nyaskivor.se

Perfect View ”Hold Your Dreams” (Avenue Of Allies/Sound Pollution)

Ärligt talat, jag trodde nästan inte den här typen av musik var populär längre. Att det ens finns band som gör sådan här musik gör mig lite överraskad. Det är smörigt, 80-tal, mesiga gitarriff och synthljud hämtade från jag vet inte vart. Sångaren har en okej pipa men det hjälper inte när han är med i detta band. Bandet påminner lite grand om diverse 80-talsband som hade en aning progressiva element, och tyvärr så är det så att de bara tagit det dåliga från den progressiva genren och nästan förlöjligat det.

Jag försöker desperat komma på någonting bra att säga om det här bandet. Men det känns som att det absolut inte går. Det är ingen låt som är helt igenom bra, det finns något riff i någon låt som går att gilla, men helheten i de flesta låtar är under all kritik. Jag konstaterar helt enkelt att detta inte är något för mig, ½/5 blir betyget.

Martin Engström

Circle II Circle ”Consequence Of Power” (AFM/Sound Pollution)

Första minuten börjar lovande med stigande intensitet i musiken, men sedan tar mer av ett mellantempo över och tillåts dominera större delen av skivan. Inte helt lyckat…

Sångaren Zak Stevens (ex-Savatage) har en stark röst som kommer bäst till sin rätt i starka titelspåret Consequence Of Power. Det är en mer fartfylld låt som bär ett (litet) släktskap med Iron Maiden och därmed sticker ut en hel del.

En annan bra låt är Mirage med sitt sköna groove och en pulserande bas som är långt framme i ljudbilden. Dessutom kryddas låten med skivans piggaste gitarrsolo.

Starkaste Savatage-vibbarna återfinns i Redemption (med ett Hall Of The Mountain King-liknande gitarriff) och Take Back Yesterday (ett typiskt pianointro följt av nämnda typen av gitarriff).

Och vackra power metal-balladen Blood Of An Angel fullbordar en snygg avslutning, som resulterar i en – när det handlar om skivor – ovanlig känsla av att slutet är bäst.

När det gäller skivsoundet så känns det alldeles lagom producerat, varken för mycket eller för lite. Ja, det känns faktisk ibland som att lyssna på en ”live i studion”-inspelning.

Men trots allt är Consequence Of Power en ”mellanskiva”, då den tyvärr i det stora hela känns som en transportsträcka. Det känns som att vi hört (i stort sett) allt det här förut så det är inget nytt under solen.

Magnus Bergström

Slipknot ”(Sic)nesses – Live at Download” DVD (Warner)

  
 
Ja, jag känner att jag utan att darra på manschetten kan skriva ovanstående rubrik. Varför? Jo, som argument har jag platsen (Download, England 2009), publiksiffran (80.000), en påkostad show och framför allt en alldeles enastående låtlista.

Ur sistnämnda skattkista (läs låtlista) nämner jag dessa godbitar framför dom andra: (sic), Eyeless, Before I Forget, The Blister Exists, Psychosocial, People = Bullshit och Surfacing. Men visst, egentligen skulle jag kunna räkna upp hela låtlistan – precis så bra är (sic)nesses.

Ljudet är exemplariskt: det låter live rakt igenom (men liiiiite mer publikljud hade inte skadat) och bandet är i toppform. Bildskärpan och redigeringen går det inte heller att klaga på: det är precis som man vill att det ska vara.

Som bonusmaterial finns videos som spelats in för singlarna från senaste skivan All Hope Is Gone, och det är kul att njuta av dessa ögon- och öronupplevelser.

Dessutom finns som bonusmaterial också orsaken till att det inte blir maxbetyg: turnédokumentären. Som vanligt när Shawn ”Clown” Crahan är i farten är det ”konstnärligt” ut i fingerspetsarna. Själv har jag svårt att förstå storheten i exempelvis fyllelekar backstage… Nej, då hade det varit betydligt intressantare med intervjuer med bandlemmarna, och då gärna med fokus på tragiskt bortgångne Paul Gray (R.I.P.).

Sistnämnda minus är dock egentligen en anmärkning i marginalen, för på (sic)nesses ska fokus vara på konsertdelen och då är det ingen tvekan: det finns inget annat alternativ än att köpa den. Gör det! Ett bättre alternativ till njutning för ögon och öron går knappast att hitta.
 
Magnus Bergström

Forbidden ”Omega Wave” (Nuclear Blast/Warner)

Det är alltid trevligt när gamla hjältar visar att dom kan leverera trots stigande ålder och – i vissa fall – rejäla ökningar av midjemåtten… Efter att färska Omega Wave, signerad Bay Area-thrashveteranerna i Forbidden, snurrat x antal gånger i cd-spelaren är det bara att konstatera att bandet i allra högsta grad är relevanta år 2010.

