nyaskivor.se

Coma ”Excess” (Mystic Productions/Sound Pollution)

Coma är för er som inte vet, likt jag själv, ett polskt rock/metal/pop-band som bildades redan 1998 med en lite annorlunda sättning än de bjuder på idag. För att göra en jämförelse så att man kan förstå deras status i sitt hemland så kan vi säga att de är Sveriges svar på Kent, inte musikmässigt dock. Hemma i Polen turnerar de runt för slutsålda arenor och är alltså otroligt populära. Internationell berömmelse börjar de också skaffa sig, 2007 var de supportakt för bl.a. Linkin Park, Pearl Jam och Tool.

Om vi då ska börja beskriva Coma musikmässigt så är det frisk blandning av radiorock, numetal och lite elektroniska influenser här och var. Sångarens röst påminner mycket om Eddie Vedder i Pearl Jam, på gott och ont. Likheter kan också dras till just Linkin Park och Pearl Jam. Man märker deras influenser ganska lätt stundtals. De mera hårdare låtarna som drar till genren numetal kan dock bli lite tjatiga, som så ofta i den genren. Det blir lite halvdan rapmetal som man inte gläds över speciellt, Struggle är det bästa exemplet. Sångarens uttal är heller inte helt perfekt alltid men det kan väl anses som en petitess som man kan bortse från.

Men det finns också andra låtar som är mer flytande, påhittiga och intressanta. T.B.T.R. är en sådan låt som också klockar in på 8:30. Confusion är en annan låt som avslutas med ett riktigt tungt och skönt parti. Afternoons In The Colour of Lemo är en till låt som påvisar styrka.

Som helhet så är det här ett band som för mig är lite småintressant. Dilemmat jag har är om jag ska bry mig om att kolla in vad deras tidigare album innehåller, eller om jag ska låta dem växa mer i framtiden. Excess får i alla fall 3/5 av mig, då jag tycker att detta var en lite frisk sydöstlig vind som blåste in hos mig. Ska bli intressant att se hur de kan utvecklas.

Martin Engström

Iain Ashley Hersey ”Nomad” (Perris/Sound Pollution)

Den amerikanske gitarristen Iain Ashley Hersey är ute på sitt tredje fälttåg. Uppföljaren till ”The holy grail” (2006) och ”Fallen angel” (2001) söker vidare på den väl intrampade vandringleden där sedan länge Rainbow, Dio och  Deep Purple har sina bomärken ingraverade. Skivan når inte samma höjder som sina föregångare, men är klart lyssningsvärd för den som vill uppleva det tidiga 80-talet igen.

De 10 spåren på ”Nomad” är tunga , kompakta och fyllda av harmoni . Här finns svulstiga ackord från en majestätisk hammondorgel, väl inbakade gitarriff men framför allt en hel skeppslast med attityd. Hersey ’s kompband – Carsten ” Lizard ”Schulz (sång), Holger Seeger (keyboard) , Frank Kraus (trummor) och Jochen Mayer (bas) – knyter ihop säcken med låtarna utan att tveka och tonerna strömmar ut ur högtalarna under full frihet och med avsevärd effekt.

Mot mitten av skivan återfinns de starkaste spåren. I ”Flesh, Bone and & Blood” är de mörka krafterna på frammarsch och här måste sinnesnärvaron vara på helspänn för att kunna skilja på vad som är rätt och fel. Bländande gitarr i kamp med en dov bakgrund gör utgången än mer oviss. ”Bloody Water” är en mycket hårt driven mid-tempo melodi som vaggar de allra mest befängda tvivlarna in i den ljuvligaste hårdrocksdrömmen. Introt kunde förresten mycket väl vara hämtad från The Mahavishnu Orchestra ’s ” Birds Of Fire” (1972) – Ett av de bästa instrumentala albumen som någonsin gjorts. 

Ett dragspel (!) startar upp ”Voodoo Spirits”.  För att vara i dessa sammanhang ett mycket ovanligt instrument. Ingen anledning till oro dock. Gitarren kopplar omedelbart ett hårt grepp och tar över matchen med klar poängvinst till följd. En önskan är dock att gitarren kunde få ytterligare fria tyglar och inte begravas i den totala ljudmixen.

Schulz är en fantastisk sångare och man kan skönja en inte alltför avlägsen likhet med Glenn Hughes. Således en stämma som är skräddarsydd för detta material. Beviset återfinns om inte annat i ” We’ve Lost The Rhythm” där sången briljerar i toner som överträffar det mesta.

