nyaskivor.se

Underoath ”O (Disambiguation)” (Roadrunner/Warner)

Underoath, post-hardcore/metalcorekillarna ifrån Florida som enligt egna ord ska ha starka band till kristendomen; något som även ska vara en inspiration för dem alla. Nu går de i en helt ny riktning och medan de välkommnar en flod av nya fans så vänder de samtidigt många av de gamla ryggen.

Man har i Underoath ett förflutet som inte direkt hör hemma på några fina middagar och man har kantats av problem och avhopp. Men det är nu de tänker resa sig igen, starkare än förut, och framförallt med en markant förändring i bandet. Förändringen heter Daniel Davison (tidigare i Norma Jean) och han ersatte Aaron Gillespie som bandets nye batterist. Det var kanske det bästa som hänt bandet rent musikaliskt då Gillespies trummande allt som oftast var rent bedrövligt och absolut inte hörde hemma i Underoaths medlemmars övriga spelstil.

Kanske detta byte av batterist var vad som behövdes för att tända bandet på nytt? Borta är iallafall de gamla poppigare refrängerna och man kör istället en mörkare och kanske mer ”mogen” stil.

Jag själv har dock aldrig varit ett fan av just Underoath och jag kan ärligt talat inte säga om Ø [Disambiguation] har förändrat min inställning till bandet. Klart är iaf att om du tillhör fanskaran och är rädd för förändringar så förvänta dig inte för mycket. Har du å andra sidan aldrig varit ett Underoath-fan men gillar metalcore i allmänhet så ge skivan ett försök, för förändringen i musiken är inte extrem men tillräckligt stor för att göra en markant skillnad.

Låtmässigt så är skivan inget underverk, det är inte Underoath’s bästa verk men samtidigt inte heller det sämsta jag hört med dem. ”A Divine Eradication” är enligt mig skivans starkaste låt med bra sång och ett härligt growlande samtidigt som man hela tiden håller ett lagom hårt tempo rent instrumentalt. Även ”My deteriorating Incline” är riktigt stark och det är även här man lyckas bäst rent sångmässigt.

Tobias Blixt

Winter Parade ”Two” (Perris/Sound Pollution)

Vårt kära grannland i väst har flera gånger bevisat att de är att räkna med i rock-/metalvärlden, kanske framförallt genom Jorn, men även med 80-talsdoftande Winter Parade som med sitt andra album, enkelt döpt till ”Two”, på allvar ska ta över världen.

Okej, riktigt så långt kommer de kanske inte att ta sig, men skivan är lättlyssnad och svängig och allting är så mycket 80-tal att man nästan förväntar sig att se Europe komma gåendes utanför vardagsrumsfönstret. Vilket är underbart om man saknar 80-talets enkelhet och muntra toner. Själv är jag riktigt imponerad av hur bra de lyckats med skivan och jag hoppas se mycket av detta band i framtiden.

Mycket mera behöver egentligen inte sägas om detta band. Några favoritlåtar är ”Homeward Bound” som är riktigt pampig. Dice Jacobsen gör här ett kanonjobb liksom med skivan rakt igenom.  Även spår nummer sju ”Leave it Behind” är en låt att kolla närmare på liksom inledande ”Real Life City”

Tobias Blixt

Joe Satriani ”Black Swans and Wormhole Wizards” (Epic/Sony)

Gitarrvirtuos, underbarn eller helt enkelt bara riktigt överjävlig med guran? Ja säga vad man vill om Satriani, men han kan sin sak när det kommer till gitarren. Det jag alltid har funnit fascinerande med Satrianis spel, är att han så enkelt fångar in en i melodierna och i låten. Man rycks med i musiken och även om det hörs långt i förväg att det är Satriani man lyssnar på i varje låt så är det ändå alltid varierande och spännande.