Redan introt Alpha Century är gåshudsframkallande och som lyssnare drömmer man sig bort till att vara en del av publiken på en framtida Forbidden-konsert. En skön känsla. Och sedan brakar det loss med Forsaken At The Gates, som är som en mix av allt som kännetecknar bandet på bästa sätt: sång i världsklass, snabbt gitarrspel och grooviga trummor.

Och det finns flera låtar i samma stil, exempelvis dom njutbara käftsmällarna Overthrow, Immortal Wounds och avslutande titelspåret Omega Wave.

Det är inget tvivel om att det här är en mycket stark comeback, men den lider av en svaghet i mitten som inte ens en stark upphämtning på slutet fixar. Och så är det förstås i det närmaste omöjligt att överträffa klassikerna Forbidden Evil och Twisted Into Form. Men med Omega Wave har man i alla fall gjort ett mycket tappert försök, och kommit en bra bit på vägen.
Kommande turné lär bli ett triumftåg världen över, var så säkra. Välkomna tillbaka, Forbidden!

Magnus Bergström

Papa Roach ”Time for annihilation” (Eleven Seven/EMI)

Papa Roach bytte skivbolag tidigare i år till indielabeln Eleven Seven. Sen dess har en best of-platta släppts och nu senast kom bandets första liveskiva Time for Annihilation, vilken även innehåller 5 nya studiospår.

Det mesta blir greatest hits än en gång, inga udda låtval, men produktionen är kanon och bandets väl omvittnade energi framkommer påtagligt.

De fem nya spåren är inte helt upphetsande. Här finns ingen Getting away with murder eller Hollywood whore.
Bäst är öppningen Burn och singeln som kom i juni redan, Kick in the teeth, som lever upp till sin titel.

Kalifornienkillarna fortsätter sitt intensiva sociala engagemang i samarbetet med ickevinstdrivande biståndsorganisationen Whyhunger. Schysst, grabbar! Mer sånt i branschen.

Mats Johansson

Iron Fate ”Cast In Iron” (Massacre/Sound Pollution)

Förnyelse är något man gärna eftersträvar inom det mesta och likväl musiken. Att Heavy Metal är en genre som nu är så bred att vi får kopior på andra band är ej ovanligt. Men ibland kan man förnya något genom att ta tillbaka det som var bra från förr. Det är absolut ingen hemlighet att det gamla ånyo är populärt, det har Guitar Hero bevisat flertalet gånger.

Iron Fate heter tyska metalbandet som släpper sin debutskiva ”Cast In Iron” som härstammar från den klassiska hårdrocken, likt Enforcer som jag recenserade tidigare i år. Liknelsen med band som Iron Maiden, Iced Earth och flertalet andra går ej att bortse från, men Iron Fate sätter ändå en unik prägel på det hela. Och faktum är att ibland behövs även dessa band. Jag personligen saknar dom.

”The Arrival” som är första låten på skivan presenterar de åtta högoktaniga spåren på ett bra sätt och nivån sjunker endast en gång, ”Imagine A Better World” som tyvärr också är riktigt usel. Ljudet är aningen tyngre än andra band inom genren, vilket jag tycker passar till låtarna och framförallt texterna. Denis Brosowski som sjunger är en kommande storstjärna som jag tycker är den mest karaktäristiska sångaren jag hört på länge. Han tenderar redan till att göra en ”Bruce”, mata de höga tonerna överdrivet ofta, vilket är ett stort minus tyvärr. Men jag hoppas att han kan dra lärdom och utvecklas utöver det vanliga. Det kan stundtals bli som för många andra band, väl lika från och till men det bryter av i vissa låtar. I slutändan är Iron Fate ändå mycket minnesvärda, inte minst för sången.

Favoriterna på skivan är helt klart ”Iron Fate” och ”War In The Streets” som båda visar på hur man lägger upp för fina refränger. Man nyttjar även sången som allra mest där utan att överdriva. Majoriteten av låtarna är dock helt okej. Det ska bli spännande att se hur de kan utvecklas i framtiden och få till det där extra magiska som saknas. Slarvet måste även bort och sedan krävs det där lilla extra.

Men ändå om man inte räds band som Iced Earth(framförallt de äldre skivorna) så bör man spana in Iron Fate´s första skiva. Debuten är avklarad och jag tycker man förtjänar väl godkänt i betyg.

Ricky Löfqvist

Strangeways ”Perfect world” (Frontiers/Cosmos)

1989 kom det melodiska brittiska hårdrockbandet Strangeways med sitt andra album Native Sons som hyllades av musiktidningen Kerrang som ”the greatest and most preciously perfect AOR album of all time”. På debuten hade Tony Lidell sjungit, men därefter tog amerikanske Terry Brock vid efter att ha övertalats av bandets producent Kevin Elson (Journey, Europe) att gå med. Native Sons sålde dock inte i nivå med den översvallande kritiken och det stora genombrottet kom aldrig, även om bandet därefter släppte ytterligare ett par högkvalitiva album.