I ”More To Life” får instrumenten agera mera själständigt vilket ger en behaglig tillbakalutad atmosfär. Den stökiga bakgrunden är som bortblåst. Det enkla får med framgång agera i det främsta ledet vilket allt som oftast är det bästa alternativet.

Gästångaren Doogie White (Rainbow/Malmsteen) lindar in skivan med en avslutande cover på Rainbow ’s ” L.A.  Connection”. En handling som får ses som en naturlig och välmenande gest till den stora rockfamiljen. 

Thomas Claesson

Volbeat ”Beyond Hell/Above Heaven” (Medley/EMI)

                          Spotify

Succédanskarnas nya giv börjar bra, med hårdrocksstänkare som The Mirror And The Ripper och Who They Are.

Men redan tidigt dyker låtar som A Better Believer och A New Day upp, och det är den typen av låtar som gör att jag inte kan ge bandet ett högre betyg. Det handlar helt enkelt – mer eller mindre – om karbonkopior på sådant som bandet gjort förut. Och då inte bara en gång… I mångt och mycket beror mina invändningar på sångaren/gitarristen Michael Poulsens sätt att återanvända samma sångstruktur om och om igen.

Nej, tacka vet jag 7 Shots, i vilken den lugna inledningen stegras med metalriff och avslutas i thrashstil. Extra plus för gästsången av Mille Petrozza (Kreator).

16 Dollars låter som om bandet kört sina influenser i en mixer och resultatet blir då en ganska galen blandning av så olika artister som Social Distortion, Johnny Cash, Ramones, Metallica och Elvis Presley. Läckert!

Skivans bästa låt är utan tvekan Evelyn med – surprise! – Mark ”Barney” Greenway (Napalm Death) som gästsångare. En riffstark låt som i dom aggressiva partierna för tankarna till Entombed.

En annan favorit är medryckande A Warrior’s Call, med en refräng som inbjuder lyssnaren till att sjunga/skrika med.
Och jag kan inte annat än tycka att det är charmigt när bandet tackar publiken för framgångarna i avslutande Thanks, som handlar om bandets väg till framgången.

Trots flertalet låtljusglimtar är ändå känslan att danskarna mixar vin och vatten i allt för stor utsträckning. Och det är knappast smickrande för herr Poulsen när låtarna med gästsångare sticker ut allra mest. Å andra sidan slukar ”den stora massan” Volbeat med hull och hår, så varför ska en recensent klaga egentligen…

Magnus Bergström

Black Mountain ”Wilderness heart” (Jagjaguwar/Border)

Black Mountain hemmahörande i Vancouver är ett band med beaktansvärd styrka.
Deras tredje fullängdare Wilderness Heart bjuder på ett låtmaterial som är en
noga avvägd blandning av gäckande hårdrock och rofylld folkrock.
Inspirationskällan är hämtad från 70-talets glansdagar. Sångaren och
låtskrivaren Stephen McBean manar på sina mannar med nya visioner i en miljö av
sofistikerad stonerrock.

Bandet arbetar till vardags som socialarbetare och tar hand om hemlösa. Dessutom
ägnar sig McBean åt ett annat mera romantiskt lagt sidoprojekt vid namn Pink
Mountaintops (?). Detta borde göra honom till en strängt upptagen man.
Sångerskan Amber Webber står vid hans sida och deras röster vävs in i varandra
på ett närmast kusligt sätt.

Deep Purples trygga ande svävar över de riffstarka låtarna där attacker med
kraftfulla ackord är ett signum. Således har ”Old Fangs” en snubblande likhet
med ”No One Came” ( Fireball 1971) och jämförelsen av den galopperande ”Let
Spirits Ride ” med ”Highway Star” (Machine Head 1972) är inte heller svår att
upptäcka. Keyboardisten Jeremy Schmidt måste ha lånat den väl innötta Hammond-
orgeln av Jon Lord. Någon annan förklaring är inte möjlig.

När metall har gått igenom sitt stålbad och så småningom kallnat infinner sig de
fridfulla partierna där den fingerplockande akustiska gitarren har sin domän. På
”The Space Of Your Mind” och ”Radiants Heart” har pulsen fått en mer normal
takt. Den spöklika stämsången lägger sig som bomull runt hjärtat.

