanskt.

Den ständiga frågan som dyker upp när det gäller liveplattor är hur nödvändigt det är, för oss som inte var där och inte kan känna stämningen och musikens magiska vibrationer fortplanta sig genom kroppen. Musiken är genomgående alldeles utmärkt, men när det blir mellansnack, skämt och annat glam så tappar ofta musikupplevelsen fart och man sitter bara och väntar på nästa låt. Detta kan man stå ut med på grund av att Colin Meloy har en sån låtskatt att gräva ur och det låter så bra om bandet.

Större delen av alla kanonlåtar från The King… finns med i  utmärkta liveversioner. Rise To Me, Down By The water, All Arise, This Is Why We Fight och många, många fler av Colin Maloys låtar har så starka melodihakar, så de sitter lika säkert fast som en säkerhetsnål i en övervintrad punkares kind. Livedubbeln kan också fungera som en bra inkörsport för den som vill stifta närmare bekantskap med ett band som förenar pop och modern folkmusik med osviklig känsla och sväng.

Bengt Berglind

The Black Keys ”El Camino” (Nonesuch/Warner)

Alla ni som har suttit i framsätet på en Chevrolet El Camino vet att den
inte ser ut som bilen på omslaget. Där står det nämligen en anspråkslös Van
prydligt parkerad. Det var med den här skrotfärdiga ’turnébussen’ som Dan Auerbach
(sång/gitarr) och Patrick Carney (trummor) körde land och rike runt under de
första stapplande åren när ’The Black Keys’ ännu låg i sin linda.

Nu har åtskilliga mil lagts bakom denna rock-duo och berömmelse och fägring
kantar väggrenen. Demon-producenten Brian ”Danger Mouse” Burton har lockat
fram träffsäkra låtar och ett pånyttfött betydligt vidlyftigare instrumentalt
spektrum. Det rör sig om skitig alternativ garagerock stylad med diverse
applikationer.

Lyssna bara på ’Lonely Boy’. De vresigt återkommande gitarriffen varvas med
småmysig allsång i refrängen. En träffande näst intill arrogant relationstext
ger den vederbörliga inramningen. Inledningen på ’Little Black Submarines’
är däremot lugn och eftertänksam med endast en akustisk gitarr som sällskap.
Halvvägs in i låten tar tålamodet slut och djuriska trummor och en ettrig
elgitarr tar överhanden. Vibrationer från Led Zeppelin letar sig in under
skinnet.

’Gold On The Ceiling’ slänger retrospektiva känslor ända till 60-talets
bitterljuva epok. För en låt som står så högt i tak känns orgeln – av gammal
fin årgång – som en välbehövlig motpol. ’Sister’ och ’Hell Of A Season’ river
upp mycket damm under sin färd. De snärtiga ackorden är utformade helt enligt
den gamla rockskolans sedelärande konst.

De här killarna är smarta nog att hålla sig ur vägen för sina egna melodier.
Den stora lyssnarskaran ute i världen lär nog få det betydligt svårare att värja
sig mot det träffsäkra soundet.

Thomas Claesson

Fotnot: Det spanska ordet ’El Camino’ = Vägen.

Kultfakta: The Black Keys har bidragit med en melodi (’Tighten Up’) till filmen
’I Am Number Four’.

Dr. John ”Locked  Down” (Nonesuch/Warner)

Den gode Doktorn, funkens överstepräst från New Orleans har övergett sitt vanliga recept och lierat sig med Black Keys gitarrist Dan Auerbach. Borta är de väloljade funkbröderna i Lower Side 711, som nästan alltid brukar sluta upp vid doktorns sida.

På Locked Down har Dan Auerbach handplockat ett nytt band och förvisat Doktorn bort från pianopallen till farfisaorgeln/wurlitzerelpianot. Större delar av albumet lär vara skrivet och producerat i studion, vilket ibland hörs då några av spåren har en jamkaraktär över sig. Annars finns det inte mycket att närkegnälla på. För detta är den nytändning som Doktorn så väl behövde.

Inledande Locked Down sätter agendan för vad det kommer att handla om på följande tio spår… En betydlig mer skramlig resa i voodoons träskmarker där Doktorns lätt knarriga röst låter bättre än på länge. Det som förstärker och fördjupar ljudbilden när det är riktigt bra är hur blåsarrangemangen och körinslagen smälter samman med  Doktorns röst. Ett klart plus i kanten för Dan Auerbach egna gitarrspel på detta mer än lyckade Dr. John-album. Nyfunktionalism som funkar alltså. Gött mos.

Bengt Berglind