nyaskivor.se

Alabama Shakes ”Boys & Girls” (Rough Trade/Border)

Det här är egentligen inget märkvärdigt alls. Bara en liten samspelt soul- och rockcombo från Sydstaterna. Låtmaterialet håller en skaplig nivå . Som vanligt finns det både dalar och en del toppar i detta och i gruppens sätt att framföra sin soulrock, med inspiration från klassiska Muscle Shoes och Staxsoundet blandat med mer traditionell amerikansk rotrock. Men det som skiljer Alabama Shakers från många andra band på samma nivå är Brittany Howard, gruppens vokalist och gitarrist. Hon sjunger med en soul- och rockröst som både innehåller taggtråd och honung.

Musikminnet söker sig bakåt i tiden och visst finns det spår av en ung Janis Joplin, Etta James eller Tina Turner i Brittanys vokala uttryck.  Hon behärskar också både ballader och de lite snabbare låtarna med samma  känslosamma uttrycksförmåga. Som sagt inget märkvärdigt, allt har du hört förut, inget som kommer att skaka om i musikvärlden. Bara lite tät soul och rock i 35 minuter. Räcker bra!

Bengt Berglind

Simon Elvnäs ”Words Unspoken” (Simon Elvnäs/Hemifrån)

Simon Elvnäs debuskiva Words Unspoken är inspelad live. Producerad av Glen Scott. Simon är en singer/songwriter och har skrivit allt material själv utom Water is wide som skrivits av Pete Seeger. Han låter lite som Ray LaMontagne och Al Green.

Skivan är ganska vemodig men med en skön känsla rakt igenom och med låtar som Can’t let you touch me now, Naive, Your naked soul och Water is wide med flera är allt på topp. Däremot har jag lite svårare för duetterna som känns lite mer trevande och ansträngda. Detta är en strålande debutskiva.

Börje Holmén

The Gourds ”Old Mad Joy” (Vanguard/Border)

De borde ha hittat sin egen stil efter sjutton år. Men det är klart det kan man säga att de har. För på de fyra sista albumen jag kollat in finns tre-fyra kanonlåtar där de bär arvet från The Band vidare. Sen  måste bandet tänka att vi måste variera oss. De  plockar in en massa olika låtar i en massa olika tempo och många av dem verkar halvfärdiga.

Denna pytt i panna av stilar och tempon bidrar till att man tröttnar fort på bandet. Det finns inga musikaliska ramar att hålla sig i. Nobel Creatures från 2007 var det bästa försöket att hitta en egen stil och karaktär. Sen kom Haymaker och nu Old Mad Joy som är inspelad i Levon Helms studio med Larry Campell i produktionbåset.

Här som tidigare hittar vi tre bra Gourdslåtar, I Want It So Bad, Two Sparrows och Ink and Grief, sen är det som vanligt igen. Musiken vinglar hit och dit utan att hitta rätt. Synd med så bra musiker och så bra sångröster.

Bengt Berglind

Little Green ”Innocent Again” (Paraply/Hemifrån)

Little Green har släppt sitt tredje album. Gruppen består av: Andreas Johannesson, Thomas Pontén, Karl Wassholm och Jonas Holmberg. De har skrivit allt material själva. Med sig på skivan, som är inspelad både i Sverige och USA, har de åtta mer eller mindre namnkunniga gäster.

Det är en lättlystnad blandning av musik men det känns som man har hört det mesta förut, som det som ”lånats” från andra och ligger störande nära originalet. Man kan utan ansträngning höra refrängerna av Sweet Home Alabama, Needles & Pins m.fl. men detta är en skiva som man trots allt blir glad av.

Börje Holmén

Hellsongs ”Long Live Lounge”  (Tapete/Border)

Peavey Wagner i Rage sa efter att ha spelat in ett antal Ragelåtar med Prags symfoni orkester att han blev förvånad över hur mycket musik det fanns i deras låtar. Lite så får man nog säga om Hellsongs; att de får fram saker ingen trodde fanns i ursprungslåtarna. Med detta vill jag säga att jag gillar Hellsongs koncept skarpt, men att jag föredrar att hemma konsumera det i mindre doser. Gärna i favoritfåtöljen med till exempel ett glas single malt. På en lagom nedgången och skum sylta med bandet som bakgrundsentertainers skulle jag troligen älska det en hel kväll och natten, ända fram till morgonen. Med andra ord var jag lite skeptisk till 55 minuter Hellsongs live i hemmets vrå; helt enkelt för mycket och i fel omgivning.  Desto gladare är jag att konstatera att längden på plattan inte är något problem. Föga förvånande egentligen med tanke på den låtskatt som hårdrocken är. Jag var dessutom skeptisk till att blanda in musiker från Göteborgs symfoniorkester, eftersom jag verkligen gillar det minimalistiska hos Hellsongs, men det funkar förvånansvärt bra.

