nyaskivor.se

Bernie Marsden ”Shine” (Mascot/Provogue/Warner)

De som aldrig har sett gitarrhjälten Bernie Marsdens namn på ett skivomslag kan
sluta läsa redan här. Vi andra minns honom med glädje för hans medverkan i bl.a.
Whitesnake och UFO. När andan har fallit på har även soloplattor släppts och som
av en tillfällighet damp ’Shine’ ner i brevlådan härförleden.

Alla gillar Bonamassa, så även Marsden. Båda har en stil rotad i blues rock men
inte begränsad till den. Samspelet mellan dem på titelspåret är därför en
självklarhet, som mynnar ut i ett sound som om Deep Purple knackade Doobie
Brothers på axeln.

David Coverdale hjälper till att höja humöret genom en omarbetad tolkning av
Whitesnakes ’Trouble’. Ursprungligen från 1978, men den känns förvånansvärt ny
och fräsch. En angenäm déjà vu effekt som tar tid att smälta.

Efter ett par präktiga magplask i form av ‘Walk Away’ och ‘Who Do We Think We
Are?’ (AOR kontra schlagerpop modell radio) rätar skutan upp sig igen och på
fördäck syns folk dansa till ’Kinda Wish She Would’ som är en riktig ’barefoot
stomper’. En högtidsstund som kan flerfaldigas bara genom att sätta spelaren på
repetition.

Sedan är det full fart framåt när Cherry Lee Mewis tar tag i mikrofonen med ett
handfast grepp och avkunnar den förstärkta bluesdräparen ’Bad Blood’. Det kan
mycket väl vara hon som omnämns när den ljuvliga ’Ladyfriend’ omfamnar mig. Jag
hoppas det.

Trots ett par plumpar – som borde ha rättats till med ett överdraget tunt
streck, en signatur och en stämpel – så ger jag en fyra i betyg. För när allt
kommer omkring måste man om inte annat ge mannen som en gång i tiden skrev ’Here
I Go Again’ en hel del respekt även om han är född i Buckingham UK.

”An’ here I go again on my own
Goin’ down the only road I’ve ever known
Like a hobo I was born to walk alone”

Thomas Claesson

Anders Norman ”Fragile’’ (Tindra Records/andersnorman.com)

När förra albumet ”Just Another Mile” släpptes så fastnade jag direkt för Anders Normans personliga uttryck. Kunde inte komma på när jag senast hörde en svensk motsvarighet i genren som väl är ganska utdöd. Med sig i studion hade Norman danska supermusiker, det fanns vibbar av akustisk countryrock och det blev en jämförelse med Joey Tempest Van Morrison-utflykter.

Nu två år senare släpps samlings-CD:n ”Fragile” som beställs direkt från egna hemsidan. Här hittar vi nyskrivna (typ Bryan Adams-)rockaren ’End of the night’ i fint sällskap med mer tillbakalutade hitsen ’It’s time’ (med Tony Carey), ’Just another mile’, ’Love is’ och ’More than friends’.

Normans ljusa hesa stämma har en stor dos originalitet och musiken doftar västkust från tidigt 90-tal med ett kryddmått americana. Gessle goes Stefan Andersson; det drar lite åt Knopflers breddgrader (läs: soft melankolisk balladpoprock med västkustkänsla).

Ett tips, oavsett musikgenre, eller årtionde man normalt rör sig i, är att lyssna på nämnda låtar och bilda sig en egen uppfattning. Videoklippet från releasefesten för ”Just Another Mile” säger garanterat mer än om jag ska försöka beskriva hela ’Anders grej’ i ord. Att man kan få det att låta så här ’på gatan’ (se klippet) är bara att applådera.

Anders Norman släpper nästa vecka en låt med Brinkenstjärna. Samtidigt är man i NOX Studio i Stockholm och spelar in ett album helt på svenska. Via mejl berättar Anders: ”- Det började med att Brinken ringde och bad mig skriva en låt om Persbrandt. Sex timmar senare skickade jag en färdig demo. Denna ledde till ett skivkontrakt och albumet släpps i 2 delar. Den första EP’n med 4 låtar släpps innan årets slut via Universal. Samarbetet med Brinkenstjärna har lett till 130 gigs och en chans att verkligen få utvecklas. På svenska har jag hittat min egen identitet…min egen röst.”

Peter Dahlén

Tom Petty ”Hypnotic Eye” (Warner)

Tom Pettys allseende öga blickar med Saurons intensitet ut över nejden.
Fyrskenet sveper kritiskt över ett område som sträcker sig över sex tidzoner
från Washington D.C. i öst till Hawaii O-five i väst. Det hypnotiska ögat håller
oss med undertryckande kraft fogliga och behärskade ända tills sanningen blir
uppenbar.

