nyaskivor.se

Reckless Love ”Reckless Love (Universal)

Finska sångaren Olliver Twisted sjöng på svenska Crashidïets förra album The Unattractive Revolution (2007) men slets mellan dubbla lojaliteter och valde slutligen att satsa fullt ut på sitt egna inhemska projekt Reckless Love. Och det gjorde han rätt i. Det kan vara lite hårt att säga, men Reckless Love:s självbetitlade debutalbum är sammantaget faktiskt vassare än Crashdïets hittills hela albumkatalog, som jag ser det.

Det vi får oss till livs är melodiös AOR-hårdrock, glammetal och tuggummipop i en läcker blandning. Det finns amerikanska influenser, men den europeiska känsla är ändå stark. Faktum är att Reckless Love på vissa sätt låter lite som om gamla svenska popundret Secret Service (någon som minns dem?) skulle gått och blivit ett glammetal-band. Det är med andra ord en enormt snygg produktion med mycket melodier och nordisk feeling mitt i det amerikanska och anglosaxiska.

Jag är väldigt svag för det här och faller även pladask för Oliver Twisteds sång som utvecklats i positiv riktning sedan tiden med Crashdïet. Det finns också en ny kaxighet, säkerhet och en underhållningslusta hos Twisted som skvallrar om att David Lee Roth säkerligen kan räknas som en av sångarens större förebilder.

Albumet rekommenderas stark för alla fans av melodiös metal med glam- och AOR-känsla och det finns några rejäla pophits att locka med: ”Beautiful Bomb”, ”Romance” och ”One More Time”.

Henric Ahlgren

Volbeat ”Beyond Hell/Above Heaven” (Medley/EMI)

Succédanskarnas nya giv börjar bra, med hårdrocksstänkare som The Mirror And The Ripper och Who They Are.

Men redan tidigt dyker låtar som A Better Believer och A New Day upp, och det är den typen av låtar som gör att jag inte kan ge bandet ett högre betyg. Det handlar helt enkelt – mer eller mindre – om karbonkopior på sådant som bandet gjort förut. Och då inte bara en gång… I mångt och mycket beror mina invändningar på sångaren/gitarristen Michael Poulsens sätt att återanvända samma sångstruktur om och om igen. Nej, tacka vet jag 7 Shots, i vilken den lugna inledningen stegras med metalriff och avslutas i thrashstil. Extra plus för gästsången av Mille Petrozza (Kreator). 16 Dollars låter som om bandet kört sina influenser i en mixer och resultatet blir då en ganska galen blandning av så olika artister som Social Distortion, Johnny Cash, Ramones, Metallica och Elvis Presley. Läckert!

Skivans bästa låt är utan tvekan Evelyn med – surprise! – Mark ”Barney” Greenway (Napalm Death) som gästsångare. En riffstark låt som i dom aggressiva partierna för tankarna till Entombed. En annan favorit är medryckande A Warrior’s Call, med en refräng som inbjuder lyssnaren till att sjunga/skrika med. Och jag kan inte annat än tycka att det är charmigt när bandet tackar publiken för framgångarna i avslutande Thanks, som handlar om bandets väg till framgången.

Trots flertalet låtljusglimtar är ändå känslan att danskarna mixar vin och vatten i allt för stor utsträckning. Och det är knappast smickrande för herr Poulsen när låtarna med gästsångare sticker ut allra mest. Å andra sidan slukar ”den stora massan” Volbeat med hull och hår, så varför ska en recensent klaga egentligen…

Magnus Bergström

Kiske/Somerville ”Kiske/Somerville” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Michael Kiske (Helloween, Place Vendome) har funnit sin gelike av det täcka
könet i Amanda Somerville (Epica, Kamelot). Somerville som är bördig från
Michigan är inte någon duvunge i dessa sammanhang. Hon har medverkat i ett otal
metal-konstellationer och dessutom producerat sina egna två soloplattor.

Kvinnan från de stora sjöarna möter mannen som gav tysk power-metal ett ansikte.
En lyckad förening visar det sig, där debutalbumet för enkelhetens (och
förmodligen profitens) skull blev döpt efter dem själva. Två exceptionella
vokalister med röster utanför det vanliga träffas och ljuv musik (läs metal)
uppstår. En nyck av ödets ironi skulle man kunna tro, men ack nej. Detta är ett
beställningsjobb från det stora skivbolaget och ta mig tusan – jag har inget
problem med det. 