Framförandet är naturligtvis mycket bra och professionellt, och Siris röst är underbar med sin anstrykning av Björk, lite sådär på gränsen till att brista, men aldrig i närheten av att verkligen göra det. För mig är hon en så viktig del av Hellsongs att jag inte förstår hur bandet ska lyckas ersätta henne utan att bli ett coverband på sig själva.

Vissa låtar fungerar bättre än andra. Allra bästa funkar de som är lite mindre lounge och lite mer traditionellt akustiska versioner av originalen. Sin City är fullkomligt strålande och Walk är inte långt efter. Av låtarna som är mer tillbakalutade och mer lounge är War pigs underbart ödesmättad. Bäst är nog ändå Youth gone wild där stråkarna verkligen ger en extra, dramatisk dimension. Bitterljuvt är bara förnamnet.

Hellsongsfans har inget att bli besvikna över, förutom då att bandet är ännu bättre när de är mer minimalistiska. Dessutom är det sista inspelningen med Siri, så passa på att njuta. För dem som inte har hört Hellsongs fungerar den här plattan utmärkt som en greatest hits-samling att avnjutaellsongs är dHellsongs, gärna i goda vänners lag med ett glas single malt; ingen Islay dock, snarare något inte alltför rökigt – kanske en Talisker 18 år.

Jonas Andersson

Long Ryders ”Native Sons (Deluxe ReIssue)” (Prima/Hemifrån)

Detta är en återutgivning av ett band som var alldeles för bra för sin tid mitt på åttiotalet. Long Ryders lirade då en rak och fartfylld variant på countryrock, eller cowpunk som någon påhittig musikredaktör döpte det till. I bandet fanns  två utmärkta sångare, låtskrivare och instrumentalister – Stephen Mc Carthy och Sid Griffin – plus en tight kompsektion. På denna re-release som innehåller albumet Native Sons plus en del annat material, visar Long Ryders upp sina musikaliska rötter med ekon från Byrds och Poco – båda grundstenar i vad som kallas americana idag.

När man lyssnar på Native Sons  med dagens öron är det frapperande hur bra de låter. Melodierna  sitter som ett smäck , sångstämmorna likaså. Banjos, steelgitarrer och vanliga guror virvlar runt  utan hastighetsgräns.  Sen tror jag att många americanaband i dag skulle vilja ha låtar som Ivory Tower, Still Get By, Run Dusty Run och Tell It To The Judge sin låtlista.

Long Ryders försvann i ökendammet och blev sedan Coal Porters som comebackade med ett finfint bluegrassalbum förra året. Men då var bara Sig Griffin kvar, som också är musikskribent och författare till en bunt musikbiografier.

Så stöter du på Long Ryders eller Coal Porters så ta en koll om du gillar amerikansk rootsmusik.

Bengt Berglind

Susan James ”Highways, Ghosts, Hearts & Home” (Susan James Music/Hemifrån)

Singer/songwritern Susan James är en erkänt skicklig gitarrist. Hon har turnerat med namnkunniga artister såsom Rufus Wainwright, Billy Bragg, Richard Thompson, David Lindley med flera.

Nu släpper Susan sitt tredje album med egenskrivet material, och det drar mera åt alternativ country än tidigare. Det är lätt att göra jämförelser med Sheryl Crow och ibland tycker jag det låter lite Kris Delmhorst.

Vid första lyssningen tyckte jag inte att det var något för mig, men eftersom jag lovat att kommentera den så spelade jag den flera gånger. Faktiskt så fungerade tillvänjningsprocessen. Jag måste erkänna att det, efter sisådär fem lyssningar, finns fler nyanser i musiken och texterna än vad jag från början var mottaglig för.

Låtar som fastnat är: Out In the Woods och How To Fix a Broken Girl.