Det där med att man verkligen rycks med i musiken, och att han får varje låt att berätta något utan att man behöver höra en text, har alltid varit Joe’s stora styrka. Den filmiska och majestätiska Pyrrhic Victoria är ett praktexemplar på en låt som rycker med lyssnaren och håller denne i ett järngrepp från första stränganslagningen tills den sista tonen tynat bort. Satriani visar här att han har en otrolig förmåga att lyckas skriva de mest magiska låtar genom att bara ägna sig åt instrumental musik.

För när det gäller instrumentala låtar är det lätt att jag tappar lusten efter ett tag, och jag själv vet att jag oftast inte klarar en hel skiva med endast instrument. Jag behöver ofta texten och sången för att följa med i musiken och artistens berättelser. Men det är en helt annan sak när det gäller Joe Satriani. Black Swans and Wormhole Wizards kan vara ett av de bästa Instrumentala skivorna som jag hört i hårdrocksgenren. För även om albumet har kokats ihop med enklast tänkbara recept – att låta Joe visa att han kan spela elgura – så är det precis rätt. Man behöver inte göra det svårare än såhär, speciellt inte när man gör det så bra.

Några låtar att hålla extra koll på är Pyrrhic Victoria som jag gick igenom tidigare i texten. Även Littleworth Lane sticker ut, ett avslappnat och bluesigt stycke musik som för mig utmärker sig som skivans absolut bästa spår. Men det är svårt att välja ut de starkaste spåren. Mycket varierar till smak och tycke på denna skiva, då varje låt visar upp någonting nytt och fräscht och man får helt enkelt plocka ut sina egna guldkorn från Joe’s skattkista.

Tobias Blixt

SAHG ”III” (Indie Recordings/Sound Pollution)

                                 Spotify

Av rubriken ovan framgår vad det handlar om: Black Sabbath-tunggung men med en modernare (läs knivskarp) produktion och det låter ofta som en nära släkting till Black Label Society, om än med mer variation än dessa.

Sahg kan ses som ett projekt, i och med att bandmedlemmarna normalt hör hemma i mer ”extrema” band.

Hantverket på III är det verkligen inga fel på. Men så är det det där med originalitet… Liknande band som exempelvis Spiritual Beggars och Hellfueled känns lite intressantare i och med att dom sticker ut mer. Förstnämnda har svåröverträffade gitarrsolon och sistnämnda har ”Ozzy-sångaren” Andy Alkman (vilket i och för sig inte är originellt men gör att man direkt hör att det är dom).
Bästa låten är utan konkurrens Baptism Of Fire. En mindre bra låt är Mortify.

Kanske är det bara jag, men nog känns det som att den här musiken gör sig bäst i stereon en varm sommardag med en öl i handen. Med andra ord skulle betyget antagligen ha blivit högre om recensionen hade skrivits för ett halvår sedan, då det hade varit lättare att komma i rätt Sahg-stämning.

Magnus Bergström

Fotnot: Det känns obegripligt att Sahg nyligen agerade förband till Dimmu Borgir – det är ju inte direkt samma musik, om man säger så…

Melechesh ”The Epigenesis” (Nuclear Blast/Warner)

                             Spotify
 
Melechesh är en ny bekantskap för undertecknad, trots att det är bandets femte skiva. Och redan efter drygt tre minuter av inledande Ghouls Of Nineveh står det klart att The Epigenesis knappast är något för genomsnittshårdrockaren.

Det handlar om en blandad kompott med influenser från alla möjliga håll, vilket inte är så konstigt med tanke på att bandmedlemmarna är utspridda runt om i världen. Arabiska tongångar tar stor plats i ljudbilden och även det är logiskt, eftersom bandledaren Ashmedi (gitarr) bildade bandet i hemstaden Jerusalem.

Ord som exotiskt och progressivt dyker upp i huvudet och bitvis känns det som att lyssna på ett mycket annorlunda jam.

