nyaskivor.se

The Touré-Raichel Collective ”The Paris Session” (Cumbancha)

Varje gång jag hittar bra instrumentalmusik, som detta album med en cool mix mellan worldmusic och jazz, påminner det mig om att lyssna oftare på denna genre. Visserligen finns det vokala inslag här också det ska understrykas.

Dessa sessions som är inspelade i Paris av den israeliska kompositören, arrangören och pianisten Idan Raichel tillsammans med gitarristen Vieux Farka Touré från Mali, har sitt ursprung i ett tidigare samarbete, The Tel Aviv Sessions.

Musiken som skapats är luftig och lätt att ta till sig. Lätt att tycka om och ha runt sig. Här finner du ett lätt men funktionellt jazzanslag, som passar så väl ihop med Vieuxs flytande gitarrspel. Samtidigt vilar det en svag österländsk känsla över musiken som helhet.

Blåsarrangemangen som finns lyfter och poängterar jazzinflytandet på albumet utan att dominera. Inte heller far det iväg i våghalsiga improvisationer som skrämmer de som alltid tror jazz är svårt att ta till sig.

Albumet är inte helt instrumentalt, men de vokala inslag som finns bidrar till att The Paris Session är en musikalisk mix som bildar en helhet. En välljudande sådan.

Bengt Berglind

Mark Kozelek ”Singing Christmas Carols” (Caldo Verde)

Dags att ge sig in i julsmetensmusiken igen, den som smeker våra öron när vi närmar oss någon typ av affär eller stormarknad. Då är det lätt att julmusiken står en upp i halsen när det väl lackar in mot julafton. Men det finns räddning att få, denna gång i form av lugn och stillsam framförd av Mark Kozelek. Denne amerikan som har sina musikaliska rötter i grupperna Red House Painters och Sun Kil Moon plus en lång radda soloalbum är ett fullgott alternativ som gjuter olja på julstressen.

Mark väljer att göra avskalade och relativt akustiska versioner av kända och mindre kända julsångsalster. Han framför sina låtar med en allvarsam återhållsamhet som är avslappnande och skön att ta till sig. Bland mer kända julåtar såsom Silent Night och en körfylld O come all ye faithful, finns också Pretenders popdänga 2000 miles. Här passar den in på ett bra sätt. Även om Mark Kozelek gör en fullt godkänd version av The Christmas Song så får man nog konstatera att den fullödiga versionen tillhör Nat King Cole.

Andra lite mer alternativa julalbum finner du här på nyaskivor om du kollar in recensioner från förr. Då hittar du album med Shelby Lynn, Kimmie Rhodes,Uno/Irma och Tracy Horn. Alla dessa plus Mark Kozeleks Singing Christmas Carols borgar för en musikfylld skön julhelg.

Bengt Berglind

Manfred Mann ­”Lone Arranger” (Creature/Border)

Det borde inte gå. Det borde vara ett totalt kört projekt redan från början. Att ge sig på och göra coverversioner på bland annat Free ­ Alright Now, Queen ­We Will Rock You, Prince­ Nothing Comper.. eller Doors – Crystal Ship. Och vem hade trott att man skulle sitta 2014 och lyssna på Manfred Mann, och dessutom gilla vad man lyssnar på.

Manfred Mann en popikon från sextio och sjuttiotalet, som ofta hade utmärkta sångare i bandet, som Paul Jones, Michael D ábo och senare Chris Thompson. Dessutom hade han en hel hög med utmärkta hits på listorna och gjorde bra versioner av både Dylan och Springsteen.

Nu många år senare kommer, helt överraskande, albumet Lone Arranger, där Manfred Mann i första hand är arrangör och har stuvat om ordentligt i en lång rad covers.

En lång rad gäster finns till hands och gör albumet variationsrikt och kul att lyssna till. Victoria Tolstoy, Ruby Turner, Jay­Z, Carleen Anderson och Kayne West är några.

Blås- och stråkarrangemangen bygger upp stämningar, och gör det hela till en nutida mix av pop, jazz och modern dansmusik.