Börje Holmén

Agent Side Grinder ”Hardware” (Headstomp/Playground)

Hardware är bandet Agent Side Grinders tredje fullängdsalbum. Jag har aldrig hört dem innan jag sätter in den här skivan i CD-spelaren, men pressreleasen jag fick medskickad hävdade att bandet skulle vara synthpunkare. Går vi 30 år tillbaka i tiden hade det inte varit möjligt, nu på 2000-talet har vi märkt att det faktiskt är möjligt att mixa dessa två genres, bäst gjort av det fenomenala bandet The Yeah Yeah Yeahs.

Men att påstå att Agent Side Grinder gör det är kanske lite väl att ta i; deras musik ligger snarare i gränslandet av industri, synth, möjligen (mörk)rock och lite popfeeling. Men med allt detta inte sagt att det är det minsta dåligt. I sina bästa stunder tycker jag att Agent Side Grinder når sig upp till mina industrifavoriter Die Krupps. Hardware bjuder på 8 låtar som tar lyssnaren med in i ett intressant industrilandskap, med intressanta varierande ljudbilder. 

På det hela får man vara nöjd med den underhållning man får på Hardware.

Lars Svantesson

Diamond Dogs ”Set fire to it all” (Legal/Sound Pollution)

Diamond Dogs är smått legendariska inom den svenska musikindustrin. De har lirat tillsammans i 20 år och har släppt mer än 10 plattor. De har gjort sin grej oavsett om det betytt att de har gått emot alla rådande trender just det året.

Gubbrock, gubbrock, gubbrock. Ja bättre beskrivning på Diamond Dogs, år 2012, kommer ni aldrig någonsin att få. Enda grejen som är positivt med den beskrivningen är att man kan lägga till slutklämmen: men inte lika tråkiga som de flesta gubbrockband. Trots en massa år på nacken slår Diamond Dogs ut mossiga legendarer så som exempelvis Status Quo tio gånger av tio. Det här känns nämligen, hur konstigt det än låter, ganska fräscht och intressant. Och för att spä på detta påstående ännu mer så har 2011 års ”The Grit & The Very Soul” i Spanien röstats fram av musikkritiker som den bästa utländska skivan.

Men rent personligen tycker jag inte att skivan är speciellt märkvärdig , snarare att den bitvis är rent utav ganska tråkig och sömning. Men jag är ganska säker på att min far skulle tycka om det här bra mycket bättre än jag. Skivan får en måttlig och svag 3:a i betyg, men ha då i åtanke att det är högt i sammanhanget. Har du smaken inställd på boogierock så är det här säkert en CD som kan ligga dig varmt om hjärtat.

Lars Svantesson

The Delta Saints “The Delta Saints” (Dixiefrog/Border)

The Delta Saints härstammar egentligen från Louisiana, men de är numera baserade i Nashville! Men trots Nashvillekopplingen så spelar de inte Nashville-country, utan istället tung bluesbaserad rock med mycket soul. Det man närmare serverar på menyn är en intressant blandning av deltablues, rock och soul med ett bastant groove och frenetiska munspelsslingor!

Själva marknadsför de sin musik som Swamp Blues från Nashville och man skriver bl.a. följande om sin musik: ”The Delta Saints put together Blues, Swamp music, revisited Southern Rock and Funk. They have a strong energy and it seems that they represents quite well a new generation able to bear the torch of bands such as The Allman Brothers or Black Crowes”.

Albumet ”The Delta Saints” är på sätt och vis gruppens fullängdsdebut, trots att det egentligen bara är det bara en sammanslagning av de två tidigare utgivna EP-skivorna: ”Pray On” (minus en låt) samt ”A Bird Called Angola”.

Gillar man tung bluesrock, ibland nästan på gränsen till hårdrock, med mycket bluesgitarr och munspel – ja då är detta något för dig!

Tyvärr så märks det att albumet är ett hopkok av två EP-skivor, för det spretar lite väl mycket och den musikaliska riktningen känns ibland lite vilsen! På något vis så går det också att höra att man har klistrat ihop två olika inspelningssessioner, två olika musikprocesser, två olika skapelser, två olika halvor, till en och samma helhet!  Den musikaliska limskarven lyser tyvärr igenom när man lyssnar på detta som en och samma helhet!

Men kan man bara hitta en naturlig musikalisk stabilitet gällande låtar och dess framförande, så kommer nog The Delta Saints låta höra om sig i framtiden! För potentialen finns ju och tung blues, samt hård bluesrock är trots allt en intressant musikalisk inriktning! För mer info om gruppen och deras musik – se även deras hemsida.

Jag ger denna skapelse, trots dess brister, spretighet och bitvis ojämn kvalité, ändå ett godkänt betyg!

Roger Skoog