”Rollercoaster”, ”Hair Song” och titellåten ”Wilderness Heart” är psykedeliska
låtar med inslag av hallucinogena effekter. Tankarna virvlar runt och musiken
drivs ut i kosmos. Det parallella universumet känns inte avlägset – snarare
mycket nära.
   
Thomas Claesson

EBC ROXX ”Winners Vol. 1” (J.R. Blackmore Records)

 
Formel 1-inspirerad melodiös radiohårdrock av veteranen Tony Carey (sång, bas) i samarbete med J. R. Blackmore (gitarr) och Ela (sång). Kan det vara något? Ja, för den som tycker om snäll AOR för mogna lyssnare.

De två första låtarna är ganska fartfyllda med små Deep Purple-vibbar, och då tänker jag i första hand på ”orgelmattan” i Fly.  Your Last Dance är en mycket stillsam ballad som passar herr Carey perfekt. Den har också ett av skivans bästa gitarrsolon med mycket känsla. Men dom flesta låtarna flyter ihop till en enda ”radiomassa”…

Blackmore den yngre kan helt klart spela sologitarr, men han har en bra bit kvar till pappa Ritchie (som i och för sig spelar snällare musik än sonen nuförtiden). Tony Carey har en hes röst som inte klarar högre toner, vilket är en svaghet i AOR-sammanhang, men det vägs upp av Elas ljusare/högre stämma.

Som första projektrelease från EBC ROXX är Winners Vol. 1 helt ok, men det är inget man hoppar högt över. Med andra ord hoppas jag på att en eventuell (trolig?) uppföljare kommer att låta vassare. Slutligen går det inte att komma ifrån känslan av att det – med största sannolikhet – är en trummaskin som sköter jobbet, och det är aldrig kul…

Magnus Bergström

Jorn ”Dio” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Från början var det som känt inte tänkt som en hyllning efter döden, snarare en hälsning: ”krya på dig” från Jorn till Ronnie James. Nu blev det som det blev.

Med facit i hand – skivan Jorn/Dio – har jag svårt att tänka mig någon annan göra lika hedervärda tolkningar av mästarens musik. Jorn har ett röstomfång som tangerar Dios. Uppnår nästan samma stuns och tyngd. Norrmannen har ju kroppsomfånget för det, så att säga, vilket Dio inte hade. Den senare var ett smärre fenomen i fler sammanhang än så. Hans betydelse för hårdrocken är oskattbar.

Musikaliskt ligger Jorns tolkningar mycket nära originalen. Låtvalen förvånar inte nämnvärt. Dock tycker jag det är kul att en personlig favorit får plats, Lonely is the word från Sabbathtiden.

I det stora hela är det vördnadsfullt, varmt och saknadsmättat. Allra bäst: Don’t talk to strangers. Jorns egen Song for Ronnie James är knäckande bra.

Mats Johansson

Sonic Syndicate ”We Rule The Night” (Nuclear Blast/Warner)

Tråkigt. Det är det första jag kommer att tänka på när jag ska skriva om Sonic Syndicate och deras nya skiva ”We Rule The Night”. Och då menar jag inte (i första hand) att musiken är tråkig, utan att det är tråkigt att bandet verkar ha böjt sig helt och hållet för – gissar jag – skivbolagsönskemål om att ta sig in på så många topplistor som möjligt.

För att bevisa ovanstående påstående krävs helt enkelt en beskrivning av låtarna:
De tre första låtarna börjar med diverse elektroniska (o)ljud och det lovar sällan gott på en hårdrocksskiva… Det ska dock sägas att inledande ”Beauty And The Freak” har viss charm, inte minst textmässigt.
Därefter följer den mesiga balladen ”My Own Life” som effektivt tar död på alla förhoppningar om att skivan ska öka i aggressivitet. Bitvis handlar körerna i låten faktiskt om rena rama Backstreet Boys-stilen… Effektivt om man vill nå topplistorna, men inte effektivt när det gäller att behålla gamla fans. Med det sagt går det inte att förneka att refrängen är mycket medryckande.
Glädjande i alla fall att första singellåten Burn This City är något hårdaste. Vilket i och för sig säger en del, för den är inte direkt stenhård…
”Black And Blue” är bra trots den lite tjatiga refrängen och är hittills skivans (lilla) utropstecken.
Andra balladen ”Miles Apart” är bättre än ”My Own Life”, eftersom det känns som att den textmässigt kommer mer från hjärtat.
Ett vitaminpiller är mer varierade ”Plans Are For People” som innehåller flera intressanta tempoväxlingar och den har dessutom skivans bästa refräng = skivans vinnare!
Sedan är det tyvärr dags för sega sömnpillren ”Leave Me Alone” (mår helt enkelt bäst av att just lämnas ifred) och ”Break Of Day” (som dock har något piggare verser).