Som auktoriserad berättare av såväl romanser som tragedier tar sig Petty an
samhällets väl och ve. Behovet av att lätta på sinnet, i ett land där det finns
så fantastiskt framgångsrika människor i kombination med en hoper otroligt
korkade personer, är inte svårt att förstå. Som en man av full vigör framför den
sanna rebellen Petty sina skildringar med energi och känsla som i sin tur är
direkt återkopplade till hans egen ungdomliga vitalitet.

Albumets textrader har andemening av att frukta det värsta, hoppas på det bästa
och ibland ha en smula tur. Detta sammantaget med att sångerna är insvepta i
arrangemang och melodislingor där varje ton är vägd på en guldvåg gör att denna
skiva är lika oemotståndlig som debutskivan ’Tom Petty & The Heartbreakers’ som
härstammar från tidräkningens begynnelse.

Alla de elva låtarna har var och en sin egen charm. Den inledande ’American
Dream Plan B’ forcerar den imaginära grinden i sin strävan att få optimistiska
tonåringar att lyckas i livet trots allt mer minskade möjligheter. Ackompanjerat
av en knastrande effektpedal – placerad någonstans i en förort – som stöter ut
skitiga kraftackord drivs kampen vidare i möjligheternas land.

I ’All You Can Carry’ sjunger Petty om ett splittrat Amerika som är på väg att
gå upp i rök. Elaka bluesriff leder metaforen in i refrängen, som med finess
klargör att det är bäst att lägga det förflutna bakom sig.

Allt medan albumet fortskrider och sanningen blir allt svårare att acceptera
lindrar Petty armodet genom att röra sig i ett komfortabelt musikterritorium. I
’Power Drunk’ ges en förvirrade vision av hur korrupt auktoritet leder till
ondskefullt beteende. Indränkt i en kvav tonsäker miljö från söderns träskmarker
blir melodin svår att motstå.
.
Trettioåtta års väntan är slutligen över. Petty – varför tog det så lång tid att
kläcka ur sig ’Shadow People’? Med inramade robusta vibrationer hämtade från 70-
talets pålitliga barstolsblues ger den skrämmande avslutningen en tankeställare.
En skakande sång om hur till synes pålitliga människor har förlorat sin
medkänsla. De finns överallt, de kanske till och med ser ut som dig själv, men
de pratar inte som du.

Petty har rockens mest avspända karriär. Han är trogen sina rötter och sviktar
aldrig i sina visioner. Han utlovade ett rakryggat rockalbum. Han höll sitt
löfte. ’Hypnotic Eye’ blev hans bevis.

Thomas Claesson

Savage Rose ”Roots of the Wasteland” (Target/Border)

Savage Rose en dansk musikinstitution som bildades i Köpenhamn 1967 av bröderna Anders och Thomas Koppel. Redan då fanns Annisette Hansen med i gruppen. Nu på nya albumet Roots of the Wastland är hon den enda orginalmedlemmen som är kvar. Under alla långa år fram till nu har denna grupp producerat rockmusik med en progginriktning både på danska och engelska. Utöver detta har bandet också, mest genom Thomas Koppels kompositioner, spelat in musik för både teater, opera och balett. De har också turnerat runt klotet som ambassadörer för Danmark.
Savage Rose vokala frontfigur har i alla år varit Annisette. På en konsert för många år sedan var det många med mig som då häpnade över hennes sandpappersraspiga vokala utflykter. Annisette låter fortfarande som en kvinnlig Joe Cocker eller kanske mer som om Janis Joplin fortfarande varit bland oss en bra bit in i medelåldern.
Musiken på detta Annisette-dominerade album håller sig inom ramarna för en ganska tillrättalagd rockmusik. Det finns element av gospel, jazz och blues väl invävda i arrangemangen som ofta är maffiga med körer och blås. Det är fortfarande fascinerande att lyssna på Annisettes röst, som till exempel i Joker. Då är det på ställ till hundra och öppna spjäll. Men det tenderar att bli lite enahanda i längden. Avslutande Wasteland lullaby är en nedtonad historia med bara hennes röst och en flygel. Då lyssnar jag på riktigt. Samtidigt måste man undra hur Annisettes stämband är konstruerade för att hålla. Och hur länge stod hennes röstpedagog ut ?