Dessutom är skivan inspelad i Istanbul! Bara en sådan sak…

Black metal utgör grunden för Melechesh, men det finns också en stor dos thrash. Likheter med band som Dimmu Borgir, Satyricon, Entombed, Opeth och – till och med – Dream Theater går att höra. Men utan tvekan har bandet skapat en helt egen unik stil.
Min favoritlåt blir omedelbart Grand Gathas Of Baal Sin, som är ganska rakt på sak utan att för den skull vara simpel, nej då. Och låtar som The Magickan And The Drones, When Halos Of Candles Collide och avslutande episka titelspåret The Epigenesis håller lika hög klass.

För den som ger Melechesh chansen – och det är dom värda – väntar många överraskningar för öronen, ingen tvekan om det.

Det är snubblande nära en betygsfyra…
 
Magnus Bergström

All Ends ”A Road To Depression” (Nuclear Blast/Warner)

 
                                Spotify
 
Skillnaden från skivdebuten är att den här gången har All Ends ”förlorat” två viktiga ingredienser: sångerskan Emma Gelotte och låtskrivaren Björn Gelotte (In Flames). Däremot är Jesper Strömblad (ex-In Flames) kvar som låtskrivare.

Resultatet av ovanstående? Jo…

A Road To Depression börjar lovande med lätt ”tuggande” gitarrer i Obvious. Men det dröjer inte länge innan den vackra kvinnosången dominerar, i låt efter låt. Inget fel i det egentligen men det blir helt enkelt lite för ”snällt”.

Skivans bästa låtar är i mina öron skönt svängiga I Know Who I Am och den finstämda avslutningen med Road To Depression. Sämst? Dött lopp mellan en trio: standard-balladen I’m A Monster är inget extra trots den ”vassa” texten, Area 1 (Hope And Fear) känns som ett försök till hårdhet som faller ganska platt och ironiskt nog är den melodiösa refrängen det bästa med låten och Wretch är så fylld av förvrängda ljudeffekter att jag får allergiska utslag.

Just ballader finns det ett par för mycket av för min smak. Blir lite för mycket Rix FM över det hela. Men det går samtidigt inte att förneka att en låt som Hear Me Now är riktigt läcker, i synnerhet sångmässigt (nu säger jag emot mig själv men det är som det är).
Enligt vad jag läst mig till i intervjuer så vill bandet vara mer ”main stream” än tidigare och då är det väl så här det ska låta, gissar jag. Återstår att se vad den potentiella lyssnarskaran tycker…
 
Magnus Bergström

Buckcherry ”All Night Long” (Eleven Seven/EMI)

                               Spotify

Jag minns en gång i tiden (1999?) när Buckcherry var unga och gröna och agerade förband åt Kiss, och jag tänkte att man säkert valt ett mer eller mindre okänt band för att själva framstå i bättre dager. Nu har åren gått och Buckcherry är ett rutinerat liveband med en stor publik, framför allt i England och USA.

Deras femte skiva All Night Long är som ett enda långt rock and roll-party kryddat med en lagom dos sleaze. Men liksom i fallet med partyn kvarstår efteråt endast bitar av detsamma i minnet…

Två låtar sticker ut rejält: inledande titellåten som är en rockstänkare av hög klass (tänk tidiga Aerosmith) och Liberty med sitt sköna sväng, tempoväxlingar och kanonrefräng.

Produktionen är lagom ”skitig” och livekänslan är ständigt närvarande så där finns inget att klaga på.

Sångaren Josh Todd är en stor tillgång för bandet, även om hans whiskyröst inte alltid är hundraprocentig rent tekniskt. Gitarrsolona är överlag stilsäkra och det låter allt som oftast som Slash är i farten, och han är förstås en alldeles utmärkt förebild.

Slutsats: All Night Long är suverän partymusik som säkerligen också gör sig utmärkt live, men är inte unik i genren.
 