Till sist rycker ”We Rule The Night” upp det hela en aning, men den innehåller ändå lite väl många elektroniska (o)ljud.
Sonic Syndicate kan så mycket mer än detta, vilket gör att jag inte ger upp hoppet om ett hårdare skivsläpp från deras sida i framtiden. Det är ju då bandet kommer bäst till sin rätt! Topplistor är inte allt…

Magnus Bergström

Zombiekrig – Undantagstillstånd (GMR/Border)

Thrash på svenska står det i pressmeddelandet och jag känner mig en aningen skeptiskt inför den skiva som nu ligger framför mig. Skivan heter ”Undantagstillstånd” och framförs av Zombiekrig. Jag gillar oftast texter som framförs på svenska, men det har en benegänhet att låta ganska fjantigt när man blandar det med growling och skrik, men jag upptäckte snart vad fel jag hade…

Det är hårt, det är rått och det är fullt ös rakt igenom när Zombiekrig med Axel Widén i spetsen dundrar igång. Man lyckas i albumet bygga upp en stämning eller en illusion om ni så vill, av att världen  är smutsig, skitig och fylld utav zombies. Det ligger en känsla av desperation över varje låt och jag kan inte låta bli att fascineras över det faktum att de lyckats så väl med att förmedla en sådan känsla.

När ”Undantagstillstånd” når sitt slut och jag upptäcker mig vara tillbaks i den vanliga världen igen så tar det inte lång stund innan jag är tillbaks i musiken igen, för det är en intressant värld att uppleva om och om igen.

För den som längtar efter stenhård thrash i bästa Kreator-manér, eller Megadeth för den delen, så är detta skivan för dig. Growling på svenska blir inte mycket bättre än såhär.

Favoriterna är ”Håll käften och ge mig dina pengar” och ”Fylla dig med svart”.

Tobias Blixt

OverMaster ”Madness Of War” (Cruz Del Sur/Sound Pollution)

OverMaster (To overpower by superior force; overcome) heter det Italienska bandet som precis innan sommaren släppte skivan Madness of War. Skivans titel syftar till temat de sjunger om; krig genom människans historia. De besitter ett av de absolut mäktigaste namn jag sett, vilket också är anledning nog att ta upp betydelsen.

Skivan består av elva snabba och tunga spår. Alla ingredienser från typiska Power Metal band finns med. Som exempelvis temabaserade texter, pumpande dubbelpedaler samt skrikande sång, som går högre än de flesta andra vågar. Ljudet är mycket bra och kompositionerna är sköna att lyssna på. Men likt band som Gamma Ray, hamnar man i ett trist och typiskt tempo. Låtarna går på tomgång och repeat skulle man kunna säga. För att förvärra saken är inte Gus någon bra sångare, han har både problem med uttal och rösten är aningen trasig. Ingen annan utmärker sig speciellt i bandet, vilket kan vara eller bör vara ett måste för att bli något extra inom genren, som har hög konkurrensfaktor. Jag vill passa på att ge exempel på Gus otroliga sångteknik genom att ge er texten i ren form, samt därefter som det låter. ”Blood thirsty mongol king” blir ”Blood thisty mongo king”.

Det finns dock en helt magisk låt i ”Prophets of War” som jag skulle utan att blinka ge 5/5 i betyg, det betyder alltså att OverMaster ändå skulle kunna göra det där extra!

Deras intro och outro samt även slutrefränger är av mycket hög kvallité, men det räcker givetvis inte för att rädda en platta.

”When your life seemed ruined and lost
Your soul will help you fight
Can you say your words of prayer
Forefathers show you the way”

Så skulle jag vilja summera OverMaster’s skiva. Det är låt nummer tio som är höjdpunkten och den enda som är värd att lägga pengar på. Köp låten men skippa skivan. Jag skulle vilja kalla detta en ”one hit wonder” men jag vet inte om det blir en hit av den, den som lever får se. Skulle man få ett mycket bra pris på skivan så är den ändå köpvärd. Musiken är inte hemsk men samtidigt är den inte minnesvärd.

Ricky Löfqvist