Bengt Berglind

Ruthie Foster ”Promises of a brand new day” (Blue Corn/Border)

Det kan kännas en smula orättvist. Men varje gång detta album har spelats för kommande recension dyker Tracy Chapmans namn upp i meloditanken. Det finns lika många likheter som skillnader mellan dessa båda artister. Låt oss nu ägna det hela åt detta nya album med Ruthie Foster, vokalist och gitarrist. Hon är inget stort namn här i Norden eller Europa, vad jag vet. Musiken är en bluesbaserad mix som har ingredienser av gospel och folkmusik, allt rotat i amerikanska traditionen.

Detta album liksom hennes förra följer samma mönster. Det är genomarbetat och kompetent på alla sätt. Ruthie sjunger fantastiskt med både blueskänsla och soul. Det finns några bra låtar som sticker ut, inledande Singin´the blues och de mer akustiskt inramade Second Comin´ och Love. Hon spelar en gitarr polerat men snyggt. Ärligt talat så blir det inte bättre när Ruthie tuffar till det hela och ger sig in bluesrockens förlorade land. Är det en producent som Joe Henry eller T-Bone Burnett som kan bli hennes ”pojke med guldbyxorna”? För Ruthie Foster har DET, det är det ingen tvekan om. Tracy Chapmans nya album lär komma i november.

Bengt Berglind

Mark Olson ”Good-bye Lizelle” (Glitterhouse/Border)

När Mark Olsons röst ligger tätt intill Gary Louris röst i countryrockbandet Jayhawkes, kan deras stämmor förmedla musikmagi. Nu verkar det var slut på det samarbetet enligt en ny intervju med Mark. I stället har han som tidigare gett sig ut på en solotripp, och som tidigare gjort ett album med sin andra hälft norskan Inngund Ringvold. De har rest runt i olika länder plockat upp olika influenser, testat nya instrument och spelat in efter hand.
Resultatet låter i stora delar förvillande likt den engelska folkmusikfamiljen Incredible String Band, och Mark Olsons röst ligger nära Mike Herons i sångfraseringar. Fruns insatser på sångplanet ger mer att önska. Nu är det egentligen inget fel i det hela, och det är naturligt att en musiker söker nya vägar i sitt skapande. Det finns också några riktigt bra låtar här som Long Distance Runner och Heavens Shelter men det räcker inte riktigt till. Ser vi till Marks senare soloalbum så var The Savation Blues ett smärre mästerverk. Hans förra hustruprojekt, The Original Harmony Ridge Creekdippers, då med Victoria Williams, var jämt ojämna, med vimsigt charmiga.
Men ändå, Mark Olsons röst ligger nära vad jag gillar så han kommer att få en hel del spelrum i höst. De hoplimmade stämmorna från Jayhawkestiden finns kvar i skivhyllan under J, skönt att veta.

Bengt Berglind

Ray Cooper ”Palace of Tears” (Westpark/Border)

Ray Cooper med förflutet i engelska folkrockbandet Oyster Band är på detta album ute på egen hand. Han bjuder in oss till en det engelska och skottska höglandet där dimmorna ligger kvar länge över de ödsliga hedarna. Ray sjunger på ett lite högtravande sätt, han berättar historier på ett sätt många har gjort före honom i den engelska folkmusiken, vare sig den är ny eller gammal. Alltså, det doftar tradition. Själva musiken är ofta pianobaserad med läckra inslag av muspel , dragspel och stråkar.
Ray Cooper som numera bor i Sverige, det är väl kärleken som vanligt förmodar jag, gör här några lyckade försöka att gifta ihop sin röst och musik med den svenska folkmusiken. Då händer något och musiken öppnar upp sig i både det väntade och oväntade, The Kings Days/Maarits Waltz och When The Curtains Fall. Om Ray Cooper hade vågat göra detta i en större utsträckning på Place Of Tears hade slutresultatet blivit betydligt bättre och mer varierat. Men ändå, albumet innehåller en radda bra engelsk modern folkmusik , signerad Ray själv.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”Down where the sprit meets the bone” (Highway 20/Border)