När sedan Håkan Nesser dyker upp och reciterar en text över en dov musikinramning kan man inte annat än kapitulera över lekfullheten och den genuina musikaliteten som Lone Arranger innehåller.

Ryktet säger att mannen Manfred numer bor i södra Sverige, men spelar inte någon roll i det här sammanhanget. Vad som spelar roll är att Lone Arranger är ett mindre mästerverk, nära en femma.

Bengt Berglind

Los Straitjackets and Deke Dickerson ”Sings Great Instrumental hits” 

Finns det instrumentala hits längre i Spotifiseringens värld? Eller har jag bara missat dom. Det skulle i så fall vara en lansering från någon storfilm eller tv-serie med ett megastort genomslag. För oss som har musikrötterna i sextiotalet var situationen med instrumental hits något helt annat, då härjade instrumentalband som Shadows, Ventures och svenska Spotnicks i våra hörselgångar.

I dag finns det lokalt fortfarande instrumentalgrupper som bär denna musikgenre vidare. Några av dem är hyfsat stora utomlands. Los Straitjackets  är av allt att döma USAs nutida hjältar på detta område. På detta album har de lierat sig med sångaren Deke Dickerson och framför många av de stora hitsen igen, – men nu med texter.

Ventures -Walk Dont Run och Perfidia, Bill Doggetts -Honky Tonk, Santo&Johnnys – Sleep Walk och min favorit  Apache- The Shadows/Jörgen Ingman.

Det är helt omöjligt att inte dra på smilbanden och dras med i detta galenskapens musiklekstuga. Sångaren Deke Dickerson är väl inte den bästa i branchen och det kan inte vara helt lätt att framföra en text till tempot i synthplågan Popcorn.

Detta är inget album som man sitter och lyssnar på upprepade gånger, men det duger alldeles utmärkt till att sätta fart på en fest och skapa lite musikalisk galenskap för stunden. Apache är en höjdare här också, med ett litet snitsigt rapinslag. Lugna Theme from a summerplace, Sleep Walk  och Perfidia har melodier som forfarande håller måttet.

Let’s Party !

Bengt Berglind

Scott Matthews ”Home part 1” (San Remo/Border)

I vanliga fall är detta musik som jag borde gå igång på och gilla. Här finns melankolin och de lugna fina stämningarna i musiken. Den är felfritt framförd med välspelande akustiska gitarrer, plinkande pianon och en cello som väver drömmande toner.
Engelsmannen Scott Matthews som är en nykomling i mina musiköron sjunger med en försiktighet och skörhet i rösten som borde beröra mer än vad det gör. Han har ett stänk i sin röst av det som man brukar kalla blue-eyed-soul. Men här utan soulmusikens rakt i hjärtats bakgrundsfond. Man kan inte heller påstå att albumet Home part 1 är ett hastverk.
Både arrangemang och melodier håller en hög standard även om stor del av albumets innehåll som helhet saknar tempoväxlingar, som i sin tur kanske skulle bidra till en större variation. Så fortfarande förstår jag inte att Scott Matthews musik här inte fäster mer än vad den gör. Det enda som brukar hjälpa i liknande musikstunder är att lägga ner och återkomma längre fram med Home part 1.
Sagt och gjort.

Bengt Berglind

Maggie Björklund ”Shaken” (Bloodshot/Border)

När musiken från Shaken, Maggie Björklunds andra album, strömmar genom rummet är det fullständigt omöjligt att inte se ett brett spektra av bilder framför sig.

Kanske därför att hennes musik får mig att tänka på Ry Cooders soundtrack och gruppen Calaxicos ofta ödesmättade instrumentalvykort från ett kargt ökenlandskap.

Att Maggies huvudinstrument är steelguitar, tillhör inte vanligheterna . Hon komponerar större delen av materialet här och sjunger i små doser.

Detta år har hon turnerat med Jack Whites band , och finns med på hans sista album Lazaretto.