Nu är Strangeways efter bortåt tjugo år tillbaka med en återföreningsplatta med Brock på sång – Perfect World. Och i en perfekt värld hade denna nya skiva kanske toppat de tidigare, men även om den är kompetent är den tyvärr ganska tam. Bästa låten heter ”Movin’ On”. Det kan dock vara en god idé för intresserade att kolla upp Strangeways backkatalog.

Henric Ahlgren

Exodus ”Exhibit B: The Human Condition” (Nuclear Blast/Warner)

Gamla meriter är inget som amerikanska Exodus lever på, för efter mååååånga år i branschen levererar bandet med Exhibit B: The Human Condition ett av sina starkaste album. Mycket bra jobbat av ett klassiskt thrash metal-band och därmed hatten av för gitarristen Gary Holt & co.

Sångaren Rob Dukes (tidigare roadie) låter som om han är besatt av demoner. Gitarrerna är ettriga. Basen pumpar på. Trummorna smattrar. Ja, helt enkelt alla ingredienser som en bra thrashskiva ska ha. Allt i fräsch ljudkostym signerad mycket välmeriterade Andy Sneap (Testament, Megadeth, Arch Enemy med flera).

Låtarna är överlag längre och mer snillrikt ihopsnickrade än på föregångaren The Atrocity Exhibition: Exhibit A. Textmässigt finns en röd tråd om det mänskliga tillståndet i världen idag: elakhet, likgiltighet, omänsklighet och brutalitet.

Personliga favoriter är The Ballad of Leonard and Charles, Hammer and Life, March of the Sycophants och The Sun Is My Destroyer.
Det är glädjande att konstatera att thrash metal lever och frodas på 2000-talet, inte minst tack vare Exodus.

Magnus Bergström

The Man-Eating Tree ”Vine” (Century Media/EMI)

Hjärnan bakom nya projektet The Man-Eating Tree är trummisen Vesa Ranta (ex-Sentenced) och det är ett intressant musikaliskt landskap som han och dom andra i bandet skapat.

Bästa låtarna är Lathing A New Man, som blandar ettriga och spröda gitarrer med snyggt ”pianoklink” á la Dark Tranquillity (alltså själva pianosoundet inte musiken i övrigt) och Of Birth For Passing och Tide Shift,  som båda är mäktiga och innerliga musikstycken i vilka storheten i Tuomas Tuominens uttrycksfulla/vemodiga röst kommer bäst till sin rätt.

Styrkan med The Man-Eating Tree är att dom fått till ett soundtrack till stämningsfull melankoli. Men just detta är paradoxalt nog också svagheten, för det finns inte en enda låt som åtminstone för ett litet ögonblick piggar upp (läs höjer tempot).

Personligen är jag helt övertygad om att Vine är den typen av skiva som växer för varje lyssningstillfälle. Hoppas bara att det finns hårdrockare i dagens stressiga samhälle som tar sig tid till upprepad lyssning, för då kommer öronen att belönas.

Som lite kuriosa kan nämnas att det har använts en del udda (i alla fall när det handlar om hårdrock) ljud i slutmixen signerad Hiili Hiilesmaa (HIM, Amorphis) som exempelvis ljud från valar.

Till sist ett viktigt tips för att spisa Vine på bästa sätt: tänd ett eller flera ljus så att inte mörkret tar över…

Magnus Bergström

Blind Guardian ”At The Edge Of Time” (Nuclear Blast/Warner)

Tiden går fort när man har roligt… 1988 släppte Blind Guardian debutalbumet Battalions Of Fear, en lovande start av ett band som ville mer än vad det fanns kapacitet till just då. Med åren har man skaffat sig massor av rutin och betydligt bättre skivinspelningsresurser – och vips är vi framme vid senaste skivan At The Edge Of Time.

Det låter självklart mer eller mindre komplext och storslaget utan att bli för svulstigt. Och bitvis är det rent av progressivt. Personligen är jag mycket förtjust i dom keltiska och orientaliska tongångarna som tillåts ta stor plats skivan igenom. Uppfriskande!

Bästa låtarna är utan tvekan inledande Sacred Worlds och avslutande Wheel Of Time. Båda finfina exempel på långa låtar uppbyggda i musikmässigt olika delar för bibehållet lyssnarintresse. Att bandet använt sig av en orkester i just dessa låtar gör att det låter storslaget på alldeles rätt sätt. Starka ”bubblare” utöver dessa två är fartmonstret Tanelorn (Into The Void) och vackra balladen Curse My Name. Men det finns egentligen inte en enda dålig låt på skivan.

Minuset är att det ibland är lite väl påtagligt att sångaren Hansi Kürsch inte är född engelskspråkig…

Det här måste vara en av bandets topp tre-skivor, i klass med A Night At The Opera och Nightfall In Middle-Earth. Mer behöver inte sägas, därmed punkt slut på denna recension.

Magnus Bergström