Det var något som inte stämde med Kiskes AOR-projekt Place Vendome. Det
passerade bara spårlöst rätt ut i en omloppsbana runt jorden utan att beröra ett
endaste dugg. Desto bättre att han fångade upp Somerville i nätet. Somerville
minns vi då hon kom ner från skyn som en ljuvlig ängel på Kamelot’s The Black
Halo och förlöste oss med melodin ”The Hounting”. Himmelriket var mycket nära
där. Sedermera gick Somerville in som ersättare för Simone Simon under Epica’s
turné’ i USA/Kanada. Bättre ”stand-in” än så lär vara svår att finna.

Även om det räcker med två för att dansa tango, så behövs det en kunnig ensemble
för att göra konceptet komplett. Det är här bassisten Mat Sinner och vår
sydsvenske gitarrist Magnus Karlsson kommer in i bilden. Båda fullt skolade i en
värld av metal och medlemmar i Primal Fear vilket för övrigt är ett band som
inte lämnar någon nåd. Tillsammans har de skrivit merparten av sångerna till
albumet och bidrar i högsta grad till att det låter såpass bra.

Rivstarten med ”Nothing Left To Say” är distinkt och kraftfull. Kiske tar
kommandot som den man av börd han är men Somerville fäller ut sina vingar och
ger en intensiv support. Rösterna blandas samman i ett medryckande metalliskt
strukturerat rockriff. Gediget arbete på trummorna och ett bra gitarrsolo kröner
verket. ”Silence” inleds med en fyllig klaviatur och går senare över i en
närmast orkestral upptäcktsresa med pampiga effekter. Rösterna duellerar och
flätas samman i refrängen. Somervilles röst är fantastisk och känns bitvis
tyngre än Kiskes.

Resolut gitarrspel med gnistrande sticks som kunde vara signerade av Zakk Wylde
(ex Ozzy Osbourne) driver på ”Arise”. Rösterna byter verser och harmoniserar om
vartannat. Här hettar det till ordentligt och det blir riktigt medryckande och
glädjespridande i stort omfång. ”Devil In Your Heart” följer upp på den inslagna
vägen med röster som är sammansmälta i en metallisk legering. Toner som pulserar
av viljekraft och rätt sinnelag i ett evigt kretslopp.     

Det här är en skiva inte bara tillägnad alla fans av metal utan även för
beundrare av riktigt vacker skönsång. Musiken är mjuk men ändå energisk. Det
blir aldrig överdrivet känslosamt eller smörigt, som tyvärr alltför ofta är
fallet hos många artister. Kiske och Somerville har stor talang och är
otvetydigt två av de bästa vokalisterna på rockscenen idag. Mars och Venus har
äntligen hittat rätt altitud. Närmare än så här har aldrig de två himlakropparna
varit varandra.
 
Thomas Claesson

My Dear Addiction ”New blood” (Supernova/Cosmos Music Group)

10 år, mer eller mindre, har Älmhultsgrabbarna i My Dear Addiction varit aktiva. Fram till rätt så nyligen under namnet Blind. Gissningsvis är de hyfsat nöjda med att äntligen få debutera, med fullängdaren New Blood och med såväl nytt namn som nysignat kontrakt.

New Blood är en tämligen välpolerad historia; soft metal med lite riv i riff och vers. Här finns en klar känsla för omedelbara melodier, alldeles särskild trallvänlighet i refrängerna och säkert potential för ett mindre antal hittar i radioetern. Dock blir de flesta spår rätt så hastigt bortglömda, åtminstone av undertecknad. Något nyskapande är det inte heller fråga om. Soilwork…. Sonic Syndicate…..

Bäst är lugnaste spåret One of the lucky ones.

Mats Johansson

Enochian Theory ”Evolution Creatioo Ex Nihilio” (Music Theories/Border)

Enochian Theory spelar progressiv rock med frekventa inslag av metal.

Hittills har de åstadkommit två studioalbum, tidigare släppta på eget skivbolag, 2007 respektive 2009.

Nu är de signade av Mascot Records, som påpassligt återutger båda plattorna. Den senare av dem, Evolution: Creatio Ex Nihilio, fanns första vändan tillgänglig endast under augusti 2009 och bara i Europa. Dock hann den med att hyllas av såväl Bruce Dickinson och Steven Wilson. Att den sistnämnde höjde den till skyarna är inte konstigt. Porcupine Tree och Enochian Theory plöjer i mångt och mycket samma musikaliska fåror. Soundet är dessutom snarlikt. Den stora skillnaden är att E.T:s skapande spänner över ett vidare fält. Ibland blir det ett vågespel: Apathia inleds dissonant och med tungt growlande från sångare Ben Harris-Hayes, övergår snart i bländande melodiska gitarrpassager och ändar i en pampig synthfanfar. Den tar några lyssningar att få kläm på. Plattan som helhet är av den karaktären att den troligen kommer att växa betydligt. Visst, en del är också lättillgängligt, som den förföriskt vackra gitarrslingan i andraspåret Tedium (i), en slinga som sedan återkommer i olika varianter.