Men för mig är det just detta myller av bilder som formas av hennes musik. Scener som utspelar sig någonstans på gränsen mellan USA och Mexico. Gärna i en mörk och våldsam westernrulle av mer modernt snitt. Eller varför inte en film av

Tarantino.

På Shaken har hon samlat ihop ett band med medlemmar från Calaxico, Portishead och PJ Harvey. Att hon sedan delar duettmicken med Kurt Wagner från Lampchop, är bara det ett plus i kanten.

Samlar vi sedan ihop alla plus i kanten på denna smakfulla mix av filmmusik, ökencountry och en liten dos psykedelica så är det tveklöst ett av årets album.

Fem av fem möjliga Maggie !

Bengt Berglind

Flying Colors ”Second Nature” (Mascot/Music Theories/Warner)

Att närma sig det här albumet med en förutfattad mening vore ett stort misstag.
Hur skall man överhuvudtaget kunna ha en uppfattning när en sammansättning av så
vitt skilda musiker bestämmer sig för att starta ett litet sidoprojekt utan
tillsynes någon anledning alls.

De som vet lite grand om musik vet att gitarristen Steve Morse spelar i Deep
Purple. De som vet lite mera kommer ihåg att Mike Portnoy spelade trummor i
Dream Theater. De som vet jättemycket, vet ändå inte vem sångaren och
låtskrivaren Casey McPherson är eller ändå mindre vart han kommer ifrån. Lägg
därtill Neal Morse på klaviatur och bassisten Dave LaRue så är förvirringen
fullständig.

När man väl fått upp ögonen under inledningsspåret ’Open Your Eyes’ så tickar
det fortfarande en fråga i bakhuvudet. Är det en dröm eller är man på väg mot
den yttre galaxen? Fastspänd med trepunktsbälte och lätt tillbakalutad känns den
progressiva odyssén med inbakade jazzinslag ändå rätt behaglig.

Efter drygt 12 minuter hörs ett knäpp när bältet lossgörs och en s.k. glad låt i
form av ’Mask Machine’ startar upp. Lämplig tack vare sin enkelhet att strömma
ut via radioapparaten, så att den stora allmänheten med gott mod kan ooa hela
natten.

Den hjärtskärande ’The Fury Of My Love’ kan mycket väl spelas för svärmor utan
att hon blir skrämd. McPhersons skolengelska och höga toner fungerar lika bra
som Al Stewarts gjorde på sin tid.

’Peaceful Harbor’ är magnifik och går bortom gränsen för den gängse
uppfattningen om superlativ. Steve Morses gitarr förtrollar, Neal Morses orgel
bedövar och kören hämtad från ’Dark Side Of the Moon’ knäcker den bäste.

Skivan krönts med ’Cosmic Symphony’ vars titel är signifikativ för hela
anrättningen. Indelad i tre faser färgar den ljudvågorna med närmast religiös
romantik i sin strävan att med hjälp av den återblickande progressiva musikens
allra finaste förtecken försöka fånga meningen med livet.

Det som var meningen att bli en sidobeställning blev en huvudrätt. Jag ger mina
komplimanger till hovmästaren och hela kökspersonalen.

Thomas Claesson

Master Mix: Red Hot + Arthur Russell (Yeproc/Border)

Samlingsskivor kan ofta uppfattas som ett enkelt sätt att tjäna storkovan. Nu är det väl nästan ingen som gör det längre på just skivor. Men sen finns det också samlingar som ges ut i ett visst syfte. Detta album är just ett sådant vars intäkter ska gå till AIDS-forskningen.

Arthur Russell som dog 1992 var en avantgarde musiker som under sitt relativt korta musikaliska konstnärskap hann skapa en helt egen musikvärld.

Den kunde bestå av korta klassiska stycken, skruvad electronica, raka rocklåtar, dansdängor eller viskande visor. Konsekvent splittring kunde vara en bra sammanfattning om man vill göra det enkelt för sig. På detta på sitt sätt utmärkta dubbelalbum finns detta spektrum mellan stilar och tempon.