En någon vis man eller kvinna påstod en gång med rätta att Van Morrison, med sin röst och sina fraseringar, skulle kunna sjunga ur telefonkatalogen och det skulle låta utmärkt. Detsamma skulle gälla för Lucinda Williams. Nya dubbelalbumet är till bredden fylld av hennes röst med en brutal närvaro, ett sammetssvart soulmörker och lika mycket blod, svett och tårar.
Utöver detta så har hon vid sin sida i studion i Nashville en samling gitarrister som hela albumen igenom gör ett osvikligt intryck vid sidan om hennes djupt personliga röst. Tony Joe White, Bill Frisell och Greg Liez är några av dessa som lirar gitarr med samma själ och hjärta som ryms i Lucindas röst.
De 20 spåren är av ovanligt hög kvalité, ni vet dubbelalbum är alltid en fara. Lucinda drar oss med på en resa bland den amerikanska rotmusiken. Country, folk, soul, pop och swamp, men där finns en musik som möter upp i studion och mixas på ett smakfullt, småskaligt och småsvängigt sätt. Tempot är realtivt lågt genom hela resan men det finns en puls, det finns melodier och det finns allt det där som gör musiken till ett nödvändigt livsverktyg för många av oss. Om stora delar av detta dubbelalbum består av de mer soulfunkiga låtarna så finns det också några där Lucinda öppnar upp musiken, tar med mer melodi och till och med ger sig ut på en vokalresa i ett högre register, som i Walk on och Right by each other. Bland många pärlor kan nämnas soulmässande Foolishness, drömska Burning bridges och tunga Big mess. När jag skrev om Claptons JJ Calehyllning efterlystes en kvinnlig tolkning av någon av hans låtar. Nu kommer den i en känslig version av hans Magnolia som avslutar ett av årets album, enkelt eller dubbelt. En textrad lyder ”-That´s how we do things in west Mempis”- Köp vinylutgåvan, lyssna och njut !

Bengt Berglind

Kris Kristofferson ”An Evening with…live at Union Chapel in London” (Proper/Border)

Solo på scen med gitarr, munspel och sin karaktäristiska röst från den turné som Kris Kristofferson genomförde förra hösten. Denna liveinspelning som är gjord av Abbey Road-studions tekniker grika 26 september förra året, mixades och gavs ut tre dagar senare. Trettiofyra sånger finns här samlade från hans långa och framgångsrika singer/songwriter karriär. Utöver detta har Kris också filmat med framgång under många år.

Vill du ha en bra introduktion till Kris Kristoffersons musik är det här naturligtvis en guldgruva, för här finner du ett helt pärlband av klassiska Kris-låtar såsom Me and Bobby Mc Ghee, Sunday Morning Coming Down och Help Me Make It Trough The Night. Han gör också en lång radda låtar från sina senare album, som This Old Road.

Det är naturligtvis en magisk kväll i denna kyrka i London om man är på plats och kan avnjuta det hela. Kris verkar ha en publikkontakt som byggs upp efterhand, som nu en livespelning ska göra. Men att bara lyssna och inte få vara där blir lite tjatigt i längden utan ett band bakom. Rösten är skönt knarrig men efter trettio låtar håller inte det hela. Att ha med alla applådkaskader är heller inte bra för hörselnerven som blir uttröttad.

På albumet The Austin Sessions från 1999 finner du många av dessa Kris-hits med ett perfekt band i ryggen, då blir allt genast mycket bättre. Att Kris Kristofferson är en sångsmed av rang råder det ingen tvekan om. En favorit bland många avslutar denna recension. Inledningen av Sunday Morning Coming Down:

 ”Well I woke up Sunday morning, with no way to hold my head that didn’t hurt, and the beer I had for breakfast wasn’t bad, so I had one for desert”

Bengt Berglind

Sid Griffin ”The trick is to breathe” (Prima/Border)

Det var så längesedan, långt innan både internet och Spotify hade brett ut sig over jorden, Då fanns det ett litet rockband som gillade både countryrock och punk. Där hittar vi Sid Griffin som var en av bandets låtskrivare och sångare. Men bandet upplöstes som band har till vana att göra och det är tur för oss musiknördar. Då kommer det nya band som ibland är både bättre och…sämre. Nästa gång Sid Griffin dök upp och satte avtryck i musiken var med bandet Cole Porters som fanns i ett flertal uppsättningar. De senare bluegrassinfuerade albumen Durango 2010 och Find the one 2012 är bra stämsång i den högre divisionen.

Nu är Sid solo och travar på rakt in i americaland med en berättande folkrockplatta, inga bluegrassinfluenser och stämsången har stannat i kulisserna. Men låtarna är mycket bra. Det börjar med en homage till Bobby Gentry i Ode to Bobbie Gentry. Bitterljuva Between the general and the grave. Titeln Elvis Presley calls his mother after Ed Sullivan Show låter som liten novell och gamla folksångsklassikern Get togheter stänker loss i ett hett hootanannytempo.

Pub rock club skiljer sig mest av allt, det är ett poem som läses upp, och är riktigt kul och ett ställe man gärna skulle besöka. A trick is to breathe är avslappnad, snygg, melodiös. Att tillbringa en höstkväll med Sid Griffin i soffan, en god bok och ett glas rött italienskt vore inte helt fel. Så får det bli.

Bengt Berglind