Evolution: Creatio Ex Nihilio är föredömligt mixad av svenske producenten David Castillo, som tidigare arbetat med
bl a Katatonia.

Bästa spår: avslutande suveräna trippeln The fire around the lotus, The living continuum och A monument to the death of an idea.

Mats Johansson

Elvenking ”Red Silent Tides” (AFM/Sound Pollution)

Jag kan inte påstå att jag är förvånad över ännu ett ”Power metal” band som ytligt ser bra ut och har ett riktigt bra namn. Men Elvenking lurar de flesta med sin tuffa utsida.

Skivan ”Red Silent Tides” har ett fantastiskt omslag, låtarna har bra namn och soundet är genomarbetat. Men där slutar alla liknelser till vad jag anser vara bra ”Power metal”. Låtarna vars titlar inte alls speglar texten är tyvärr romantiska fjollvisor. Temat på skivan försvinner i sångaren ”Damnagoras” mesiga och smöriga ton. Och folkmusiken som väldigt ofta spelar med i spåren förstör istället för förgyller.

Det brakar visserligen loss med ett hemskt driv i första låten ”Dawnmelting” men övergår tyvärr sakta men säkert till ett sövande tempo. Det är visserligen inte helt olikt många andra band i hur man skapat sig en struktur, en typisk ”Power metal” form, om jag får uttrycka mig så. Men det saknar inspiration och känsla. Det lyfter väldigt sällan och det finns inget minnesvärt spår på hela skivan. Jag får faktiskt vibbar av ”Gamma Ray” som jag recenserade tidigare i år. Elvenking lider av exakt samma sjukdom. Även om jag (tuff som jag är) ibland blir knäsvag för ”Damnagoras” falsett, så kan jag absolut inte köpa det här romantiska tramset. Jag känner mig både lurad och uttråkad.

Om man följer Elvenking och gillar dessa fjolltoner så lär man inte ha något problem med ”Red Silent Tides”. Men samtidigt lär ni inte kunna förvänta er något magiskt eller nytt. Med så många bra band som gör samma sak bättre än Elvenking finner jag ingen anledning att köpa skivan. Men den går absolut att spela i bakgrunden, det är inte plågsamt på något vis. Och lite då och då kanske man kan tvätta av sig besvikelsen och smöret med tvål, då njuter man ändå till en viss nivå. Mer än en gång var jag i behov av såpvatten dessvärre.

Ricky Löfqvist

The Birthday Massacre ”Pins and needles” (Mindbase/Sound Pollution)

Pressreleasen som följde med ”Pins And Needles” förklarar musiken som en hybrid av 80-tals electronica, hårda gitarrer, mörka melodiska synthmattor och krismatisk sång. Just denna beskrivning är mer eller mindre klockren för att beskriva hur The Birthday Massacres senaste album låter. Det är bättre än vad man skulle kunna tro av den beskrivningen, det är en bra och spännande platta.

Det bästa med Birthday Massacre är sångerskan Chibis röst som är perfekt för låtarna och musiken. Däremot är många av låtarna ganska lika varandra så det är svårt att höra skillnad på dem. Men skivan som helhet är helt klart lyssningsvärd om man vill ha ett soundtrack till höstmörkret.

Lars Svantesson

Lizhard ”Lizhard” (Perris/Sound Pollution)

 
Italiensk melodisk rock tillhör inte direkt vardagsmaten. Alla känner vi till det italienska kökets anrättningar såsom Vesuvio , Capricciosa och Quattro stagione. Det är snabbmat som är lättillgänglig, mättande och vida uppskattad. Däremot är namn som Moroni (bas) och Lecchini (trummor) mera svårsmälta och inte så lätta att sätta gaffeln i. Dessa två gondoljärer grundade gruppen Lizhard redan år 1995. Ett rockband som verkar i norra delarna av Italien och som till en början ägnade sig åt att framföra covers.
 