Magnus Bergström
 
Fotnot: För den som funderar på att köpa All Night Long rekommenderas Deluxe-utgåvan som innehåller en bonus-cd med akustiska låtar.

John Waite ”In Real Time” (Frontiers/Cosmos)

Engelske John Waite hade blygsamma framgångar i slutet av 70-talet som sångare för gruppen The Babys för att därefter slå igenom stort 1984 med ”I Ain’t Missing You” som toppade USA-listan. 1988 bildade Waite supergruppen Bad English (med bl.a. Neal Schon och Jonathan Cain från Journey) och toppade återigen USA-listan med låten ”When I See You Smile”.

Waite har därefter fortsatt släppa album med jämna mellanrum och även turnerat regelbundet, dock utan att göra något större väsen av sig, och nog levt en hel del på gamla meriter. Senaste liveplattan In Real Time från förra årets turné motsäger inte detta. Det är en halvtrött inspelning med ett rätt träaktigt kompband. Waite har dock fortfarande en av de bästa AOR-rösterna i historien, vilket gör att man önskar honom ett mer grandiost sammanhang än vad In Real Time tyvärr uppvisar. Waites röst är större än summan av alla delarna här.

Henric Ahlgren

Bon Jovi ”Greatest Hits – The Ultimate Collection” (Island/Universal)

31 låtar. Ja, dom som köper den här nya Bon Jovi-samlingsskivan får sannerligen valuta för pengarna. Innehållet? Ja, det är förstås hitlisterockmusik för massorna. Bon Jovi behöver knappast någon presentation, namnet talar för sig själv.

Och skivan lever upp till sin titel, det är svårt att komma på någon låt som saknas. Det skulle i så fall vara fina balladen Never Say Goodbye, men det finns i och för sig ballader på skivan så att det räcker till ändå. Då saknar jag egentligen I’d Die For You mer, för det är en underskattad finfin hårdrocksgoding.

Greatest Hits – The Ultimate Collection är i mångt och mycket en bra party- och/eller mys-med-kärestan-skiva, inget snack om saken. Men för rakt igenom njutbar lyssning rekommenderas istället fantastiska New Jersey, som här representeras av kanonfemlingen Bad Medicine, Born To Be My Baby, Lay Your Hands On Me, Blood On Blood och I’ll Be There For You.

Av låtarna från 00-talet så är det rejält sväng i avslutande This Is Our House. Have A Nice Day (radio)rockar också på helt ok. Men i övrigt är – tyvärr – det nyare materialet slätstruket så att det räcker till…
Men utmärkelsen ”skivans tråkigaste låt” går dock till seg-som-sirap-balladen Always, zzzzzzzzzz…
En del låtar på skivan är värda en klockren 5:a i betyg, medan andra är värda 1,5-3 så därför blir inte betyget högre än 3,5 (med plus i kanten).

Magnus Bergström

UFO ”The Best Of A Decade” (Steamhammer/Playground)

Förutom att skiviteln är direkt felaktig – låtarna är hämtade från 2004 och framåt – så är det ett svaghetstecken att skivans bästa låtar är liveversionerna av UFO-klassiker.

Men visst, inledande The Wild One är bra och bluesiga Hard Being Me är skivans stora utropstecken. Jag ska försöka att inte vara gubbgrinig, utan se Best Of A Decade för vad den är: en samlingsskiva vars syfte är att visa att UFO fortfarande är relevanta. Resultatet? Jodå, till viss del lyckas man.

När det gäller individuella prestationer är Phil Mogg den som sticker ut. Det är onekligen imponerande att han har rösten i behåll efter alla dessa år – lyssna bara på Too Hot To Handle (live) och Doctor Doctor (live).

Slutsatsen är ändå att UFO blandar och ger och tanken var säkert att livelåtarna ska ses som ”bonus”, men personligen tycker jag att dom är det bästa med skivan. Det känns istället som att flera av studiolåtarna är utfyllnad…

Magnus Bergström