Men på något sätt finns det en gemensam nämnare. Detta skulle då vara att musiken hela tiden bär fram en melodisk positivitet. Sen spelar det ingen roll om det är musikkändisar som Robyn, José Gonzales, Hot Chip eller någon av de mer okända Russell-tolkarna, det är musik som går både till hjärta och fötter för dans.

Bengt Berglind

Steve Gunn ”Way out weather” (Paradise Of Bachelors/Border)

   Release: 4 november

För någon vecka sedan var Steve Gunn helt okänd i min musikvärld. En recension i det engelska musikmagasinet Mojo ändrade det hela. Där fick detta album full pott. Med rätta kan numera medges.
Steve Gunn, amerikansk sångare, men främst kanske gitarrist som härstammar musikaliskt i indiepopen.

Här på sin andra soloutflykt har han utökat sin tidigare trio till en oktett där det återfinns både harpa och banjo. Plus en smidig och följsam trummis som förgyller detta album med sitt spel.

Lågmälda gitarrer dominerar både som komp och soloinstrument. De kommer och går i musiken, som andas luftigt och har drag av en psykadelika som hade kunnat ha sina rötter i sjuttiotalet.

Men nu är det musik från 2014 som Steve Gunn så läckert sammanfogat på detta album. Det är inte pop eller rock i första hand. Det är bara alldeles utmärkt nutida musik att njuta av.

Bengt Berglind

Joe Bonamassa ”Different shades of blue” (Mascot/Provogue/Warner)

Öronen spetsas när Bonamassa rivstartar sitt nya album med Jimi Hendrix’
stenkross ’Hey Baby (New Rising Sun)’ som på bara en minut och 20 sekunder
avslöjar vad som komma skall. Bonamassa hinner få upp ett avsevärt tempo med sin
Triumph när han med luften fylld av årgångsmusik flyger fram över saltöknen i
Utah.

Det finns ingen anledning att be om ursäkt för att det har dröjt två år sedan
förra soloskivan (Driving Towards The Daylight). Häremellan har ju samarbetet
med Beth Hart förgyllt livet högst anmärkningsvärt. Influenser härifrån strålar
också ut över denna skiva i form av blåsarrangemang som värmer upp inte minst
’Love Ain’t A Love Song’.

Den talangfulla sångsmeden Bonamassa utforskar med sina nycklar de yttre
gränserna för bluesen samt klangfärgerna som har format gengren. Han har med
lite hjälp från ett par trogna medarbetare skrivit allt material – förutom
introt – själv.

Bonamassas vidsträckta attraktion framträder distinkt i ’Oh Beautiful’ där
skjutjärnsriff blandas med skönsång toppat med en kosmisk brygga där man via
vintergatan ledsagas till ett brutalt gitarrsolo. Väg det mot den pianoledda
balladen ’Never Give All Your Heart’ och plötsligt framträder alla nyanser av
blått.

Att leva efter mottot ’I Gave Up Everthing for you, ’Cept The Blues’ är något
som så många som möjligt borde anmoda, för det gör jag. Roten till all blues
finns här serverad som en öppen källkod med glimten i ögat. Bonamassa öppnar
hjärtat i sina texter och ’Get Back My Tomorrow’ är inget undantag. I
kombination med favoritgitarren Gibson Les Paul Standard från 1959 ger det ett
förhållande som knappast någon annan kan uppbringa.

I kraft av min ställning som Djävulens advokat är min bedömning att det är
aningen för många trumpetstötar här och där, men då tillhör jag också den mycket
gamla skolan som förordar 3-mannaband. Det är likväl ingen tvekan om att
Bonamassa är och förblir en levande legend ända tills den dagen han faller ifrån
och då kommer gravstenen att ha följande inskription.

Here lies Joe Bonamassa. The bullshit has ended.

Thomas Claesson

Kultfakta: Bonamassa använde nitton olika gitarrer av märkena Gibson, Fender,
Martin och Grammer i årgångar från 1932 till 1970 under inspelningen. Det visar
dels att en gitarr är minst arton för lite och dels att det egentligen inte
behövde tillverkas några gitarrer efter 1970.