Den självbetitlade debutskivan rivstartar med tre kryddstarka smakupplevelser. ”Rock ’n’ roll is back” – är en helt riktig iakttagelse som ger mersmak. ”Devil’s highway” kan vara en lämplig väg att köra – speciellt om man sitter bakom ratten i en Lamborghini. Låten startas dock med motorcykelljud och enligt bedömare är det en Moto Guzzi (1200 cc av årsmodell 2008) som glider iväg i svagt uppförslut mot den schweiziska gränsen.  ”Let the good times roll” är förmodligen skivans höjdpunkt och förblir ett rättesnöre som det är värt att leva efter. 
 
Att sjunga Dokken-inspirerade ”powerballads” är inte bandets styrka. ”I Cry For You” tydliggör detta på ett märkbart sätt. En alltför utslätad melodi och en textsammansättning som gör att inmotningen i ringhörnan där endast de patetiska vistas är ett faktum. Följande är ett bevis på hur det inte skall skrivas och då kan man inte skylla på att allting redan är sagt och gjort. Det finns alltid nya vägar att utforska samt vinklar och vrår där ingen tidigare varit. Texten ”Another day now is gone. I feel sad and alone. I’ts already tomorrow” faller följaktligen helt platt till marken.

En cover på ”Life in the fast lane” (Frey,Henley,Walsh) hämtad från Eagles icke helt okända album Hotel California (1976) dyker upp mitt i skivan. Här finns föredömet när det gäller att skriva låttexter, vilket också tydliggörs på de sista raderna av första versen . Se och lär. ”They had one thing in common they were good in bed. She’d say – faster, faster, the lights are turnin’ red.” Kreativitet och kvickhet i ett nötskal.
 
Lizhard är ett partyband som inte får missas om de spelar i en nöjeshall i grannskapet eller varför inte rent av bjuda hem dom för ett gig på bakgården en lördagskväll. Då kanske man rent av kan få höra en ny version av Brownsville Station’s  ”Smokin’ in the boys room” (1973).
 
På det stora hela en vällagad supé där man kan konstatera att de amerikanska rockrötterna har letat sig ända till det Italienska fastlandet. Förebilden med grupper som Poison, Ratt men framför allt Great White i spetsen är märkbar. Huvudrätten – de rockiga tempostarka låtarna – med fina harmonier, bra sångare och gedigna gitarrslingor har en uppiggande påverkan. Efterrätten – balladerna – är däremot alldeles för sötsliskiga vilket gör att man lämnar bordet och önskar att man var någon annanstans. 
 
Thomas Claesson

Sons of Liberty ”Brush/Fires of The Mind” (Century Media/EMI)

Jon Schaffer är en man med många gitarrer i luften: Iced Earth, Demons & Wizards och nu albumdebuterande projektet Sons of Liberty.

Och herr Schaffer spelar inte bara gitarr på skivan utan är också mannen bakom mikrofonen och det låter inte dumt alls. Visst är det inte alltid klockrent tonmässigt men det ger å andra sidan låtarna en mycket personlig touch. Sistnämnda är förstås extra passande med tanke på att det handlar om ett angeläget personligt budskap som ska föras fram. Vilket då? Jo, nämligen dagsläget i USA och då framför allt ekonomiskt. Det är lätt att konstatera att herr Schaffer inte är direkt nöjd med läget…

Musikaliskt handlar det om traditionell metal med tyngden i fokus. Inga konstigheter alls egentligen och likheterna med Iced Earth är ofta slående. Bäst är inledande Jekyll lsland och avslutande We The People. Låtar som är lika bra som det mesta i Iced Earth-katalogen. Jag kommer faktiskt på mig själv med att – överraskande nog – stundtals inte sakna Iced Earth överhuvudtaget…

Och för den som undrar kan betygstrean i ord översättas till ”bra men utan det lilla extra”.

Magnus Bergström

Danzig ”Deth Red Sabaoth” (AFM/Sound Pollution)

Legendariske Misfits- och Samhain-sångaren Glenn Danzig hade nog sin största musikaliska tid runt början av 90-talet som frontman i det självbetitlade bandet Danzig och åren då de tre första ganska remarkabla albumen gavs ut: Danzig (1988), Danzig II: Lucifuge (1990) och Danzig III: How the Gods Kill (1992). Sedan mattades det av.

Men mannen som ibland går under smeknamnet ”Evil Elvis” verkar nu ha fått en viss nytändning och återkommer med ett album som minnar en smula om fornstora dar med bandet Danzig (även om rösten kanske inte är lika pigg som förr): Deth Red Sabaoth. Bästa låten heter ”On A Wicked Night”.

Henric Ahlgren